Pastor Christian Mölk | Strid
Currently viewing the tag: "Strid"

BibelsamtalI det Gamla förbundet tillät Gud krig och dödande under vissa omständigheter, såsom exempelvis dödsstraff för vissa lagbrott eller krig för att inta Kanaans land. Men i det Nya förbundet så är förutsättningarna helt annorlunda i och med att en person som kommer till tro på Jesus går från att tillhöra Världens rike till att födas på nytt in i Guds rike. Den primära identiteten är inte längre svensk utan kristen, och den högsta auktoriteten är Gud, inte staten. På samma sätt som att en svensk medborgare kan bo och jobba i Ryssland men samtidigt avstå från att delta i den ryska armén, så bör en kristen leva i det svenska samhället men samtidigt avstå från att delta i det militära. Om man redan befinner sig i militärtjänst när man blir kristen bör man avsluta sin tjänst alternativt avstå från alla våldshandlingar. Eftersom det inte mer kommer att finnas någon synd och död i Himmelriket förväntas vi som nu blivit medborgare i detta rike, att be och arbeta för att det ska bli på jorden såsom i himlen, och därmed avstå från att synda och att döda. Istället för att kriga mot andra länder och folk förväntas den kristne att delta i den andliga striden som Kristi soldat genom att predika fredens budskap och arbeta för försoning mellan folk. När den kristne själv drabbas av krig och våld uppmanas man att exempelvis be, fly, vända andra kinden till och överlämna domen åt Jesus Kristus. I den sista tiden varnar Jesus för att hans återkomst kommer att föregås av mycket krig och att många kristna kommer att lida mycket. Men i slutändan kommer Jesus att komma tillbaka och strida och besegra sina fiender och upprätta Guds rike fullt ut, och därmed få slut på synd, våld och död.

Bibelord

39 Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” (Matt 5:39)

14 Även soldater frågade honom: “Och vi, vad ska vi göra?” Han svarade dem: “Pressa inte pengar från någon med våld eller lögn, utan nöj er med er lön!”” (Luk 3:14)

51 Men en av dem som var med Jesus lyfte handen, drog sitt svärd och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. 52 Då sade Jesus till honom: “Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” (Matt 26:51–52)

Lid också du som en god Kristi Jesu soldat. Ingen soldat trasslar in sig i civila angelägenheter, han vill stå i tjänst hos den som har värvat honom.” (2 Tim 2:3–4)

11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. 14 Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. 15 Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:11–17)

19 Men Petrus och Johannes svarade dem: “Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud.” (Apg 4:19)

10 Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i himlen.” (Matt 6:10)

19 Det är en nåd när någon är medveten om Gud och därför håller ut när han får lida oskyldigt. 20 Vad är det värt för beröm om ni står ut med straff när ni syndar? Men om ni står ut med att lida när ni gör det goda, då är det en nåd inför Gud. 21 Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. 23 När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade.” (1 Pet 2:19–24)

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. 17 Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. 18 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. 19 Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. 21 Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:14–21)

Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna. Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. 10 Och då ska många komma på fall, och de ska förråda varandra och hata varandra.” (Matt 24:6–10)

19 Och jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid mot ryttaren på hästen och mot hans här. 20 Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot vilddjurets märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel. 21 De andra dödades med svärdet som gick ut ur ryttarens mun, och alla fåglarna åt sig mätta av deras kött.” (Upp 19:19–21)

Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” (Jes 2:4)

Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Upp 21:4)

Samtalsfrågor

  1. Är det alltid fel att döda?
  2. Bör man som kristen göra lumpen?
  3. Är det någon skillnad på krig i Gamla och Nya Testamentet?
  4. Finns det rättfärdiga krig?
  5. Bör staten ha rätt att bruka våld?

Fler intressanta bibelord

2 Mos 20:13, 1 Sam 15:3, Jos 4:13, Upp 19:11-21, Apg 10:7, Matt 8:5–13, Gal 5:19–21, Matt 24:15-22

8Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. 9Då sade Mose till Josua: ”Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.” 10Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. 11Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. 12När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner. 13Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd. 14Herren sade till Mose: ”Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.” 15Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. 16Han sade: ”En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren skall strida mot Amalek från släkte till släkte.”

