Pastor Christian Mölk | Augustinus
Currently viewing the tag: "Augustinus"

Ordet “sakrament” kommer från det latinska ordet ”sacramentum” som kommer från de två orden ”sacro” (helga/avskilja) och ”sacer” (helig). Ordet sacramentum användes ursprungligen av romerska soldater när de svor trohetsed till den romerska armén, men började användas av västeuropeiska kristna när Tertullianus översatte det grekiska ordet ”mysterion” (= ”mysterium” eller ”hemlighet” på svenska) till latin, som bl.a. finns i följande Bibeltexter:

7Nej, vi förkunnar Guds hemliga [mysterion] vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss.” (1Kor 2:7)

3hur jag genom en uppenbarelse lärde känna hemligheten [mysterion] så som jag redan i korthet har skrivit.”(Ef 3:3)

26den hemlighet [mysterion] som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga.”(Kol 1:26)

I Nya testamentet används det grekiska ordet ”mysterion” för att beskriva det oerhörda och fantastiska frälsningsverk som Gud nu uppenbarat i Jesus. Innan Jesus kom till världen så var frälsningen fördold, ett mysterium, men är nu uppenbarad av Jesus för alla som vill tro.

Tertullianus menade att, precis som en soldats trohetsed var början på ett nytt liv som soldat, så är sakramenten början på det kristna livet. Augustinus definierade så småningom sakramenten som “ett yttre och synligt tecken på en inre och osynlig nåd”. Med ”tecken” menas något mer än bara en ”symbolhandling”, Gud verkar inte bara i det inre utan även i det yttre. Dock finns det många kristna, framförallt frikyrkliga, som inte håller med om denna definition och lägger större vikt vid den inre förvandlingen och snarare beskriver sakramenten, även om man undviker själva ordet ”sakrament”, som symboliska markörer som till det yttre visar vad som har hänt i det inre. Exempelvis är dopet i sig självt inte frälsningsavgörande, men visar att den som döps har blivit frälst.

Även om det råder delade meningar inom kristenheten om vad ett sakrament är och hur många de är, så är ändock de allra flesta överens om att dop och nattvard är två yttre tecken på en inre förvandling. Det bör också tilläggas att varken Bibeln eller de första kristna beskriver dop eller nattvard som sakrament, utan bara kort och gott kallar dop för dop och nattvard för nattvard.

Ortodoxa sakrament

Den ortodoxa kyrkan har inget fastslaget exakt antal sakrament, men lyfter fram dop och nattvard som de två viktigaste. Eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan av förklarliga skäl aldrig översatte sin Bibel till latin så kallar de sakrament för ”mysterier” istället. Några ytterliga mysterier i ortodoxa kyrkan är konfirmation, bikt, äktenskap, prästvigning, de sjukas smörjelse, klosterlöften och begravningsgudstjänst.

Katolska sakrament

Enligt Katolska kyrkan så är Jesus Guds yttre synliga tecken på sin kärlek till oss, och Jesus blir synlig för sin kyrka genom sakramenten. I den Katolska katekesen kan man läsa följande:

”Sakramenten är verksamma tecken på nåden, instiftade av Kristus och anförtrodda åt kyrkan. Genom dem förmedlas det gudomliga livet åt oss. De synliga riter med vilka sakramenten firas betecknar och förverkligar de nådegåvor som utmärker varje sakrament. De bär frukt i de människor som tar emot dem med de förutsättningar som krävs.” (Katolska katekesen 1131)

 

”Det Nya förbundets sakrament har instiftats av Kristus och är sju till antalet, nämligen dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningen och äktenskapet. De sju sakramenten berör alla viktiga utvecklingsfaser och alla viktiga ögonblick i den kristna människans liv: de ger upphov och tillväxt, bot och sändning till de kristnas trosliv.” (Katolska katekesen 1210)

För att Katolska kyrkan ska kunna klassa något som ett sakrament behöver det alltså dels vara ett ”verksamt tecken på nåden”, vara ”instiftat av Kristus” och vara ”anförtrott åt kyrkan”.

De sju olika Katolska sakramenten kan definieras så här:

Dop

Dopet är det första steget in i den kristna gemenskapen och det sakrament som öppnar dörren till de andra sakramenten. Genom dopet befrias man från synd och blir en del av Kristi kropp. Normalt sett döps en katolik genom att vatten hälls på huvudet samtidigt som prästen eller diakonen säger de traditionella treenighetsorden.

Konfirmation

Konfirmationens sakrament ingår tillsammans med dopet och eukaristin i ”den kristna initiationens sakrament” och är nödvändig för att fullända dopets sakrament. I samband med konfirmationen lägger biskopen händerna på konfirmanden samt smörjer med olja på pannan som ett tecken på att man, likt lärjungarna på Pingstdagen, tar emot den helige Ande till kraft att vara ett Jesu vittne.

