Pastor Christian Mölk | Älska Norrland
Currently viewing the tag: "Älska Norrland"

Nyss hemkommen från Älska Norrland tänkte jag i vanlig ordning skriva ner mina reflektioner från årets konferens. Älska Norrland är ett nätverk av pingstpastorer i Norrland som träffas regelbundet, bland annat på Aggön utanför Övik varje augusti.

Älska Norrlands-konferensen är en arbetskonferens där vi dels fått god undervisning, men framförallt börjat planera Lappis och Unite samt slagit våra kloka huvuden ihop och gjort olika satsningar. Exempelvis har vi hjälpt församlingen i Kiruna att starta om, vi har skapat en integrationssatsning på Lappis och vi hjälper församlingarna i Arvidsjaur och Haparanda. I år togs det dock inga tydliga beslut om en konkret satsning.

Men jag hade två frågor som jag försökte lyfta. Två områden där jag tycker mig se Andens påbörjade verk och där jag tror vi skulle behöva satsa och göra något.

1) Jag tror att vi norrländska församlingar behöver hjälpa varandra med hur vi går vidare med integrationen. Flera av våra församlingar har de senaste åren sett stora ökningar och döpt många flyktingar. I Timrå och Härnösand är ju hälften av församlingarnas medlemmar numera nysvenskar. Men samtidigt som vi ser denna enorma ökning så är ledarskapet fortfarande ofta vita män. Det behöver iofs inte vara något fel i det i en övergångsperiod, men förr eller senare måste vi hjälpa nysvenskar in i församlingsledningen. Hur gör vi det? Om vi inte påbörjar denna process nu kommer det vara försent om 20 år när de som sitter i äldste idag är för gamla för att orka leda. Så vi måste ta tag i detta nu och inte imorgon.

2) Den andra frågan jag lyfte handlar om kvinnligt ledarskap. På årets Älska Norrland tyckte jag mig se en tydlig trend; att det var många unga ledare och att det var många kvinnliga ledare. Kvinnorna var nästan hälften av männen. Jag tror att vi behöver jobba i våra församlingar med att skapa en kulturförändring. Kvinnor är ju lika bra ledare som män, men den kyrkokultur vi har är i mångt och mycket utformad av män. Hur kan kvinnliga ledare få vara kvinnliga ledare i den kultur vi har och/eller hur förändrar vi kulturen? Och en fråga vi kanske måste ställa oss är om inte vi vita män behöver backa en aning från våra positioner? Hur många kvinnliga föreståndare finns det i Pingströrelsen? Jag som ju enligt min fru är en riktig mansgris behöver hjälp utifrån för att kunna förändra detta.

Som pentekostal teolog och pingstpastor anser jag det viktigt att försöka se vad Anden gör mitt ibland oss, och sen försöka “haka på Anden”. Och det jag ser i Norrland idag är att vi behöver jobba med att få in nysvenskar i högsta församlingsledningen samt förändra kulturen så att kvinnliga ledare får det utrymme de ska ha. När Anden får verka försvinner ju murarna mellan oss, rasgränserna suddas ut och det spelar inte längre någon roll om man är svensk eller afghan, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus.

Jag tog upp båda dessa frågor men fick dock inget gehör så jag börjar allvarligt betvivla min förmåga att kunna överblicka och se långsiktigt. Alternativt att situationen är annorlunda i andra församlingar i Norrland och att det kanske är mer lokalt i Härnösand som vi behöver jobba med dessa två frågor. Hursomhelst så var det väldigt fina dagar med många goda samtal med pastorskollegor. Jag blir oerhört berörd när jag får höra mina kollegor berätta om hur det är i deras församlingar och vilka svårigheter de går igenom. Väldigt starka upplevelser när vi ber för varandra och upplever olika profetiska tilltal.

Tack så mycket alla ni som ordnat konferensen!

Hur är läget i Pingströrelsen i Norrland? Vilka brottningskamper har vi? Vilka utmaningar står vi inför? Hur ser framtiden ut? Om detta tänkte jag skriva några rader.

I dagarna tre var det nämligen konferens för oss norrländska pingstpastorer: “Älska Norrland 2017”. Vi möts en gång om året på Aggön utanför Övik. Inbjudna gästtalare var Egil Svartdahl från Norge och Daniel Alm, föreståndare för Pingst FFS.

