Pastor Christian Mölk | Baptismen
Currently viewing the tag: "Baptismen"

William Carey var en engelsk baptistpredikant som blev känd för eftervärlden som ”den moderna missionens fader”. När William var ung växte han upp i en vävarfamilj och började så småningom jobba som skomakare. Williams föräldrar var med i den angliskanska kyrkan, men William fick en religiös kris när han såg att den anglikanska kyrkan ställde sig bakom de engelska styrkorna i det Amerikanska Frihetskriget, vilket ledde till att Carey lämnade kyrkan och anslöt sig till baptisterna. Vid 22 års ålder döpte sig William och blev några år senare pastor i en baptistförsamling.

Vid en pastorskonferens år 1786 tog William Carey upp frågan om huruvida det var en plikt för alla kristna att sprida evangeliet över hela världen eller inte. Carey menade nämligen att alla kristna, inte bara kyrkans ledare, hade en skyldighet att omvända “hedningar”. Men de reformert påverkade baptisterna rådde Carey att istället invänta Guds tid för en utökad missionsinsats och lär ha fått som svar de beryktade orden:

”Sätt dig ner unge man, när Gud vill omvända hedningarna, så kommer han att göra det utan din eller min hjälp.”

Carey nöjde sig naturligtvis inte med detta svar utan arbetade istället fram ett missionsmanifest samt började predika utifrån Jesaja 54:2-3 under mottot:

”Vänta stora ting av Gud, våga stora ting för Gud!”

 

“Utvidga platsen för din boning, spänn ut tältdukarna som du bor inunder och spar inte. Förläng dina tältlinor och gör dina tältpluggar starka. Ty du skall utbreda dig både åt höger och åt vänster. Dina avkomlingar skall ta hedningars länder i besittning och på nytt befolka ödelagda städer.”(Jes 54:2–3)

Carey startade ett missionssällskap och började tillsammans med andra att samla in pengar till mission i Indien. När folk argumenterade emot Carey och menade att det var farligt eller att det var så långt till hednaländerna så svarade Carey att om herrnhutarna och jesuiterna kan, så kan vi också! Receptet på god mission var enligt Carey ivrig bön, att utnyttja de nya kommunikationsmöjligheterna tack vare handeln och att bilda ett missionssällskap. För att finansiera missionen ansåg Carey att man borde bojkotta socker eftersom det kom från slavhandeln. Dessa pengar borde man istället lägga på missionen!

1793 seglade Carey och hans familj iväg till Calcutta i Indien, men eftersom han inte fick bosätta sig i den engelska kolonin hamnade han till slut i den danska kolonin Serampore i östra Indien. William var duktig på språk och började översätta Nya testamentet till Bengali, Sanskrit, Nepali och upp till 44 olika språk. Även om William Carey under sina 41 år som missionär inte fick se mer än cirka 700 konvertiter i ett land med mångmiljonbefolkning, så lade han grunden för den enorma våg av protestantiska och baptistiska missionärer som under 1800-talet flödade ut ”From the West to the Rest”.

Anabaptismen uppstod i Tyskland, Nederländerna och Schweiz som en vidareutveckling av reformationen. Anabaptisterna menade att Luther och de andra reformatorerna mycket förtjänstfullt hade avslöjat påvens villfarelser, men att de inte ersatte dem med något bättre. Så fort lutheranerna började få världslig makt och satte sin tilltro till mänsklig hjälp så var de minst lika dåliga som katolikerna. Luther slog kannan ur påvens hand men behöll de trasiga bitarna. Anabaptisterna hade generellt sett inga bekymmer med vad reformationens alla trosbekännelser sa, utan snarare problem med vad de inte sa; dvs. inte bara hur man rätt tillber Jesus, utan hur man rätt följer Jesus. Anabaptisterna menade alltså att det reformatorerna hade påbörjat var bra, men att de bara hade kommit halvvägs.

