Det kan vara värt att inledningsvis nämna att det är skillnad på pingstväckelsen och Pingströrelsen, på samma sätt som det är skillnad mellan baptismen och Svenska Baptistsamfundet. Pingstväckelsen är en bred väckelse med fokus på andeuppfyllelse, och Pingströrelsen, är ett svenskt trossamfund som ingår i pingstväckelsen.
Andrew G. Johnson (1878-1965)
Pingstväckelsens intåg i Sverige började med att Andrew G. Johnson från Skövde blev frälst i Los Angeles 1904 och därefter börjar resa som kolportör och predikant i USA. På ett tältmöte möter Johnson den afro-amerikanske slavsonen William J. Seymour (1870-1922), som predikar om den helige Andes utgjutelse, en utgjutelse som dock uteblev. Men Seymour, Johnson och några till påbörjade på inrådan av Seymours afro-amerikanske mentor, den andedöpte Lucy F. Farrow, en fasteperiod och bad om en uppfyllelse av Guds löfte om andedop:
“16Johannes svarade dem allesammans: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld.” (Luk 3:16)
“28Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner.” (Joel 2:28)
Exakt hur det gick till när den stora världsvida pingstväckelsen startade kan man läsa i Jan-Åke Alvarssons text ”När Örebro blev Sveriges Los Angeles”:
”Den nionde april 1906 föll äntligen Anden på det sätt man predikat och bett om. Kvällsbönemötet startade oftast vid halvåtta när folk hade slutat arbetet och ätit kvällsmat. Men redan vid sextiden hade Seymour och Farrow blivit kallade hem till Edward Lee som bodde på Union Avenue i centrala Los Angeles. Han kände sig sjuk och ville att de skulle be för honom. Och så blev det. Seymour smorde honom med olja enligt Jak 5:14 och så bad de för honom. Han blev genast helad.
I sin glädje över detta bad han att de nu skulle be att han också skulle bli andedöpt. Han ville bli andedöpt på det sätt som Seymour undervisat om, men som ingen i Los Angeles ännu hade upplevt. När Farrow senare bad för honom och la händerna på honom föll han ur stolen där han satt, ”som död”, och började tala i tungor, men bara några få ord.
När gruppen kom hem till Asberrys på 214 North Bonne Brae Street, några kvarter bort, hade ett bönemöte redan börjat. Sex personer låg på knä och bad. När Lee steg in genom dörren så lyfte han sina händer och berättade strålande glad om vad som hade hänt. Han hade blivit ”andedöpt”! En stor glädje och förväntan spred sig genast bland bedjarna. Gruppen tog upp en sång och sedan började en överväldigad Seymour att tala över Apostlagärningarna 2:4: “Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” Men han kom aldrig till något slut på sin predikan. Medan han ännu talade började Anden falla över de församlade. Först började en, sedan flera, att högljutt lova Gud i tungotal.
En av de första som blev andedöpt var Jennie Moore, en ung kvinna som bodde i närheten. Hon hade aldrig spelat piano tidigare, men nu satte hon sig vid pianot, spelade och sjöng på hebreiska. Detta var första gången som ett främmande språk framfördes i Anden i Los Angeles. Just att det var ett verkligt språk var viktigt för bland annat Seymour. För honom innebar det nämligen att de nu upplevde en ”Andra Pingstdag”, en tydlig upprepning av vad som skildras i Apg 2:4.
Intrycket av denna ”himmelska sång” och Andens verkningar gjorde ett starkt intryck på de närvarande. ”Flera blevo döpta i Helig Ande och eld” skriver Andrew Johnson efteråt. Alla blev dock inte upprymda av det de såg. När sju stycken fallit till golvet, ”slagna av Anden” som det uttrycktes på engelska, blev Asberrys dotter rädd och sprang ut genom köksdörren. Hennes upphetsade vittnesmål om vad som hände hemma hos henne fick grannarna på fötter. Nu blev det rörelse i kvarteret och snart stod en stor folkmassa och kikade in genom fönster och dörrar på vad som hände i det lilla huset på 214 Bonne Brae.
