Pastor Christian Mölk | Pax Romana
Currently viewing the tag: "Pax Romana"

Pax Romana

Det romerska imperiet under den apostoliska kyrkans tid var en perfekt mylla för evangeliet att gro i! Tack vare Alexander den stores erövringar hade grekiska blivit ett universellt världsspråk som många förstod vart man än reste, mycket likt engelskan idag. Tack vare Pax Romana (den romerska freden) kunde man färdas säkert över de romerska vägarna, som vid den här tiden var av mycket hög klass eftersom de romerska soldaterna hade byggt 8000 mil stensatt väg och 32000 mil övriga vägar. Det tog exempelvis bara fem månader att vandra från Petra i Jordanien till Britannien. Dessutom hade romarna förbättrat administrationen, rättssystemet och postväsendet, vilket gjorde att man snabbt och enkelt kunde skicka brev tvärs över hela Romarriket. De första kristna hade alltså stora möjligheter att resa runt och sprida evangelium snabbt och säkert.

Inskriptionen från Priene

Denna romerska fred hade kommit till genom brutala krig som Rom hade kommit segrande ur, något man kan läsa att kejsar Augustus (69 f.Kr. – 14 e.Kr.) hyllades för enligt inskriptionen från Priene, 9 f.Kr.:

“It seemed good to the Greeks of Asia, in the opinion of the high priest Apollonius of Menophilus Azanitus: “Since Providence, which has ordered all things and is deeply interested in our life, has set in most perfect order by giving us Augustus, whom she filled with virtue that he might benefit humankind, sending him as a savior, both for us and for our descendants, that he might end war and arrange all things, and since he, Caesar, by his appearance (excelled even our anticipations), surpassing all previous benefactors, and not even leaving to posterity any hope of surpassing what he has done, and since the birthday of the god Augustus was the beginning of the good tidings for the world that came by reason of him, which Asia resolved in Smyrna.”

PrieneI denna inskription hyllas alltså kejsar Augustus som en frälsare, gud, fredsskapare och som ger goda nyheter (evangelium) till hela världen. Man kan lugnt påstå att denna syn på kejsaren skapade vissa problem för de första kristna när de predikade att det istället är Jesus Kristus som är vår store Gud och Frälsare (Tit 2:13), och som kommer med goda nyheter om fred till hela värden!

Sedermera tog kejsar Augustus till och med över titeln Pontifex Maximus, en titel som den överstepräst som övervakade den romerska religionen hade. På 400-talet togs denna titel över av påven.

Kristendomen ansågs vara en judisk sekt

Pax Romana byggde på Pax Deorum, ”fred med gudarna”, vilket innebar att romarna ansåg att för att ha fred i det romerska riket så behövde man först ha fred med gudarna. Om man inte hade fred med gudarna så kunde man drabbas av olyckor, sjukdomar, naturkatastrofer, krigsnederlag, osv., vilket tolkades som gudarnas vrede. Så för att få fred i riket måste man blidka gudarna genom offer, bön, riter och diverse processioner. Att avstå från dessa religiösa riter i syfte att få Pax Deorum, kunde av romarna misstolkas som att man var en upprorsmakare som inte ville ha Pax Romana.

Till en början ansåg de romerska myndigheterna att de kristna var en judisk sekt, vilket betydde att de delade det judiska undantaget från den romerska religionen. Orsaken till detta judiska undantag var att när Julius Caesar plötsligt befann sig ockuperad av egypter när han var i Alexandria år 48-47 f.Kr., kom Herodes den stores far, Antipater, till Caesars undsättning. Som tack för besväret fick det judiska folket tillstånd att samlas för religiösa sammankomster, att fira sabbat och judiska högtider, att samla in och skicka tempelskatt, att iaktta judiska dietlagar, befrielse från romersk militärtjänst och sist, men inte minst, befrielse från deltagande i den romerska kejsarkulten. Så länge som de kristna fortfarande ansågs vara judar så behövde de med andra ord inte försöka blidka de romerska gudarna. Men i takt med att allt fler icke-judar blev kristna så ändrades den romerska synen på de kristna och de hade inte längre tillgång till detta judiska undantag vilket ledde till förföljelse och martyrskap.

De judiska upproren

Situationen för de kristna, som ju till en början betraktades som judar, förvärrades betänkligt under judarnas första och andra uppror mot Rom åren 66-135 e.Kr. Romarna besegrade till slut judarna vid den kända klippan Masada, och för att judarna inte skulle kunna orsaka mer uppror rev romarna templet i Jerusalem (år 70 e.Kr.), korsfäste så många judar att det sägs att trä tog slut i Judeen, körde iväg så många judar som möjligt från Judeen och, för att håna judarna, bytte namn på provinsen Judeen till provinsen Palestina (år 135 e.Kr.), ett namn med en symbolisk koppling till judarnas gamla arvfiender filisteerna, och bytte även namn på Jerusalem till Aelia Capitolina.