Rent teologiskt så menade anabaptisterna (vars namn betyder ”omdöpare”, ett namn som de allra flesta anabaptister motsätter sig eftersom ett troendedop av en spädbarnsdöpt inte är ett omdop eftersom spädbarnsdopet inte räknas som ett dop), att dopet var något frivilligt som byggde på personlig omvändelse och tro på Jesus. Anabaptisterna avfärdade spädbarnsdop som obibliskt eftersom de inte kunde finna det i Nya testamentet, som ju var trons auktoritet. I den Schleitheimska bekännelsen från 1527 kom de schweiziska anabaptisterna överens om följande angående dopet:

”Dopet skall bli givet till alla dem som har lärt omvändelse och ett överlåtet liv och vilka i sanning tror att deras synd har avlägsnats genom Kristus, och till alla dem som önskar att vandra i Jesu Kristi uppståndelse och bli begravda med Honom i hans död, så att de kan uppstå med honom; till alla dem som genom denna förståelse begär det av oss; härigenom exkluderas allt barndop, påvens främsta och största orättfärdighet. Beviset för detta finns i skrifternas lära och vittnesbörd samt apostlarnas handlande. Matt 28, Mark 16, Apg 2, 8, 16, 19. Vi önskar att enkelt men fast och med övertygelse hålla fast vid detta.” (Den Schleitheimska bekännelsen)

Även Luther menade att tro var nödvändigt för dop, men hade inga problem med att döpa spädbarn eftersom han menade att tron fanns närvarande hos spädbarn:

”Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet.”

En av anabaptismens tidiga ledare, Menno Simmons (1496-1561), grundare till mennoniterna, sa angående Luthers syn på spädbarnsdop:

”Jag vet att Luther lär att tro är närvarande hos spädbarn, på samma sätt som hos en troende, sovande man. Till detta svarar jag, först, att om det funnes en sådan sovande tro hos små omedvetna spädbarn (vilket för övrigt är ingenting annat än mänskligt sofisteri) skulle det ändå vara olämpligt att döpa sådana barn så länge som de verbalt inte har bekänt det och visat på nödvändiga frukter. För de heliga apostlarna döpte inte troende medan de sov, som vi har visat i våra tidigare skrivningar.”

Utöver denna centrala dop-teologi i anabaptismen så ansåg man även att församlingen skulle organiseras som en troende församling i kontrast till en statskyrka, att kyrka och stat inte borde sitta ihop, att man skulle leva i gemenskap och dela alla ägodelar, att man skulle ägna sig åt en sträng församlingsdisciplin och att man skulle göra motstånd genom ickevåld och pacifism. I den statligt styrda kyrkan fick inte vanliga medlemmar hursomhelst delta i gudstjänsten, något som var viktigt för anabaptisterna baserat på detta Bibelord:

“Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Kor 14:26)

Tragiskt nog så fördömde inte bara Katolska kyrkan anabaptisterna, utan även Luther och andra reformatorer, och det fanns till och med reformatorer som menade att anabaptisterna skulle straffas med döden om man motsätter sig spädbarnsdopet.

En pacifistisk anabaptist som i mångt och mycket personifierar de tidiga anabaptisterna är Dirk Willems (????-1569). Willems, som hade växt upp i ett av Spanien kontrollerat Nederländerna, döpte sig och hamnade därmed i onåd hos den katolska Inkvisitionen. Han greps och fördes till ett fängelse men lyckades fly genom att sänka sig ned från ett fönster med hopknutna trasor. Willems hoppade ner på isen som omgav fängelset och sprang iväg. Men en fängelsevakt som såg Willems fly följde efter men kraschade genom isen. När Willems ser hur vakten håller på att drunkna vänder han om och räddar sin förföljare. Vakten griper honom därefter och Willems förs tillbaka till fängelset och avrättas genom att brännas på bål.