Eukaristi

Eukaristi, eller ”nattvard” som det normalt sett kallas på svenska, är grekiska och betyder ”tacksägelse”. I samband med att prästen inviger eukaristin förvandlas brödet och vinet till Kristi riktiga kropp och blod. Även om brödet och vinet fortfarande smakar och luktar som bröd och vin, så har dess substans förändrats.

”Genom konsekrationen sker transsubstantiationen, väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.” (Katolska katekesen 1413)

Katoliker anser även att eukaristin inte bara är en ”åminnelse” av vad Jesus gjorde på korset, utan även en åminnelse av påskalammsoffret , och är därmed ett offer. Eftersom eukaristin representerar och gör närvarande korsoffret, så är Kristi offer på korset och eukaristin enligt Katolska kyrkan ett och samma offer.

Bot

I botens sakrament så ges förlåtelse för synder som man har begått efter dopet. Därför kallas också detta sakrament ibland för omvändelsens, biktens eller försoningens sakrament. Den som vill försonas med Gud och med kyrkan måste för en präst bekänna alla svåra synder som man ännu inte har bekänt, varpå prästen föreslår ett antal botgärningar som ska fullgöras för att ersätta den skada som orsakats av synden. Boten bygger alltså på att man ångrar sig, bekänner sina synder för en präst och att man utför de gärningar som prästen anger som krav på avlösning. Genom avlat kan dessutom katoliken för sig själv eller för andra förkorta tiden i skärselden:

”Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, vilka är syndens följd.” (Katolska katekesen 1498)

De sjukas smörjelse

Genom smörjelse av olja och förbön för sjuka ”anbefaller” prästerna den sjuke till Herren och ber att han ska upprätta och göra personen i fråga frisk.

Vigning

Genom vigningens sakrament fortsätter den sändning som Kristus påbörjade och anförtrodde åt apostlarna. I detta sakrament vigs biskopar, präster och diakoner in i tjänst. Även om alla troende har del i det allmänna prästadömet så ger vigningen en myndighet till tjänst. I Katolska kyrkan ges denna vigning enbart till döpta män och i vanliga fall endast till de som är villiga att frivilligt leva i celibat.

Äktenskap

Äktenskapets sakrament är ett livslångt heligt förbund mellan man och kvinna och är i princip oupplösligt. Äktenskapet är ett offentligt tecken som visar på kärleken mellan man och hustru. Polygami, skilsmässa och vägran att vara fruktsam är oförenligt med detta sakrament.

Protestantiska sakrament

Martin Luther menade att ett sakrament är en av Gud instiftad välsignelse i synlig form, dvs. en mänsklig handling knutet till ett gudomligt löfte. Således kan inte bön vara ett sakrament eftersom det visserligen har ett gudomligt löfte om svar knutet till sig, men det har inte ett yttre synligt tecken, såsom exempelvis vattnet vid dopet eller brödet och vinet vid nattvarden. Så utifrån denna definition ansåg Luther att enbart dopet och nattvarden kunde räknas som sakrament. Syftet med sakrament var enligt Luther att hjälpa den troende och ge en objektiv försäkran om det gudomliga löftet. Exempelvis kan den som är döpt känna sig trygg i att man tillhör Kristus och den som tar emot nattvarden kan känna sig försäkrad om att man är förlåten.

Augustinus var biskop i Hippo i Nordafrika och är en av de mest inflytelserika teologer i den västerländska kristendomen och har lämnat flera odödliga citat till eftervärlden, bland annat: ”Älska, och gör vad du vill”. Augustinus är även känd för att ha skrivit Bekännelser, världens första självbiografi, där Augustinus redogör för sin väg till frälsning. I de första kapitlena bekänner Augustinus sitt tidigare syndiga leverne, därav bokens namn, och i kapitel 8 kan vi läsa om ögonblicket då han till slut omvänder sig till Herren:

