Pastor Christian Mölk | Krig
Currently viewing the tag: "Krig"

BibelsamtalI det Gamla förbundet tillät Gud krig och dödande under vissa omständigheter, såsom exempelvis dödsstraff för vissa lagbrott eller krig för att inta Kanaans land. Men i det Nya förbundet så är förutsättningarna helt annorlunda i och med att en person som kommer till tro på Jesus går från att tillhöra Världens rike till att födas på nytt in i Guds rike. Den primära identiteten är inte längre svensk utan kristen, och den högsta auktoriteten är Gud, inte staten. På samma sätt som att en svensk medborgare kan bo och jobba i Ryssland men samtidigt avstå från att delta i den ryska armén, så bör en kristen leva i det svenska samhället men samtidigt avstå från att delta i det militära. Om man redan befinner sig i militärtjänst när man blir kristen bör man avsluta sin tjänst alternativt avstå från alla våldshandlingar. Eftersom det inte mer kommer att finnas någon synd och död i Himmelriket förväntas vi som nu blivit medborgare i detta rike, att be och arbeta för att det ska bli på jorden såsom i himlen, och därmed avstå från att synda och att döda. Istället för att kriga mot andra länder och folk förväntas den kristne att delta i den andliga striden som Kristi soldat genom att predika fredens budskap och arbeta för försoning mellan folk. När den kristne själv drabbas av krig och våld uppmanas man att exempelvis be, fly, vända andra kinden till och överlämna domen åt Jesus Kristus. I den sista tiden varnar Jesus för att hans återkomst kommer att föregås av mycket krig och att många kristna kommer att lida mycket. Men i slutändan kommer Jesus att komma tillbaka och strida och besegra sina fiender och upprätta Guds rike fullt ut, och därmed få slut på synd, våld och död.

Bibelord

39 Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” (Matt 5:39)

14 Även soldater frågade honom: “Och vi, vad ska vi göra?” Han svarade dem: “Pressa inte pengar från någon med våld eller lögn, utan nöj er med er lön!”” (Luk 3:14)

51 Men en av dem som var med Jesus lyfte handen, drog sitt svärd och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. 52 Då sade Jesus till honom: “Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” (Matt 26:51–52)

Lid också du som en god Kristi Jesu soldat. Ingen soldat trasslar in sig i civila angelägenheter, han vill stå i tjänst hos den som har värvat honom.” (2 Tim 2:3–4)

11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. 14 Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. 15 Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:11–17)

19 Men Petrus och Johannes svarade dem: “Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud.” (Apg 4:19)

10 Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i himlen.” (Matt 6:10)

19 Det är en nåd när någon är medveten om Gud och därför håller ut när han får lida oskyldigt. 20 Vad är det värt för beröm om ni står ut med straff när ni syndar? Men om ni står ut med att lida när ni gör det goda, då är det en nåd inför Gud. 21 Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. 23 När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade.” (1 Pet 2:19–24)

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. 17 Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. 18 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. 19 Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. 21 Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:14–21)

Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna. Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. 10 Och då ska många komma på fall, och de ska förråda varandra och hata varandra.” (Matt 24:6–10)

19 Och jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid mot ryttaren på hästen och mot hans här. 20 Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot vilddjurets märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel. 21 De andra dödades med svärdet som gick ut ur ryttarens mun, och alla fåglarna åt sig mätta av deras kött.” (Upp 19:19–21)

Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” (Jes 2:4)

Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Upp 21:4)

Samtalsfrågor

  1. Är det alltid fel att döda?
  2. Bör man som kristen göra lumpen?
  3. Är det någon skillnad på krig i Gamla och Nya Testamentet?
  4. Finns det rättfärdiga krig?
  5. Bör staten ha rätt att bruka våld?

