Pastor Christian Mölk | Paulus | Page: 2
Currently viewing the tag: "Paulus"

Även om jag därför med stor frimodighet i Kristus kunde befalla dig vad du bör göra, vädjar jag hellre för kärlekens skull – jag Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge. Jag vädjar till dig för mitt barn, som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, som förr inte var till någon nytta för dig men nu är till nytta både för dig och mig. Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. Egentligen ville jag behålla honom hos mig, så att han kunde vara mig till hjälp i ditt ställe, när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke har jag inte velat göra något, för att det goda som du gör inte skall ske av tvång utan av fri vilja. Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig, hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren. Om du alltså anser mig vara din förtrogne vän, så ta emot honom som du skulle ta emot mig. Har han gjort dig någon orätt eller är han skyldig dig något, så för upp det på min räkning – jag, Paulus, skriver med egen hand: jag skall betala. Jag skulle också kunna säga: för upp det på din räkning, eftersom du är skyldig mig dig själv. Ja, broder, låt mig få ’nytta’ av dig i Herren. Låt mitt hjärta få ro, i Kristus.

  • Även om jag därför med stor frimodighet i Kristus kunde befalla dig vad du bör göra, vädjar jag hellre för kärlekens skull – jag Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge.
    • Paulus kunde ha befallt Filemon att förlåta Onesimus, men då hade inte Filemon fått möjligheten att frivilligt förlåta Onesimus. Istället för att befalla sänder Paulus tillbaka Onesimus och vädjar till honom att han själv ska fatta rätt beslut.
      • Paulus var inte rädd för att befalla om det behövdes (1 Kor 5).
      • Paulus vet att äkta förlåtelse bara kan ske frivilligt och att Filemons och Onesimus relation bara kan upprättas om de båda frivilligt går med på det.
      • Man tvingar ofta barn att säga förlåt och de måste mena det också! Men här undviker Paulus att tvinga Filemon att frige Onesimus och vädjar istället till hans kristna kärlek.
  • Jag vädjar till dig för mitt barn, som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, som förr inte var till någon nytta för dig men nu är till nytta både för dig och mig. Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta.
    • Paulus omnämnde ofta de han hade omvänt till Kristus som sina ”barn” (Tit 1:4, 1 Kor 4:14, 1 Kor 4:17, Gal 4:19, Kol 4:15).
      • Eftersom Paulus har lett både Filemon och Onesimus till Kristus så antar han rollen som deras förälder och menar att de båda är bröder.
      • Precis som en riktig förälder så är Paulus villig att betala den ene broderns skulder samtidigt som han likt en förälder uppmanar Filemon att förlåta sin broder.
    • Paulus skriver här en ordlek som inte syns på svenska. ”Onesimus” betyder ”nyttig” och Paulus menar att Onesimus inte förut var till någon ”nytta” för Filemon men nu när han har blivit kristen är han till ”nytta” för både Paulus och Filemon. Senare i vers 20 så vädjar Paulus om att få ”nytta” av Filemon genom att han friger Onesimus.
    • Med tanke på den brutala verkligheten för de flesta slavar på den här tiden så var det väldigt modigt av Onesimus att återvända till Filemon. Hade samma sak hänt med en annan slavägare hade Onesimus troligtvis korsfästs.
      • Förmodligen var Onesimus bärare av detta brev från Paulus så man kan tänka sig att Onesimus kallsvettades en aning innan Filemon hade hunnit läsa Paulus brev.
    • Onesimus nämns i Kol 4:9 som ”vår trogne och älskade broder”.
  • Egentligen ville jag behålla honom hos mig, så att han kunde vara mig till hjälp i ditt ställe, när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke har jag inte velat göra något, för att det goda som du gör inte skall ske av tvång utan av fri vilja.
    • Paulus kunde ha använt sin apostoliska auktoritet för att befalla Filemon att göra så som Paulus ville, men då hade Filemon missat chansen att få visa kärlek till sin medmänniska och frige Onesimus frivilligt.
    • Istället för att tvinga Filemon att göra det som är rätt så litar Paulus på att det finns en inneboende moral hos varje kristen som gör att man själv kan avgöra vad som är rätt eller fel. Detta är så pass viktigt för Paulus att han riskerar Onesimus väl och ve för att Filemon ska få chansen att frivilligt förlåta Onesimus.
      • Det nya förbundet bygger inte på att man tvingas lyda lagar och regler hit och dit utan på att man har fått ett nytt hjärta som frivilligt vill göra det som är rätt (Jer 31:31-34, 2 Kor 3:6).