  • 8Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim.
    • Amalekiterna var ett folk i Negev och Sinaiöknen som härstammade från Amalek, Esaus sonson (1 Mos 36:12).
      • Eventuellt är amalekiterna oroliga över att Israels folk är på väg att inta deras landområde och anfaller därför i förebyggande syfte. Eftersom Israel härstammade från Jakob, Esaus bror, bör därför amalekiterna mycket väl ha känt till att Gud hade gett Jakob ett löfte om att hans ättlingar skulle få Kanaans land (1 Mos 28:13), och bör därför inte ha behövt vara oroliga över att Israel även skulle ta Negev och Sinai.
    • Helt utan egentlig anledning anfaller amalekiterna Israels folk. Israel hade levt som slavar 400 år i Egypten och hade naturligtvis inte tränats i krig av egyptierna. Amalekiterna vet förmodligen också att israeliterna är stridsovana och därmed borde bli en lätt match.
      • Amalekiterna använde dessutom en särskilt feg stridsmetod när de, istället för att möta Israel ansikte mot ansikte i en hedervärd strid, anföll eftertruppen bakifrån, dvs. de som hade hamnat sist i folkhopen och var svaga, trötta och utmattade (5Mos 25:17–19) och där alltså barn, kvinnor, gamla och sjuka befann sig.
  • 9Då sade Mose till Josua: ”Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.”
    • När Gud hade lett Israel ut ur Egypten så hade han krigat för Israel mot egyptierna, men denna gång skulle Gud låta Israel få slåss.
      • Det finns tider då det är rätt av oss att vara passiva och låta Gud ta kampen mot våra fiender, men det finns också tider då Gud kallar oss att på olika sätt kämpa.
  • 10Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden.
    • Detta är första gången som Josua nämns i Bibeln.
      • Josuas namn betyder ”YHWH frälser” eller ”Gud Frälsaren”.
        • Den grekiska varianten av det hebreiska namnet Josua är ”Jesus”. På många olika sätt är Josua en förebild på Messias.
      • Mose, hans bror och hans (eventuella) släkting går upp på berget för att få en överblick över striden.
  • 11Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget.
    • Att stå med upplyfta händer var den vanliga böneställningen på Bibelns tid (2 Krön 6:12–13, Ps 63:5, 1 Tim 2:8).
    • Mose beger sig inte upp på berget för att undvika striden, utan för att backa upp Guds folk genom bön. Så länge som Mose höll upp sina händer och bad hade Israel övertaget i striden, men när han inte orkade så fick Amalek övertaget.
      • På samma sätt kan du och jag stötta någon som tjänar Gud offentligt genom att i bakgrunden be. Bedjarens uppgift är minst lika viktig som evangelistens.
    • Guds folks väl och ve var vid detta tillfälle beroende av Moses böner. Även vi idag bör påminna oss om att församlingens framgång och hälsa är beroende av Guds folks böner.
    • När Mose var ung ville han befria Israel genom att slåss själv (2 Mos 2:11–15). Nu när han är ledd av Gud har han förstått att det är viktigare och mer betydelsefullt att be till Gud och låta Gud leda striden.
    • Mose är en förebild på Jesus på korset när han besegrar fienden genom att sträcka ut sina händer och lida för Guds folk.
  • 12När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner.
    • Den böneuppgift Mose hade var inte så lätt som man kanske kunde tro. Uppgiften var tung och Mose klarade den inte själv. Aron och Hur kan inte överta Moses uppgift, men de kan stötta Mose så att han klarar av uppgiften.
      • När vi ser någon som kämpar i motvind och har svårt att klara av sin uppgift som man har fått av Gud, så ska vi i första hand försöka stötta personen så att han eller hon klarar av sin uppgift.
      • Även om vi ska bära varandras bördor så har vi samtidigt somliga bördor som bara vi själva kan bära. (Gal 6:2-5).
  • 13Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd.
    • Josua besegrade Amalek därför att Mose bad för Israel i bakgrunden. Om det inte hade varit för Moses bön hade Israel blivit besegrat, inte kommit in i Kanaans land och historien hade sett helt annorlunda ut. Betydelsen av bön är i detta fall svår att överskatta.
      • Guds folk är lätta att besegra om de inte samtidigt är redo att be. En församlings bönemöten är måhända ofta betraktade som tråkiga och något man helst hoppar över, men utan dem och församlingens trogna hemmabedjare kommer församlingen snart att förlora striden mot Djävulen och långsamt men säkert förpassas till en betydelselös position.
    • Men även om striden vanns av bönen, så var Josua ändå tvungen att strida.
      • En församling kan inte bara ägna sig åt bön och introvert gemenskap, utan måste ut bland folk, evangelisera och hjälpa människor med diakonala behov.
  • 14Herren sade till Mose: ”Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.”
    • Inte nog med att Gud är arg på amalekiterna, han är MYCKET arg! Gud är så arg att han säger åt Mose att skriva upp detta i boken så att Israel verkligen inte skall glömma vad amalekiterna gjorde.
      • Gud är arg på amalekiterna därför att de var den första nation som gick ut i krig mot Israel och dessutom gjorde det på ett så fegt sätt.
      • Amalekiterna fortsatte att vara till besvär för Israel ända tills kung David besegrade dem (1 Sam 30) och simeoniterna till sist dödade de sista amalekiterna (1 Krön 4:42–43).
    • Amalekiterna har kommit att bli urtypen för Guds folks fiender i och med att de försöker hindra Guds folk från att komma in i Löfteslandet genom att oprovocerat anfalla de svagaste.
      • Man kan också se på amalekiterna som representanter för ”köttet” som ständigt står i strid med ”anden” och som måste bekämpas ända tills de till sist blir helt besegrade (Gal 5:17).
  • 15Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. 16Han sade: ”En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren skall strida mot Amalek från släkte till släkte.”
    • Även om Mose förstod att Israel vann striden tack vare hans böner, så gav han ändå äran åt Gud.
      • När vi får möjlighet att tjäna Gud framgångsrikt är det viktigt att vi alltid kommer ihåg att framgången inte berodde på vår egen briljans, utan på Gud.
        • Det var Mose som slog på klippan, men det var Gud som lät vattnet flöda fram. Det var Josua som stred mot amalekiterna och Mose som bad, men det var Gud som gav segern.