På grund av alla fördömelser förföljdels anabaptisterna svårt av både protestanter och katoliker. I sin kamp mot donatisterna hade Roms kejsare vid olika tillfällen utfärdat lagar med stränga straff för omdop. År 529 hade kejsar Justinius I (482-565) bestämt att straffet skulle vara dödsstraff. Mot bakgrund av detta menade Melanchton och andra ledande lutheraner att anabaptister skulle dödas.

En del av anabaptisterna förföljdes så svårt att de fick fly till Amerika eller andra platser med religionsfrihet. Några av dessa grupper är idag mennoniterna, hutteriterna och amish. Dessutom räknar de allra flesta baptister anabaptisterna som sina föregångare.

Det kan vara värt att inledningsvis nämna att det är skillnad på pingstväckelsen och Pingströrelsen, på samma sätt som det är skillnad mellan baptismen och Svenska Baptistsamfundet. Pingstväckelsen är en bred väckelse med fokus på andeuppfyllelse, och Pingströrelsen, är ett svenskt trossamfund som ingår i pingstväckelsen.

Andrew G. Johnson (1878-1965)

Pingstväckelsens intåg i Sverige började med att Andrew G. Johnson från Skövde blev frälst i Los Angeles 1904 och därefter börjar resa som kolportör och predikant i USA. På ett tältmöte möter Johnson den afro-amerikanske slavsonen William J. Seymour (1870-1922), som predikar om den helige Andes utgjutelse, en utgjutelse som dock uteblev. Men Seymour, Johnson och några till påbörjade på inrådan av Seymours afro-amerikanske mentor, den andedöpte Lucy F. Farrow, en fasteperiod och bad om en uppfyllelse av Guds löfte om andedop:

16Johannes svarade dem allesammans: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld.” (Luk 3:16)

28Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner.” (Joel 2:28)

Exakt hur det gick till när den stora världsvida pingstväckelsen startade kan man läsa i Jan-Åke Alvarssons text ”När Örebro blev Sveriges Los Angeles”:

”Den nionde april 1906 föll äntligen Anden på det sätt man predikat och bett om. Kvällsbönemötet startade oftast vid halvåtta när folk hade slutat arbetet och ätit kvällsmat. Men redan vid sextiden hade Seymour och Farrow blivit kallade hem till Edward Lee som bodde på Union Avenue i centrala Los Angeles. Han kände sig sjuk och ville att de skulle be för honom. Och så blev det. Seymour smorde honom med olja enligt Jak 5:14 och så bad de för honom. Han blev genast helad.

I sin glädje över detta bad han att de nu skulle be att han också skulle bli andedöpt. Han ville bli andedöpt på det sätt som Seymour undervisat om, men som ingen i Los Angeles ännu hade upplevt. När Farrow senare bad för honom och la händerna på honom föll han ur stolen där han satt, ”som död”, och började tala i tungor, men bara några få ord.

När gruppen kom hem till Asberrys på 214 North Bonne Brae Street, några kvarter bort, hade ett bönemöte redan börjat. Sex personer låg på knä och bad. När Lee steg in genom dörren så lyfte han sina händer och berättade strålande glad om vad som hade hänt. Han hade blivit ”andedöpt”! En stor glädje och förväntan spred sig genast bland bedjarna. Gruppen tog upp en sång och sedan började en överväldigad Seymour att tala över Apostlagärningarna 2:4: “Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” Men han kom aldrig till något slut på sin predikan. Medan han ännu talade började Anden falla över de församlade. Först började en, sedan flera, att högljutt lova Gud i tungotal.

En av de första som blev andedöpt var Jennie Moore, en ung kvinna som bodde i närheten. Hon hade aldrig spelat piano tidigare, men nu satte hon sig vid pianot, spelade och sjöng på hebreiska. Detta var första gången som ett främmande språk framfördes i Anden i Los Angeles. Just att det var ett verkligt språk var viktigt för bland annat Seymour. För honom innebar det nämligen att de nu upplevde en ”Andra Pingstdag”, en tydlig upprepning av vad som skildras i Apg 2:4.