”Så talade jag och grät i mitt hjärtas bittra förkrosselse. Då hörde jag från grannhuset en röst – som från en pojke eller en flicka, jag vet inte så noga – som om och om igen sjöng: ”Tag och läs!” Strax fick mitt ansikte ett annat uttryck; jag började ivrigt fundera på om barn brukade sjunga en sådan ramsa i något slags lek, men kom inte på att jag någonsin hört något sådant. Jag hejdade mina tårar och reste mig. Jag kunde inte tolka detta på något annat sätt än att det var Gud som befallde mig att öppna min bok och läsa det första stycket jag fann där. Jag hade ju hört om Antonius att han fått sin kallelse från en bibelläsning han råkat höra; det var som om det som lästes var riktat just till honom: ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig.” Efter detta gudsord hade han genast omvänt sig till dig. Jag väcktes till handling, och återvände till det ställe där Alypius satt; när jag gick därifrån hade jag nämligen lämnat kvar apostelns bok. Jag grep den, öppnade den och läste tyst det första stycke mina ögon föll på: ”Inte i rumlande och dryckenskap, inte i otukt och lösaktighet, inte i kiv och avund. Nej, ikläd er Herren Jesus Kristus och sörj inte för köttet i dess lustar.” (Rom 13:13-14). Mera ville och behövde jag inte läsa. Med slutorden i denna maning var det nämligen som om visshetens ljus genast ingjutits i mitt hjärta och skingrat allt mitt tvivels mörker.” (Augustinus Bekännelser 8:29)

Augustinus strid med donatisterna

Under Augustinus tid som biskop i Hippo uppstod en kontrovers med donatisterna i Nordafrika. Donatisterna menade, kortfattat, att kristna som fallit för trycket och övergett sin tro i samband med förföljelser inte kunde välkomnas tillbaka in i kyrkan utan att döpas om, samt att avfallna präster inte kunde förvalta sakramenten eftersom de menade att effekten av sakramenten berodde på prästens moral. Augustinus å sin sida lärde att dopets och de andra sakramentens äkthet inte berodde på människans moraliska karaktär, utan på Gud som gav sakramenten. Evangeliet är gott trots den som förmedlar det. För Augustinus fanns det bara en kyrka i Kristus och donatisterna var utanför den enheten och därmed även utanför frälsningen. Kyrkan i sig var inte nödvändigtvis ren, men i kyrkan växte gräs och ogräs sida vid sida ändå till domedagen. Augustinus skrev angående donatisterna: ”Herrens själv har sagt: ”Låt båda växa ända till skördetiden”. Han skrev också: ”Varför tror ni att vetet lever kvar endast i Afrika” och ”Skördetiden är slutet på tidevarvet, inte Donatus tid”. Även om en del donatister hörsammade Augustinus så misslyckades han i det stora hela att föra in donatisterna i den allmänna katolska Kyrkan.

Inte bara Augustinus och den Katolska kyrkan, utan även den romerska staten hade ett stort intresse av att denna konflikt löses eftersom det var viktigt för dem att det bara fanns en enda kyrka. Augustinus hade till en början opponerat sig mot statens användande av våld men ändrade sig när han såg den fred och lycka som kom till hans stad Hippo efter den tilltvingade enheten. Den Katolska kyrkan började efter detta att uppmuntra statligt våld mot alla schismatiker.

Det rättfärdiga kriget

Innan kampen mot donatisterna är det tydligt att krig och våld knappast var något eftersträvansvärt bland de tidiga kristna. I evangelierna ser vi exempelvis att Jesus säger ”Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn” och ”Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom” och till Petrus: ”Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd”. Det verkar ju onekligen som att en kristen inte borde varken döda eller kriga. Dessutom fanns ju budordet ”Du skall inte mörda” med som ett slagkraftigt argument för att hålla sig långt borta från våld.

Men allteftersom kristna ledare infogades i styret av det romerska imperiet i samband med att kristendomen spred sig i Europa, så öppnade allt fler teologer upp för möjligheten för kristna att döda och föra krig. En av portalgestalterna för en teologi kring detta är Augustinus. Även om Augustinus uttrycker en stark avsmak gentemot krig, så skriver han i sin bok Guds stad, att han anser att det finns undantag då budordet ”Du skall inte mörda” är nödvändigt:

”Dessa undantag är av två slag, och rättfärdigas antingen genom en allmän lag, eller av ett särskilt uppdrag som beviljats för en tid till en viss individ. Och i det sistnämnda fallet, han till vilken denna auktoritet har delegerats, och som enbart är svärdet i handen på honom som använder det, är inte själv ansvarig för döden han åsamkar. Och, följaktligen, de som har krigat i lydnad mot den gudomliga befallningen, eller i enlighet med Hans lagar, har i deras person representerat offentlig rättvisa eller regeringens visdom, och i denna egenskap dödat onda män; dessa personer har inte på något sätt brutit mot budet, Du skall inte mörda.” (Augustinus Guds stad Bok 1, kap 21)

Augustinus menade att Bibeln är tydlig med att Gud inte förkastar soldater, och att det är fullt möjligt att vara soldat och samtidigt behaga Gud. David var en krigare, och Jesus gladdes över officeren i Kapernaums tro, Petrus sändes till Kornelius, en from officer i Caesarea, och när Johannes Döparen får frågan av några soldater om vad de borde göra, så svarar Johannes bara att de inte borde våldföra sig på någon och heller inte pressa någon på pengar, istället för att be dem lämna armén.