Kvällen därpå var det inget problem att samla folk. Människor hade redan hört talas om det som hänt och huset var snart fullsatt. Under de följande dagarna kulminerade böne- och fasteperioden med en serie andliga manifestationer som ingen av de deltagande tidigare varit med om. Den Helige Ande föll nu ”tre kvällar i rad, så att husen darrade och jorden skälvde”. Enligt Emma Cotton, ett av ögonvittnena, var det nu nästan omöjligt att ta sig fram till huset på kvällarna. Ryktet spred sig mer och mer. Snart tycktes ”hela staden” veta vad som pågick. Men ännu var det många som ännu inte upplevt andedopet. Bland dem var Andrew Johnson och Seymour själv.
Den 12 april var det så äntligen dags för Seymour att få uppleva det han så länge predikat om. Lucy Farrow la händerna på honom och han började tala i tungor. Samma kväll kollapsade verandan på huset under trycket från alla som ville vara med. Mötena hade nu fyllt huset, verandan och trädgården runtomkring. Det var dags att leta reda på en ny lokal. Endast två dagar senare, den 14 april, hade de fått hyra en gammal metodistkyrka ett tjugotal kvarter sydost om Bonnie Brae, nära centrum av Los Angeles. Adressen skulle komma att bli en av de mest berömda i kyrkohistorien: 312 Azusa Street.”
Pingstväckelsen i Los Angeles påverkade inte bara det andliga livet, utan även jämställdheten, väl uttryckt i citatet: ”The color line was washed away in the blood”. Församlingen skrev i sin tidning: ”Inget verktyg som Gud kan bruka, förskjuts på grund av hudfärg, klädsel eller brist på utbildning”. Detta visade sig inte bara i teorin, utan även i praktiken; ledningen bestod av både män och kvinnor, svarta och vita.
Endast 14 veckor efter att väckelsen startat sändes missionärer ut. Inom två år hade missionärerna från Azusa Street nått över femtio länder. Man tänkte att eftersom den andra pingstdagen nu hade kommit så hade även den yttersta tiden börjat. Så fort budskapet hade nått alla folk så var det dags för Jesu andra tillkommelse då församlingen skulle ryckas upp i skyn och få möta Jesus.
Palestinafararna
Några av dessa missionärer, bland annat Andrew Johnson själv, blev känd som Palestinafararna, eftersom de var på väg till Jerusalem för att missionera. Eftersom de hade blivit andedöpta och fått tungotalet som gåva så tänkte de att de kunde tala riktiga språk, s.k. xenolali. Johnson själv trodde att han hade fått sju olika språk, varav ett var arabiska, och påstod sig till och med kunna skriva i tungor på syriska och armeniska. En annan missionär, Lucy Leatherman, hade fått turkiska, något som faktiskt bekräftades när hon talat i tungor när hon såg en man med en turkisk fez gå förbi på gatan och han förvånat frågat vilket college hon gått på eftersom hon talade så perfekt turkiska. Dock avbryts missionsresan i Neapel innan de kommer fram till Jerusalem. En av missionärerna, Lucy Condit, hade nämligen provat att, i tron att hon hade fått arabiska som tungotal, tala i tungor med några morer i Gibraltar. När hon märkte att de inte förstod henne kände hon sig bedragen och beslöt sig för att ta första bästa fartyg hem för att varna sina kamrater i Los Angeles som förberedde sig för att åka ut som missionärer. Missionärerna Leatherman och Condit avbröt alltså sin missionsresa och åkte hem till USA, medan Johnson tog sig hem till Sverige och anlände till Göteborg 1906. Johnson såg sig själv som ”pingstmissionär” i Sverige och skrev missionärsbrev till Azusa Street i Los Angeles. Johnson vittnade, predikade och bad om en Andens utgjutelse även över Sverige.
Än så länge var pingstväckelsen i Sverige enbart en lokal företeelse i Skövde baptistförsamling, men eftersom församlingens ledning var en aning skeptisk till Andrew Johnson kallade de på John Ongman från Örebro för att få hjälp att bedöma dessa märkliga yttringar.
John Ongman (1845-1931)
John Ongman var under senare delen av 1800-talet en framgångsrik baptistpredikant i svenskbygderna i USA. När Ongman reste hem till Jämtland för att besöka sin sjuka mor i Sverige så passade han på att predika i Betel i Örebro på vägen dit. Detta gjorde att församlingen kallade honom dit som pastor 1890, något som dock så småningom ledde till splittring på grund av hans amerikanska ledarstil. Den nya församlingen Filadelfia bildades där Ongman blev pastor och 1908 grundade han Örebro Missionsskola.
