Ikonoklasmen, eller ”bildstriden” som det grekiska ordet blir på svenska, var ett långvarigt bråk om ikoner och bilder inom kyrkan mellan åren 726 och 843. Ordet ikon (=eikon på grekiska) betyder kort och gott ”bild” på svenska, och är en illustration, ofta av Jesus, Maria eller något helgon, med ett andligt budskap. Ikonerna målades ofta av munkar och genererade stora inkomster till klostren i takt med att de blev alltmer populära. Ikonerna kallades för ”himlens fönster” och användes ofta ceremoniellt både i kyrkor och kristna hem, genom att man knäföll inför dem, kysste dem och bad till den som ikonen föreställde.
År 726 tog kejsare Leo III (685-741) strid mot ikonerna och förbjöd dem. Leos efterträdare, Konstantin V (718-775) lät i synoden i Konstantinopel år 754 fördöma både tillverkning och dyrkan av bilder som avgudadyrkan, något som ledde till bråk mellan de som var emot ikoner; ikonoklasterna (=bildstormarna) och de som var för ikoner; ikonodulerna (=bildförsvararna). Ikonoklasterna förstörde ikoner, väggmålningar och mosaiker, och som svar på detta menade ikonodulerna att ikonerna inte dyrkades, utan bara vördades, och menade att vördnad inte är att betraktas som avgudadyrkan.
Bakgrunden till ikonoklasmen är hur bildförbudet i Moseboken ska tolkas:
“4Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. 5Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig,” (2Mos 20:4–5)
Ikonoklasterna tolkade detta Bibelord som att Gud helt förbjöd bilder, medan ikonodulerna menade att eftersom Gud har stigit ner till jorden och visat sig, så går det att göra en bild av Jesus. Jesus själv sa ju: “Den som har sett mig har sett Fadern.” (Joh 14:9b).
Ikonodulerna menade också att Gud var den förste som gjorde bilder när han skapade Adam till sin ”avbild” (=eikon i 1 Mos 1:27 i Septuaginta), en avbild som dock i och med syndens fördärv behöver återupprättas och helgas för att återigen bli lik Gud. För att åstadkomma detta sände Gud sin egen Son, som i egenskap av att själv vara Gud givetvis då även är Guds perfekta avbild (=eikon i Kol 1:15). Genom att se Guds Son och formas efter hans bild återupprättas vi till att bli det vi en gång skapades till att vara, nämligen Guds avbilder / Guds ”ikoner”. Att göra en ikon blev alltså ett sätt att bekänna att Gud blivit som oss för att vi ska bli som Han:
“Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild [eikon], för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.” (Rom 8:29)
Mot denna bakgrund menade alltså ikonodulerna att det skulle vara direkt felaktigt att inte måla bilder av Jesus, eftersom det skulle förneka att han kommit till jorden och blivit född som människa. Ikonoklasterna argumenterade emot detta och menade att eftersom Jesus var både Gud och människa, och det ju var omöjligt att måla en bild av Jesus gudomlighet, så förnekade alltså ikoner Jesu gudomlighet.
Efter kejsar Konstantins död lät den byzantinska kejsarinnan Irene (752-803) anordna det andra konciliet i Nicaea år 787, där man till slut kompromissade med att man fick vörda bilder, men inte tillbe eller dyrka dem. Man ber till det som bilden föreställer, och inte till bilden i sig självt. År 843 bekräftades denna överenskommelse i synoden i Konstantinopel och därmed betraktades ikonstriden som avslutad. Men även om ikonstriden avslutades får man nog betrakta den som ett led i en längre strid mellan Västrom och Östrom som så småningom ledde till en splittring mellan den västra Katolska kyrkan och den östra Ortodoxa kyrkan i den stora schismen år 1054.