Pastor Christian Mölk | Kyrkohistoria
Currently viewing the tag: "Kyrkohistoria"

Ikonoklasmen, eller ”bildstriden” som det grekiska ordet blir på svenska, var ett långvarigt bråk om ikoner och bilder inom kyrkan mellan åren 726 och 843. Ordet ikon (=eikon på grekiska) betyder kort och gott ”bild” på svenska, och är en illustration, ofta av Jesus, Maria eller något helgon, med ett andligt budskap. Ikonerna målades ofta av munkar och genererade stora inkomster till klostren i takt med att de blev alltmer populära. Ikonerna kallades för ”himlens fönster” och användes ofta ceremoniellt både i kyrkor och kristna hem, genom att man knäföll inför dem, kysste dem och bad till den som ikonen föreställde.

År 726 tog kejsare Leo III (685-741) strid mot ikonerna och förbjöd dem. Leos efterträdare, Konstantin V (718-775) lät i synoden i Konstantinopel år 754 fördöma både tillverkning och dyrkan av bilder som avgudadyrkan, något som ledde till bråk mellan de som var emot ikoner; ikonoklasterna (=bildstormarna) och de som var för ikoner; ikonodulerna (=bildförsvararna). Ikonoklasterna förstörde ikoner, väggmålningar och mosaiker, och som svar på detta menade ikonodulerna att ikonerna inte dyrkades, utan bara vördades, och menade att vördnad inte är att betraktas som avgudadyrkan.

Bakgrunden till ikonoklasmen är hur bildförbudet i Moseboken ska tolkas:

4Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. 5Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig,” (2Mos 20:4–5)

Ikonoklasterna tolkade detta Bibelord som att Gud helt förbjöd bilder, medan ikonodulerna menade att eftersom Gud har stigit ner till jorden och visat sig, så går det att göra en bild av Jesus. Jesus själv sa ju: “Den som har sett mig har sett Fadern.” (Joh 14:9b).

Ikonodulerna menade också att Gud var den förste som gjorde bilder när han skapade Adam till sin ”avbild” (=eikon i 1 Mos 1:27 i Septuaginta), en avbild som dock i och med syndens fördärv behöver återupprättas och helgas för att återigen bli lik Gud. För att åstadkomma detta sände Gud sin egen Son, som i egenskap av att själv vara Gud givetvis då även är Guds perfekta avbild (=eikon i Kol 1:15). Genom att se Guds Son och formas efter hans bild återupprättas vi till att bli det vi en gång skapades till att vara, nämligen Guds avbilder / Guds ”ikoner”. Att göra en ikon blev alltså ett sätt att bekänna att Gud blivit som oss för att vi ska bli som Han:

“Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild [eikon], för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.” (Rom 8:29)

Mot denna bakgrund menade alltså ikonodulerna att det skulle vara direkt felaktigt att inte måla bilder av Jesus, eftersom det skulle förneka att han kommit till jorden och blivit född som människa. Ikonoklasterna argumenterade emot detta och menade att eftersom Jesus var både Gud och människa, och det ju var omöjligt att måla en bild av Jesus gudomlighet, så förnekade alltså ikoner Jesu gudomlighet.

Efter kejsar Konstantins död lät den byzantinska kejsarinnan Irene (752-803) anordna det andra konciliet i Nicaea år 787, där man till slut kompromissade med att man fick vörda bilder, men inte tillbe eller dyrka dem. Man ber till det som bilden föreställer, och inte till bilden i sig självt. År 843 bekräftades denna överenskommelse i synoden i Konstantinopel och därmed betraktades ikonstriden som avslutad. Men även om ikonstriden avslutades får man nog betrakta den som ett led i en längre strid mellan Västrom och Östrom som så småningom ledde till en splittring mellan den västra Katolska kyrkan och den östra Ortodoxa kyrkan i den stora schismen år 1054.

Anabaptismen uppstod i Tyskland, Nederländerna och Schweiz som en vidareutveckling av reformationen. Anabaptisterna menade att Luther och de andra reformatorerna mycket förtjänstfullt hade avslöjat påvens villfarelser, men att de inte ersatte dem med något bättre. Så fort lutheranerna började få världslig makt och satte sin tilltro till mänsklig hjälp så var de minst lika dåliga som katolikerna. Luther slog kannan ur påvens hand men behöll de trasiga bitarna. Anabaptisterna hade generellt sett inga bekymmer med vad reformationens alla trosbekännelser sa, utan snarare problem med vad de inte sa; dvs. inte bara hur man rätt tillber Jesus, utan hur man rätt följer Jesus. Anabaptisterna menade alltså att det reformatorerna hade påbörjat var bra, men att de bara hade kommit halvvägs.