Intrycket av denna ”himmelska sång” och Andens verkningar gjorde ett starkt intryck på de närvarande. ”Flera blevo döpta i Helig Ande och eld” skriver Andrew Johnson efteråt. Alla blev dock inte upprymda av det de såg. När sju stycken fallit till golvet, ”slagna av Anden” som det uttrycktes på engelska, blev Asberrys dotter rädd och sprang ut genom köksdörren. Hennes upphetsade vittnesmål om vad som hände hemma hos henne fick grannarna på fötter. Nu blev det rörelse i kvarteret och snart stod en stor folkmassa och kikade in genom fönster och dörrar på vad som hände i det lilla huset på 214 Bonne Brae.

Kvällen därpå var det inget problem att samla folk. Människor hade redan hört talas om det som hänt och huset var snart fullsatt. Under de följande dagarna kulminerade böne- och fasteperioden med en serie andliga manifestationer som ingen av de deltagande tidigare varit med om. Den Helige Ande föll nu ”tre kvällar i rad, så att husen darrade och jorden skälvde”. Enligt Emma Cotton, ett av ögonvittnena, var det nu nästan omöjligt att ta sig fram till huset på kvällarna. Ryktet spred sig mer och mer. Snart tycktes ”hela staden” veta vad som pågick. Men ännu var det många som ännu inte upplevt andedopet. Bland dem var Andrew Johnson och Seymour själv.

Den 12 april var det så äntligen dags för Seymour att få uppleva det han så länge predikat om. Lucy Farrow la händerna på honom och han började tala i tungor. Samma kväll kollapsade verandan på huset under trycket från alla som ville vara med. Mötena hade nu fyllt huset, verandan och trädgården runtomkring. Det var dags att leta reda på en ny lokal. Endast två dagar senare, den 14 april, hade de fått hyra en gammal metodistkyrka ett tjugotal kvarter sydost om Bonnie Brae, nära centrum av Los Angeles. Adressen skulle komma att bli en av de mest berömda i kyrkohistorien: 312 Azusa Street.”

Pingstväckelsen i Los Angeles påverkade inte bara det andliga livet, utan även jämställdheten, väl uttryckt i citatet: ”The color line was washed away in the blood”. Församlingen skrev i sin tidning: ”Inget verktyg som Gud kan bruka, förskjuts på grund av hudfärg, klädsel eller brist på utbildning”. Detta visade sig inte bara i teorin, utan även i praktiken; ledningen bestod av både män och kvinnor, svarta och vita.

Endast 14 veckor efter att väckelsen startat sändes missionärer ut. Inom två år hade missionärerna från Azusa Street nått över femtio länder. Man tänkte att eftersom den andra pingstdagen nu hade kommit så hade även den yttersta tiden börjat. Så fort budskapet hade nått alla folk så var det dags för Jesu andra tillkommelse då församlingen skulle ryckas upp i skyn och få möta Jesus.

Palestinafararna

Några av dessa missionärer, bland annat Andrew Johnson själv, blev känd som Palestinafararna, eftersom de var på väg till Jerusalem för att missionera. Eftersom de hade blivit andedöpta och fått tungotalet som gåva så tänkte de att de kunde tala riktiga språk, s.k. xenolali. Johnson själv trodde att han hade fått sju olika språk, varav ett var arabiska, och påstod sig till och med kunna skriva i tungor på syriska och armeniska. En annan missionär, Lucy Leatherman, hade fått turkiska, något som faktiskt bekräftades när hon talat i tungor när hon såg en man med en turkisk fez gå förbi på gatan och han förvånat frågat vilket college hon gått på eftersom hon talade så perfekt turkiska. Dock avbryts missionsresan i Neapel innan de kommer fram till Jerusalem. En av missionärerna, Lucy Condit, hade nämligen provat att, i tron att hon hade fått arabiska som tungotal, tala i tungor med några morer i Gibraltar. När hon märkte att de inte förstod henne kände hon sig bedragen och beslöt sig för att ta första bästa fartyg hem för att varna sina kamrater i Los Angeles som förberedde sig för att åka ut som missionärer. Missionärerna Leatherman och Condit avbröt alltså sin missionsresa och åkte hem till USA, medan Johnson tog sig hem till Sverige och anlände till Göteborg 1906. Johnson såg sig själv som ”pingstmissionär” i Sverige och skrev missionärsbrev till Azusa Street i Los Angeles. Johnson vittnade, predikade och bad om en Andens utgjutelse även över Sverige.