Copyright 2015 Christian Mölk – All Rights Reserved.
All Bibeltext kommer från
Svenska Folkbibeln om inte annat anges.

BibelsamtalÄnda sedan Satans uppror mot Gud har kampen mot det onda varit en tragisk verklighet för den troende. Även om Jesus på korset har triumferat över Djävulen och hans demoner, så fortsätter Djävulen att ställa till det för kristna på effektivast möjliga sätt, antingen genom våldsamma förföljelser, syndens lockelser, villoläror eller genom att försätta Guds folk i en apatisk tillvaro där man till slut slutar tro på Guds under och möjligheter. Den troende kan dock troget lita på att Gud redan har segrat och att Guds rike till fullo snart kommer att bli synligt för alla. Den andliga striden går framförallt ut på att för det första stå fast i den tro man har och inte låta sig luras till att synda, tro på villoläror eller bli apatisk, och för det andra att gå ut och sprida evangelium i ord och handling.

Bibelord

10 Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. 11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. 14 Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. 15 Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. 18 Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga.” (Ef 6:10–18)

13 Vaka, stå fasta i tron, var modiga och starka!” (1 Kor 16:13)

Den som ägnar sig åt synd är av djävulen, för djävulen har syndat ända från begynnelsen. Men Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar.” (1 Joh 3:8)

31 Nu går en dom över denna värld. Nu ska denna världens furste kastas ut.” (Joh 12:31)

15 Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” (Kol 2:15)

10 Var inte rädd för vad du ska få utstå. Se, djävulen kommer att sätta några av er i fängelse för att ni ska prövas, och ni kommer att lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona.” (Upp 2:10)

12 Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att bli förföljda.” (2 Tim 3:12)

Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.” (1 Pet 5:8)

12 Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. 13 Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som redskap för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som redskap för rättfärdigheten.” (Rom 6:12–13)

Det var därför som jag, när jag inte längre stod ut, sände bud för att få veta hur det var med er tro. Kanske hade frestaren frestat er och vårt arbete varit förgäves?” (1 Tess 3:5)

För om någon kommer och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en annan ande eller ett annat evangelium än det ni tidigare tagit emot, då accepterar ni det gärna.” (2 Kor 11:4)

27 Ingen kan gå in i den starkes hus och plundra honom på det som är hans utan att först binda den starke. Sedan kan han plundra hans hus.” (Mark 3:27)

Samtalsfrågor

  1. På vilka olika sätt försöker Djävulen ställa till det för oss kristna?
  2. Hur ska man strida mot Djävulen?
  3. Hur kan man hjälpa någon som håller på att gå under i kampen mot Djävulen?
  4. Har du någon erfarenhet av andlig kamp?
  5. Finns det en risk att man överbetonar eller underbetonar den andliga kampen?

Fler intressanta bibelord

2 Pet 2:4, Jes 14:12–15, Upp 12:7–9, 2 Kor 10:3–4, Job 2:7, Upp 12:13, Kol 1:13, 2 Kor 4:4

Som jag nämnt i inlägget Pax Romana och de första kristna, så hade judarna undantag från den romerska militärtjänsten, och så länge som de kristna ansågs av romarna att vara en judisk sekt, så hade även de undantag från militärtjänst. Men i takt med att allt fler icke-judar blev kristna samtidigt som kristendomen och judendomen gick skilda vägar så fanns det inte längre något romerskt skäl för undantaget. Men många av de tidiga kristna ledarna motsatte sig detta och menade att det inte var förenligt med kristen tro att göra militärtjänst. Ett Bibelord som gång på gång återkommer är Jesaja 2:4:

4Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.” (Jes 2:4)

Här följer några av de mest kända citaten:

Justinus Martyren (100-165)

Justinus föddes i Flavia Neapolis i Palestina och var en av de första kristna apologeterna (den kristna trons försvarare). Justinus skriver bland annat följande:

”Och vi som var fulla av krig och ömsesidig slakt och alla olika sorters ondska, har var och en på hela jorden förvandlat våra krigsvapen; våra svärd till plogbillar, och våra spjut till vingårdsknivar, och vi odlar fromhet, rättfärdighet, filantropi, tro och hopp, vilket vi har fått från Fadern själv genom honom som korsfästes.” (Justinus Dialog med Tryfon)

Irenaeus av Lyon (130-202)

Irenaeus var biskop i den franska staden Lyon och skrev apologetiska skrifter där han argumenterade för att kyrkan skulle kanonisera de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Irenaeus gav även de fyra evangelisterna varsin symbol baserat på deras inledande versar: Matteus fick bli symboliserad av en bevingad människa eftersom Matteus inleds med Jesus släktträd. Markus blev symboliserad av ett bevingat lejon eftersom hans evangelium börjar med berättelsen om hur Johannes Döparen ropar som ett lejon i öknen. Lukas fick bli symboliserad av en bevingad oxe eftersom han inleder med hur Johannes Döparens far Sakarias offrar i templet. Johannes blev symboliserad av en örn eftersom den ansågs vara den fågel som flög högst och hans evangelium börjar med att tala om Guds ord och de ansågs komma ovanifrån.

Irenaeus skriver följande om krig:

”Men om frihetens lag, dvs. Guds ord, predikades av apostlarna (som utgick från Jerusalem) ut över hela världen, orsakade en sådan förändring, att dessa nationer formade svärd och krigslansar till plogbillar, och ändrade dem till vingårdsknivar för att skörda säden, till verktyg använda i fredliga syften, och att de nu är främmande för att strida, men när de blir slagna, vänder andra kinden till, då har profeterna inte sagt detta om någon annan person, än om honom som har påverkat dem. Denna person är vår Herre, och i honom är förklaringen; det är han själv som har gjort plogen och introducerat vingårdskniven, …” (Irenaeus Mot heresier, bok IV)

Klemens av Alexandria (150-215)

Klemens föddes i Aten och var teolog och filosof.

”Basunen ljuder, samlar sina soldater och proklamerar krig. Och ska inte Kristus, som andas ut fred ända till jordens yttersta gräns, samla samman sina soldater, soldater av fred? Genom sitt blod, och genom sitt ord, har han samlat den blodlösa värden för fred, och tilldelat dem himmelriket. Kristi trumpet är evangeliet. Han har blåst, och vi har hört. Låt oss rada upp oss själva med fredens rustning, ta på oss rättfärdighetens pansar, och ta trons sköld, och binda samman våra ögonbryn med frälsningens hjälm, och låt oss vässa Andens svärd, som är Guds ord. Så befaller aposteln i fredens ande. (Klemens av Alexandrias Uppmaning till hedningen XI)

Tertullianus (160-225)

Tertullianus var en kristen författare känd för att ha varit den första som skrivit kristen litteratur på latin. Tertullianus föddes i Karthago i den romerska provinsen Afrika och hans far var en romersk officer. Cirka år 195 blev Tertullianus kristen och tjänade som presbyter i kyrkan i Karthago, och är känd för att ha myntat begrepp som ”Vad har Aten med Jerusalem att göra?”, ”Treenigheten” och ”Gamla testamentet och Nya testamentet”. Tertullianus var en apologet som försvarade den kristna tron och skrev böcker i olika ämnen, bl.a. om huruvida kristna kan vara soldater eller inte:

”För att börja med den verkliga orsaken till den militära kronan, tror jag att vi först måste fråga oss om militärtjänst över huvud taget är lämpligt för kristna.

Kan det anses vara lagligt att göra svärdet till sitt yrke när Herren proklamerar att den som tar till svärdet skall förgås genom svärdet? Och skall en fridens son ta del i strid när det inte är tillåtet för honom att gå till domstol? Skall han tilldela folk kedjor och fängelse, utföra tortyr och straff, när han inte ens själv får hämnas sina egna skador?

Till och med själva överförandet av sin inskrivning från ljusets armé till mörkrets armé är synd. Om konverteringen till tron kommer senare till dem som redan är i militärtjänst är saken givetvis en annan, som i fallen med de som Johannes tog emot för att döpa, och de mest troende officerarna, jag menar officeren som Kristus godkänner, och officeren som Petrus undervisar. Ändå är det så när tron har erkänts och beseglats, att man antingen omedelbart måste lämna militärtjänsten, som många har gjort, eller så måste man på alla sätt motsätta sig att göra någonting emot Gud, som inte är tillåtet. Eller, slutligen, måste man lida för Gud, vilket även någon som inte är soldat har lovat honom.” (Tertullianus Of the Crown)

Hippolytus av Rom (170-235)

Hippolytus har enligt traditionen skrivit boken Den apostoliska traditionen, som beskriver kyrkan under 200-talet. Där kan man läsa följande:

”En militär med befäl får inte avrätta något. Om han blir beordrad att göra så, får han inte utföra ordern. Inte heller får han svära en militär ed. Om han vägrar, ska han avvisas. Om någon är militärguvernör, eller härskare över en stad och bär lila, ska han sluta eller avvisas. Katekumenen eller den troende som vill bli soldat ska avvisas, för han har föraktat Gud.” (Hippolytus Den apostoliska traditionen 16:9-11)

Origenes (185-254)

Origenes föddes i Alexandria och var en teolog och Bibeltolkare, upplärd av Klemens av Alexandria.