Rent teologiskt så menade anabaptisterna (vars namn betyder ”omdöpare”, ett namn som de allra flesta anabaptister motsätter sig eftersom ett troendedop av en spädbarnsdöpt inte är ett omdop eftersom spädbarnsdopet inte räknas som ett dop), att dopet var något frivilligt som byggde på personlig omvändelse och tro på Jesus. Anabaptisterna avfärdade spädbarnsdop som obibliskt eftersom de inte kunde finna det i Nya testamentet, som ju var trons auktoritet. I den Schleitheimska bekännelsen från 1527 kom de schweiziska anabaptisterna överens om följande angående dopet:

”Dopet skall bli givet till alla dem som har lärt omvändelse och ett överlåtet liv och vilka i sanning tror att deras synd har avlägsnats genom Kristus, och till alla dem som önskar att vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravda med Honom i hans död, så att de kan uppstå med honom; till alla dem som genom denna förståelse begär det av oss; härigenom exkluderas allt barndop, påvens främsta och största orättfärdighet. Beviset för detta finns i skrifternas lära och vittnesbörd samt apostlarnas handlande. Matt 28, Mark 16, Apg 2, 8, 16, 19. Vi önskar att enkelt men fast och med övertygelse hålla fast vid detta.” (Den Schleitheimska bekännelsen)

Även Luther menade att tro var nödvändigt för dop, men hade inga problem med att döpa spädbarn eftersom han menade att tron fanns närvarande hos spädbarn:

”Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet.”

En av anabaptismens tidiga ledare, Menno Simmons (1496-1561), grundare till mennoniterna, sa angående Luthers syn på spädbarnsdop:

”Jag vet att Luther lär att tro är närvarande hos spädbarn, på samma sätt som hos en troende, sovande man. Till detta svarar jag, först, att om det funnes en sådan sovande tro hos små omedvetna spädbarn (vilket för övrigt är ingenting annat än mänskligt sofisteri) skulle det ändå vara olämpligt att döpa sådana barn så länge som de verbalt inte har bekänt det och visat på nödvändiga frukter. För de heliga apostlarna döpte inte troende medan de sov, som vi har visat i våra tidigare skrivningar.”

Utöver denna centrala dop-teologi i anabaptismen så ansåg man även att församlingen skulle organiseras som en troende församling i kontrast till en statskyrka, att kyrka och stat inte borde sitta ihop, att man skulle leva i gemenskap och dela alla ägodelar, att man skulle ägna sig åt en sträng församlingsdisciplin och att man skulle göra motstånd genom ickevåld och pacifism. I den statligt styrda kyrkan fick inte vanliga medlemmar hursomhelst delta i gudstjänsten, något som var viktigt för anabaptisterna baserat på detta Bibelord:

“Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Kor 14:26)

Tragiskt nog så fördömde inte bara Katolska kyrkan anabaptisterna, utan även Luther och andra reformatorer, och det fanns till och med reformatorer som menade att anabaptisterna skulle straffas med döden om man motsätter sig spädbarnsdopet.

En pacifistisk anabaptist som i mångt och mycket personifierar de tidiga anabaptisterna är Dirk Willems (????-1569). Willems, som hade växt upp i ett av Spanien kontrollerat Nederländerna, döpte sig och hamnade därmed i onåd hos den katolska Inkvisitionen. Han greps och fördes till ett fängelse men lyckades fly genom att sänka sig ned från ett fönster med hopknutna trasor. Willems hoppade ner på isen som omgav fängelset och sprang iväg. Men en fängelsevakt som såg Willems fly följde efter men kraschade genom isen. När Willems ser hur vakten håller på att drunkna vänder han om och räddar sin förföljare. Vakten griper honom därefter och Willems förs tillbaka till fängelset och avrättas genom att brännas på bål.

På grund av alla fördömelser förföljdels anabaptisterna svårt av både protestanter och katoliker. I sin kamp mot donatisterna hade Roms kejsare vid olika tillfällen utfärdat lagar med stränga straff för omdop. År 529 hade kejsar Justinius I (482-565) bestämt att straffet skulle vara dödsstraff. Mot bakgrund av detta menade Melanchton och andra ledande lutheraner att anabaptister skulle dödas.

