Pastor Christian Mölk | Martyr
Currently viewing the tag: "Martyr"

Anabaptismen uppstod i Tyskland, Nederländerna och Schweiz som en vidareutveckling av reformationen. Anabaptisterna menade att Luther och de andra reformatorerna mycket förtjänstfullt hade avslöjat påvens villfarelser, men att de inte ersatte dem med något bättre. Så fort lutheranerna började få världslig makt och satte sin tilltro till mänsklig hjälp så var de minst lika dåliga som katolikerna. Luther slog kannan ur påvens hand men behöll de trasiga bitarna. Anabaptisterna hade generellt sett inga bekymmer med vad reformationens alla trosbekännelser sa, utan snarare problem med vad de inte sa; dvs. inte bara hur man rätt tillber Jesus, utan hur man rätt följer Jesus. Anabaptisterna menade alltså att det reformatorerna hade påbörjat var bra, men att de bara hade kommit halvvägs.

Rent teologiskt så menade anabaptisterna (vars namn betyder ”omdöpare”, ett namn som de allra flesta anabaptister motsätter sig eftersom ett troendedop av en spädbarnsdöpt inte är ett omdop eftersom spädbarnsdopet inte räknas som ett dop), att dopet var något frivilligt som byggde på personlig omvändelse och tro på Jesus. Anabaptisterna avfärdade spädbarnsdop som obibliskt eftersom de inte kunde finna det i Nya testamentet, som ju var trons auktoritet. I den Schleitheimska bekännelsen från 1527 kom de schweiziska anabaptisterna överens om följande angående dopet:

”Dopet skall bli givet till alla dem som har lärt omvändelse och ett överlåtet liv och vilka i sanning tror att deras synd har avlägsnats genom Kristus, och till alla dem som önskar att vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravda med Honom i hans död, så att de kan uppstå med honom; till alla dem som genom denna förståelse begär det av oss; härigenom exkluderas allt barndop, påvens främsta och största orättfärdighet. Beviset för detta finns i skrifternas lära och vittnesbörd samt apostlarnas handlande. Matt 28, Mark 16, Apg 2, 8, 16, 19. Vi önskar att enkelt men fast och med övertygelse hålla fast vid detta.” (Den Schleitheimska bekännelsen)

Även Luther menade att tro var nödvändigt för dop, men hade inga problem med att döpa spädbarn eftersom han menade att tron fanns närvarande hos spädbarn:

”Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet.”

En av anabaptismens tidiga ledare, Menno Simmons (1496-1561), grundare till mennoniterna, sa angående Luthers syn på spädbarnsdop:

”Jag vet att Luther lär att tro är närvarande hos spädbarn, på samma sätt som hos en troende, sovande man. Till detta svarar jag, först, att om det funnes en sådan sovande tro hos små omedvetna spädbarn (vilket för övrigt är ingenting annat än mänskligt sofisteri) skulle det ändå vara olämpligt att döpa sådana barn så länge som de verbalt inte har bekänt det och visat på nödvändiga frukter. För de heliga apostlarna döpte inte troende medan de sov, som vi har visat i våra tidigare skrivningar.”

Utöver denna centrala dop-teologi i anabaptismen så ansåg man även att församlingen skulle organiseras som en troende församling i kontrast till en statskyrka, att kyrka och stat inte borde sitta ihop, att man skulle leva i gemenskap och dela alla ägodelar, att man skulle ägna sig åt en sträng församlingsdisciplin och att man skulle göra motstånd genom ickevåld och pacifism. I den statligt styrda kyrkan fick inte vanliga medlemmar hursomhelst delta i gudstjänsten, något som var viktigt för anabaptisterna baserat på detta Bibelord:

“Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Kor 14:26)

Tragiskt nog så fördömde inte bara Katolska kyrkan anabaptisterna, utan även Luther och andra reformatorer, och det fanns till och med reformatorer som menade att anabaptisterna skulle straffas med döden om man motsätter sig spädbarnsdopet.