Fler intressanta bibelord

2 Mos 20:13, 1 Sam 15:3, Jos 4:13, Upp 19:11-21, Apg 10:7, Matt 8:5–13, Gal 5:19–21, Matt 24:15-22

BibelsamtalOrdet ”pacifist” är sammansatt av de två latinska orden ”pax” och ”facere”, och betyder ”fredskapare”. I den latinska översättningen av Bibeln förekommer ordet bland annat i Jesu Bergspredikan: “Saliga är de som skapar frid [pacifici], för de ska kallas Guds barn.” (Matt 5:9). Att vara kristen pacifist är mer än att bara passivt avstå från våld, det är också att aktivt skapa fred. Vi kristna har alltså en strid att kämpa, men vi ”strider inte på världens sätt”, dvs. vår strid är inte mot människor av ”kött och blod” utan mot ”ondskans andemakter”. Vill vi se ett slut på krig och terror bekämpar vi detta med hjälp av de vapen vi har fått från Gud, inte med ännu mer krig och terror. Enda sättet att få stopp på den våldsspiral av hämnd som har pågått sedan urminnes tider, är att någon väljer att inte slå tillbaka och istället erbjuda en väg till försoning. Just detta gjorde Jesus när han dog på korset och vann på så sätt en seger över Djävulen. När vi förstår att döden inte kan skilja oss från Gud och inte längre är rädda för att dö, då har våldsverkarna inte längre någon makt över oss. Lika lite som det går att släcka en eld med ännu mer eld kan man heller inte få slut på ondska genom att använda sig av ännu mer ondska. Att vara pacifist innebär alltså att vara en person som går i Jesu fotspår genom att avstå från att hämnas eller löna ont med ont och istället besegrar det onda med det goda genom att älska sin fiende och skapa fred genom att erbjuda försoning, föra folk samman och arbeta mot orättvisa levandsförhållanden och maktstrukturer.

Bibelord

Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.” (Matt 5:9)

38 Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 39 Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom. 40 Om någon vill dra dig inför rätta och ta din tunika, så låt honom få manteln också. 41 Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två mil med honom.” (Matt 5:39–41)

43 Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din fiende. 44 Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matt 5:43–44)

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla. Var inte självkloka. 17 Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. 18 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. 19 Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. 21 Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:14–21)

För även om vi lever i världen, strider vi inte på världens sätt. Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor 10:3–5)

11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. 14 Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. 15 Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. 16 Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef 6:11–17)

19 Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. 20 Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.” (Joh 15:19-20)

Och vilddjuret fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och länder. Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat. Du som har öron, hör: 10 Om någon ska gå i fångenskap, då går han i fångenskap. Om någon ska dödas med svärd, då dödas han med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet och tro.” (Upp 13:7–10)

21 Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår.” (1 Pet 2:21)

28 Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (Matt 10:28)

23 Och när man förföljer er i en stad, så fly till en annan. Jag säger er sanningen: Ni hinner inte igenom Israels städer innan Människosonen kommer.” (Matt 10:23)

Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse.” (1 Pet 3:9)

23 När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.” (1 Pet 2:23)

Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” (Jes 2:4)

Samtalsfrågor

  1. Vad är det för skillnad på att ”aktivt skapa fred” och ”passivt avstå från våld”?
  2. Hur skapar man fred?
  3. Vad är det för skillnad på fred och frid (samma ord på både hebreiska och grekiska)?
  4. Vilka vapen har vi fått att strida med?
  5. Kan man vara kristen och soldat?
  6. Kan man vara kristen och polis?
  7. Vad gör vi om vårt land blir anfallet?

Fler intressanta bibelord

Apg 4:19, 2 Tim 2:3–4, Luk 3:14, Gal 3:26–29, Fil 3:20, Mark 1:15, 1 Pet 2:11, Joh 11:25, Apg 8:1, Luk 19:41–44, Matt 26:47–53, Luk 9:53–55, Apg 7:59–60, Apg 9:1–5, 1 Pet 2:19–24, Matt 6:10, 1 Joh 5:19, Matt 10:21-22

William Carey var en engelsk baptistpredikant som blev känd för eftervärlden som ”den moderna missionens fader”. När William var ung växte han upp i en vävarfamilj och började så småningom jobba som skomakare. Williams föräldrar var med i den angliskanska kyrkan, men William fick en religiös kris när han såg att den anglikanska kyrkan ställde sig bakom de engelska styrkorna i det Amerikanska Frihetskriget, vilket ledde till att Carey lämnade kyrkan och anslöt sig till baptisterna. Vid 22 års ålder döpte sig William och blev några år senare pastor i en baptistförsamling.

Vid en pastorskonferens år 1786 tog William Carey upp frågan om huruvida det var en plikt för alla kristna att sprida evangeliet över hela världen eller inte. Carey menade nämligen att alla kristna, inte bara kyrkans ledare, hade en skyldighet att omvända “hedningar”. Men de reformert påverkade baptisterna rådde Carey att istället invänta Guds tid för en utökad missionsinsats och lär ha fått som svar de beryktade orden:

”Sätt dig ner unge man, när Gud vill omvända hedningarna, så kommer han att göra det utan din eller min hjälp.”