När Augustinus som sagt såg att donatisterna vann mark i Nordafrika och han misslyckades med att föra in dem i den allmänna katolska kyrkan, så började han till slut att arbeta fram teorin om det rättfärdiga kriget. Några av de viktigaste ingredienserna i ett rättfärdigt krig var att en legitim auktoritet måste ta ansvar för kriget, det måste finnas en hedervärd orsak till kriget, det måste vara den sista utvägen, och kriget får inte urarta i grymheter. I det rättfärdiga kriget kunde heller inte den enskilde soldaten hållas ansvarig för de beslut som krigsledningen tog, utan hade att följa det som kungen befallde.

Augustinus teologiska resonemang kring ett rättfärdigt krig och att kristna kunde vara soldater fick oerhört tragiska konsekvenser i och med att Katolska kyrkan nu började få argument för att utöva våld mot kristna oliktänkare, en effekt som framöver skulle komma att få förödande konsekvenser för otaliga kristna ända in i vår tid.

Ironiskt nog så dog Augustinus till följd av krig och våld mellan kristna oliktänkare.  År 430 invaderade nämligen nykonverterade arianska vandaler Nordafrika och belägrade Augustinus stad Hippo och lyckades strax efter Augustinus död inta och bränna staden. Det ligger nära till hands att dra sig till minnes Jesu ord till Petrus: ”alla som drar svärd skall dödas med svärd”.

Augustinus kom efter sin död att bli en av de mest inflytelserika teologerna i Västeuropas historia och var en stor teologisk inspirationskälla för augustinermunken Martin Luther, som drygt 1000 år senare reformerade stora delar av den katolska kyrkan.

Donatismen var en rörelse som uppstod i Nordafrika i början av 300-talet och är uppkallad efter biskopen Donatus (???-355) av Karthago. Under kejsar Diocletianus förföljelser som ägde rum år 303-305 mäktade en del kristna inte med tortyren och avsade sig den kristna tron genom att lämna över kristna skrifter till myndigheterna eller tillbe de romerska gudarna. Dessa kristna kallades för ”traditores” vilket betyder ”de som lämnar över” och syftar på att de överlämnade sina skrifter.  Donatisterna menade att dessa traditores inte kunde välkomnas tillbaka in i kyrkan utan att döpas om och att avfallna präster inte kunde förvalta sakramenten eftersom man menade att effekten av sakramenten berodde på prästens moral. Om en präst hade utfört tillräckligt mycket synd var de dop som han utförde ogiltiga. Donatisterna gillade heller inte att den övriga kyrkan visade så stor mildhet mot traditorerna och bildade därför en motkyrka som de ansåg vara den enda rätta.

Augustinus av Hippo (354-430) skrev elva skrivelser mot donatisterna där han tog upp frågan om sakramenten och kyrkan. Augustinus lärde att dopets och de andra sakramentens äkthet inte berodde på människans moraliska karaktär, utan på Gud som gav sakramenten. Evangeliet är gott trots den som förmedlar det. För Augustinus fanns det bara en kyrka i Kristus och donatisterna var utanför den enheten och därmed även utanför frälsningen. Kyrkan i sig var inte nödvändigtvis ren, men i kyrkan växte gräs och ogräs sida vid sida ändå till domedagen. Augustinus skrev angående donatisterna: ”Herrens själv har sagt: ”Låt båda växa ända till skördetiden”. Han skrev också: ”Varför tror ni att vetet lever kvar endast i Afrika” och ”Skördetiden är slutet på tidevarvet, inte Donatus tid”.” Även om en del donatister hörsammade Augustinus så misslyckades han i det stora hela att föra in donatisterna i den allmänna katolska Kyrkan.

Inte bara Augustinus och den Katolska kyrkan, utan även den romerska staten hade ett stort intresse av att denna konflikt löses eftersom det var viktigt för dem att det bara fanns en enda kyrka. Augustinus hade till en början opponerat sig mot statens användande av våld men ändrade sig när han såg den fred och lycka som kom till hans stad Hippo efter den tilltvingade enheten. Den Katolska kyrkan började efter detta att uppmuntra statligt våld mot alla schismatiker.

Så inte nog med att donatisterna hade både katolikerna och den romerska staten emot sig, år 429 invaderade dessutom vandalerna Nordafrika vilket ledde till att donatisterna fick ännu svårare att hävda sig. När, till råga på allt, även muslimerna invaderade på 600- 700-talet så försvann donatisterna i stort sett helt i historiens dimma.

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.