Pastor Christian Mölk | Tertullianus
Currently viewing the tag: "Tertullianus"

Ordet “sakrament” kommer från det latinska ordet ”sacramentum” som kommer från de två orden ”sacro” (helga/avskilja) och ”sacer” (helig). Ordet sacramentum användes ursprungligen av romerska soldater när de svor trohetsed till den romerska armén, men började användas av västeuropeiska kristna när Tertullianus översatte det grekiska ordet ”mysterion” (= ”mysterium” eller ”hemlighet” på svenska) till latin, som bl.a. finns i följande Bibeltexter:

7Nej, vi förkunnar Guds hemliga [mysterion] vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss.” (1Kor 2:7)

3hur jag genom en uppenbarelse lärde känna hemligheten [mysterion] så som jag redan i korthet har skrivit.”(Ef 3:3)

26den hemlighet [mysterion] som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga.”(Kol 1:26)

I Nya testamentet används det grekiska ordet ”mysterion” för att beskriva det oerhörda och fantastiska frälsningsverk som Gud nu uppenbarat i Jesus. Innan Jesus kom till världen så var frälsningen fördold, ett mysterium, men är nu uppenbarad av Jesus för alla som vill tro.

Tertullianus menade att, precis som en soldats trohetsed var början på ett nytt liv som soldat, så är sakramenten början på det kristna livet. Augustinus definierade så småningom sakramenten som “ett yttre och synligt tecken på en inre och osynlig nåd”. Med ”tecken” menas något mer än bara en ”symbolhandling”, Gud verkar inte bara i det inre utan även i det yttre. Dock finns det många kristna, framförallt frikyrkliga, som inte håller med om denna definition och lägger större vikt vid den inre förvandlingen och snarare beskriver sakramenten, även om man undviker själva ordet ”sakrament”, som symboliska markörer som till det yttre visar vad som har hänt i det inre. Exempelvis är dopet i sig självt inte frälsningsavgörande, men visar att den som döps har blivit frälst.

Även om det råder delade meningar inom kristenheten om vad ett sakrament är och hur många de är, så är ändock de allra flesta överens om att dop och nattvard är två yttre tecken på en inre förvandling. Det bör också tilläggas att varken Bibeln eller de första kristna beskriver dop eller nattvard som sakrament, utan bara kort och gott kallar dop för dop och nattvard för nattvard.

Ortodoxa sakrament

Den ortodoxa kyrkan har inget fastslaget exakt antal sakrament, men lyfter fram dop och nattvard som de två viktigaste. Eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan av förklarliga skäl aldrig översatte sin Bibel till latin så kallar de sakrament för ”mysterier” istället. Några ytterliga mysterier i ortodoxa kyrkan är konfirmation, bikt, äktenskap, prästvigning, de sjukas smörjelse, klosterlöften och begravningsgudstjänst.

Katolska sakrament

Enligt Katolska kyrkan så är Jesus Guds yttre synliga tecken på sin kärlek till oss, och Jesus blir synlig för sin kyrka genom sakramenten. I den Katolska katekesen kan man läsa följande:

”Sakramenten är verksamma tecken på nåden, instiftade av Kristus och anförtrodda åt kyrkan. Genom dem förmedlas det gudomliga livet åt oss. De synliga riter med vilka sakramenten firas betecknar och förverkligar de nådegåvor som utmärker varje sakrament. De bär frukt i de människor som tar emot dem med de förutsättningar som krävs.” (Katolska katekesen 1131)

 

”Det Nya förbundets sakrament har instiftats av Kristus och är sju till antalet, nämligen dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningen och äktenskapet. De sju sakramenten berör alla viktiga utvecklingsfaser och alla viktiga ögonblick i den kristna människans liv: de ger upphov och tillväxt, bot och sändning till de kristnas trosliv.” (Katolska katekesen 1210)

För att Katolska kyrkan ska kunna klassa något som ett sakrament behöver det alltså dels vara ett ”verksamt tecken på nåden”, vara ”instiftat av Kristus” och vara ”anförtrott åt kyrkan”.

De sju olika Katolska sakramenten kan definieras så här:

Dop

Dopet är det första steget in i den kristna gemenskapen och det sakrament som öppnar dörren till de andra sakramenten. Genom dopet befrias man från synd och blir en del av Kristi kropp. Normalt sett döps en katolik genom att vatten hälls på huvudet samtidigt som prästen eller diakonen säger de traditionella treenighetsorden.