Brytningen med judendomen

Kristendomen betraktades som sagt till en början som en ”judisk sekt”. Men som vi kan se redan i Apostlagärningarna så var det starka åsiktsskillnader mellan de olika judiska grupperingarna; fariséerna, sadducéerna och ”nasarenerna”, som de kristna judarna kallades eftersom de följde Jesus från Nazareth (och än idag kallas). I samband med den judiska revolten och templets förstörelse går sadducéerna, som var kopplade till templet, under. En del av fariséerna, vars teologi inte var lika starkt knuten till templet som sadducéernas, lyckas dock fly från Jerusalem till Jamnia, en stad vid kusten. I Jamnia omarbetas den judiska tron efter det katastrofala nederlaget mot romarna där templet revs och judarna kördes iväg. Eftersom både sadducéerna och templet är borta utvecklar fariséerna en ny form av judendom som kom att bli känd som den ”rabbinska judendomen” (dvs. judendomen) och markerar brytningen med den messianska judendomen (dvs. kristendomen). I Jamnia började rabbinerna skriva på ”Mishna”, dvs. den muntliga traditionen som går tillbaka till Mose och nerskrivet blev en omfattande kommentar till Torah (Lagen), och sammanställde även vilka skrifter som skulle få utgöra kanon i den hebreiska Bibeln (dvs. Gamla testamentet).

Denna brytning mellan den rabbinska och den messianska judendomen har lett till att vi idag har två “judiska” religioner; judendomen och kristendomen. Men när tiden är inne och “hedningarna i fullt antal har kommit in” (Rom 11:25), ja då kommer “hela Israel bli frälst” (Rom 11:26) eftersom “sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra” (Rom 11:29).

Ordet ”martyr” kommer från det grekiska ordet ”martys” som vi på svenska ofta översätter till ”vittne”:

”Jag vet var du bor: där Satan har sin tron. Ändå håller du fast vid mitt namn och har inte förnekat din tro på mig, inte ens i de dagar när Antipas, mitt trogna vittne, dödades hos er där Satan bor.” (Upp 2:13)

Den ursprungliga innebörden av att vara en martyr är således att vara ett Jesu vittne, oavsett om man avrättas eller inte. Denne Antipas var ett vittne för Jesus i ett samhälle som var genomdränkt av Satan, men höll trots detta fast vid sin tro. Vi som lever i det sekulariserade Sverige har mycket att lära av Antipas. Även om vi inte behöver dö för våran tro så behöver vi ändå bli tydligare vittnen / martyrer för Jesus.

Anledningen till att många kristna dödades för sin tro för 2000 år sedan var att det romerska riket var uppbyggt på tron att så länge som folket hade fred med gudarna så hade de fred i riket. Ville man ha fred och stabilitet i riket var man alltså tvungen att få alla invånare i Romarriket att tillbe romarnas gudar. Det var alltså inte frivilligt att dyrka gudarna, det var en samhällsplikt. När de tidiga kristna vägrade göra detta ansågs de med andra ord att vara upprorsmakare som hotade stabiliteten och freden i riket, även kallat ”Pax Romana”; den romerska freden.

Något som spädde på hatet mot de tidiga kristna i Romarriket var att det bland allmänheten gick rykten om att de kristna utövade incestuösa orgier, de kristna kallade ju varandra för ”bröder” och ”systrar” och sa att de älskade varandra. Det gick även rykten om att de kristna var kannibaler eftersom de i samband med nattvarden talade om att äta Kristi kött och dricka hans blod (Joh 6:53–55).

En del tidiga kristna sökte martyriet och gick ut på gator och torg och vandaliserade och förstörde hedniska avgudar. Dessa ”frivilliga martyrer” sågs som sinnessjuka och försökte dämpas av det kristna ledarskapet.

De enda som hade fått undantag från denna samhällsplikt att dyrka de romerska gudarna var judarna. Här kan vi spåra en begynnande splittring mellan judar och kristna. Så länge som de kristna fortfarande ansågs vara judar så behövde de inte dyrka de romerska gudarna men eftersom judarna i mångt och mycket var hatade i det romerska riket pga deras många uppror så var det ibland bättre att inte anses vara jude utan istället kristen.