Carey nöjde sig naturligtvis inte med detta svar utan arbetade istället fram ett missionsmanifest samt började predika utifrån Jesaja 54:2-3 under mottot:

”Vänta stora ting av Gud, våga stora ting för Gud!”

 

“Utvidga platsen för din boning, spänn ut tältdukarna som du bor inunder och spar inte. Förläng dina tältlinor och gör dina tältpluggar starka. Ty du skall utbreda dig både åt höger och åt vänster. Dina avkomlingar skall ta hedningars länder i besittning och på nytt befolka ödelagda städer.”(Jes 54:2–3)

Carey startade ett missionssällskap och började tillsammans med andra att samla in pengar till mission i Indien. När folk argumenterade emot Carey och menade att det var farligt eller att det var så långt till hednaländerna så svarade Carey att om herrnhutarna och jesuiterna kan, så kan vi också! Receptet på god mission var enligt Carey ivrig bön, att utnyttja de nya kommunikationsmöjligheterna tack vare handeln och att bilda ett missionssällskap. För att finansiera missionen ansåg Carey att man borde bojkotta socker eftersom det kom från slavhandeln. Dessa pengar borde man istället lägga på missionen!

1793 seglade Carey och hans familj iväg till Calcutta i Indien, men eftersom han inte fick bosätta sig i den engelska kolonin hamnade han till slut i den danska kolonin Serampore i östra Indien. William var duktig på språk och började översätta Nya testamentet till Bengali, Sanskrit, Nepali och upp till 44 olika språk. Även om William Carey under sina 41 år som missionär inte fick se mer än cirka 700 konvertiter i ett land med mångmiljonbefolkning, så lade han grunden för den enorma våg av protestantiska och baptistiska missionärer som under 1800-talet flödade ut ”From the West to the Rest”.

Anabaptismen uppstod i Tyskland, Nederländerna och Schweiz som en vidareutveckling av reformationen. Anabaptisterna menade att Luther och de andra reformatorerna mycket förtjänstfullt hade avslöjat påvens villfarelser, men att de inte ersatte dem med något bättre. Så fort lutheranerna började få världslig makt och satte sin tilltro till mänsklig hjälp så var de minst lika dåliga som katolikerna. Luther slog kannan ur påvens hand men behöll de trasiga bitarna. Anabaptisterna hade generellt sett inga bekymmer med vad reformationens alla trosbekännelser sa, utan snarare problem med vad de inte sa; dvs. inte bara hur man rätt tillber Jesus, utan hur man rätt följer Jesus. Anabaptisterna menade alltså att det reformatorerna hade påbörjat var bra, men att de bara hade kommit halvvägs.

Rent teologiskt så menade anabaptisterna (vars namn betyder ”omdöpare”, ett namn som de allra flesta anabaptister motsätter sig eftersom ett troendedop av en spädbarnsdöpt inte är ett omdop eftersom spädbarnsdopet inte räknas som ett dop), att dopet var något frivilligt som byggde på personlig omvändelse och tro på Jesus. Anabaptisterna avfärdade spädbarnsdop som obibliskt eftersom de inte kunde finna det i Nya testamentet, som ju var trons auktoritet. I den Schleitheimska bekännelsen från 1527 kom de schweiziska anabaptisterna överens om följande angående dopet:

”Dopet skall bli givet till alla dem som har lärt omvändelse och ett överlåtet liv och vilka i sanning tror att deras synd har avlägsnats genom Kristus, och till alla dem som önskar att vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravda med Honom i hans död, så att de kan uppstå med honom; till alla dem som genom denna förståelse begär det av oss; härigenom exkluderas allt barndop, påvens främsta och största orättfärdighet. Beviset för detta finns i skrifternas lära och vittnesbörd samt apostlarnas handlande. Matt 28, Mark 16, Apg 2, 8, 16, 19. Vi önskar att enkelt men fast och med övertygelse hålla fast vid detta.” (Den Schleitheimska bekännelsen)

Även Luther menade att tro var nödvändigt för dop, men hade inga problem med att döpa spädbarn eftersom han menade att tron fanns närvarande hos spädbarn:

”Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet.”