När Ongman var i Skövde för att undersöka vad som där hände, såg han ”hur Guds Helige Ande föll och hur man talade i tungor, sjöng och jublade” och insåg då att församlingsledningen inte behövde vara tveksam inför vad som skedde i församlingen; det var en pingstväckelse!
Ongman skyndar sig därefter att bjuda in Andrew Johnson till sin församling i Örebro. Johnson, som dock inte var någon predikant, ville hellre vittna om sina upplevelser av frälsning och andedop och, som han lärt sig av Seymours mentor Lucy Farrow, ”be igenom människor till andliga upplevelser” på eftermötena. Många i Örebro blev andedöpta och pingstväckelsen, eller ”den nya rörelsen” som den till en början kom att kallas, spred sig vidare i Sverige.
Ongman fortsatte att anordna väckelsekampanjer med andedop och tungotal och pingstväckelsen spreds över Sverige. Många av Missionsskolans elever var kvinnor, de s.k. Ongmansystrarna, något som många baptister motsatte sig, dock inte Ongman eftersom han menade att var och en som mottagit andedopet hade fått Guds egna fullmakt att förkunna evangelium.
Lewi Pethrus (1884-1974)
I slutet av 1800-talet hade baptismen växt sig stor i Sverige och ”den nya rörelsen”, dvs. pingstväckelsen, börjar komma till Sverige tack vare Andrew Johnsons och alla andra glada pingstvittnen som reste land och rike runt. En Stockholms-handlare som var intresserad av pingstväckelsen köper en lokal på Uppsalagatan i Vasastan som han kallar för ”Filadelfiasalen”. Han hade inte för avsikt att starta en församling, men inom ett halvår blir hans grupp Filadelfia, Stockholms Sjunde Baptistförsamling. Till denna församling kommer en ung Lewi Pethrus (ursprungligen Petrus Lewi Johansson) år 1911 och blir en allt starkare profil. Pethrus hade vid 18 års ålder fått en andlig upplevelse och börjat tala i tungor på en båt i Norge och, några år senare, blivit väldigt inspirerad av den norske predikanten T.B. Barrat (1862-1940).
Efter bara två år blir det dock konflikt mellan Lewi Pethrus församling och Svenska Baptistsamfundet, inte över pingstväckelsen som man skulle kunna tro, utan över vilka som äger tillträde till nattvardsbordet. Baptistsamfundet firade nämligen nattvard endast med församlingens medlemmar och inte med troende som tillhörde andra församlingar, oavsett om de var troendedöpta eller inte. När Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen öppnade upp nattvardsbordet för alla troende och döpta leder det till att församlingen utesluts ur Svenska Baptistsamfundet. En baptistledare lär som en kommentar till detta ha sagt: ”Nu drog vi proppen ur Baptistsamfundet”. Det nästan mest tragiska i denna uteslutning var att Baptistsamfundet bara sex år senare började tillämpa samma princip som Lewi Pethrus.
Lewi Pethrus var en man med ambitioner. Han var driven och ville vara med och påverka samhället. Detta ledde till att han var med och grundade Nyhemsveckan, Kristdemokraterna, tidningen Dagen, IBRA Radio, banken Samspar, Kaggeholms folkhögskola och LP-stiftelsen. Pethrus och Filadelfiaförsamlingen tog även initiativet till att sända ut pingstmissionärerna Daniel Berg (1884-1963) och Gunnar Vingren (1879-1933) till Brasilien, som var med och grundade Assembleia de Deus, världens idag största nationella pingströrelse med cirka 12 miljoner medlemmar.
Även om varje pingstförsamling var fri och självständig så kom Lewi Pethrus tidigt att betraktas som den oomstridde ledaren för Pingströrelsen i Sverige, som idag räknas som Sveriges största frikyrkotrossamfund. Än idag är Stockholms Filadelfiaförsamling inte bara Sveriges största pingstförsamling, utan även Europas största.
- Läs mer Kyrkohistoria