De kristna såg oerhört mycket upp till de som blev martyrer. De hade, precis som Jesus och Paulus, gått hela vägen och varit trogna Gud ända in i döden. Martyriet blev ett bevis på fullständig efterföljelse och martyrerna blev omåttligt populära och behandlades som hjältar. Martyrerna hade varit ”lika Jesus”, vilket ju var och är målet för alla kristna. De kristna martyrernas enorma mod gav även ett starkt intryck på många icke-kristna, och hjälpte, tvärtom mot förföljelsernas själva syfte, till att sprida det kristna budskapet. Tertullianus (160-225) sa i ett berömt uttalande: ”De kristnas blod är ett utsäde.”

I sin Kyrkohistoria skriver Eusebius (263-339) om när kejsar Diocletianus (244-311) förföljelse bröt ut:

”Det var i Diocletianus nittonde regeringsår (202-203), månaden Dystros, hos romarna kallad Mars, då passionstiden nalkades. Då anslogs överallt en kejserlig förordning att kyrkorna skulle jämnas med marken och skrifterna brännas. De som hade ett ämbete skulle mista det, och de privatanställda skulle förlora friheten om de höll fast vid att vara kristna. Sådan var den första skrivelsen mot oss, men snart tillkom andra som bestämde att alla församlingsledare överallt skulle fängslas och sedan med alla medel tvingas att offra.” (Eusebius Kyrkohistoria 8.2.4-5)

I sin Kyrkohistoria skildrar Eusebius (263-339) en av de förföljelser som de tidiga kristna fick vara med om på 100-talet:

”Först utstod [de kristna som tagits till fånga] storsint de skador som folket åsamkade dem – skrik och slag och smutskastning och steningar och fängelsedomar – allt som en ursinnig pöbel älskar att utsätta sina fiender för. Sedan, när de fördes till torget av tribunen och stadens myndigheter, förhördes de inför allt folket, och då de hade erkänt fängslades de i väntan i väntan på ståthållarens ankomst. […] De som snart skulle bli trons vittnen var uppenbarligen redo och slutförde ivrigt sina bekännelser. Men somliga föreföll vara oförberedda och ovana, ännu svaga, och oförmögna att uthärda en sådan prövning. Omkring tio av dem skulle visa sig misslyckas [förneka sin tro], vilket åsamkade oss stor sorg och förfärlig smärta. […] Och även vissa av våra hedniska tjänare greps, eftersom ståthållaren hade befallt att vi allihop skulle förhöras offentligt. Vilseledda av Satan och påeggade av soldaterna, och av fruktan för de plågor de såg helgonen uthärda, anklagade de oss falskeligen för thyestiska gästabud [kannibalism] och oidipalt könsumgänge [incest] och dåd som det inte bara är olagligt att nämna eller tänka på utan som vi inte kan föreställa oss att någon någonsin gjort sig skyldig till. När dessa anklagelser hade kungjorts rasade allt folket mot oss som vilda djur. […]

[De tillfångatagna kristna fick uthärda] att spärras in i fängelsets mörka och mest avskyvärda delar, att få fötterna sträckta till det femte hålet i stocken och andra styggelser. […] Ett stort antal kvävdes i fängelset eftersom de utvalts av Gud att dö på detta sätt, så att hans härlighet skulle uppenbaras i dem. […] Maturus, Sanctus, Blandina och Attalus fördes till amfiteatern för att kastas till de vilda djuren och för att bjuda hednapubliken på ett grymhetens skådespel. […] Både Maturus och Sanctus […] fick återigen uthärda gatlopp och vilddjurens grymhet, och allt som det ursinniga folket ropade efter eller önskade, och till sist plågades de av röken från den järnstol där deras kroppar stektes. […] Attalus leddes runt i amfiteatern med ett anslag framför sig där det på romarnas språk var skrivet ”Detta är Attalus, den kristne”, och folket var uppfyllt av hat mot honom. […] När Attalus placerades på järnsitsen och röken steg från hans brinnande kropp sade han till folket på romarnas språk: ”Se! Det ni gör nu är att äta människor, men vi äter inte människor och gör inte heller något annat som är ont.” […]

Efter gisslet, efter de vilda djuren och efter den stekande sitsen, stängdes [Blandina] in i ett nät och kastades framför en tjur. Och när hon hade kastats omkring av djuret, men inte känt något av det som skedde med henne tack vare sitt hopp och sitt fasta grepp om det som hade anförtrotts henne, och sin gemenskap med Kristus, offrades också hon. Och hedningarna själva sade att det aldrig hade förekommit bland dem att en kvinna hade uthärdat så många och så fasansfulla plågor.” (Eusebius Kyrkohistoria, bok V)

Förföljelserna lugnade ner sig när kejsar Galerius (250-311) på sin dödsbädd år 311 utfärdade ett nytt edikt om tolerans mot de kristna. Galerius hade själv förföljt de kristna men blev imponerad av deras starka övertygelse och lät meddela:

”Bland andra arrangemang som vi har för vana att göra för republikens välstånd och välfärd, hade vi tidigare önskat att få allt i harmoni med de gamla romerska lagarna och den allmänna ordningen, och att föreskriva att även de kristna som hade lämnat sina fäders religion bör komma tillbaka till förnuftet; eftersom, ja, de kristna själva, av någon anledning, hade följt en sådan nyck och hade fallit i en sådan dårskap att de inte skulle lyda antikens grundvalar, vilket deras egna förfäder hade etablerat; men efter egen vilja och lust, skulle göra egna lagar som de själva skulle följa och samlade olika folk på olika platser till församlingar. Slutligen när vår lag hade utfärdats om att de ska uppfylla antikens grundvalar, var många undertryckta av rädsla för fara, och många led även döden. Och ändå, eftersom de flesta av dem framhärdade i sin beslutsamhet, och vi såg att de varken visade vördnad och bävan till gudarna och heller inte dyrkade den kristna Guden, och med tanke på vår mest milda nåd och den ständiga vana vi har att bevilja överseende, tänkte vi nu att vi borde ge vårt mest snabba överseende även till dessa, så att de återigen kan vara kristna och hålla sina samlingar, förutsatt att de inte gör någonting som strider mot god ordning. Men vi ska tala om för domarna i ett annat brev vad de borde göra. Därför, för detta vårt överseende, borde de be till sin Gud för vår säkerhet, för republikens säkerhet, och för sin egen, att republiken kan fortsätta oskadad på varje sida, och att de kan leva i säkerhet i sina hem.” (Galerius toleransedikt)

När det romerska riket sen antog den kristna tron som statsreligion försvann ju av naturliga skäl alla martyrer eftersom det inte längre fanns någon stat som avrättade dem. För att de tidiga kristna skulle kunna visa att de var arvtagare till dessa martyrhjältar så började de fira martyrernas födelsedag (dagen då de dog alltså) och bevarade martyrernas benknotor som de trodde att de kunde få förbön genom. På detta sätt utvecklades läran om ”helgon”. En berömd skildring av en sådan händelse är när Polykarpus (69-155), en av aposteln Johannes lärjungar, led martyrdöden. När Polykarpus blev beordrad att tillbe kejsaren och avsvära sig Kristus svarade han: ”I 86 år har jag tjänat honom, och han har inte gjort mig orätt. Hur skall jag kunna smäda min konung, som har frälst mig?” Efter det svaret brändes han på bål, men blev nerstucken med en kniv när elden inte tog sig. Efter hans död står det följande:

”Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld, och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa.” (Polykarpus martyrium kap 18)

Denna företeelse hämtade man inspiration från hur det gick till när Elisha dog:

”Elisha dog och lades i graven. Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.” (2 Kung 13:20-21)

De tidiga kristna ansåg att martyrernas benknotor var ”heliga” och när man förde in dessa reliker i exempelvis en kyrka så blev även kyrkan helig.

Förföljelserna mot de kristna tog i stort sett helt slut i samband med kejsar Konstantins (272-337) toleransedikt och när kejsar Theodosius (347-395) år 380 i ediktet i Thessaloniki deklarerar att kristendomen skall vara officiell romersk statsreligion får väl de kristna anses ha besegrat sina förföljare:

”Det är vår önskan att alla olika nationer som står under Clemency och Moderation, bör fortsätta att bekänna den religion som leverades till romarna av den gudomliga aposteln Petrus, så som den har blivit bevarad genom trogen tradition, och som nu predikas av Pontiff Damasus och av Peter, biskop av Alexandria, en man av apostolisk helighet. Enligt den apostoliska undervisningen och evangeliets lära, låt oss tro på en Gud Fader, Son och Helig Ande, i lika majestät och i en helig Treenighet. Vi tillåter följare av denna lag att anta titeln Katolska kristna; men för de andra, eftersom, i våran bedömning är de dåraktiga galningar, deklarerar vi att de ska bli märkta med det snöpliga namnet kättare, och får inte fortsätta kalla sina samlingar för kyrkor. De kommer att i första hand drabbas av det gudomliga fördömandet och i andra hand straffet från våra myndigheter som i enlighet med Himlens vilja vi kommer att tillfoga.”

Några år senare, närmare bestämt år 391, stängde dessutom kejsar Theodosius alla hedniska tempel och förbjöd all form av hedendom. Att kristendomen blev officiell romersk statsreligion må vara en seger över förföljelserna, men får väl ändå anses vara en oerhört bitterljuv seger. Alla kristna gladdes nog när förföljelserna tog slut och flera romerska kejsare bekände sig som kristna, men det var nog knappast tanken från de kristnas sida att myndigheterna skulle förfölja de andra religionerna istället.

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.