En av anabaptismens tidiga ledare, Menno Simmons (1496-1561), grundare till mennoniterna, sa angående Luthers syn på spädbarnsdop:

”Jag vet att Luther lär att tro är närvarande hos spädbarn, på samma sätt som hos en troende, sovande man. Till detta svarar jag, först, att om det funnes en sådan sovande tro hos små omedvetna spädbarn (vilket för övrigt är ingenting annat än mänskligt sofisteri) skulle det ändå vara olämpligt att döpa sådana barn så länge som de verbalt inte har bekänt det och visat på nödvändiga frukter. För de heliga apostlarna döpte inte troende medan de sov, som vi har visat i våra tidigare skrivningar.”

Utöver denna centrala dop-teologi i anabaptismen så ansåg man även att församlingen skulle organiseras som en troende församling i kontrast till en statskyrka, att kyrka och stat inte borde sitta ihop, att man skulle leva i gemenskap och dela alla ägodelar, att man skulle ägna sig åt en sträng församlingsdisciplin och att man skulle göra motstånd genom ickevåld och pacifism. I den statligt styrda kyrkan fick inte vanliga medlemmar hursomhelst delta i gudstjänsten, något som var viktigt för anabaptisterna baserat på detta Bibelord:

“Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Kor 14:26)

Tragiskt nog så fördömde inte bara Katolska kyrkan anabaptisterna, utan även Luther och andra reformatorer, och det fanns till och med reformatorer som menade att anabaptisterna skulle straffas med döden om man motsätter sig spädbarnsdopet.

En pacifistisk anabaptist som i mångt och mycket personifierar de tidiga anabaptisterna är Dirk Willems (????-1569). Willems, som hade växt upp i ett av Spanien kontrollerat Nederländerna, döpte sig och hamnade därmed i onåd hos den katolska Inkvisitionen. Han greps och fördes till ett fängelse men lyckades fly genom att sänka sig ned från ett fönster med hopknutna trasor. Willems hoppade ner på isen som omgav fängelset och sprang iväg. Men en fängelsevakt som såg Willems fly följde efter men kraschade genom isen. När Willems ser hur vakten håller på att drunkna vänder han om och räddar sin förföljare. Vakten griper honom därefter och Willems förs tillbaka till fängelset och avrättas genom att brännas på bål.

På grund av alla fördömelser förföljdels anabaptisterna svårt av både protestanter och katoliker. I sin kamp mot donatisterna hade Roms kejsare vid olika tillfällen utfärdat lagar med stränga straff för omdop. År 529 hade kejsar Justinius I (482-565) bestämt att straffet skulle vara dödsstraff. Mot bakgrund av detta menade Melanchton och andra ledande lutheraner att anabaptister skulle dödas.

En del av anabaptisterna förföljdes så svårt att de fick fly till Amerika eller andra platser med religionsfrihet. Några av dessa grupper är idag mennoniterna, hutteriterna och amish. Dessutom räknar de allra flesta baptister anabaptisterna som sina föregångare.

Som en reaktion på den protestantiska reformationen kallade påve Paulus III (1468-1549) hela den Katolska kyrkan till Konciliet i Trident, för att under åren 1545 till 1563 hålla 25 möten för att fastslå den katolska läran. Även protestanterna blev inbjudna att delta i konciliet, men eftersom de inte fick någon rätt att rösta så avstod de allra flesta att komma.

Konciliet förkastade Martin Luthers Tron allena, och menade att den som säger att syndaren rättfärdiggörs genom tron allena ska vara anathema, dvs. bannlyst. Katolska kyrkan menade istället att tron och människans samverkan med nåden krävs för rättfärdiggörelsen:

”Om någon säger att den ogudaktige rättfärdiggöres genom tron allena och förstår detta så att det därutöver inte behöves någon samverkan från människans sida för att erhålla rättfärdiggörelsens nåd eller att det inte på något sätt vore nödvändigt att människan med sin egen vilja förbereder sig, han vare bannlyst.” (Konciliet i Trident, sjätte sessionen, kanon 9)

”Om någon säger att den mottagna rättvisan inte bevaras och utökas inför Gud genom goda gärningar, utan säger att de goda gärningarna endast skall ses som en frukt av eller ett tecken på rättfärdiggörelsen, men inte en orsak till dess ökning; han vare bannlyst.” (Konciliet i Trident, sjätte sessionen, kanon 24)