En pacifistisk anabaptist som i mångt och mycket personifierar de tidiga anabaptisterna är Dirk Willems (????-1569). Willems, som hade växt upp i ett av Spanien kontrollerat Nederländerna, döpte sig och hamnade därmed i onåd hos den katolska Inkvisitionen. Han greps och fördes till ett fängelse men lyckades fly genom att sänka sig ned från ett fönster med hopknutna trasor. Willems hoppade ner på isen som omgav fängelset och sprang iväg. Men en fängelsevakt som såg Willems fly följde efter men kraschade genom isen. När Willems ser hur vakten håller på att drunkna vänder han om och räddar sin förföljare. Vakten griper honom därefter och Willems förs tillbaka till fängelset och avrättas genom att brännas på bål.

På grund av alla fördömelser förföljdels anabaptisterna svårt av både protestanter och katoliker. I sin kamp mot donatisterna hade Roms kejsare vid olika tillfällen utfärdat lagar med stränga straff för omdop. År 529 hade kejsar Justinius I (482-565) bestämt att straffet skulle vara dödsstraff. Mot bakgrund av detta menade Melanchton och andra ledande lutheraner att anabaptister skulle dödas.

En del av anabaptisterna förföljdes så svårt att de fick fly till Amerika eller andra platser med religionsfrihet. Några av dessa grupper är idag mennoniterna, hutteriterna och amish. Dessutom räknar de allra flesta baptister anabaptisterna som sina föregångare.

Målet med det kristna livet är ju att bli lik Jesus, och därför såg många av de tidiga kristna upp till martyrerna, eftersom de hade gått hela vägen i efterföljelsen och, likt Jesus själv, dött för sin tro. Men när kyrkan inte längre förföljdes fanns inte längre möjligheten att dö som martyr, vilket ledde till att många hängivna kristna istället valde att bli munkar. Origenes (185-254) beskrev det som att munklivet var ”det vita och blodlösa martyrskapet” till skillnad mot det ”röda och blodiga martyrskapet”. Det röda martyrskapet fick man inte själv välja eller provocera fram, men det vita kunde man själv välja och eftersträva.

Många munkar bosatte sig ute i ensamhet i öknen, inte nödvändigtvis för att de ville dra sig undan, utan för att de ville dra ut i strid. Man tänkte nämligen att ju mer kristendomen spreds så drevs demonerna undan, så då borde det ju rimligtvis finnas många demoner ute i öknen, och då borde de vita martyrerna, dvs. munkarna, bege sig ut dit för att kämpa mot demonernas attacker.

Så klosterrörelsen var tillsammans med martyrkulten sättet att ta över och föra vidare martyridealet in i kyrkan efter att förföljelserna slutat.

Antonius (251-356)

En av de första att bli munk var Antonius. Biskop Athanasius av Alexandria (296-370) beskriver i sin skildring av Antonius liv, hur det började med att den unge Antonius välbärgade föräldrar nyss hade dött och Antonius hade fått ärva en bördig jordplätt i det egyptiska Nildeltat:

”Vid föräldrarnas död lämnades han ensam med en enda liten syster. Han var då ungefär arton år, eller kanske tjugo, och fick själv dra försorg om gården och sin syster. En gång, knappt sex månader efter föräldrarnas död, var han som vanligt på väg till kyrkan, försjunken i sina tankar. Under vandringen kom han att tänka på hur apostlarna lämnade allt och följde Frälsaren (Matt 4:20), och hur det berättas i Apostlagärningarna att de troende sålde vad de ägde och kom och lade ner pengarna vid apostlarnas fötter till att delas ut bland de behövande (Apg 4:34–35). Vilket stort hopp har de inte om det som väntar dem i himlen (Kol 1:5)! Med sådana tankar trädde han in i kyrkan. Just då råkade man läsa evangeliet, och han hörde Herren säga till den rike ynglingen: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig, så får du en skatt i himlen” (Matt 19:21). Det var som om Gud hade ingivit honom tanken på de heliga och som om det var för hans skull detta hade lästs. Han skyndade genast ut ur kyrkan och gav bort den egendom han hade ärvt (det var 170 tunnland mycket god och bördig jord) till byborna, för att den inte på något sätt skulle vara till börda för honom och hans syster. Allt lösöre sålde han och fick så ihop en ansenlig penningsumma, som han gav åt de fattiga. Han behöll bara litet för sin systers skull.” (Athanasius av Alexandrias Antonius liv 1:2)