Än så länge var pingstväckelsen i Sverige enbart en lokal företeelse i Skövde baptistförsamling, men eftersom församlingens ledning var en aning skeptisk till Andrew Johnson kallade de på John Ongman från Örebro för att få hjälp att bedöma dessa märkliga yttringar.

John Ongman (1845-1931)

John Ongman var under senare delen av 1800-talet en framgångsrik baptistpredikant i svenskbygderna i USA. När Ongman reste hem till Jämtland för att besöka sin sjuka mor i Sverige så passade han på att predika i Betel i Örebro på vägen dit. Detta gjorde att församlingen kallade honom dit som pastor 1890, något som dock så småningom ledde till splittring på grund av hans amerikanska ledarstil. Den nya församlingen Filadelfia bildades där Ongman blev pastor och 1908 grundade han Örebro Missionsskola.

När Ongman var i Skövde för att undersöka vad som där hände, såg han ”hur Guds Helige Ande föll och hur man talade i tungor, sjöng och jublade” och insåg då att församlingsledningen inte behövde vara tveksam inför vad som skedde i församlingen; det var en pingstväckelse!

Ongman skyndar sig därefter att bjuda in Andrew Johnson till sin församling i Örebro. Johnson, som dock inte var någon predikant, ville hellre vittna om sina upplevelser av frälsning och andedop och, som han lärt sig av Seymours mentor Lucy Farrow, ”be igenom människor till andliga upplevelser” på eftermötena. Många i Örebro blev andedöpta och pingstväckelsen, eller ”den nya rörelsen” som den till en början kom att kallas, spred sig vidare i Sverige.

Ongman fortsatte att anordna väckelsekampanjer med andedop och tungotal och pingstväckelsen spreds över Sverige. Många av Missionsskolans elever var kvinnor, de s.k. Ongmansystrarna, något som många baptister motsatte sig, dock inte Ongman eftersom han menade att var och en som mottagit andedopet hade fått Guds egna fullmakt att förkunna evangelium.

Lewi Pethrus (1884-1974)

I slutet av 1800-talet hade baptismen växt sig stor i Sverige och ”den nya rörelsen”, dvs. pingstväckelsen, börjar komma till Sverige tack vare Andrew Johnsons och alla andra glada pingstvittnen som reste land och rike runt. En Stockholms-handlare som var intresserad av pingstväckelsen köper en lokal på Uppsalagatan i Vasastan som han kallar för ”Filadelfiasalen”. Han hade inte för avsikt att starta en församling, men inom ett halvår blir hans grupp Filadelfia, Stockholms Sjunde Baptistförsamling. Till denna församling kommer en ung Lewi Pethrus (ursprungligen Petrus Lewi Johansson) år 1911 och blir en allt starkare profil. Pethrus hade vid 18 års ålder fått en andlig upplevelse och börjat tala i tungor på en båt i Norge och, några år senare, blivit väldigt inspirerad av den norske predikanten T.B. Barrat (1862-1940).

Efter bara två år blir det dock konflikt mellan Lewi Pethrus församling och Svenska Baptistsamfundet, inte över pingstväckelsen som man skulle kunna tro, utan över vilka som äger tillträde till nattvardsbordet. Baptistsamfundet firade nämligen nattvard endast med församlingens medlemmar och inte med troende som tillhörde andra församlingar, oavsett om de var troendedöpta eller inte. När Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen öppnade upp nattvardsbordet för alla troende och döpta leder det till att församlingen utesluts ur Svenska Baptistsamfundet. En baptistledare lär som en kommentar till detta ha sagt: ”Nu drog vi proppen ur Baptistsamfundet”. Det nästan mest tragiska i denna uteslutning var att Baptistsamfundet bara sex år senare började tillämpa samma princip som Lewi Pethrus.