      • Varje kristen har fått den helige Ande som gåva (Apg 2:38) och han lär oss och påminner oss om allt som Jesus har sagt (Joh 14:26).
      • Eftersom Filemon har fått den helige Ande så litar Paulus på att Filemon kommer att kunna ta rätt beslut och förlåta Onesimus.
        • På samma sätt så har varje kristen även idag den helige Ande i sitt hjärta och kan av fri vilja lyssna på den helige Ande och därmed själv ta rätta beslut.
        • En kristen behöver inte blint lyda lagar och regler utan kan själv, tack vare den helige Ande, fatta egna beslut att älska sina medmänniskor. Det svåra kan dock vara för en kristen ledare att likt Paulus lita på att även andra kristna har den helige Ande och själva kan avgöra vad som är rätt eller fel. Om en kristen ledare befaller sina församlingsmedlemmar att lyda så missar församlingsmedlemmarna chansen att få frivilligt älska sina medmänniskor och då går de miste om en utav de viktigaste aspekterna i den kristna tron.
        • Om en församling har många medlemmar med alkoholmissbruk, går det då att exempelvis förbjuda alla kristna att dricka alkohol? Jag tror inte det, men däremot kan man vädja till övriga kristnas kärlek till sina medsyskon och be dem frivilligt avstå från alkohol så att de med missbruksproblem inte frestas ännu mer.
  • Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig, hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren.
    • Det har skett en stor förändring i Filemons och Onesimus förhållande. Tidigare var de herre och slav, men nu har de plötsligt blivit bröder i Kristus. Detta vänder upp och ner på deras inbördes relation och på allt som tidigare har hänt mellan Filemon och Onesimus.
    • Även om inte Paulus i teorin uttryckligen går emot slaveri som sådant, så går han däremot i praktiken emot slaveri eftersom det blir allt svårare att äga andra människor när fler och fler blir kristna.
      • Paulus utmanade inte slaveriet uppifrån genom att instifta nya lagar och regler som förbjöd de kristna att ha slavar. Istället utmanade Paulus slaveriet inifrån genom att vädja till de kristnas inneboende moral och frivilliga vilja att älska sina medmänniskor. Slaveriet besegrades genom kärlek, inte genom tvång.
    • För att försäkra sig om att Filemon inte bara blir broder till Onesimus i teorin, så tillägger Paulus att de nu är bröder både som människa och i Herren.
      • Den kristna tron är inte bara en teoretisk tro som man håller för sig själv i hjärtat, den kristna tron får även konsekvenser i det verkliga livet. Filemon och Onesimus är inte bara bröder i teorin utan även i praktiken.
      • Som kristen ber man inte bara på söndagar i kyrkan, utan även på måndagar på jobbet.
  • Om du alltså anser mig vara din förtrogne vän, så ta emot honom som du skulle ta emot mig. Har han gjort dig någon orätt eller är han skyldig dig något, så för upp det på min räkning – jag, Paulus, skriver med egen hand: jag skall betala.
    • Även om Onesimus har blivit frälst och förlåten så var det ändå viktigt att han gjorde rätt för sig.
    • Paulus vet att Onesimus har gjort fel, men väljer ändå att skicka tillbaka honom till Filemon med en hälsning om att han själv är beredd att ta Onesimus straff.
      • Paulus blir här ”Kristuslik” när han inte blundar för det som är fel, samtidigt som han är beredd att själv ta straffet och därmed skapa en försoning mellan herren och slaven. Detta är vad Jesus har gjort för oss människor.
      • Vi har alla varit ”förrymda slavar” som har begått fel. Men när vi flyr till Jesus så ”medlar” Jesus mellan oss och vår Fader. Jesus ber vår Fader att förlåta oss och tar straffet för våra synder på sig själv så att vi kan få bo i vår Faders hus som ”söner” istället för ”slavar” (1 Tim 2:5-6).
  • Jag skulle också kunna säga: för upp det på din räkning, eftersom du är skyldig mig dig själv.
    • Här förstår vi att Filemon högst troligtvis har blivit frälst tack vare Paulus. Filemon har alltså fått evigt liv tack vare att Paulus har berättat om Kristus för honom. Hade det inte varit för Paulus så hade Filemon troligtvis inte blivit frälst och därmed står Filemon i en obetalbar tacksamhetsskuld till Paulus.
      • Eftersom Filemon är skyldig Paulus så otroligt mycket så är ju att frige en kristen broder det minsta han kan göra.
  • Ja, broder, låt mig få ’nytta’ av dig i Herren.
    • Här anspelar återigen Paulus på Onesimus namn som ju betyder ”nyttig”.
    • Det Paulus egentligen skriver är alltså: ”Låt mig få Onesimus av dig.”

Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, eftersom jag hör om din kärlek och din tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla heliga. Min bön är att din gemenskap med oss i tron skall visa sig verksam och ge en klar insikt om allt gott som vi äger tillsammans i Kristus. Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan tack vare dig, min broder.

  • Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner
    • Paulus ”nämnde” Filemon i sina böner. Detta visar oss att Paulus inte nödvändigtvis bad speciellt länge, men däremot ofta.
    • Jesus varnar oss för att rabbla långa böner (Matt 6:7) men uppmuntrar oss däremot till att alltid be utan att tröttna (Luk 18:1-8).
  • eftersom jag hör om din kärlek och din tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla heliga.
    • En av grunderna för den kristna tron är att ”älska din nästa som dig själv” (Matt 22:34-40).
      • “Fariseerna hörde att Jesus hade gjort sadduceerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”” (Matt 22:34–40)
    • Paulus lyfter fram att Filemon tidigare har behandlat andra kristna med kärlek och använder sedan detta argument för att förmå Filemon att visa kärlek mot Onesimus eftersom även han nu har blivit en kristen.

Min lärare på Örebro Missionsskola, Mikael Tellbe, har på ett bra sätt förklarat Paulus kamp med judaisterna i sin bok “Med framtiden i ryggen“. Jag tänkte nu att jag skulle återge en del av det Tellbe skriver:

En vanlig definition av “judaister” är “judekristna som hävdade att de hednakristna måste omskära sig och hålla den judiska lagen för att kunna räknas till förbundsfolket”. Paulus ägnar framförallt Romarbrevet och Galaterbrevet åt att bemöta dessa.

Traditionellt har judendomen under Paulus samtid setts som “legalistisk”, dvs att judarna såg laglydnad som ett medel för att vinna frälsning och rätt relation till Gud. Framförallt Luther och andra reformatorer har stått för denna syn på judendomen.

Modern forskning på Paulus och första århundradets judendom hävdar numera att judendomen inte alls menade sig kunna förtjäna Guds frälsning och rättfärdighet genom laglydnad. Enligt E P Sanders vilade judarnas frälsning på Guds nåd och utkorelse (förbundet) och inte på mänskliga meriter eller gärningar. Laglydnad sågs snarare som ett gensvar på Guds nåd. Laglydnad var alltså inte ett villkor för att “komma in” i förbundet utan som ett uttryck för att man redan tillhörde förbundsfolket.

Enligt Sanders riktade sig inte judaisterna till de hednakristna med ett budskap om att de måste följa lagen för att komma till tro, utan att de måste följa lagen för att bevaras i tron och nå fullt medlemskap i förbundsfolket. Paulus angriper inte judendomen för att vara legalistisk, utan för att Kristus har gjort om intet judarnas exklusiva syn på frälsningen; han vänder sig alltså inte mot judisk legalism, utan mot judisk nationalism.

James Dunn menar vidare att uttrycket “laggärningar (Rom 3:20, Rom 3:28, Gal 2:16, Gal 3:10), inte är en beskrivning av lagens föreskrifter i allmänhet utan av de specifika handlingar som ledde till att judarna identifierade sig som just judar – speciellt omskärelsen, matföreskrifter och sabbatsfirandet. Det var ju detta som under första århundradet mer än något annat skilde judarna från andra folk. Det Paulus går emot, enligt Dunn, är alltså judarnas exklusiva syn på utväljelsen och förbundet.

När Paulus talar om “rättfärdighet genom tro” pratar han framförallt om villkoren för människans tillhörighet i Guds folk. Paulus reagerar på att hedningarna måste bli judar för att få inträde i Guds folk och angriper därför judarnas exklusiva syn på frälsningen och deras nationella “förbundsstolthet”. Medlemskapet i förbundsfolket bygger inte längre på judiska identitetsmärken som omskärelse, matföreskrifter och sabbatsfirande, utan enbart på tron på Jesus Kristus.

En invändning mot detta sätt att läsa Paulus är att Paulus visst verkar angripa en sådan legalism som Luther definierade (Rom 9:31-32). Den yttersta orsaken till att Paulus angrep den judiska laglydnaden var att mänskliga handlingar – av vilket slag de än må vara – varken kan ställa en människa i rätt relation till Gud eller hans folk.

För Paulus är förvisso lagen “helig, rätt och god” (Rom 7:12), eftersom den kommer från Gud. Men problemet är den roll lagen har kommit att spela. Istället för att hjälpa människan till rättfärdighet har den genom att staka ut gränser för vad som är rätt och fel kommit att avslöja människans skuld och otillräcklighet (Rom 7:10-11). Att föra in lagen som markör för vad som är rätt och fel är därför dömt att misslyckas. Människan är en syndare, och en syndare behöver inte en ny lag, utan en frälsare.