Konciliet förkastade även Luthers Skriften allena, dvs. att Bibeln är slutgiltig auktoritet i alla frågor om tro, lära och kristet liv, och menade istället att Guds uppenbarelse till människan förmedlats både genom Skriften, men även genom Traditionen, dvs. muntliga kyrkliga läror och förklaringar till Skriften. Så även om apostlarna och profeterna gett oss Skriften, så är kyrkan uppenbarelsens förvaltare och förmedlare under biskoparnas ledning. Utöver detta fastslog även konciliet att de deuterokanoniska böckerna, eller apokryferna som protestanter ofta kallar dem, var på samma nivå som Bibelns kanoniska böcker, dvs. Gamla testamentet och Nya testamentet.

Utöver detta fastslog även konciliet sakramenten och att Jesus verkligen är substantiellt närvarande i nattvarden, samt att en reform av avlatsbreven behövdes, samtidigt som man passade på att även bannlysa de som ansåg att avlatsbreven är onödiga.

Det kan vara värt att tillägga att Katolska kyrkan aldrig har backat från något som fastslogs under konciliet i Trident, utan tvärtom bekräftat det vid Andra Vatikankonciliet (1962-1965).

30-åriga kriget

En tragisk fortsättning på motreformationen blev de våldsamma krig mellan katoliker och protestanter som härjade i framförallt Tyskland åren 1618-1648. Det hela började med att den nyvalde böhmiske kungen Ferdinand av Steiermark beordrade att byggandet av ett antal protestantiska kapell på vad katolikerna ansåg var katolsk mark skulle avbrytas. En grupp protestanter samlades i Pragborgen och anklagade de ledande guvernörerna för att ha brutit mot den böhmiska religionsfriheten, och kastade helt sonika ut dessa herrar genom de höga slottsfönstren. De föll ungefär 21 m, men överlevde tack vare att de lyckligtvis landade i en stor hög med hästskit.

I och med denna händelse började både protestantiska och katolska arméer samla sig och göra sig redo för krig. Bollen var satt i rullning och kriget blev en fruktansvärt brutal massaker där miljoner människor dog. Ferdinand blev så småningom vald till kejsare av det Tysk-romerska riket och blev ledaren för den katolska sidan i kriget. Kriget böljade fram och tillbaka och till slut blev även svenskarna inblandade i och med att Gustav II Adolf landsteg i Tyskland 1630.

Vid Westfaliska freden 1648 enades man till slut om att bekräfta religionsfreden i Augsburg, som gick ut på att undersåtarna skulle följa sin furstes religion. Stora delar av norra Europa blev protestantiskt medan södra Europa förblev katolskt.

De kristnas relation till muslimerna var vid 1000-talets början minst sagt ansträngd. Muslimerna hade erövrat flera landområden med stor andel kristen befolkning och pilgrimerna till Jerusalem i det Heliga landet behandlades allt mer brutalt. År 1095 deklarerar påve Urban II (1042-1099) att muslimernas herravälde över Mellanöstern och de heliga platserna måste få ett slut. De följande åren började flera europeiska arméer strömma mot det Heliga landet i syfte att besegra muslimerna och redan år 1099 intog dessa ”korsfarare” Jerusalem. Till en början hade korsfararna stora framgångar och upprättade flera stater i Mellanöstern, bl.a. Outremer (”på andra sidan havet”), kungadömet Jerusalem, kungadömet Cypern, osv. Korstågens militära framgångar avtog dock efterhand och avslutades till sist år 1281, när Akko, den sista korsfararstaden, intogs.

De kristna riddarna

Att delta i korståg ansågs inte bara vara en militär handling, utan även en andlig. Påven deklarerade att de kristna som drog ut i korståg skulle få avlat som förkortade tiden i skärselden. Om de tidiga kyrkofäderna hade uttryckt sin bestämda åsikt om den kristna trons oförenlighet med militärtjänst, så hade detta nu vänts till sin motsats. I samband med korstågen uppstod ett kombinerat religiöst och militärt ideal av ”ridderlighet”, där riddaren var en krigare i Guds tjänst som slogs mot det onda och beskyddade de svaga. I samband med att korsfararstaterna bildades så behövdes mer permanenta trupper i dessa nya riken, och för att organisera försvaret så grundades ett antal riddarordnar, bl.a. Johanniterorden, Tyska orden och Tempelherreorden. Bernhard av Clairvaux (1090-1153) uttrycker sig på detta osmakliga sätt om dessa ”kristna” riddare:

”Kristi riddare kan slå med självförtroende och dö ännu mer självsäkert; för han tjänar Kristus när han slår, och räddar sig själv när han faller. … När han vållar död, är det till Kristi vinst, och när han lider döden, är det till sin egen vinst.”

