Den arianska striden

Christian MölkKristna porträtt, Kyrkohistoria 1 Comment

Den arianska striden startade när prästen Arius (256-336) från Libyen började predika att ”om Fadern födde Sonen då hade han som föddes en begynnelse och således fanns det en tid då Sonen inte fanns”. Detta argument fick starkt fäste i Romarriket och Athanasius (296-370), biskop Alexander av Alexandrias (250-326) assistent, bestämde sig för att kämpa emot eftersom det gick emot Bibelord såsom exempelvis “Jag och Fadern är ett.” (Joh 10:30) och “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1)

För Athanasius var detta en väldigt viktig fråga eftersom han menade att frälsningen stod på spel; endast den som till fullo var människa kan sona mänsklighetens synder och bara den som var till fullo Gud kan ha makten att rädda oss.

Konciliet i Nicaea

Den arianska striden spred sig över hela romarriket och i många städer bråkade biskoparna med varandra om huruvida Arius eller Athanasius hade rätt. Den nyblivne kejsaren Konstantin kunde inte undgå att höra talas om striden och lär ha sagt: ”splittringar i kyrkan är värre än krig”. Konstantin kallade samman rikets biskopar till ett koncilium i Nicaea år 325 för att diskutera och lösa kontroversen. Vid konciliet kom biskoparna fram till att Athanasius hade rätt och att Arius var en villolärare och landsförvisade honom.

Konciliet i Nicaea var det första kristna världsomfattande kyrkomötet där cirka 250 biskopar deltog. Kyrkomötet ledde till att man skapade en gemensam troslära och fastställde läran om Jesu gudomlighet. I Nicaea fastslog man att Sonen är av samma väsen (homoousios) som Fadern och att Sonen är född, men inte skapad. Man menade också att Gud är ett väsen i tre hypostaser, på samma sätt som att det finns många guldmynt, men de har alla del i guldet som allmänbegrepp.

Den arianska striden tog dock inte slut med detta, utan ett par månader senare lyckades några av Arius vänner att övertala kejsar Konstantin att låta Arius komma tillbaka. Athanasius, som nu var ny biskop i Alexandria, vägrade dock att välkomna tillbaka villoläraren Arius och till slut skickade Konstantin Athanasius i exil istället.

Under Athanasius exil växte arianismen och Athanasius spenderade sin tid med att skriva böcker för att försvara den rätta läran. Den kanske kändaste av Athanasius böcker är dock ”Antonius”, en biografisk bok om den samtida eremiten Antonius som blev en förgrundsgestalt för den framväxande klosterrörelsen. När Athanasius hade som mest motståndare lär någon ha sagt: ”Athanasius, världen är emot dig!”, varpå Athanasius svarade: ”Nej! Det är Athanasius mot världen!”

Efter sin död blev Arius återigen förklarad som villolärare, men hans lära hade hunnit sprida sig betänkligt och flera kejsare hade anammat hans undervisning. Idag lever liknande arianska läror vidare i samfund som exempelvis Jehovas Vittnen.

När Athanasius så småningom till slut fick komma tillbaka till Alexandria så skrev han i ett brev en lista på 27 skrifter som han ansåg skulle utgöra Nya Testamentet och av alla liknande listor så är det just Athanasius lista som vi fortfarande använder och anser är Nya Testamentets kanon.

Athanasius har även fått den athanasiska trosbekännelsen uppkallad efter sig, men det är inte han som har skrivit den, utan det är en 200 år senare trosbekännelse.

Comments 1

  1. Det var inte Arius som uppfann denna lära, tvärtom var det den ursprungliga läran. Treenigheter är grekisk filosofi.

Lämna ett svar till Pär TörnellAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.