Korstågen

Christian MölkKyrkohistoria Leave a Comment

De kristnas relation till muslimerna var vid 1000-talets början minst sagt ansträngd. Muslimerna hade erövrat flera landområden med stor andel kristen befolkning och pilgrimerna till Jerusalem i det Heliga landet behandlades allt mer brutalt. År 1095 deklarerar påve Urban II (1042-1099) att muslimernas herravälde över Mellanöstern och de heliga platserna måste få ett slut. De följande åren började flera europeiska arméer strömma mot det Heliga landet i syfte att besegra muslimerna och redan år 1099 intog dessa ”korsfarare” Jerusalem. Till en början hade korsfararna stora framgångar och upprättade flera stater i Mellanöstern, bl.a. Outremer (”på andra sidan havet”), kungadömet Jerusalem, kungadömet Cypern, osv. Korstågens militära framgångar avtog dock efterhand och avslutades till sist år 1281, när Akko, den sista korsfararstaden, intogs.

De kristna riddarna

Att delta i korståg ansågs inte bara vara en militär handling, utan även en andlig. Påven deklarerade att de kristna som drog ut i korståg skulle få avlat som förkortade tiden i skärselden. Om de tidiga kyrkofäderna hade uttryckt sin bestämda åsikt om den kristna trons oförenlighet med militärtjänst, så hade detta nu vänts till sin motsats. I samband med korstågen uppstod ett kombinerat religiöst och militärt ideal av ”ridderlighet”, där riddaren var en krigare i Guds tjänst som slogs mot det onda och beskyddade de svaga. I samband med att korsfararstaterna bildades så behövdes mer permanenta trupper i dessa nya riken, och för att organisera försvaret så grundades ett antal riddarordnar, bl.a. Johanniterorden, Tyska orden och Tempelherreorden. Bernhard av Clairvaux (1090-1153) uttrycker sig på detta osmakliga sätt om dessa ”kristna” riddare:

”Kristi riddare kan slå med självförtroende och dö ännu mer självsäkert; för han tjänar Kristus när han slår, och räddar sig själv när han faller. … När han vållar död, är det till Kristi vinst, och när han lider döden, är det till sin egen vinst.”

Dessa kristna ordnar blev med tiden enormt rika, framförallt Tempelherreorden, och byggde slott runtom i det Heliga landet och Europa. Till en början var de väldigt populära, men i takt med att deras makt och rikedom ökade så blev de europeiska kungarna alltmer bekymrade. På morgonen fredagen den 13 oktober år 1307 lät den franske kung Filip IV (1268-1314) gripa samtliga riddare av Tempelherreorden, bränna dem på bål och konfiskera deras förmögenheter.

Korståget mot katarerna

Korstågen gick inte bara i riktning mot det Heliga landet, utan kunde även riktas mot oliktänkare i andra delar av världen, exempelvis katarerna i Sydfrankrike. Katarerna, vars namn vi fått ordet ”kättare” ifrån, var ”dualister”, dvs. trodde på en god Gud som hade skapat det andliga riket, och en ond motsats, Satan, som skapat det värdsliga riket. Allt synligt, inklusive den mänskliga kroppen, var skapad av Satan, och därmed syndig. Katarerna motsatte sig det katolska hierarkiska och sakramentala systemet och gick runt och predikade andedopet.

År 1209 tröttnade påven i Rom och utlyste ett korståg mot katarerna varpå den franske greven Simon de Montfort belägrar den sydfranska staden Béziers. Men stadens invånare vägrar lämna ut de katarer som gömmer sig i staden och de Montfort anfaller, vilket leder till en massaker där 15 000 män, kvinnor och barn, varav 222 katarer, slaktas till döds. Enligt en samtida historiker lär påvens utsände, cisterciensermunken Arnaud Amalric, fått följande fråga mitt under slakten:

”När de upptäckte, från erkännandet av vissa av dem, att det fanns katoliker blandat med kättarna sa de till abboten ”Sir, vad ska vi göra, för vi kan inte skilja mellan de troende och kättarna.” Abboten, likt de andra, var rädd att många, i rädsla för döden, skulle låtsas vara katoliker, och efter deras avfärd, återvända till sitt kätteri, och sägs ha svarat: ”Slakta dem alla; Gud känner de sina!” varpå oräkneliga slaktades i staden.”

I och med denna bestialiska handling hade de kristnas våld nått sin höjdpunkt, eller lågpunkt om man så vill. Från att under den apostoliska kyrkans tid ha lidit martyrdöden slaktade nu s.k. ”kristna” soldater obekymrat sina egna.

I samband med korståget mot katarerna införde påve Gregorius IX (1155-1241) inkvisitionen, en slags organiserad utredning för att leta upp heretiker och förmå dem omvända sig eller döda dem som vägrade erkänna sin skuld. De katarer som hittades torterades och brändes på bål. År 1321 avrättas de sista katarerna av inkvisitionen och därmed anser Katolska kyrkan att katarerna har utrotats och avslutar korståget.

Mongolerna bjuder in de kristna

I mitten av 1200-talet befinner sig bröderna Niccolo och Maffeo Polo i Kina och får träffa Djingis Khans sonson Kublai Khan. Kublai blir väldigt intresserad av den kristna tron och skickar hem bröderna Polo med en inbjudan till påven i Rom att sända 100 kristna lärare till Kina. Niccolo och Maffeo ger inbjudan till påve Clemens IV (1195-1268), som dock dör kort därpå. Några år senare svarar Gregorius X (1210-1276) på Kublais inbjudan med att sända iväg två munkar tillsammans med Niccolo, Maffeo och Marco Polo. På vägen dit stöter de på farligheter varpå de två munkarna inte vågar sig vidare utan istället återvänder tillbaka till Rom i oförrättat ärende.

Om påvarna i Rom inte hade varit så upptagna med korstågen kanske de hade förmått sig svara på Kublai Khans inbjudan. Vem vet hur historien hade utvecklat sig då? Kanske hade kristendomen vunnit mark i Kina istället för buddhismen? Kanske hade Centralasien idag varit kristet istället för muslimskt?

Dela

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.