I sin skrift Mot Celsus skriver Origenes en förklaring till varför kristna inte deltar i militärtjänst. Av texten att döma verkar Origenes inte vara emot kejsarens eventuella rättfärdiga krig, utan är egentligen bara emot att kristna ska delta i dessa krig med vapen i hand, och tycker istället att kristna bör hjälpa kejsaren med bön mot fienden istället för svärd:

”Och till de som frågar oss vart vi kommer ifrån, och vem som är vår grundare, så svarar vi att vi har kommit, i överensstämmelse med Jesu råd, för att slå ner vår fientliga och oförskämda ”ord”-svärd till plogbillar, och att konvertera till vingårdsknivar de spjut som förut användes i krig. För vi tar inte längre upp svärd mot nation, inte heller lär vi oss längre krig, eftersom vi har blivit fredens barn, för Jesu skull, som är vår ledare. (Origenes Mot Celsus V)

I nästa stycke vädjar Celsus oss till att hjälpa kungen med all vår makt, och att arbeta med honom för att bevara rättvisa, att strida för honom, om han kräver det, att strida under honom, eller leda en armé vid hans sida. Till detta är vårt svar, att det gör vi, när tillfälle ges, ger hjälp till kungar, och att, så att säga, en gudomlig hjälp, när vi tar på oss Guds vapenrustning. Och detta gör vi i lydnad till apostelns föreskrift, att ”först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning” (1Tim 2:1–2), och ju mer man utmärker sig i fromhet, desto effektivare hjälp ger man till kungen, till och med mer än den som ges av soldater, som krigar och dödar så många fiender som de kan. Och till dessa fiender till vår tro som kräver av oss att bära vapen för samväldet, och att döda människor, svarar vi: Håller inte de präster som finns vid särskilda helgedomar, och dem som ser till speciella gudar, som ni kallar dem, håller inte de sina händer borta från blod, så att de med ofärgade och fria från mänskligt blod offra sina offer till era gudar, och till och med när krig är över er, så värvar ni aldrig prästerna till armén. Om det är en lovvärd vana, hur mycket mer passande är det inte att när andra deltar i strid, skulle dessa delta som präster och Guds tjänare, som håller sina händer rena och som kämpar i bön till Gud för de som krigar för en rättfärdig sak, och för kungen som regerar rättfärdigt, att vad än det är som motsätter sig de som beter sig rättfärdigt ska bli förstört! Och när vi genom våra böner besegrar alla demoner som uppviglar till krig, och leder edsbrytelser, och stör freden, är vi på detta sätt mycket mer hjälpsamma mot kungen än de som går ut i strid. Och vi tar del i offentliga angelägenheter, när vi tillsammans med rättfärdiga böner utför självförnekande övningar och meditation, som lär oss att förakta njutningar, och att inte förledas av dem. Och ingen kämpar bättre för kungen än vi gör. Vi strider inte under honom, även om han kräver det, men vi strider för hans skull, när vi formar en speciell armé, en fromhetens armé, när vi offrar våra böner till Gud.” (Origenes Mot Celsus VIII)

Cyprianus (200-258)

Cyprianus var biskop i Karthago. Under 200-talets senare del. Cyprianus var inblandad i schismen med novatianerna. Under den brutala decianska förföljelsen (249-251) hade många kristna inte lyckats stå upp för sin tro ända in i döden utan istället utfört de religiösa offren till de romerska gudarna påtvingade av kejsar Decius (201-251). Det rådde delade meningar om huruvida man skulle välkomna tillbaka dessa ”avfällingar” in i kyrkan igen. När Cornelius (???-253) valdes till påve år 251 hade han en väldigt förlåtande attityd medan Novatianus ansåg att dessa inte borde förlåtas utan istället överlämna detta till den yttersta dagen. Cyprianus stödde Cornelius och Novatianus och hans anhängare (novatianer) fördömdes som kättare och fick fly Rom.

I en Cyprianus skrifter så skriver han:

”Hela världen är dränkt i blod. När mord begås av en individ anses det vara ett brott, men en dygd när det genomförs i stor skala. Straffrihet begärs för onda gärningar, inte med invändningen att de skulle vara utan skuld, utan för att de görs i stor skala.” (Cyprianus Till Donatus)

Johannes Chrysostomos (347-407)

Johannes Chrysostomos föddes i Antiokia i Mindre Asien och var en duktig retoriker (hans efternamn betyder ”guldmun”).