Dessa kristna ordnar blev med tiden enormt rika, framförallt Tempelherreorden, och byggde slott runtom i det Heliga landet och Europa. Till en början var de väldigt populära, men i takt med att deras makt och rikedom ökade så blev de europeiska kungarna alltmer bekymrade. På morgonen fredagen den 13 oktober år 1307 lät den franske kung Filip IV (1268-1314) gripa samtliga riddare av Tempelherreorden, bränna dem på bål och konfiskera deras förmögenheter.

Korståget mot katarerna

Korstågen gick inte bara i riktning mot det Heliga landet, utan kunde även riktas mot oliktänkare i andra delar av världen, exempelvis katarerna i Sydfrankrike. Katarerna, vars namn vi fått ordet ”kättare” ifrån, var ”dualister”, dvs. trodde på en god Gud som hade skapat det andliga riket, och en ond motsats, Satan, som skapat det värdsliga riket. Allt synligt, inklusive den mänskliga kroppen, var skapad av Satan, och därmed syndig. Katarerna motsatte sig det katolska hierarkiska och sakramentala systemet och gick runt och predikade andedopet.

År 1209 tröttnade påven i Rom och utlyste ett korståg mot katarerna varpå den franske greven Simon de Montfort belägrar den sydfranska staden Béziers. Men stadens invånare vägrar lämna ut de katarer som gömmer sig i staden och de Montfort anfaller, vilket leder till en massaker där 15 000 män, kvinnor och barn, varav 222 katarer, slaktas till döds. Enligt en samtida historiker lär påvens utsände, cisterciensermunken Arnaud Amalric, fått följande fråga mitt under slakten:

”När de upptäckte, från erkännandet av vissa av dem, att det fanns katoliker blandat med kättarna sa de till abboten ”Sir, vad ska vi göra, för vi kan inte skilja mellan de troende och kättarna.” Abboten, likt de andra, var rädd att många, i rädsla för döden, skulle låtsas vara katoliker, och efter deras avfärd, återvända till sitt kätteri, och sägs ha svarat: ”Slakta dem alla; Gud känner de sina!” varpå oräkneliga slaktades i staden.”

I och med denna bestialiska handling hade de kristnas våld nått sin höjdpunkt, eller lågpunkt om man så vill. Från att under den apostoliska kyrkans tid ha lidit martyrdöden slaktade nu s.k. ”kristna” soldater obekymrat sina egna.

I samband med korståget mot katarerna införde påve Gregorius IX (1155-1241) inkvisitionen, en slags organiserad utredning för att leta upp heretiker och förmå dem omvända sig eller döda dem som vägrade erkänna sin skuld. De katarer som hittades torterades och brändes på bål. År 1321 avrättas de sista katarerna av inkvisitionen och därmed anser Katolska kyrkan att katarerna har utrotats och avslutar korståget.

Mongolerna bjuder in de kristna

I mitten av 1200-talet befinner sig bröderna Niccolo och Maffeo Polo i Kina och får träffa Djingis Khans sonson Kublai Khan. Kublai blir väldigt intresserad av den kristna tron och skickar hem bröderna Polo med en inbjudan till påven i Rom att sända 100 kristna lärare till Kina. Niccolo och Maffeo ger inbjudan till påve Clemens IV (1195-1268), som dock dör kort därpå. Några år senare svarar Gregorius X (1210-1276) på Kublais inbjudan med att sända iväg två munkar tillsammans med Niccolo, Maffeo och Marco Polo. På vägen dit stöter de på farligheter varpå de två munkarna inte vågar sig vidare utan istället återvänder tillbaka till Rom i oförrättat ärende.

Om påvarna i Rom inte hade varit så upptagna med korstågen kanske de hade förmått sig svara på Kublai Khans inbjudan. Vem vet hur historien hade utvecklat sig då? Kanske hade kristendomen vunnit mark i Kina istället för buddhismen? Kanske hade Centralasien idag varit kristet istället för muslimskt?

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.