Lewi Pethrus var en man med ambitioner. Han var driven och ville vara med och påverka samhället. Detta ledde till att han var med och grundade Nyhemsveckan, Kristdemokraterna, tidningen Dagen, IBRA Radio, banken Samspar, Kaggeholms folkhögskola och LP-stiftelsen. Pethrus och Filadelfiaförsamlingen tog även initiativet till att sända ut pingstmissionärerna Daniel Berg (1884-1963) och Gunnar Vingren (1879-1933) till Brasilien, som var med och grundade Assembleia de Deus, världens idag största nationella pingströrelse med cirka 12 miljoner medlemmar.

Även om varje pingstförsamling var fri och självständig så kom Lewi Pethrus tidigt att betraktas som den oomstridde ledaren för Pingströrelsen i Sverige, som idag räknas som Sveriges största frikyrkotrossamfund. Än idag är Stockholms Filadelfiaförsamling inte bara Sveriges största pingstförsamling, utan även Europas största.

Det svenska enhetssamhället

På 1500- 1600- och 1700-talen så präglades Sverige av att vara ett enhetssamhälle; dvs. det skulle finnas en kung, ett folk, ett språk och en religion. Men inte vilken religion som helst, utan den lutherska! Den kyrka som växte fram i detta enhetssamhälle blev en folkkyrka, vilket innebar att hela svenska folket blev ofrivilliga medlemmar i Svenska kyrkan genom att alla nyfödda svenska barn döptes. Svenska kyrkan blev även en statskyrka, vilket innebar att staten, med kungen i spetsen, kunde bestämma över kyrkan och landsförvisa de som konverterade eller bytte religion. Om du var jude eller utlänning tolererades du i viss mån att utöva din religion, men som infödd svensk fanns det inga alternativ.

Pietismen

Martin Luthers kamp mot vad han ansåg var felaktiga läror i Katolska kyrkan hade lett till att det inom den protestantiska reformationen hade blivit en betoning på att man måste ha den rätta läran och i framförallt Tyskland växte pietismen fram som en slags motreformation till detta. Pietisterna ansåg att Luther inte hade fullföljt reformationen, och ville inte bara betona den rätta läran utan även hjärtats tro och den personliga upplevelsen av Gud.

Pietismen var inte speciellt stark i Sverige vid den här tiden men eftersom många svenska soldater hade tagits som krigsfångar så hade de mött den pietistiska tron utomlands och börjat skicka pietistiska skrifter hem till Sverige, skrifter som ofta lästes i pietistiska gemenskapsgrupper, s.k. ”konventiklar”. Detta blev så småningom en grogrund till konflikt eftersom det i Sverige bara var tillåtet med två sorters religiösa samlingar; i kyrkan under ledning av prästen och i hushållet under ledning av husfadern. Svenska kyrkan tolererade inte dessa konventiklar eftersom de var en tredje sorts religiös samling, där fler än ett husfolk deltog trots att det inte var en präst närvarande. Denna konflikt ledde till ”Konventikelplakatet” år 1726, där myndigheterna bestämde att straffet för den som ledde en konventikel skulle vara 200 daler silvermynt första gången, dubbla böter andra gången och 14 dagars fängelse tredje gången. De som ansågs vara de värsta förbrytarna mot detta Konventikelplakat landsförvisades och fick stränga straff. Pietisterna fortsatte dock att smuggla in sina skrifter via Estland och väckelsefolket började så småningom att kallas för ”läsarna” eftersom de så flitigt läste sin Bibel och samtalade om betydelsen.

Väckelse

Pietisterna betonade som sagt den personliga upplevelsen av Gud och folk började därför samlas på ”väckelsemöten” där man kunde få erfara Gud. Dessa väckelsemöten blev ett ”möte” med Gud och med varandra och än idag så kallas ofta frikyrkliga gudstjänster för ”möten”.