En del av anabaptisterna förföljdes så svårt att de fick fly till Amerika eller andra platser med religionsfrihet. Några av dessa grupper är idag mennoniterna, hutteriterna och amish. Dessutom räknar de allra flesta baptister anabaptisterna som sina föregångare.

År 395 delades Romarriket i två delar, Västrom och Östrom. Kejsar Konstantin hade redan tidigare flyttat hela den kejserliga administrationen till sin nya huvudstad, Nova Roma, även känt som Nya Rom, Miklagård, Konstantinopel eller Istanbul. I Västrom var latin huvudspråket medan i Östrom grekiska. År 476 föll Västrom för de germanska stammarna och antiken övergick i medeltiden. Efter att Rom hade fallit så fanns inte längre någon kejsare eller annan stark sammanhållande politisk makt i Västeuropa. Detta leder till att påven i Rom får allt mer inflytande och makt i Västeuropa, även över det politiska området. I Östrom levde Romarriket kvar under namnet Byzans ända till 1453, när Konstantinopel till slut föll för muslimerna och medeltiden övergick i renässansen.

Filioque

År 1054 uppstår en teologisk strid på grund av att de kristna i Västrom lägger till det lilla ordet ”filioque” i den nicaenska trosbekännelsen. Filioque är latin och betyder ”och Sonen”. Hela striden bottnar i att östromarna menade att Anden var sänd av Fadern medan västromarna menade att Anden var sänd av Fadern ”och Sonen”. I exempelvis Johannes 20:21-22 sänder Sonen Anden till sina lärjungar:

21Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande!” (Joh 20:21–22)

Pentarkin

En annan orsak till splittringen var huruvida patriarken i Rom, dvs. påven, skulle vara ”primus inter pares”, dvs. ”den främste av likar”, och därmed anses stå över de övriga patriarkerna i ”pentarkin”. Ordet ”pentarki” kommer från de två grekiska orden ”pen” (=fem) och ”arki” (=styra) och var en idé om att hela kristendomen skulle styras av de ledande biskoparna (eller patriarkerna, som de ledande biskoparna nu hade börjat kallas) i Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem.

På apostlarnas tid hade ju församlingarna varit någorlunda självständiga och Jerusalem varit det naturliga centrumet. Även om apostlarna givetvis var auktoritativa i den tidiga kyrkan, så fanns det inget samfundsväsen och församlingarna accepterade inte att någon stat styrde över dem. Exempelvis kan vi se i 1 Petrus 5:1–3 att församlingsledarna skulle vara herdar över den hjord ”som finns hos er”, dvs. de blev inte satta att leda någon stad eller något stift, utan den lokala församlingen. För det andra kan vi se i Apg 14:23 att ledarna inte skulle överse någon annans hjord eller någon annans församling, utan bara den som de blivit ”insatta” att betjäna. En sådan församlingsledning insattes ”i varje församling”, vilket alltså leder till slutsatsen att varje församling var självständig och leddes av ett lokalt ledarskap.

När de olika församlingarna hade en teologisk fråga att diskutera så samlades man i Jerusalem för att avgöra frågan (Apg 15). Genom samtal, vittnesbörd och Bibelstudium vägleddes apostlarna och äldste till att tillsammans förstå Guds vilja.

Rom och Konstantinopel bannlyser varandra

Men i takt med att patriarkerna även fick politisk makt började de bråka om vem som skulle ha mest makt. Det hela kulminerade när en viss Leo av Ohrid skrev ett brev till alla latinska biskopar där han klagade på att de västliga kyrkorna använde osyrat bröd i nattvarden, samtidigt som patriarken i Konstantinopel, Michael Cerularius (1000-1059), passade på att stänga alla latinska kyrkor i Konstantinopel. I ett svar till Leo av Ohrid och patriark Cerularius skriver påve Leo IX (1002-1054), ett brev där han argumenterar för påven i Roms särställning som aposteln Petrus efterträdare. Leo IX skickar även med ett brev där han ber om kejsaren i Byzans hjälp i Västroms krig mot normanderna. Kejsaren är positivt inställd till påvens delegation men patriarken Cerularius är negativ. Dock hinner påve Leo IX dö innan breven kommer fram och påvens delegation passar då på att även lägga till en exkommunikation av patriark Cerularius, vilket leder till att Cerularius exkommunicerar påvens delegation.

Denna ömsesidiga bannlysning samt den teologiska striden om ordet filioque brukar anses markera brytpunkten mellan den Romerska Katolska kyrkan och den Grekiska Ortodoxa kyrkan. Men politisk maktkamp och språkliga skillnader får även anses vara skäl till att de två samfunden långsamt men säkert gled isär.