Antonius anförtror sin syster till några betrodda jungfrur och beger sig sen ut i öknen till en övergiven gammal fästningsruin. Där bor Antonius i 20 år och får mat av en vänlig bondefamilj i närheten. Men trots att Antonius vill vara ensam så börjar folk komma ut till honom för att söka hans vägledning och för att se hans starka beslutsamhet. Antonius ville dock inte släppa in dem och spikade för ingången med träplankor i skydd mot besökare.

Vid ett av dessa tillfällen kom en militärofficer ut till Antonius med sin dotter som hade problem med en ond ande. Officeren bultade på Antonius dörr och bad honom komma ut och be för sin dotter, men Antonius vägrade och ropade från insidan: ”Varför ropar du på mig? Jag är bara en vanlig människa precis som du. Men om du tror på den Kristus som jag tjänar, gå, och så som du tror, be till Gud och det skall ske.” Officeren gick direkt och bad i tro till Kristus, och hans dotter blev fri från den onde anden.

Till slut kom hans gamla vänner ut till honom och bröt sönder barrikaden. Antonius gick då med på att låta folk besöka honom och vara ute i öknen med honom. Men de fick då inte bo i hans fästning utan i grottor i närheten. På regelbundna tider träffades de för att be tillsammans och för att lättare kunna motstå frestelser så utförde de olika hantverk. Detta blev år 305 världens första klostergemenskap, St. Antonius, som lever kvar än idag.

Josefus (ca 37-100 e.Kr.)

I sin bok Judarnas Gamla historia, kapitel 18:63-64, skriver den judiske historikern Josefus cirka år 93 följande om Jesus:

”Vid denna tid framträdde en vis man, om det nu går att kalla honom en människa. Ty han utförde otroliga gärningar. En lärare var han för människor som tog emot det sanna med lust. Han drog många, både judar och greker till sig. Han var Messias. Och då Pilatus genom våra ledares angivelse hade dömt honom att korsfästas, upphörde inte de som först älskat honom att fortsätta därmed. Ty på tredje dagen visade han sig åter för dem såsom levande, vilket jämte tio tusen andra ting förutsagts av de gudomliga profeterna. Intill nuvarande tidpunkt är samfundet av de kristna, som är uppkallat efter honom, icke försvunnet.”

Josefus skriver att Jesus var Messias, men eftersom Josefus inte själv var kristen och hans skrifter bevarades av kristna, misstänker somliga att hans texter har ändrats eller att någon har lagt till förklarande kommentarer till den ursprungliga texten.

Tacitus (ca 56-117 e.Kr.)

Den romerske historikern Tacitus skriver i sina Annaler 15:44 mot slutet av sitt liv om en katastrofal brand i Rom år 64 som allmänheten trodde var anlagd av kejsar Nero (37-68 e.Kr.). För att stoppa ryktena skyllde Nero på de kristna:

”Allt detta var försiktighetsmått som av mänsklig klokhet vidtogs. Snart såg man sig om efter medel att försona gudarna; man rådfrågade sibyllinska böckerna, och efter dessas råd bad man till Vulcanus, Ceres och Proserpina; Junos nåd sökte matronorna att vinna, först på Capitolium, sedan vid närmaste hav, varifrån man hämtade vatten att därmed bestänka gudinnans tempel och bild. Även firades gudamåltider och nattliga fester av fruar, vilkas män ännu levde. Men varken genom mänskligt bemödande eller genom furstens penningutdelningar eller genom försoningsoffren till gudarna upphörde det elaka pratet, utan man trodde att branden varit anlagd. För att nu göra slut på detta rykte, lät han försåtligen anklaga och med de utsöktaste straff avliva de för sina villfarelser förhatliga människor som gemenligen kallades kristna. Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberius regering blivit avlivad av prokuratorn Pontius Pilatus. För ögonblicket undertryckt, frambröt åter detta avskyvärda svärmeri, icke blott över Judeen, dess vagga, utan spred sig även till huvudstaden, dit allt som väcker fasa och blygd från alla kanter sammanströmmar och vinner anhang. Därför antastades först de som bekände, sedan genom deras angivelse en oerhörd mängd, som icke just för beskyllningen om morbranden, men däremot för sitt hat mot människor förklarades skyldiga. Även vid deras död drev man gäck med dem, så att man insvepte dem i djurshudar och lät dem sönderslitas av hundar, eller fastnaglas vid kors, eller användas till bränsle och, när dagen var slut, brinna till nattlig belysning. Nero hade öppnat sina trädgårdar för denna förevisning och gav circensiska spel, varvid han, klädd som körsven, blandade sig ibland mängden, eller stod på vagnen. Följden härav blev att dessa straffbara människor, som förtjänte det svåraste straff, väckte medömkan, ty man tyckte att de dog icke till allmänt bästa, utan till mättande av en enda persons mordlystnad.”

Plinius den yngre (63-113 e.Kr.)

I sitt brev till kejsar Trajanus skriver Plinius den yngre cirka år 112 så här om de första kristna:

”Men de påstod att deras förseelse eller villfarelse huvudsakligen bestod i att de hade för vana att på en utsatt dag samlas före soluppgången och att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och att med en helig ed binda varandra till att inte begå något brott, vare sig bedrägerier, röverier eller äktenskapsbrott, att inte svika ett förtroende eller att förneka anförtrott gods, om de avkrävdes redovisning. Efter att ha utfört detta hade de till sed att skiljas åt men åter komma samman för att intaga föda, dock vanlig och oskyldig sådan.”

”De träffades på en bestämd dag innan det var ljust, och riktade en form av bön till Kristus, som till en gudomlighet.”

Plinius var en romersk senator som nämner och beskriver de kristna i ett brev till kejsar Trajanus i syfte att be om råd om hur han ska bestraffa dem. Ska de kristna straffas även om de frånsagt sig den kristna läran, och ska de straffas bara för att de är kristna även om de inte har begått några lagbrott? Plinius säger sig ha förhört dem som påstås vara kristna och ifall de har erkänt att de är kristna, har han hotat att straffa dem om stod fast vid sin tro. De som frånsade sig den kristna tron, tillbad kejsaren och förbannade Kristus, lät Plinius gå fria, medan de som inte frånsa sig den kristna tron lät han avrätta.

Plinius skriver också att han har torterat två kvinnliga slavar, dock utan att kunna ”upptäcka något annat än en fördärvad och omåttlig vidskepelse”. Plinius skriver att de kristna är rätt många och att ”vidskepelsen” har spridit sig också till byarna och han undrar hur han ska handskas med de kristna.

Kejsar Trajanus svarar Plinius att han har gjort rätt, men att de kristna inte ska förföljas. Om de anmäls och befinns var skyldiga, ska de straffas, men om de avsäger sig den kristna tron kan de gå fria.

Suetonius (69-122 e.Kr.)

Den romerske historikern Suetonius skriver i sin bok om kejsar Claudius (år 10 f.Kr. – 54 e.Kr.) cirka år 120 följande:

”Claudius fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna.”

Detta omnämns även i Apostlagärningarna:

1Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korint. 2Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Klaudius hade gett befallning om att alla judar skulle lämna Rom. Till dessa båda kom nu Paulus,”(Apg 18:1–2)

Klicka på länken för att lyssna på Christian Mölk predika eller högerklicka för att ladda hem predikan i mp3 format: Uppenbarelseboken 2:8-11 – Smyrna, den förföljda församlingen – 28:46.

Bok-Upp1-3Gillar du Christian Mölks Bibelkommentarer? Beställ i så fall gärna boken “Uppenbarelseboken 1-3 – De sju församlingarna“!

Klicka på länken för att lyssna på Christian Mölk predika eller högerklicka för att ladda hem predikan i mp3 format:

Apostlagärningarna 12:1-19 – Att leva eller dö för Jesus – 21:01.

