Klosterrörelsen

Christian MölkFornkyrkan, Kyrkohistoria Leave a Comment

Målet med det kristna livet är ju att bli lik Jesus, och därför såg många av de tidiga kristna upp till martyrerna, eftersom de hade gått hela vägen i efterföljelsen och, likt Jesus själv, dött för sin tro. Men när kyrkan inte längre förföljdes fanns inte längre möjligheten att dö som martyr, vilket ledde till att många hängivna kristna istället valde att bli munkar. Origenes (185-254) beskrev det som att munklivet var ”det vita och blodlösa martyrskapet” till skillnad mot det ”röda och blodiga martyrskapet”. Det röda martyrskapet fick man inte själv välja eller provocera fram, men det vita kunde man själv välja och eftersträva.

Många munkar bosatte sig ute i ensamhet i öknen, inte nödvändigtvis för att de ville dra sig undan, utan för att de ville dra ut i strid. Man tänkte nämligen att ju mer kristendomen spreds så drevs demonerna undan, så då borde det ju rimligtvis finnas många demoner ute i öknen, och då borde de vita martyrerna, dvs. munkarna, bege sig ut dit för att kämpa mot demonernas attacker.

Så klosterrörelsen var tillsammans med martyrkulten sättet att ta över och föra vidare martyridealet in i kyrkan efter att förföljelserna slutat.

Antonius (251-356)

En av de första att bli munk var Antonius. Biskop Athanasius av Alexandria (296-370) beskriver i sin skildring av Antonius liv, hur det började med att den unge Antonius välbärgade föräldrar nyss hade dött och Antonius hade fått ärva en bördig jordplätt i det egyptiska Nildeltat:

”Vid föräldrarnas död lämnades han ensam med en enda liten syster. Han var då ungefär arton år, eller kanske tjugo, och fick själv dra försorg om gården och sin syster. En gång, knappt sex månader efter föräldrarnas död, var han som vanligt på väg till kyrkan, försjunken i sina tankar. Under vandringen kom han att tänka på hur apostlarna lämnade allt och följde Frälsaren (Matt 4:20), och hur det berättas i Apostlagärningarna att de troende sålde vad de ägde och kom och lade ner pengarna vid apostlarnas fötter till att delas ut bland de behövande (Apg 4:34–35). Vilket stort hopp har de inte om det som väntar dem i himlen (Kol 1:5)! Med sådana tankar trädde han in i kyrkan. Just då råkade man läsa evangeliet, och han hörde Herren säga till den rike ynglingen: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig, så får du en skatt i himlen” (Matt 19:21). Det var som om Gud hade ingivit honom tanken på de heliga och som om det var för hans skull detta hade lästs. Han skyndade genast ut ur kyrkan och gav bort den egendom han hade ärvt (det var 170 tunnland mycket god och bördig jord) till byborna, för att den inte på något sätt skulle vara till börda för honom och hans syster. Allt lösöre sålde han och fick så ihop en ansenlig penningsumma, som han gav åt de fattiga. Han behöll bara litet för sin systers skull.” (Athanasius av Alexandrias Antonius liv 1:2)

Antonius anförtror sin syster till några betrodda jungfrur och beger sig sen ut i öknen till en övergiven gammal fästningsruin. Där bor Antonius i 20 år och får mat av en vänlig bondefamilj i närheten. Men trots att Antonius vill vara ensam så börjar folk komma ut till honom för att söka hans vägledning och för att se hans starka beslutsamhet. Antonius ville dock inte släppa in dem och spikade för ingången med träplankor i skydd mot besökare.

Vid ett av dessa tillfällen kom en militärofficer ut till Antonius med sin dotter som hade problem med en ond ande. Officeren bultade på Antonius dörr och bad honom komma ut och be för sin dotter, men Antonius vägrade och ropade från insidan: ”Varför ropar du på mig? Jag är bara en vanlig människa precis som du. Men om du tror på den Kristus som jag tjänar, gå, och så som du tror, be till Gud och det skall ske.” Officeren gick direkt och bad i tro till Kristus, och hans dotter blev fri från den onde anden.

Till slut kom hans gamla vänner ut till honom och bröt sönder barrikaden. Antonius gick då med på att låta folk besöka honom och vara ute i öknen med honom. Men de fick då inte bo i hans fästning utan i grottor i närheten. På regelbundna tider träffades de för att be tillsammans och för att lättare kunna motstå frestelser så utförde de olika hantverk. Detta blev år 305 världens första klostergemenskap, St. Antonius, som lever kvar än idag.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.