Kejsar Konstantin (272-337)

Christian MölkKyrkohistoria Leave a Comment

Omkring år 100 beräknar man att antalet kristna i Romarriket var cirka 200 000 och år 300 hade andelen kristna ökat till cirka 15 procent av befolkningen, dvs. 4-8 miljoner, en siffra som får anses vara väldigt hög med tanke på alla svåra förföljelser. Den förvandling som kristendomen i början av 300-talet går igenom kommer att påverka hela den kristna kyrkan för hundratals år framåt, och den personliga påverkan den romerske kejsaren Konstantin hade på kristendomen är svår att överskatta. Under Konstantins tid går kyrkan från att anses vara en judisk sekt till att bli romersk statsreligion, från att vara i marginalen till att hamna i centrum, från att vara förföljd till att vara priviligierad, från att vittna till att kontrollera, från att missionera till att upprätthålla, från att vara en rörelse till att vara en institution.

Kejsar Konstantins starka koppling till kristendomen började, enligt den förste kyrkohistorikern Eusebios av Caesarea (263-339), med att Konstantin inför slaget vid Pons Mulvius strax utanför Rom år 312 såg ett kors på himlen:

”Han sade att han omkring middagstid, då dagen redan började nalkas sitt slut, med sina egna ögon såg ett segertecken i form av ett lysande kors på himlen, ovanför solen, och det bar inskriften ”I detta tecken skall du segra”. Vid denna syn blev han själv slagen med häpnad, och likaså hela hans här som följde honom på detta fälttåg och bevittnade miraklet.”

Konstantin hade ännu inte blivit kristen, men lät tack vare denna syn förse sina soldaters sköldar med ett Kristusmonogram och gick sedan segrande ur striden, vilket gjorde honom till ensam kejsare i det Västromerska riket.

Toleransediktet

Konstantin hade besegrat en numerärt överlägsen fiende och tillägnade därför segern till de kristnas Gud, utropade allmän religionsfrihet och bestämde att kyrkor och gods som fråntagits kristna skulle återlämnas. Året därefter, år 313, deklarerade kejsar Konstantin att det romerska imperiet skulle förhålla sig neutralt i religiösa frågor, vilket i praktiken innebar slutet på förföljelsen av de kristna:

”Med hänsyn till att fri religionsutövning ej bör förvägras någon, utan frihet måste lämnas åt vars och ens omdöme och vilja att efter eget val utöva sin religion, har vi redan tidigare befallt, att det även skall tillåtas de kristna att behålla den tro, som hör samman med deras sekt och religion.”

Konstantins mor Helena var en väldigt aktiv kristen och for på pilgrimsresor till Palestina, och lät bl.a. uppföra Födelsekyrkan i Bethlehem och Gravkyrkan i Jerusalem. Men även om Konstantin hade en troende mor och gav kyrkan privilegier så lät han själv vänta med att bli döpt tills han låg på sin dödsbädd. Konstantin begick många mord, tortyr och andra grymheter under sin tid som kejsare och det sägs att Konstantin därför ville vänta med att bli döpt tills han inte längre kände sig tvungen att göra sådant. Bland många tidiga kristna fanns en tendens att vilja skjuta upp dopet eftersom man tänkte att den döpte skulle leva syndfritt resten utav sitt liv. Ett större felsteg kunde möjligtvis tillåtas, men inte flera, så då var det nog säkrast att skjuta upp dopet för att minimera risken att förbruka sin chans.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.