”För att de ska förstå att detta är en ny slags krigsföring och inte det vanliga sättet att delta i strid, när han sände ut dem tomhänta och sa: ”Och så, vandra på, visa upp lammens ödmjukhet, även om ni går till vargar, för så kommer jag bäst att visa min makt, när vargarna erövras av lamm. …

För säkerligen är det ett större verk och mycket mer storartat att förändra motståndarens sinne och förändra deras själar än att döda dem. … Vi borde därför skämmas, när vi agerar helt annorlunda när vi som vargar rusar på våra motståndare. För så länge som vi är lamm segrar vi, även om tusen vargar står emot oss, så överkommer vi och står som segrare. Men om vi beter oss som vargar blir vi besegrade, för då lämnar den Gode Herdens hjälp oss, för han fostrar inte vargar utan lamm.” (Johannes Chrysostomos Homilies on the Gospel of Saint Matthew 34)

1En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: ”Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan.” Men detta talade han inte om för sin far. 2Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man. 3Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av. 4Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba. 6Jonatan sade till sin vapenbärare: ”Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall Herren göra något för oss. För ingenting hindrar Herren att ge seger genom få lika väl som genom många.” 7Hans vapenbärare svarade: ”Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill.” 8Då sade Jonatan: ”Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem. 9Om de säger till oss: ”Stå stilla, till dess vi kommer fram till er”, då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10Men om de säger: ”Kom upp hit till oss”, då skall vi gå dit upp, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss.” 11När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: ”Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig.” 12Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: ”Kom upp till oss, så skall vi lära er!” Då sade Jonatan till sin vapenbärare: ”Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand.” 13Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland. 15Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck Marken skalv och det kom en förskräckelse från Gud. 16Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17Då sade Saul till folket som han hade hos sig: ”Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss.” När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där. 18Då sade Saul till Ahia: ”För hit Guds ark!” Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: ”Drag tillbaka din hand.” 20Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. 21De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan. 22När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