Konfirmation

Konfirmationens sakrament ingår tillsammans med dopet och eukaristin i ”den kristna initiationens sakrament” och är nödvändig för att fullända dopets sakrament. I samband med konfirmationen lägger biskopen händerna på konfirmanden samt smörjer med olja på pannan som ett tecken på att man, likt lärjungarna på Pingstdagen, tar emot den helige Ande till kraft att vara ett Jesu vittne.

Eukaristi

Eukaristi, eller ”nattvard” som det normalt sett kallas på svenska, är grekiska och betyder ”tacksägelse”. I samband med att prästen inviger eukaristin förvandlas brödet och vinet till Kristi riktiga kropp och blod. Även om brödet och vinet fortfarande smakar och luktar som bröd och vin, så har dess substans förändrats.

”Genom konsekrationen sker transsubstantiationen, väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.” (Katolska katekesen 1413)

Katoliker anser även att eukaristin inte bara är en ”åminnelse” av vad Jesus gjorde på korset, utan även en åminnelse av påskalammsoffret , och är därmed ett offer. Eftersom eukaristin representerar och gör närvarande korsoffret, så är Kristi offer på korset och eukaristin enligt Katolska kyrkan ett och samma offer.

Bot

I botens sakrament så ges förlåtelse för synder som man har begått efter dopet. Därför kallas också detta sakrament ibland för omvändelsens, biktens eller försoningens sakrament. Den som vill försonas med Gud och med kyrkan måste för en präst bekänna alla svåra synder som man ännu inte har bekänt, varpå prästen föreslår ett antal botgärningar som ska fullgöras för att ersätta den skada som orsakats av synden. Boten bygger alltså på att man ångrar sig, bekänner sina synder för en präst och att man utför de gärningar som prästen anger som krav på avlösning. Genom avlat kan dessutom katoliken för sig själv eller för andra förkorta tiden i skärselden:

”Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, vilka är syndens följd.” (Katolska katekesen 1498)

De sjukas smörjelse

Genom smörjelse av olja och förbön för sjuka ”anbefaller” prästerna den sjuke till Herren och ber att han ska upprätta och göra personen i fråga frisk.

Vigning

Genom vigningens sakrament fortsätter den sändning som Kristus påbörjade och anförtrodde åt apostlarna. I detta sakrament vigs biskopar, präster och diakoner in i tjänst. Även om alla troende har del i det allmänna prästadömet så ger vigningen en myndighet till tjänst. I Katolska kyrkan ges denna vigning enbart till döpta män och i vanliga fall endast till de som är villiga att frivilligt leva i celibat.

Äktenskap

Äktenskapets sakrament är ett livslångt heligt förbund mellan man och kvinna och är i princip oupplösligt. Äktenskapet är ett offentligt tecken som visar på kärleken mellan man och hustru. Polygami, skilsmässa och vägran att vara fruktsam är oförenligt med detta sakrament.

Protestantiska sakrament

Martin Luther menade att ett sakrament är en av Gud instiftad välsignelse i synlig form, dvs. en mänsklig handling knutet till ett gudomligt löfte. Således kan inte bön vara ett sakrament eftersom det visserligen har ett gudomligt löfte om svar knutet till sig, men det har inte ett yttre synligt tecken, såsom exempelvis vattnet vid dopet eller brödet och vinet vid nattvarden. Så utifrån denna definition ansåg Luther att enbart dopet och nattvarden kunde räknas som sakrament. Syftet med sakrament var enligt Luther att hjälpa den troende och ge en objektiv försäkran om det gudomliga löftet. Exempelvis kan den som är döpt känna sig trygg i att man tillhör Kristus och den som tar emot nattvarden kan känna sig försäkrad om att man är förlåten.

Montanismen, eller ”den nya profetian” och/eller ”de andliga”, som de kallade sig själva, var en karismatisk rörelse i Mindre Asien under framförallt andra halvan av 100-talet. Montanismen grundades av Montanus i mitten av 100-talet och liknar många andra väckelserörelser som har blossat upp genom historien. Montanisterna leddes av tre personer; först Montanus, grundaren, och efter honom två kvinnor; Priscilla och Maximilla, och betonade upplevelsen av den helige Ande, profetia, Jesu snara återkomst (till staden Pepuza närmare bestämt) och en sträng kamp mot synden. Montanisterna reagerade även mot att kyrkan alltmer organiserades med ordinerade präster och biskopar. Montanisterna lyfte snarare fram de som Anden utrustat med gåvor än de som kyrkan hade ordinerat, oavsett om de var män eller kvinnor.