Som en reaktion på den protestantiska reformationen kallade påve Paulus III (1468-1549) hela den Katolska kyrkan till Konciliet i Trident, för att under åren 1545 till 1563 hålla 25 möten för att fastslå den katolska läran. Även protestanterna blev inbjudna att delta i konciliet, men eftersom de inte fick någon rätt att rösta så avstod de allra flesta att komma.

Konciliet förkastade Martin Luthers Tron allena, och menade att den som säger att syndaren rättfärdiggörs genom tron allena ska vara anathema, dvs. bannlyst. Katolska kyrkan menade istället att tron och människans samverkan med nåden krävs för rättfärdiggörelsen:

”Om någon säger att den ogudaktige rättfärdiggöres genom tron allena och förstår detta så att det därutöver inte behöves någon samverkan från människans sida för att erhålla rättfärdiggörelsens nåd eller att det inte på något sätt vore nödvändigt att människan med sin egen vilja förbereder sig, han vare bannlyst.” (Konciliet i Trident, sjätte sessionen, kanon 9)

”Om någon säger att den mottagna rättvisan inte bevaras och utökas inför Gud genom goda gärningar, utan säger att de goda gärningarna endast skall ses som en frukt av eller ett tecken på rättfärdiggörelsen, men inte en orsak till dess ökning; han vare bannlyst.” (Konciliet i Trident, sjätte sessionen, kanon 24)

Konciliet förkastade även Luthers Skriften allena, dvs. att Bibeln är slutgiltig auktoritet i alla frågor om tro, lära och kristet liv, och menade istället att Guds uppenbarelse till människan förmedlats både genom Skriften, men även genom Traditionen, dvs. muntliga kyrkliga läror och förklaringar till Skriften. Så även om apostlarna och profeterna gett oss Skriften, så är kyrkan uppenbarelsens förvaltare och förmedlare under biskoparnas ledning. Utöver detta fastslog även konciliet att de deuterokanoniska böckerna, eller apokryferna som protestanter ofta kallar dem, var på samma nivå som Bibelns kanoniska böcker, dvs. Gamla testamentet och Nya testamentet.

Utöver detta fastslog även konciliet sakramenten och att Jesus verkligen är substantiellt närvarande i nattvarden, samt att en reform av avlatsbreven behövdes, samtidigt som man passade på att även bannlysa de som ansåg att avlatsbreven är onödiga.

Det kan vara värt att tillägga att Katolska kyrkan aldrig har backat från något som fastslogs under konciliet i Trident, utan tvärtom bekräftat det vid Andra Vatikankonciliet (1962-1965).

30-åriga kriget

En tragisk fortsättning på motreformationen blev de våldsamma krig mellan katoliker och protestanter som härjade i framförallt Tyskland åren 1618-1648. Det hela började med att den nyvalde böhmiske kungen Ferdinand av Steiermark beordrade att byggandet av ett antal protestantiska kapell på vad katolikerna ansåg var katolsk mark skulle avbrytas. En grupp protestanter samlades i Pragborgen och anklagade de ledande guvernörerna för att ha brutit mot den böhmiska religionsfriheten, och kastade helt sonika ut dessa herrar genom de höga slottsfönstren. De föll ungefär 21 m, men överlevde tack vare att de lyckligtvis landade i en stor hög med hästskit.

I och med denna händelse började både protestantiska och katolska arméer samla sig och göra sig redo för krig. Bollen var satt i rullning och kriget blev en fruktansvärt brutal massaker där miljoner människor dog. Ferdinand blev så småningom vald till kejsare av det Tysk-romerska riket och blev ledaren för den katolska sidan i kriget. Kriget böljade fram och tillbaka och till slut blev även svenskarna inblandade i och med att Gustav II Adolf landsteg i Tyskland 1630.

Vid Westfaliska freden 1648 enades man till slut om att bekräfta religionsfreden i Augsburg, som gick ut på att undersåtarna skulle följa sin furstes religion. Stora delar av norra Europa blev protestantiskt medan södra Europa förblev katolskt.

Martin Luther föddes i Tyskland 1483 och dog 1546. Under de åren hann han med att starta en förändring som går att jämföra med Columbus upptäckt av Amerika. Men Martin Luthers spännande resa börjar på riktigt när han år 1505 är nära att träffas av blixten och livrädd ber för sitt liv till helgonet S:t Anna. Martin lovar förtvivlat att han ska sluta som juridikstudent och istället bli munk om han överlever.