  • 1En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: ”Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan.” Men detta talade han inte om för sin far. 2Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man. 3Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av.
    • Saul hade inte förberett något speciellt för den här dagen, utan satt under sitt granatträd och funderade över de dåliga oddsen mot filisteerna och hur han ska kunna lösa den här knepiga situationen.
      • Själv hade Saul 600 man, medan filisteerna hade ”6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand” (1Sam 13:5). Men inte nog med det, dessutom var filistéerna enormt överlägsna vad gäller den militära utrustningen. Flisteerna hade sett till så att det inte fanns någon smed i Israel så att israeliterna inte kunde tillverka varken svärd eller spjut (1 Sam 13:19). I Israels armé var det bara Saul och Jonatan som hade svärd, resten hade slungor, jordbruksverktyg och dylikt.
      • Men trots de enormt dåliga oddsen, så föreslår Jonatan för sin vapenbärare att de ska gå över till fiendens förpost. Kontrasten mellan kung Saul och hans son Jonatan kunde inte vara större. Saul sitter under sitt granatträd och funderar hur han ska lösa den här situationen, medan Jonatan beger sig iväg till fienden för att se vad Gud har tänkt göra.
        • Jonatan påminner starkt om en ung frimodig brinnande kristen som vill ut och vittna om Jesus, be för sjuka och driva ut demoner, men som känner sig instängd i kyrkan och därför på eget bevåg beger sig ut på gator och krogar för att lyda missionsbefallningen.
        • Jonatan är trött på sin pappas inaktivitet och vet att Gud vill rädda Israel, men att Gud behöver någon som är villig att lita på Gud.
        • Om du är irriterad över att ingenting händer i din kyrka eller att ingen gör något, då beror det förmodligen på att Gud har kallat just dig till att göra detta. Om du känner din församling exempelvis evangeliserar alldeles för lite, då kan det mycket väl bero på att Gud har lagt detta på ditt hjärta för att du ska engagera dig i just detta och inspirera andra till att bli bättre på att evangelisera.
          • Så innan du klagar, fundera ett varv till om det inte är så att anledningen till att ingen gör något beror på att det är du som inte gör något.
        • Förmodligen undvek Jonatan att berätta om sina planer för sin far eftersom Saul då hade förbjudit honom detta riskfyllda äventyr.
          • Om en församling har ett osunt ledarskap kan det ibland vara bättre att agera rätt innan man fått ett nej, för då har man ju inte gått emot ledarskapet och har inte gjort sig skyldig till trots utan bara lytt Guds ord.
        • Jonatan hade en form av assistent, en ”vapenbärare”, som assisterade honom på olika sätt, bl.a. genom att bära hans vapen.
          • Man ska absolut inte ringakta vapenbärarens uppgift, han var tvungen att vara minst lika modig som Jonatan eftersom han hängde med på alla äventyr.
          • I Predikaren 4:12 står det: ”Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt.”
            • Att bege sig iväg ensam på äventyr, mission, evangelisation, eller vad som helst, är inte att rekommendera. Att ha någon vid sin sida som stöttar, uppmuntrar, ifrågasätter, osv, är ovärderligt. Det är ingen slump att Jesus alltid skickade iväg sina lärjungar två och två (Mark 6:7, Luk 10:1).
  • 4Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba.
    • Om Jonatan aldrig hade gått iväg för att möta fienden, hade han heller aldrig hittat denna utmärkta strategiska position.
      • Ofta låter Gud oss inte se hela vår framtid, utan han leder oss steg för steg. När Gud kallar oss till någonting, så visar han oss en dörr vi kan gå in i, men det är först när vi lyder Guds kallelse som Gud öppnar nästa dörr vi ska gå in i.
      • Om det skulle visa sig att man har missuppfattat Guds kallelse, så är det ju inte hela världen om man går tillbaka ett steg.
    • Under första världskriget skulle brittiska styrkor under general Allenbys befäl möta turkarna vid Mikmash. En av majorerna i den brittiska armén satt och läste Bibeln medan han funderade över den närstående striden. När han läste om dessa versar insåg han att britterna skulle kunna utmanövrera turkarna genom detta pass. Britterna hittade vägen igenom och lyckades på så sätt framgångsrikt inta staden.
  • 6Jonatan sade till sin vapenbärare: ”Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall Herren göra något för oss. För ingenting hindrar Herren att ge seger genom få lika väl som genom många.” 7Hans vapenbärare svarade: ”Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill.”
    • För Jonatan var detta äventyr mer än att bara spana på sin fiende, han ville se vad Gud skulle göra!
      • Jonatan var inte dum, han visste att Israel var i en mycket svår situation och att fienden var övermäktig.
      • Jonatan kände till Guds ord, och visste att Gud många gånger tidigare hade använt några få enkla människor för att göra stora mäktiga ting.
      • Jonatan visste att Gud behövde använda en frimodig person. Saul satt under sitt granatträd och funderade på hur Saul skulle lösa situationen, medan Jonatan begav sig iväg för att se hur Gud skulle lösa situationen.
        • Ibland finns det en risk att vi frikyrkliga stänger inne oss i våra kyrkor och ber till Gud om väckelse, istället för att vara frimodiga och gå ut och berätta om vår tro för våra vänner.
          • Gud VILL väckelse, Gud VILL att vi ska segra över Fienden, men ibland är det enda som krävs ett par villiga fötter som är redo att gå ut och vittna om Jesus.
            • 9Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.” (2 Krön 16:9a)
            • 7Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: ”Din Gud är konung!” (Jes 52:7)
          • Jonatan visste att rent mänskligt sett är det omöjligt att besegra filisteerna, men för Gud är allting möjligt (Matt 19:26, Rom 8:31).
            • Det var kanske fler i Israel som visste detta, men det var bara Jonatan som vågade gå i tro på att det faktiskt var sant. Det är en sak att i teorin tro på vad som står i Bibeln, en helt annan sak att dessutom följa det.
          • Det är viktigt att komma ihåg att Jonatan inte gjorde detta för sin egen skull i syfte att bli hjälte. Han gjorde detta för Guds skull, han ville se vad Gud skulle göra genom honom.