I likhet med dagens moderna väckelserörelser så delade montanisterna kyrkan; en del försökte hindra Montanus från att profetera eftersom de ansåg honom vara en falsk profet, medan andra ansåg att han var uppfylld av den helige Ande och hade fått den profetiska gåvan.

På montanisternas möten förekom ofta karismatiska uttryck såsom profetiska ord, tungotal, osv. Så här skriver Eusebius om montanisterna:

”Montanus, Alkibiades och Theodotos anhängare i Frygien gav nu för första gången spridning av sin uppfattning om profetian. Många under inträffade genom Guds nådegåva i de olika kyrkorna och detta väckte mångas tro att dessa också kunde profetera.” (Eusebius Kyrkohistoria 5.3:4)

Eusebius menar vidare att Montanus drevs av sin själs begär att få vara den främste och var besatt och råkade i extas där han talade ”sällsamma ord och profeterade” på ett sätt som stred mot kyrkans hävdvunna sed. Montanisternas kritiker menade också att Montanus hade varit en hednisk präst innan han blev kristen och överfört den hedniska andligheten in i kristenheten, och år 230 exkommunicerades montanisterna från den katolska kyrkan.

Tertullianus, som tog montanisterna i försvar, menade att montanisterna inte profeterade några nya läror, utan att profetiorna snarare gav folk vägledning i sin kristna vandring. Montanisterna verkar inte ha predikat några obibliska läror utan snarare ha varit en aning överdrivna i sin asketiska kamp mot synden eller i sin längtan efter Jesu återkomst.

För en pingstvän av idag framstår montanisterna som karismatiska kristna som måhända gick överstyr (som väckelserörelser ofta gör i dess linda), men som om de hade hanterats rätt av kyrkans ledarskap (exempelvis John Ongmans föredömliga granskning av Andrew G. Johnson som ledde till att baptisterna i början av 1900-talet öppnade sig för pingstväckelsen) kunnat fungera som en välbehövlig väckelsevind men som istället pga. maktkamp och ovilja till dialog slutade med uteslutning.

Som jag nämnt i inlägget Pax Romana och de första kristna, så hade judarna undantag från den romerska militärtjänsten, och så länge som de kristna ansågs av romarna att vara en judisk sekt, så hade även de undantag från militärtjänst. Men i takt med att allt fler icke-judar blev kristna samtidigt som kristendomen och judendomen gick skilda vägar så fanns det inte längre något romerskt skäl för undantaget. Men många av de tidiga kristna ledarna motsatte sig detta och menade att det inte var förenligt med kristen tro att göra militärtjänst. Ett Bibelord som gång på gång återkommer är Jesaja 2:4:

4Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.” (Jes 2:4)

Här följer några av de mest kända citaten:

Justinus Martyren (100-165)

Justinus föddes i Flavia Neapolis i Palestina och var en av de första kristna apologeterna (den kristna trons försvarare). Justinus skriver bland annat följande:

”Och vi som var fulla av krig och ömsesidig slakt och alla olika sorters ondska, har var och en på hela jorden förvandlat våra krigsvapen; våra svärd till plogbillar, och våra spjut till vingårdsknivar, och vi odlar fromhet, rättfärdighet, filantropi, tro och hopp, vilket vi har fått från Fadern själv genom honom som korsfästes.” (Justinus Dialog med Tryfon)

Irenaeus av Lyon (130-202)

Irenaeus var biskop i den franska staden Lyon och skrev apologetiska skrifter där han argumenterade för att kyrkan skulle kanonisera de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Irenaeus gav även de fyra evangelisterna varsin symbol baserat på deras inledande versar: Matteus fick bli symboliserad av en bevingad människa eftersom Matteus inleds med Jesus släktträd. Markus blev symboliserad av ett bevingat lejon eftersom hans evangelium börjar med berättelsen om hur Johannes Döparen ropar som ett lejon i öknen. Lukas fick bli symboliserad av en bevingad oxe eftersom han inleder med hur Johannes Döparens far Sakarias offrar i templet. Johannes blev symboliserad av en örn eftersom den ansågs vara den fågel som flög högst och hans evangelium börjar med att tala om Guds ord och de ansågs komma ovanifrån.

Irenaeus skriver följande om krig:

”Men om frihetens lag, dvs. Guds ord, predikades av apostlarna (som utgick från Jerusalem) ut över hela världen, orsakade en sådan förändring, att dessa nationer formade svärd och krigslansar till plogbillar, och ändrade dem till vingårdsknivar för att skörda säden, till verktyg använda i fredliga syften, och att de nu är främmande för att strida, men när de blir slagna, vänder andra kinden till, då har profeterna inte sagt detta om någon annan person, än om honom som har påverkat dem. Denna person är vår Herre, och i honom är förklaringen; det är han själv som har gjort plogen och introducerat vingårdskniven, …” (Irenaeus Mot heresier, bok IV)

Klemens av Alexandria (150-215)

Klemens föddes i Aten och var teolog och filosof.