Sagt och gjort! Luther börjar ett nytt liv som en mycket sträng och hängiven katolsk augustinermunk. Luther skriver om sig själv:

”Jag kan också säga att innan jag blev upplyst av evangeliet, var jag minst lika nitisk för de papistiska lagarna och våra fäders traditioner som någonsin en man var. Jag ansträngde mig hårt för att leva upp till varje lag så gott jag kunde. Jag straffade mig själv med fasta, bön, och andra övningar mer än alla de som idag hatar och förföljer mig. Jag tog det på så stort allvar att jag ålade min kropp mer än den kunde utstå.” (Ur Luthers kommentar till Galaterbrevet)

Men trots sina oerhört stränga religiösa riter lyckades inte Luther få någon frid i sitt hjärta. Den gamle juridikstudenten kunde inte förstå hur han ska kunna bli rättfärdig och frikänd från sina synder av den allsmäktige Domaren Gud.

Men som av en händelse råkade Martin Luther läsa i Romarbrevet: “Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.”(Rom 1:17) och “Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”(Rom 3:23–24). Luther insåg att rättfärdighet inte kan nås genom att människan försöker stiga upp till Gud, utan endast genom att i tro motta Guds kärlek som i Kristus stigit ner till människan. Kristus fick människans synd och människan fick Kristi rättfärdighet. Det är alltså meningslöst för en människa att försöka göra goda gärningar i syfte att bli rättfärdig eftersom den rättfärdighet som frälser är Kristi rättfärdighet, inte människans. Det var som att en ny blixt hade träffat Martin Luther och han blir en helt förvandlad person.

Avlatsbrev

Samtidigt som den glade Martin Luther predikar om rättfärdighet genom tro vandrar avlatsförsäljaren Johann Tetzel runt i Wittenberg, staden där Luther nu blivit universitetsdoktor, med försäljningsargumentet: ”När myntets klang i kistan hörs, till himlen själen genast förs”. För att förstå bakgrunden till ”avlat” behöver man först förstå Katolska kyrkans syn på syndens två konsekvenser, varav den första är evigt straff, dvs. helvetet. Detta straff kan undgås genom att synderna blir förlåtna. Den andra konsekvensen är temporärt straff, dvs. skärselden. Denna andra konsekvens av synden kvarstår även efter synden har blivit förlåten, och innan den troende kan få komma in i himlen måste man först helgas och renas, antingen här på jorden eller i skärselden.

I Katolska katekesen kan vi läsa följande:

”De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även om de är säkra på sin frälsning undergår efter sin död en rening för att uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje. Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden.” (Katolska katekesen 1030-1031)

Så för den som kommer till helvetet finns inget hopp om räddning, men för den som kommer till skärselden väntar alltså en reningseld, som måhända är lika intensiv som den i helvetet, men med den stora avgörande skillnaden att straffen i helvetet är eviga medan straffen i skärselden är temporära. Genom bot eller avlat kan man redan nu förkorta tiden i skärselden, antingen för sig själv eller för någon annan. Avlat innebär att man ”betalar” av den skuld man har åsamkat genom sin synd. Om man exempelvis har bränt ner sin grannes hus så kan man få den synden förlåten, men man bör även göra ”bot” genom att ställa till rätta det man orsakat genom att återställa huset. När boten blev för tung kunde kyrkan ”avlåta” en del av boten eftersom man menade att man på grund av Kristus och helgonens alla meriter hade en skatt av goda gärningar som, enligt Katolska kyrkan, kunde förkorta tiden i skärselden för en själv eller någon som redan var död. Denna avlat kunde fås genom bön, fasta, givande av allmosor, botgöring, en pilgrimsfärd, deltagande i korståg, etc.

Katolska kyrkan anser att de har rätt att både ålägga syndaren botgärningar samt befria från tid i skärselden eftersom man har fått Petrus fullmakt att ”binda och lösa”. Eftersom man har en sådan stor skatt av Kristi och helgonens meriter så kan man i teorin lösa människor från sin syndaskuld även utan avlat och bot, men man gör inte det eftersom man anser att avlaten är ett sätt för människor att göra bättring och delta i Kristi försoningsverk.

Martin Luther blev arg, dels på den kommers som uppstod kring avlatsbreven (påven behövde pengarna för att bygga den enorma Petruskyrkan i Rom), men kanske framförallt för att han ansåg det stämma så illa med den grundläggande principen ”tron allena”, dvs. att människan inte kan göra några goda gärningar för att bli frälst.