Ute i Europa blommade upplysningstiden och den individualistiska tanken om att alla skulle få ha rätten att tycka och tro vad man själv ville växte sig allt starkare och stora väckelser började poppa upp lite här och var. Eftersom alla svenskar gick till kyrkan och redan ansågs vara kristna så menade man att dessa ”väcktes” eller andligt vaknade. Dessa väckta kristna upplevde att de hade blivit ”omvända” och ”frälsta”. Om Luther tidigare hade betonat att vi är rättfärdiga inför Gud men att vi förblir syndare, så menade väckelsefolket att väckelsen måste förändra våra liv och att vi inte ska förbli syndare eftersom vi har fått den helige Ande. I och med detta betonade man att ett av de säkraste bevisen på att man mött Gud är att man har mött sin egen synd och omvänt sig. Denna syndanöd blev då frälsningsfröjd, som i sin tur blev nöd för andra syndares frälsning, något som ledde till att man frimodigt började vittna för andra syndare om att det finns frälsning för den som omvänder sig.

Det var framförallt tre saker som var viktiga för de väckelsekristna: reformationsarvet, hjärtats tro och mission. För det första så betonade man det man fått med sig från Martin Luthers reformation; att Skriften stod över traditionen, att man blir frälst av nåd genom tro och det allmänna prästadömet, att alla troende är präster och inte bara de kyrkliga prästerna. För det andra så betonade man hjärtats tro; att tron måste erfaras, att man behöver få en personlig relation till Jesus. Om vi idag brottas med att kyrkan håller på att bli för individualistisk, så brottades de med att kyrkan var allt för kollektivistisk. För det tredje så ivrade man för mission! Har man väl fått en visshet om att ens egen synd är förlåten så vill man att även andra ska få sina synder förlåtna.

Kolportörer

I början av 1800-talet genomgick Sverige en av de största förändringarna i landets historia; den demokratiska utvecklingen gjorde att man fick mer och mer rätt att utöva sin religion och den tekniska utvecklingen i landet gjorde så att folk kunde börja resa mer. Många väckelsekristna ville ha en landsomfattande Bibelväckelse i Sverige eftersom de ansåg att det fanns få troende i Svenska kyrkan, men miljoner döpta hedningar. Med den nya tryckfrihetsförordningen som kom 1810 så slapp man dessutom smuggla in pietistiska skrifter och så kallade ”kolportörer” kunde istället resa runt i landet och öppet sprida skrifter utan att myndigheterna kunde säga något.

Det var fortfarande förbjudet enligt konventikelplakatet att anordna religiösa sammankomster utanför hemmet och kyrkan, men eftersom det inte var förbjudet med nykterhetsmöten, så slog man två flugor i en smäll och anordnade nykterhetsmöten där man propagerade för nykterhet, men även bad, läste Bibeln och sjöng psalmer. Ända sedan konventikelplakatets tid så har nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen gått hand i hand.

Troendeförsamlingen

Allteftersom ändrades lagarna i Sverige och kolportörerna fick tillåtelse att predika och blev således ”lekmannapredikanter” som mer eller mindre reste runt i Sverige och missionerade. En del av kolportörerna var framgångsrika i sitt arbete och startade konventiklar med fastare organisation, s.k. missionsföreningar. En förening var inte huvudsakligen ett administrativt ord, utan hade innebörden av ”en gemensam överenskommelse”. Väckelsefolket menade att kyrkan inte bestod av alla som bor i en viss ort utan av de som frivilligt hade förenats.

De troende samlades i dessa föreningar och startade söndagsskolor, symöten, Bibelstudier, samlade in pengar till mission och byggde sig ett missionshus. När dessa missionsföreningar växte så stannade kolportören kvar och blev anställd som predikant. Nu hade alltså utvecklingen gått så långt att den lokale församlingsprästen i Svenska kyrkan hade fått konkurrens av en predikant med ett missionshus.