”Basunen ljuder, samlar sina soldater och proklamerar krig. Och ska inte Kristus, som andas ut fred ända till jordens yttersta gräns, samla samman sina soldater, soldater av fred? Genom sitt blod, och genom sitt ord, har han samlat den blodlösa värden för fred, och tilldelat dem himmelriket. Kristi trumpet är evangeliet. Han har blåst, och vi har hört. Låt oss rada upp oss själva med fredens rustning, ta på oss rättfärdighetens pansar, och ta trons sköld, och binda samman våra ögonbryn med frälsningens hjälm, och låt oss vässa Andens svärd, som är Guds ord. Så befaller aposteln i fredens ande. (Klemens av Alexandrias Uppmaning till hedningen XI)

Tertullianus (160-225)

Tertullianus var en kristen författare känd för att ha varit den första som skrivit kristen litteratur på latin. Tertullianus föddes i Karthago i den romerska provinsen Afrika och hans far var en romersk officer. Cirka år 195 blev Tertullianus kristen och tjänade som presbyter i kyrkan i Karthago, och är känd för att ha myntat begrepp som ”Vad har Aten med Jerusalem att göra?”, ”Treenigheten” och ”Gamla testamentet och Nya testamentet”. Tertullianus var en apologet som försvarade den kristna tron och skrev böcker i olika ämnen, bl.a. om huruvida kristna kan vara soldater eller inte:

”För att börja med den verkliga orsaken till den militära kronan, tror jag att vi först måste fråga oss om militärtjänst över huvud taget är lämpligt för kristna.

Kan det anses vara lagligt att göra svärdet till sitt yrke när Herren proklamerar att den som tar till svärdet skall förgås genom svärdet? Och skall en fridens son ta del i strid när det inte är tillåtet för honom att gå till domstol? Skall han tilldela folk kedjor och fängelse, utföra tortyr och straff, när han inte ens själv får hämnas sina egna skador?

Till och med själva överförandet av sin inskrivning från ljusets armé till mörkrets armé är synd. Om konverteringen till tron kommer senare till dem som redan är i militärtjänst är saken givetvis en annan, som i fallen med de som Johannes tog emot för att döpa, och de mest troende officerarna, jag menar officeren som Kristus godkänner, och officeren som Petrus undervisar. Ändå är det så när tron har erkänts och beseglats, att man antingen omedelbart måste lämna militärtjänsten, som många har gjort, eller så måste man på alla sätt motsätta sig att göra någonting emot Gud, som inte är tillåtet. Eller, slutligen, måste man lida för Gud, vilket även någon som inte är soldat har lovat honom.” (Tertullianus Of the Crown)

Hippolytus av Rom (170-235)

Hippolytus har enligt traditionen skrivit boken Den apostoliska traditionen, som beskriver kyrkan under 200-talet. Där kan man läsa följande:

”En militär med befäl får inte avrätta något. Om han blir beordrad att göra så, får han inte utföra ordern. Inte heller får han svära en militär ed. Om han vägrar, ska han avvisas. Om någon är militärguvernör, eller härskare över en stad och bär lila, ska han sluta eller avvisas. Katekumenen eller den troende som vill bli soldat ska avvisas, för han har föraktat Gud.” (Hippolytus Den apostoliska traditionen 16:9-11)

Origenes (185-254)

Origenes föddes i Alexandria och var en teolog och Bibeltolkare, upplärd av Klemens av Alexandria.

I sin skrift Mot Celsus skriver Origenes en förklaring till varför kristna inte deltar i militärtjänst. Av texten att döma verkar Origenes inte vara emot kejsarens eventuella rättfärdiga krig, utan är egentligen bara emot att kristna ska delta i dessa krig med vapen i hand, och tycker istället att kristna bör hjälpa kejsaren med bön mot fienden istället för svärd:

”Och till de som frågar oss vart vi kommer ifrån, och vem som är vår grundare, så svarar vi att vi har kommit, i överensstämmelse med Jesu råd, för att slå ner vår fientliga och oförskämda ”ord”-svärd till plogbillar, och att konvertera till vingårdsknivar de spjut som förut användes i krig. För vi tar inte längre upp svärd mot nation, inte heller lär vi oss längre krig, eftersom vi har blivit fredens barn, för Jesu skull, som är vår ledare. (Origenes Mot Celsus V)