          • Vad hade hänt om Jonatans vapenbärare hade varit negativt inställd till detta farliga äventyr? Hade Jonatan vacklat och kanske tänkt om och till slut insett att detta aldrig skulle gå?
            • Ibland är det av oerhört stort värde att vi uppmuntrar varandra till att göra vad Gud lägger på våra hjärtan. Ett uppmuntrande ord kan ibland vara skillnaden mellan att våga följa Guds kallelse eller inte.
              • Detta innebär såklart inte att man helt ogenomtänkt alltid ska uppmuntra varandra att göra precis allt man tror Gud vill att man ska göra. Man ska t.ex. aldrig uppmuntra någon till att göra något som går emot Guds ord eller liknande.
              • Men om någon osjälviskt följer Guds kallelse i enlighet med Guds ord, då ska man vara noga med att uppmuntra och stötta, framförallt om man som i vapenbärarens fall, är redo att själv följa med och hjälpa till!
  • 8Då sade Jonatan: ”Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem. 9Om de säger till oss: ”Stå stilla, till dess vi kommer fram till er”, då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10Men om de säger: ”Kom upp hit till oss”, då skall vi gå dit upp, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss.”
    • Man får intrycket av Jonatan att det var viktigt för honom att lyssna in vad hans vapenbärare tyckte om detta farliga äventyr. Hade vapenbäraren inte varit lika på som Jonatan hade uppdraget förmodligen aldrig blivit av.
    • Eftersom Jonatan inte hade hört Guds tydliga röst, utan istället gick i tro på att detta var vad Gud ville, så är han ödmjuk nog att inse att han faktiskt inte med 100 % säkerhet vet att detta är Guds vilja.
      • Jonatan tvivlar alltså inte på Guds ord genom detta test, utan tvivlar på sin egen förmåga att förstå Guds vilja.
  • 11När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: ”Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig.” 12Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: ”Kom upp till oss, så skall vi lära er!” Då sade Jonatan till sin vapenbärare: ”Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand.” 13Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland.
    • Israeliterna i allmänhet var så rädda för filisteerna att de gömde sig i ”grottor och gropar” (1 Sam 13:6).
    • Gud bekräftar för Jonatan och vapenbäraren att han är med dem och då förstår Jonatan att ingenting kan stoppa dem!
      • Trots att Gud är med Jonatan och trots att Gud har lovat seger, så finns det fortfarande en del hinder att överbrygga, exempelvis måste Jonatan klättra upp för en besvärlig klippa innan han kan gå in i den strid som Gud lovat att han ska vinna.
        • På samma sätt kan det vara när Gud ger oss ett löfte om någonting, det kan fortfarande finnas en del besvärliga moment och stridigheter innan man når ända fram till det Gud har lovat.
        • Även om Gud har lovat seger så är det inte säkert att vägen dit nödvändigtvis är en dans på rosor, utan man måste vara beredd att använda både sin händer och sina fötter för att nå fram till målet.
      • Även om segern tillhörde Gud, så var det Jonatan som fick strida.
        • På samma sätt måste vi inse att vi inte bara kan be om väckelse utan att dessutom vara beredda att de facto gå ut och vittna om Jesus.
  • 15Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck Marken skalv och det kom en förskräckelse från Gud.
    • I samband med Jonatans seger över förposten sänder Gud en ”förskräckelse” över filisteernas läger så att de blir förvirrade och ger sig på varandra.
    • Saul har säkert funderat på hur i hela friden han skulle kunna besegra de mäktiga filisteerna utan några svärd, och till slut gett upp och insett att det är omöjligt.
      • Men för Gud är ingenting omöjligt och om inte israeliterna har några svärd att döda filisteerna så får han väl göra så att filisteerna dödar sig själva med sina egna svärd.
  • 16Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17Då sade Saul till folket som han hade hos sig: ”Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss.” När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där. 18Då sade Saul till Ahia: ”För hit Guds ark!” Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: ”Drag tillbaka din hand.”
    • När väktarna som spanar bort mot filisteernas armé ser att de börjat slå ihjäl varandra meddelar de sin kung vad som är på gång.
    • Saul, som är mer intresserad av att få äran för vinsten än att segra över filisteerna, försöker ta reda på vem det är som har orsakat allt detta. När Saul inser att det är hans son Jonatan kallar han på prästen och arken.
      • Saul borde ha insett att Gud just nu strider för Israel och befalla sin armé att anfalla filisteerna, men Saul är osäker och vill ta reda på Guds vilja genom att fråga prästen. Men till slut blir larmet så högt i filisteernas läger att han måste avbryta prästen och bege sig till striden.
        • Om det är helt uppenbart att det är Gud som agerar, då är det inte alltid rätt tid att be och söka Guds vilja, eftersom man ju ser Guds vilja mitt framför ögonen. Då är det istället läge att agera och göra det som är Guds vilja.
  • 20Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. 21De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan. 22När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.
    • Trots att Saul var kung över Israel så tog det lång tid för honom att leda Israel. Nu får han finna sig i att Gud och Jonatan ligger steget före.
    • I filisteernas armé fanns israeliter som av olika skäl hade gått över på fiendens sida, kanske hade de gett upp hoppet om att Gud skulle rädda Israel, eller så hade de blivit tvingade in i fiendes armé för att deras område hade tagits över av filisteerna. Hursomhelst så såg de nu sin chans att gå tillbaka på den rätta sidan.
      • På liknande sätt kan kristna som har slutat gå till kyrkan eller liknande, helt plötsligt komma tillbaka när de ser att Gud gör under mitt ibland dem.
        • Självklart är det bättre att aldrig ha slutat gå till kyrkan även om tiderna har varit trista, men det är ändå bättre än att inte återvända till kyrkan alls.
      • Även om det var Jonatan som hade satt bollen i rullning, så var detta Guds seger! Utan Guds kallelse, bekräftelse och agerande, så hade Israel aldrig besegrat filisteerna.

 

Copyright 2014 Christian Mölk – All Rights Reserved.
All Bibeltext kommer från Svenska Folkbibeln om inte annat anges.

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.