En stridsfråga mellan dessa två blev nattvarden. I Svenska kyrkan gick alla fram och tog nattvard, även de som inte var troende. Detta störde sig väckelsefolket på och ville istället fira nattvard med enbart troende eftersom de ansåg att nattvarden var en manifestation av de troendes gemenskap med Frälsaren och med varandra.

Hittills så hade väckelsen hållit sig mestadels inom Svenska kyrkan, men när det blev tillåtet med andra samfund än Svenska kyrkan, så omvandlades många av dessa missionsföreningar till missionsförsamlingar, missionshusen blev missionskyrkor och predikanterna blev pastorer.

De troende menade att det inte borde vara staten som bestämmer vilken kyrka man ska tillhöra genom att döpa nyfödda. Istället ska dopet förrättas när man själv frivilligt har tagit ett beslut om att bli en Jesu lärjunge. I motsats till Svenska kyrkan, som var statskyrka och lydde under den svenska staten, så blev troendeförsamlingarna fria kyrkor som man själv valde att gå med i om man var troende och ville förenas med övriga troende där man bodde.

Baptismen

1848 hölls det första baptistiska dopet i Sverige som ledde till en församling. Det var predikant Fredrik Olaus Nilssons (1809-1881) fru som döptes i Vallersvik utanför Göteborg. Innan detta dop hade det förekommit enstaka baptistiska dop i Sverige, men detta dop blev startskottet på de baptistiska församlingarna i Sverige. Själv hade FO Nilsson blivit döpt i Elbefloden utanför Hamburg året innan, efter att ha lärt känna GW Skröder, en annan svensk som blivit döpt i East River i New York år 1844. Men efter dopet av FO Nilssons fru, ville de nya församlingsmedlemmarna av naturliga skäl inte längre låta döpa sina barn, så då hämtades dessa av polisen för att tvångsdöpas. Enligt den svenska kyrkolagen skulle nämligen alla barn döpas inom åtta dagar. En lokal präst upprördes av detta och vägrade att döpa ett av barnen. FO Nilsson landsförvisades några år senare för villfarelser men kunde komma tillbaka 1860 tack vare den nya ”dissenterlagen” som innebar att det nu blev möjligt att gå ur Svenska kyrkan för att tillsammans med likasinnade bilda fristående kristna församlingar med annan bekännelse. Dock var detta stötande för många baptister eftersom man inte ansåg sig vara ”avfällingar”, eftersom man inte avfallit från den ”evangeliska läran”, utan istället upptäckt vad den egentligen innebar.

I slutet av 1800-talet hade baptismen växt sig så stor i Sverige att baptisterna blivit allt för många för att landsförvisa. Bara under åren 1880-1889 döptes över 30 000 personer! Men en del av baptismen hade börjar bete sig märkligt och många längtade efter en ny väckelse. En av dessa något märkliga rörelser var Roparrörelsen.

Roparrörelsen

Under 1800-talet var det inte helt ovanligt med spontant predikande lekmän som ofta hade profetiska anspråk och extatiska yttringar. En av dessa var Predikare-Lena, även kallad Vita jungfrun eftersom hon alltid var klädd i vita kläder. Lena predikade apokalyptiskt färgade visioner av de frälstas salighet och de förtappades kval. Dock häktades hon så småningom och fördes till Vadstena hospital. I Ångermanland upplevde flera personer ”spasmodisk skakning” vilket ledde till att de började predika. I Småland räknade sig ”rösterna” eller ”hopparna” som ”på synnerligt sätt av pingstanden delaktiga”.

Sammanfattningsvis så växte alltså frikyrkorna fram som ett slags motstånd till hur det var i Svenska kyrkan; man ville kunna samlas i gemenskapsgrupper även utan prästen, man ansåg att man borde bli medlem i kyrkan frivilligt genom att döpas som bekännande troende och man ansåg att nattvarden var till för de troende.

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.