Laggärningar kan därför omöjligt kombineras med Kristustron som grund för gemenskapen med Gud eller delaktigheten i det sanna Gudsfolket. “Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig” (Rom 10:4). Paulus liknar lagen vid en temporär övervakare över synden “tills Kristus kom” (Gal 3:24). Lagens tid är förbi, nu gäller ett nytt sätt att relatera till Gud.

Däremot har Paulus inte något emot omskärelse eller sabbatsfirande i sig och tillåter de judekristna att fortsätta med detta. Det som Paulus protesterar emot är när yttre identitetsmärken blir avgörande för vem som står i rätt relation till Gud och hans folk. Ett exempel på detta är när Paulus tillrättavisar Petrus för att han genom sitt handlande fört in judiska identitetsmärken bland de hednakristna och handlat som om lagen fortfarande gällde som markör för vilka som utgjorde det sanna Gudsfolket (Gal 2:11-14). På så sätt befäste Petrus att det fortfarande fanns två folk, judar och hedningar.

Kristus har ju skapat ett enda folk (Gal 3:28) och “gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred” (Ef 2:14-15).

Personligen ser jag att denna kamp mot judaister pågår än idag och frågeställningarna cirkulerar fortfarande kring sabbatsfirande, matföreskrifter och hur man som kristen ska förhålla sig till lagen.

Låt oss tillsammans titta lite närmare på Shema och se vilka djup vi kan hitta i Bibeltexten. Shema är Israels trosbekännelse och reciterades av judar på Nya Testamentets tid 2-3 gånger om dagen: “Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.”

Paulus gör någonting mycket, mycket anmärkningsvärt med denna text när han inkluderar Jesus i Shema: “Så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” (1 Kor 8:6).

Den jude, som sedan barnsben reciterat Shema tusentals gånger, måste onekligen ha satt kaffet i vrångstrupen när han nu hörde eller läste hur Paulus helt plötsligt inkluderar Jesus i Shema!

Hur kunde Paulus göra på detta sätt? Är inte Gud en? Hur kan Paulus inkludera Jesus i Israels Gud? Låt oss börja från början och granska denna Bibelvers:

“Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.” (5 Mose 6:4).

Denna bön/bekännelse innehåller båda Guds namn: “Elohim” och “Yahweh”. Hur kan vi som kristna hävda att “Gud är en” samtidigt som vi hävdar att “Gud är treenig”? Till en början kan denna trosbekännelse verka gå emot att Jesus är Gud, men om vi tittar lite närmare så märker vi att den tvärtom lyfter fram treenigheten på samma sätt som Jesus senare lyfter fram den i evangelierna.

Om man översätter 5 Mose 6:4 ordagrant så får man följande: “Hör, Israel! Yahweh är våra Gudar, Yahweh är enhet.”

  • Ordet “Gud” står i pluralis. Det är inte helt ovanligt att “Gud” skrivs i plural och behöver inte betyda någonting annat än en förstärkning av Guds storhet. Men det är ändå anmärkningsvärt att det trots allt står Gud i plural när det samtidigt står att “Gud är en”. Jag skulle vilja påstå att detta är läran om Guds treenighets kärna.
  • Nästa intressanta detalj är att ordet “en” är samma ord som används om Adam och Eva när de blir “ett kött”. Adam och Eva var fortfarande två olika personer men från och med att de var gifta så var de “ett”.
  • Vi kan alltså konstatera att Israels trosbekännelse om att “Gud är en” öppnar upp för att Yahweh är i plural men att han ändå är en enhet. Hur ska vi förstå detta? Jo, Paulus hjälper oss när han skriver:

“Så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” (1 Kor 8:6).

Om vi ställer upp 5 Mose 6:4 och 1 Kor 8:6 bredvid varandra så blir det tydligare:

  • Herren, vår Gud – Så har vi bara en Gud, Fadern
  • Herren är en – Och en Herre, Jesus Kristus

Det är verkligen högst anmärkningsvärt att Paulus byter ut den andra delen i Israels trosbekännelse om att vi bara har en Gud och lyfter in Jesus där! På något sätt så verkar det alltså som att “Gud är en” samtidigt som Jesus kan hävda att “Jag och Fadern är ett.” (Joh 10:30). Fadern och Sonen är alltså åtskilda, men ändå i enhet, precis som i Shema där Gud är i plural men ändå enhet.

När Paulus skriver att Fadern är Gud och Jesus är Herre, så betyder inte det att Jesus inte är Gud. Nej, Shema visar oss att Herren är vår Gud.

Vad tror du, är det en slump att Paulus verkar inkludera Jesus i Shema eller gör han det för att förklara Jesus gudomlighet?

Läs mer / Kommentera

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.