De 95 teserna om avlatens innebörd

Som en protest mot Katolska kyrkans gärningslära och försäljning av avlatsbrev spikade Luther enligt traditionen år 1517 upp de berömda 95 teserna på staden Wittenbergs kyrkdörr. Några av dessa teser lyder så här:

27 – Människoläror predikar den som säger att så fort pengarna skramlar i kistan flyger själen ut.

 

36 – Alla kristna som verkligen ångrar sig har rätt till full eftergift av straff och skuld, även utan brev om förlåtelse.

 

51 – De kristna bör undervisas att påven frivilligt skulle, till och med (om det behövdes), sälja Peterskyrkan och ge av sina egna pengar till vissa av dem som alla dessa avlatspredikanter övertalar att ge pengar.

 

82 – Mer konkret: Varför tömmer inte påven skärselden på grund av helig kärlek och det trängande behovet hos själarna. Det vore en bättre anledning istället för att lösa in ett oändligt antal själar av en så obetydlig anledning som eländiga pengar till att bygga en kyrka?

 

84 – Vidare: Vad är denna nya fromhet från Gud och påven som låter de laglösa och onda för pengar köpa ut Guds fromma ur skärselden, istället för att befria den fromma av ren barmhärtighet på grund av själens eget behov?

 

86 – Vidare: Varför bygger inte påven, vars förmögenhet i dag är som förmögenheten hos de rikaste, Peterskyrkan för sina egna pengar, istället för att bygga den för pengar från de fattiga troende?

Martin Luthers 95 teser retade upp påven och Luther kallades till förhör i staden Worms, där han dock vägrade att backa från sina teser med följande ord:

”Såvida jag inte blir övertygad av bevis från skrifterna eller genom vittnesbörd – för jag litar varken endast på påven eller rådsförsamlingen eftersom det är säkerställt att de ofta har haft fel och motsagt sig själva – håller jag bestämt fast vid skrifterna som jag har anfört och jag har endast förtroende till Guds ord och jag varken vill eller kan återkalla någonting eftersom det inte är en riktig handling mot förtroendet. Gud hjälpe mig. Amen.”

Som en följd av Luthers ovilja att återkalla sina teser lät påve Leo X (1475-1521) exkommunicera Luther år 1521, men bollen var redan satt i rullning och denna nödvändiga reformation av kyrkan ledde till splittring och klyver både Europa och Katolska kyrkan i två delar. Trots exkommuniceringen så fortsatte Martin Luther att undervisa och vann folkets hjärtan genom att predika på folkets språk tyska, istället för latin, och genom att skriva kristen litteratur på tyska och översatta Bibeln till folkspråket, så att vanligt folk kunde läsa Bibeln. En av de viktigaste sakerna Luther undervisade om var synen på rättfärdiggörelse:

”Den första och främsta artikeln är detta: Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har ”dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull” (Rom 3:24–25). Och han allena ”är Guds Lamm, som bär världens synd”, (Joh 1:29), och ”Gud har lagt allas vår synd på honom” (Jes 53:6).  Vidare: ”De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod” (Rom 3:23–25). Emedan detta nu måste tros och eljest icke kan uppnås eller omfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst, att allenast denna tro gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger i Rom 3:28: ”Vi hålla före, att människan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar”. Vidare: ”På det att han allena må vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av tron på Jesus”. Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtade samman (Mark 13:31). Ty ”det finns intet annat namn åt människorna givet, genom vilket vi kunna bliva saliga”, säger den helige Petrus i Apg 4:12. ”Och genom hans sår äro vi helade” (Jes 53:5). Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gentemot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla seger och rätt.”

Så småningom spred sig Luthers reformation i Tyskland, Baltikum och Skandinavien, medan andra varianter av reformationen spred sig framförallt i Nederländerna, Frankrike, Schweiz, Ungern, England och Skottland.

Men även om Luthers initiala framgångar ledde till en viktig reformation av kyrkan, så måste man helt klart sätta ett antal frågetecken inför en del av hans ställningstaganden. Under de närmaste åren efter Luthers exkommunikation uppstod oroligheter bland Tysklands bönder vilket ledde till uppror. Luther sympatiserade med bönderna men menade att de skulle lyda sina överordnade eftersom Paulus skrev så i Rom 13:1-7. Luther fördömde till slut böndernas våldsamma uppror och uppmanade adeln att slå ner upproret med våld. Eftersom Luther menade att Gud hade insatt alla överheter så fick man därför heller inte göra uppror mot dem.

