Greve Zinzendorf

Nikolaus Zinzendorf föddes i Dresden år 1700 och växte upp med en pietistisk uppfostran. Eftersom Zinzendorf skulle bli greve så småningom så skickades han som ung man ut på en bildningsresa i Europa. När Zinzendorf kom till Düsseldorf såg han en målning av Domenico Feti som föreställer en lidande Jesus med orden ”Allt detta har jag gjort för dig. Vad gör du för mig?” Denna målning drabbade den blivande greven starkt och blev en vändpunkt i hans liv.

När Zinzendorf väl var greve kom han i kontakt med kristna flyktingar från Mähren som ligger i dagens Tjeckien. Zinzendorf tog hand om flyktingarna och lät dem bo på hans gods och de bildade tillsammans en kommunitet som de kallade Herrnhut, ”Herrens by”. Zinzendorf blir deras andlige mentor och välkomnar flyktingar från alla håll oavsett om de är katoliker, protestanter eller något annat.

Under en nattvardsgudstjänst så faller den helige Ande över alla församlade och Herrnhutförsamlingen går in i ett nytt skede. Från att tidigare ha tvistat om diverse olika läror och skillnader i syn på Bibeln och annat så börjar de nu fokusera på att missionera. Greve Zinzendorf utmanar sin lilla församling om vad de är beredda att göra för indianerna, eskimåerna och de svarta slavarna i Amerika vilket leder till en otroligt fascinerande missionsrörelse som blir starten för hela den protestantiska missionen. Herrnhutarna reser iväg som missionärer till Västindien, Grönland, Lappland, Nordamerika, Sydafrika, osv, osv…

De herrnhutiska missionärerna ansåg att de följde efter Jesus till platser som den helige Ande redan hade förberett och de hade heller inga problem med att ansluta sig till den eventuellt redan existerande missionen om det fanns en sådan på platsen dit de kom. Missionärerna hade ingen ekonomisk försörjning utan fick klara sig på egen hand genom att skaffa sig ett jobb och när de väl hade startat en församling och fått den att fungera överlämnade de ledarskapet till den lokala och inhemska befolkningen.

Men herrnhutarna ivrade inte bara för mission, de hade även en väldigt djupgående blod- och sårmystik. Zinzendorf ansåg nämligen att många av de vanliga orden som beskrev korset hade mist sin kraft eftersom de blivit så alldagliga, så därför började herrnhutarna ofta kalla sig själva för ”blodtörstiga bin”, ”blodiglar”, ”sårmaskar” och ”sidohålshjärtan”.

En eventuell förklaring till att herrnhutarnas mission blev så framgångsrik kan vara att de efter den betydelsefulla nattvardsgudstjänsten startade en 24/7-bön som varade i otroliga 100 år!