Ordet ”martyr” kommer från det grekiska ordet ”martys” som vi på svenska ofta översätter till ”vittne”:

”Jag vet var du bor: där Satan har sin tron. Ändå håller du fast vid mitt namn och har inte förnekat din tro på mig, inte ens i de dagar när Antipas, mitt trogna vittne, dödades hos er där Satan bor.” (Upp 2:13)

Den ursprungliga innebörden av att vara en martyr är således att vara ett Jesu vittne, oavsett om man avrättas eller inte. Denne Antipas var ett vittne för Jesus i ett samhälle som var genomdränkt av Satan, men höll trots detta fast vid sin tro. Vi som lever i det sekulariserade Sverige har mycket att lära av Antipas. Även om vi inte behöver dö för våran tro så behöver vi ändå bli tydligare vittnen / martyrer för Jesus.

Anledningen till att många kristna dödades för sin tro för 2000 år sedan var att det romerska riket var uppbyggt på tron att så länge som folket hade fred med gudarna så hade de fred i riket. Ville man ha fred och stabilitet i riket var man alltså tvungen att få alla invånare i Romarriket att tillbe romarnas gudar. Det var alltså inte frivilligt att dyrka gudarna, det var en samhällsplikt. När de tidiga kristna vägrade göra detta ansågs de med andra ord att vara upprorsmakare som hotade stabiliteten och freden i riket, även kallat ”Pax Romana”; den romerska freden.

Något som spädde på hatet mot de tidiga kristna i Romarriket var att det bland allmänheten gick rykten om att de kristna utövade incestuösa orgier, de kristna kallade ju varandra för ”bröder” och ”systrar” och sa att de älskade varandra. Det gick även rykten om att de kristna var kannibaler eftersom de i samband med nattvarden talade om att äta Kristi kött och dricka hans blod (Joh 6:53–55).

En del tidiga kristna sökte martyriet och gick ut på gator och torg och vandaliserade och förstörde hedniska avgudar. Dessa ”frivilliga martyrer” sågs som sinnessjuka och försökte dämpas av det kristna ledarskapet.

De enda som hade fått undantag från denna samhällsplikt att dyrka de romerska gudarna var judarna. Här kan vi spåra en begynnande splittring mellan judar och kristna. Så länge som de kristna fortfarande ansågs vara judar så behövde de inte dyrka de romerska gudarna men eftersom judarna i mångt och mycket var hatade i det romerska riket pga deras många uppror så var det ibland bättre att inte anses vara jude utan istället kristen.

De kristna såg oerhört mycket upp till de som blev martyrer. De hade, precis som Jesus och Paulus, gått hela vägen och varit trogna Gud ända in i döden. Martyriet blev ett bevis på fullständig efterföljelse och martyrerna blev omåttligt populära och behandlades som hjältar. Martyrerna hade varit ”lika Jesus”, vilket ju var och är målet för alla kristna. De kristna martyrernas enorma mod gav även ett starkt intryck på många icke-kristna, och hjälpte, tvärtom mot förföljelsernas själva syfte, till att sprida det kristna budskapet. Tertullianus (160-225) sa i ett berömt uttalande: ”De kristnas blod är ett utsäde.”

I sin Kyrkohistoria skriver Eusebius (263-339) om när kejsar Diocletianus (244-311) förföljelse bröt ut:

”Det var i Diocletianus nittonde regeringsår (202-203), månaden Dystros, hos romarna kallad Mars, då passionstiden nalkades. Då anslogs överallt en kejserlig förordning att kyrkorna skulle jämnas med marken och skrifterna brännas. De som hade ett ämbete skulle mista det, och de privatanställda skulle förlora friheten om de höll fast vid att vara kristna. Sådan var den första skrivelsen mot oss, men snart tillkom andra som bestämde att alla församlingsledare överallt skulle fängslas och sedan med alla medel tvingas att offra.” (Eusebius Kyrkohistoria 8.2.4-5)

I sin Kyrkohistoria skildrar Eusebius (263-339) en av de förföljelser som de tidiga kristna fick vara med om på 100-talet:

”Först utstod [de kristna som tagits till fånga] storsint de skador som folket åsamkade dem – skrik och slag och smutskastning och steningar och fängelsedomar – allt som en ursinnig pöbel älskar att utsätta sina fiender för. Sedan, när de fördes till torget av tribunen och stadens myndigheter, förhördes de inför allt folket, och då de hade erkänt fängslades de i väntan i väntan på ståthållarens ankomst. […] De som snart skulle bli trons vittnen var uppenbarligen redo och slutförde ivrigt sina bekännelser. Men somliga föreföll vara oförberedda och ovana, ännu svaga, och oförmögna att uthärda en sådan prövning. Omkring tio av dem skulle visa sig misslyckas [förneka sin tro], vilket åsamkade oss stor sorg och förfärlig smärta. […] Och även vissa av våra hedniska tjänare greps, eftersom ståthållaren hade befallt att vi allihop skulle förhöras offentligt. Vilseledda av Satan och påeggade av soldaterna, och av fruktan för de plågor de såg helgonen uthärda, anklagade de oss falskeligen för thyestiska gästabud [kannibalism] och oidipalt könsumgänge [incest] och dåd som det inte bara är olagligt att nämna eller tänka på utan som vi inte kan föreställa oss att någon någonsin gjort sig skyldig till. När dessa anklagelser hade kungjorts rasade allt folket mot oss som vilda djur. […]

[De tillfångatagna kristna fick uthärda] att spärras in i fängelsets mörka och mest avskyvärda delar, att få fötterna sträckta till det femte hålet i stocken och andra styggelser. […] Ett stort antal kvävdes i fängelset eftersom de utvalts av Gud att dö på detta sätt, så att hans härlighet skulle uppenbaras i dem. […] Maturus, Sanctus, Blandina och Attalus fördes till amfiteatern för att kastas till de vilda djuren och för att bjuda hednapubliken på ett grymhetens skådespel. […] Både Maturus och Sanctus […] fick återigen uthärda gatlopp och vilddjurens grymhet, och allt som det ursinniga folket ropade efter eller önskade, och till sist plågades de av röken från den järnstol där deras kroppar stektes. […] Attalus leddes runt i amfiteatern med ett anslag framför sig där det på romarnas språk var skrivet ”Detta är Attalus, den kristne”, och folket var uppfyllt av hat mot honom. […] När Attalus placerades på järnsitsen och röken steg från hans brinnande kropp sade han till folket på romarnas språk: ”Se! Det ni gör nu är att äta människor, men vi äter inte människor och gör inte heller något annat som är ont.” […]

Efter gisslet, efter de vilda djuren och efter den stekande sitsen, stängdes [Blandina] in i ett nät och kastades framför en tjur. Och när hon hade kastats omkring av djuret, men inte känt något av det som skedde med henne tack vare sitt hopp och sitt fasta grepp om det som hade anförtrotts henne, och sin gemenskap med Kristus, offrades också hon. Och hedningarna själva sade att det aldrig hade förekommit bland dem att en kvinna hade uthärdat så många och så fasansfulla plågor.” (Eusebius Kyrkohistoria, bok V)

Förföljelserna lugnade ner sig när kejsar Galerius (250-311) på sin dödsbädd år 311 utfärdade ett nytt edikt om tolerans mot de kristna. Galerius hade själv förföljt de kristna men blev imponerad av deras starka övertygelse och lät meddela:

”Bland andra arrangemang som vi har för vana att göra för republikens välstånd och välfärd, hade vi tidigare önskat att få allt i harmoni med de gamla romerska lagarna och den allmänna ordningen, och att föreskriva att även de kristna som hade lämnat sina fäders religion bör komma tillbaka till förnuftet; eftersom, ja, de kristna själva, av någon anledning, hade följt en sådan nyck och hade fallit i en sådan dårskap att de inte skulle lyda antikens grundvalar, vilket deras egna förfäder hade etablerat; men efter egen vilja och lust, skulle göra egna lagar som de själva skulle följa och samlade olika folk på olika platser till församlingar. Slutligen när vår lag hade utfärdats om att de ska uppfylla antikens grundvalar, var många undertryckta av rädsla för fara, och många led även döden. Och ändå, eftersom de flesta av dem framhärdade i sin beslutsamhet, och vi såg att de varken visade vördnad och bävan till gudarna och heller inte dyrkade den kristna Guden, och med tanke på vår mest milda nåd och den ständiga vana vi har att bevilja överseende, tänkte vi nu att vi borde ge vårt mest snabba överseende även till dessa, så att de återigen kan vara kristna och hålla sina samlingar, förutsatt att de inte gör någonting som strider mot god ordning. Men vi ska tala om för domarna i ett annat brev vad de borde göra. Därför, för detta vårt överseende, borde de be till sin Gud för vår säkerhet, för republikens säkerhet, och för sin egen, att republiken kan fortsätta oskadad på varje sida, och att de kan leva i säkerhet i sina hem.” (Galerius toleransedikt)

När det romerska riket sen antog den kristna tron som statsreligion försvann ju av naturliga skäl alla martyrer eftersom det inte längre fanns någon stat som avrättade dem. För att de tidiga kristna skulle kunna visa att de var arvtagare till dessa martyrhjältar så började de fira martyrernas födelsedag (dagen då de dog alltså) och bevarade martyrernas benknotor som de trodde att de kunde få förbön genom. På detta sätt utvecklades läran om ”helgon”. En berömd skildring av en sådan händelse är när Polykarpus (69-155), en av aposteln Johannes lärjungar, led martyrdöden. När Polykarpus blev beordrad att tillbe kejsaren och avsvära sig Kristus svarade han: ”I 86 år har jag tjänat honom, och han har inte gjort mig orätt. Hur skall jag kunna smäda min konung, som har frälst mig?” Efter det svaret brändes han på bål, men blev nerstucken med en kniv när elden inte tog sig. Efter hans död står det följande:

”Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld, och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa.” (Polykarpus martyrium kap 18)

Denna företeelse hämtade man inspiration från hur det gick till när Elisha dog:

”Elisha dog och lades i graven. Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.” (2 Kung 13:20-21)

De tidiga kristna ansåg att martyrernas benknotor var ”heliga” och när man förde in dessa reliker i exempelvis en kyrka så blev även kyrkan helig.

Förföljelserna mot de kristna tog i stort sett helt slut i samband med kejsar Konstantins (272-337) toleransedikt och när kejsar Theodosius (347-395) år 380 i ediktet i Thessaloniki deklarerar att kristendomen skall vara officiell romersk statsreligion får väl de kristna anses ha besegrat sina förföljare:

”Det är vår önskan att alla olika nationer som står under Clemency och Moderation, bör fortsätta att bekänna den religion som leverades till romarna av den gudomliga aposteln Petrus, så som den har blivit bevarad genom trogen tradition, och som nu predikas av Pontiff Damasus och av Peter, biskop av Alexandria, en man av apostolisk helighet. Enligt den apostoliska undervisningen och evangeliets lära, låt oss tro på en Gud Fader, Son och Helig Ande, i lika majestät och i en helig Treenighet. Vi tillåter följare av denna lag att anta titeln Katolska kristna; men för de andra, eftersom, i våran bedömning är de dåraktiga galningar, deklarerar vi att de ska bli märkta med det snöpliga namnet kättare, och får inte fortsätta kalla sina samlingar för kyrkor. De kommer att i första hand drabbas av det gudomliga fördömandet och i andra hand straffet från våra myndigheter som i enlighet med Himlens vilja vi kommer att tillfoga.”

Några år senare, närmare bestämt år 391, stängde dessutom kejsar Theodosius alla hedniska tempel och förbjöd all form av hedendom. Att kristendomen blev officiell romersk statsreligion må vara en seger över förföljelserna, men får väl ändå anses vara en oerhört bitterljuv seger. Alla kristna gladdes nog när förföljelserna tog slut och flera romerska kejsare bekände sig som kristna, men det var nog knappast tanken från de kristnas sida att myndigheterna skulle förfölja de andra religionerna istället.

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.