Ett annat stort frågetecken är varför Luther var så starkt kritisk till anabaptisterna, en baptistisk rörelse som led fruktansvärda förföljelser av lutheraner och andra reformatoriska rörelser. Luther, som ju själv hade protesterat mot Katolska kyrkans obibliska läror och praktiker, borde väl ha kunnat visa förståelse mot att andra rörelser hade synpunkter på Luthers obibliska läror, som exempelvis spädbarnsdop och kyrkans statliga hopkoppling med våld mot oliktänkare som följd. Det var dock inte bara anabaptisterna som fick lida förföljelse, utan även judarna. Mot slutet av sitt liv var Luther mycket kritisk mot den judiska minoriteten och skrev boken ”Judarna och deras lögner”, där han bl.a. råder sina efterföljare att bränna ner synagogor, riva judiska hem och med hot om dödstraff förbjuda rabbiner att predika, och om allt detta inte får önskad effekt ska de drivas ut ur landet med våld.[4] Luthers antisemitiska syn på judarna kom att få stort och förödande inflytande på protestantiska Europa under 1900-talet.

De fem solarna

Martin Luthers och övriga reformatorers protest mot den katolska läran kan sammanfattas i de fem solarna. Ordet ”sola” är latin och betyder ”allena”.

Skriften allena innebär att Bibeln är slutgiltig auktoritet i alla frågor om tro, lära och kristet liv. Traditionen är värdefull men står inte över Skriften och måste vara förenlig med Bibeln.

Tron allena innebär att människan inte kan göra några egna gärningar för att bli frälst utan bara ta emot frälsningen fritt och för intet. Dock är gärningar en naturlig konsekvens av den frälsande tron, men den är inte förutsättningen för den. Protestanterna menar att ”tron ger rättfärdighet och goda gärningar” i motsats till den katolska formuleringen: ”tro och goda gärningar ger rättfärdighet”.

Nåden allena betyder att frälsningen är en gratis gåva från Gud. Gud har ensam tagit initiativet till frälsningen och människan har ingen möjlighet att samarbeta med Gud genom att göra goda gärningar för att erhålla frälsning.

Kristus allena betyder att endast Kristus är medlare mellan Gud och människa. Kyrkan som institution, dess prästerskap, sakrament, eller s.k. helgon kan inte bidra till frälsningen eller medla mellan Gud och människa.

Guds ära allena innebär att endast Gud ska ha all ära för frälsningen eftersom han har tagit initiativet och är grunden för frälsningen. Vi människor har inte bidragit någonting till vår frälsning och bör således heller inte ta åt oss någon ära för Guds verk.

Genom kyrkans hela historia har det rått delade meningar huruvida kyrkan ska vara en institution med professionella präster, eller en rörelse med lekmän. Man får nästan känslan av att i princip samma händelseförlopp återupprepas gång på gång: en grupp troende läser i Bibeln om hur det kristna livet bör levas, ber till Gud om att detta ska förverkligas, blir uppfyllda av Anden, återvänder till det ursprungliga bibliska, tar krafttag mot synden, längtar efter Jesu återkomst och blir en Andefylld lekmannarörelse. Men efter en viss tid stadgar sig denna väckelserörelse och känner ett behov av att bevara det som upptäcktes, och blir då allt mer institutionell, varpå en ny väckelserörelse snart kan antas vara i antågande.

En knäckfråga mellan historiens alla olika väckelserörelser och den etablerade institutionella kyrkan har alltid varit huruvida kyrkans ledare ska utses genom någon form av apostolisk succession, dvs. genom att utses av sina företrädare, eller genom att utrustas av Anden?

Början av denna 2000 år långa debatt kan skönjas redan i generationen efter apostlarna och berör framförallt förändringen av ordet ”episkopos”. När Paulus i sina brev till församlingarna beskriver församlingsledaruppdraget så använder han begreppen episkopos (övervakare) och presbyteros (äldste) närmast synonymt. Presbyteros var ett ord som användes i synagogan och beskriver församlingsledarens värdighet, och episkopos kom från det grekiska samhället och beskriver församlingsledarens uppgift. Apostlarna hade grundat församlingarna och ibland kom kringresande profeter på besök och delade ett ord till församlingen, men församlingen behövde naturligtvis ett lokalt ledarskap. Denna uppgift gav apostlarna åt lokala episkopos och presbyteros, som var ett kollegialt ledarskap som hade diakoner till sin hjälp för att utföra praktiska uppgifter. I följande två Bibelord ser vi hur aposteln Petrus och aposteln Paulus skriver presbyteros, episkopos och poimaino (=pastor på latin) synonymt för att beskriva församlingsledarens uppgift och ansvar:

1Jag uppmanar nu de äldste (presbyteros) bland er, jag som själv är en av de äldste (presbyteros) och vittne (martys) till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: 2var herdar (pastor) för Guds hjord som finns hos er och vaka (episkopos) över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta.” (1 Pet 5:1–2)

17Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste (presbyteros). … 28Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare (episkopos) över, till att vara herdar (pastor) i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.”(Apg 20:17, 28)

Vi kan se att denna synonyma betydelse av orden biskop, präst och pastor levde vidare åtminstone några år i den tidiga kyrkan. År 96 skriver exempelvis Clemens av Rom följande:

”I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro.”

Men i början av 100-talet börjar vi se en hierarkisk förändring av begreppen. ”Biskopen” ses som ”apostelns” efterträdare och blir en titel för den högste ledaren i församlingen eller stiftet, och under honom fanns ett kollegial av ”präster”.

Ignatius av Antiokia (35/50-98/117)

En av de mest framträdande teologerna kring förändringen av begreppen biskop och präst, var Ignatius av Antiokia (35/50-98/117). Ignatius var en av aposteln Johannes lärjungar och dog martyrdöden genom att ätas upp av lejon. Ignatius skrev flera brev som finns bevarade, där han går igenom sin syn på hur en församling ska organiseras, sakramenten och biskopens roll.

Ignatius skriver bl.a. följande:

”Ni skall följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrätas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. Det är inte tillåtet att döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopens tillåtelse. Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst. Det är klokt om vi nu vaknar upp och omvänder oss till Gud medan vi ännu har tid. Det är rätt att erkänna Gud och biskopen. Den som ärar biskopen blir ärad av Gud. Den som gör något bakom biskopens rygg tjänar djävulen.” (Ignatius av Antiokias Brev till Smyrnierna 8-9)

”Jag uppmanar er: var ivriga att göra allt i enhet med Gud så att biskopen presiderar i Guds ställe och presbytererna i apostlarådets ställe och så att diakonerna, som ligger mig så varmt om hjärtat, är betrodda med Jesu Kristi tjänst. Han är den som var hos Fadern från evighet och som nu har uppenbarat sig i den yttersta tiden.” (Ignatius av Antiokias Brev till Magnesierna 6:1)

”Liksom Herren aldrig själv eller genom apostlarna gjorde något utan Fadern som han är ett med, så skall ni inte heller göra något utan biskopen och presbytererna.” (Ignatius av Antiokias Brev till Magnesierna 7:1)

Ignatius betraktas också som den förste kristne teologen som argumenterade för att man skulle fira gudstjänst ”Herrens dag”, dvs. söndag, istället för den traditionsenliga sabbaten, dvs. lördagen:

”De som levde efter de gamla ordningarna har alltså kommit till ett nytt hopp så att de inte mera håller sabbat utan firar Herrens dag, den dag då vårt liv gick upp likt solen genom honom och hans död, fastän några förnekar detta.” (Ignatius av Antiokias Brev till Magnesierna 9:1)

Ignatius är också en av de första som inleder den långa debatten om huruvida nattvarden ska betraktas symboliskt eller som Jesus riktiga kött och blod:

”Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande. Det vore bättre för dem att ha del i kärleken så att de kan uppstå.” (Ignatius av Antiokias Brev till Smyrnierna 7:1)

I den tidiga efter-apostoliska kyrkan så kom biskopens uppgift framförallt att kretsa kring att leda prästerna och förrätta gudstjänsten, dopet och nattvarden. Ju större församling, desto mer av biskopens uppgifter delegerades till prästerna och biskopen fick således en mer överblickande roll i församlingen. Diakonerna var biskopens medhjälpare och skötte mycket av det ekonomiska och administrativa. För att inte tappa kontinuiteten med apostlarna och kunna visa på en apostolisk succession, så gjorde man upp listor på församlingarnas biskopar. En av dessa som finns bevarade är den från Rom, där biskopslängden börjar med aposteln Petrus och sedan fortsätter in i vår tid.

Än idag är debatten mellan den etablerade institutionella kyrkan och väckelserörelserna inte ett avslutat kapitel, utan har fortsatt mellan exempelvis montanisterna och katolikerna, reformatorerna och katolikerna, lutheranerna och anabaptisterna, svenska statskyrkan och baptisterna, osv, osv.

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.