Hur kyrkan blev en byggnad

Christian Mölk Kyrkohistoria Leave a Comment

”Kyrkobyggnaden” är idag så intimt förknippat med ”kyrkan” att vi blandar ihop de båda. Att man måste uppföra sig inne i kyrkobyggnaden eller att man kallar byggnaden för ”Guds hus” har egentligen ingenting med nytestamentlig kristendom att göra, det är ett tänkande som bottnar i judendom och hedendom. Judendomen var centrerat runt templet, prästerna och offren. När Jesus kom så avslutade han dessa tre när han uppfyllde dem i sig själv. De första kristna hade följaktligen inget av dessa tre (1 Petrus 2:4-5). För de första kristna var folket, inte byggnader, heligt. Ingenstans i Nya Testamentet finner vi att ordet församling eller kyrka används för någon form av byggnad. Att kalla en byggnad för ”kyrka” vore för de kristna lika dumt som att kalla sin fru för en stolpe. Första gången som ordet ”kyrka” används för en byggnad är år 190 av Klemens av Alexandria (150-215). Dock använde egentligen inte Klemens ordet ”kyrka” för att beskriva en byggnad utan snarare ett visst hem där de kristna samlades. Det är först under kejsar Konstantins era som kristna började bygga byggnader för att samlas. Före det samlades de hemma hos varandra.

Den tidigaste kyrkobyggnad arkeologin har funnit är ett hus från omkring år 232 i Dura-Europos i dagens Syrien. Byggnaden är ett vanligt hus där en vägg mellan två rum har slagits ut för att göra plats för att kunna samla omkring 70 personer. Med andra ord var den första kyrkobyggnaden egentligen ett vanligt hem.

När kristendomen föddes var det den enda religionen i världen som inte hade heliga saker, heliga platser eller heliga personer. Jesus själv menade att när templet så småningom skulle förstöras så skulle han bygga upp ett nytt på tre dagar (Joh 2:19). Detta nya tempel var inte en byggnad utan församlingen, folket, som nu skulle tillbe Gud i ande och sanning (Joh 4:21–24).

När kejsar Konstantin införde en tolerans mot kristendomen i det romerska imperiet så började han också, i vanlig hednisk ordning, bygga tempel till Guds ära. Konstantins kyrkobyggnader var utformade som en basilika, en romersk regeringsbyggnad som lämpade sig perfekt för en folksamling att passivt sitta och titta på det som händer på scenen. Det var vanligt att tända ljus och bära fram rökelse när kejsaren trädde fram offentligt så detta införde Konstantin även i gudstjänsten. Under Konstantins period infördes också ett speciellt kläde för prästerna, som tidigare hade haft vanliga kläder, som nu liknade de kläder som romerska officiella hade. Nackdelen med allt detta var en förlust av närhet och öppen delaktighet. Nu var det bara professionella präster som utförde gudstjänsten medan folket tittade på som åskådare.

Share this Post

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.