I nästa stycke vädjar Celsus oss till att hjälpa kungen med all vår makt, och att arbeta med honom för att bevara rättvisa, att strida för honom, om han kräver det, att strida under honom, eller leda en armé vid hans sida. Till detta är vårt svar, att det gör vi, när tillfälle ges, ger hjälp till kungar, och att, så att säga, en gudomlig hjälp, när vi tar på oss Guds vapenrustning. Och detta gör vi i lydnad till apostelns föreskrift, att ”först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning” (1Tim 2:1–2), och ju mer man utmärker sig i fromhet, desto effektivare hjälp ger man till kungen, till och med mer än den som ges av soldater, som krigar och dödar så många fiender som de kan. Och till dessa fiender till vår tro som kräver av oss att bära vapen för samväldet, och att döda människor, svarar vi: Håller inte de präster som finns vid särskilda helgedomar, och dem som ser till speciella gudar, som ni kallar dem, håller inte de sina händer borta från blod, så att de med ofärgade och fria från mänskligt blod offra sina offer till era gudar, och till och med när krig är över er, så värvar ni aldrig prästerna till armén. Om det är en lovvärd vana, hur mycket mer passande är det inte att när andra deltar i strid, skulle dessa delta som präster och Guds tjänare, som håller sina händer rena och som kämpar i bön till Gud för de som krigar för en rättfärdig sak, och för kungen som regerar rättfärdigt, att vad än det är som motsätter sig de som beter sig rättfärdigt ska bli förstört! Och när vi genom våra böner besegrar alla demoner som uppviglar till krig, och leder edsbrytelser, och stör freden, är vi på detta sätt mycket mer hjälpsamma mot kungen än de som går ut i strid. Och vi tar del i offentliga angelägenheter, när vi tillsammans med rättfärdiga böner utför självförnekande övningar och meditation, som lär oss att förakta njutningar, och att inte förledas av dem. Och ingen kämpar bättre för kungen än vi gör. Vi strider inte under honom, även om han kräver det, men vi strider för hans skull, när vi formar en speciell armé, en fromhetens armé, när vi offrar våra böner till Gud.” (Origenes Mot Celsus VIII)

Cyprianus (200-258)

Cyprianus var biskop i Karthago. Under 200-talets senare del. Cyprianus var inblandad i schismen med novatianerna. Under den brutala decianska förföljelsen (249-251) hade många kristna inte lyckats stå upp för sin tro ända in i döden utan istället utfört de religiösa offren till de romerska gudarna påtvingade av kejsar Decius (201-251). Det rådde delade meningar om huruvida man skulle välkomna tillbaka dessa ”avfällingar” in i kyrkan igen. När Cornelius (???-253) valdes till påve år 251 hade han en väldigt förlåtande attityd medan Novatianus ansåg att dessa inte borde förlåtas utan istället överlämna detta till den yttersta dagen. Cyprianus stödde Cornelius och Novatianus och hans anhängare (novatianer) fördömdes som kättare och fick fly Rom.

I en Cyprianus skrifter så skriver han:

”Hela världen är dränkt i blod. När mord begås av en individ anses det vara ett brott, men en dygd när det genomförs i stor skala. Straffrihet begärs för onda gärningar, inte med invändningen att de skulle vara utan skuld, utan för att de görs i stor skala.” (Cyprianus Till Donatus)

Johannes Chrysostomos (347-407)

Johannes Chrysostomos föddes i Antiokia i Mindre Asien och var en duktig retoriker (hans efternamn betyder ”guldmun”).

”För att de ska förstå att detta är en ny slags krigsföring och inte det vanliga sättet att delta i strid, när han sände ut dem tomhänta och sa: ”Och så, vandra på, visa upp lammens ödmjukhet, även om ni går till vargar, för så kommer jag bäst att visa min makt, när vargarna erövras av lamm. …

För säkerligen är det ett större verk och mycket mer storartat att förändra motståndarens sinne och förändra deras själar än att döda dem. … Vi borde därför skämmas, när vi agerar helt annorlunda när vi som vargar rusar på våra motståndare. För så länge som vi är lamm segrar vi, även om tusen vargar står emot oss, så överkommer vi och står som segrare. Men om vi beter oss som vargar blir vi besegrade, för då lämnar den Gode Herdens hjälp oss, för han fostrar inte vargar utan lamm.” (Johannes Chrysostomos Homilies on the Gospel of Saint Matthew 34)

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.