Jag uppfattar att tonen som finns oss emellan är uppskattning, optimism, framåttänkande. Allt snack om att Pingst inte är eller borde vara ett samfund blir fullständigt oviktigt när vi möts och inser att vi behöver varandra. Vi älskar Norrland och vi vill dess bästa. Hur kan vi samverka så att fler blir frälsta i Norrland?

Vad exakt är behoven och vem har drivkraften och gåvan att engagera sig i detta? Exempelvis har vi hjälpt flera församlingar med problem att starta om och då har Roland Pettersson, föreståndare i Skellefteå, och David Sundström, föreståndare i Luleå, och Malte Holmkvist, föreståndare i Boden, tagit ansvar för detta. Vi har också sett ett behov av att jobba med integrationen på Lappis och då har jag fått ansvar för detta.

Vilka var då problemen i år? Ytterligare ett samhälle, denna gång Arvidsjaur, kommer att erbjudas hjälp härnäst. Jag fick fortsatt förtroende att jobba med integrationsfrågan. Vi kommer även att börja mötas oftare länsvis för att diskutera läget i våra respektive län.

Men så här i efterhand har jag tänkt på en fråga som vi kanske borde ha pratat mer om, men som föll bort, nämligen Bibelskola i Norrland. Kanske blir det ett ämne nästa år? Älska Norrland har i omgångar insett behovet av Bibelskola i Norrland och har därför startat en Teamträningsskola i Övik och försökte starta Bibelskola Norrland. Bibelskolan startade aldrig för att det var för få sökande och Teamträningsskolan hade i år bara 1 sökande och tvingas därför ta en paus.

Här tror jag det finns möjligheter att tänka nytt. Vi vill nå Norrland med evangeliet, vi har behov av drivande människor som vill tjäna Gud och vi har många kompetenta pastorer som kan undervisa i en mängd olika områden. Varför inte kombinera dessa och starta en evangelistskola som ger personer med ett hjärta för Norrland en plattform att agera på? Dessa evangelister blir då missionärer och pionjärer på de platser i Norrland som har störst behov av att nå nya människor. Vi pastorer vet vilka platser dessa är och kan coacha, vägleda och utbilda evangelisterna samtidigt som vi ger dem utrymme att tänka nytt och använda sin evangelistgåva.

En evangelistskola tror jag skulle vara en bra lösning på ett allvarligt problem. En evangelistskola tror jag vi pastorer utan att tveka skulle sätta av tid för att undervisa på. En evangelistskola tror jag en hel del människor skulle kunna tänka sig att gå. Jag tror det finns många människor med en längtan efter att få göra något för Gud, att få vittna om sin tro, men som inte vet hur det ska gå till. Med en evangelistskola får de den hjälp de behöver för att komma igång.

Typiskt mig att komma på något vettigt först dagen efter, när det ju är för sent att lyfta frågan. Man kan ju knappast anklaga mig för att vara speciellt kvicktänkt. Nåja, kanske är detta en fråga för nästa år.

Älska Norrland 2016

Foto: Magnus Wahlström

Sommaren 2009 minns jag att jag satt på ett hotelltak i Jerusalem. Den arabiska doften i den svala kvällsbrisen blandades med det neongröna ljuset från de muslimska minareterna och det fruktansvärt hemska klockspelet från Gravkyrkan.

Jag satt och pratade med en holländare som var på väg till Jordanfloden för att döpas där. Vi småpratade om allt mellan himmel och jord och allt eftersom började jag känna hur en vision/dröm föddes i mitt hjärta. Jag började längta efter att få se en väckelse bland invandrare i Sverige som sen blev missionärer i retur till sina hemländer. De kan ju språket, kulturen och har kontakterna.

Det visade sig på konferensen Älska Norrland att det profeterades om en sådan vision för 50-60 år sedan i Sverige. Då fanns det inte så många invandrare i Sverige och ingen visste att det skulle bli en sådan flyktingvåg som vi ser nu.

Jag är helt övertygad om att vi kommer att få se en “flyktingväckelse” bland alla de tusentals flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren. Jag har redan börjat se det bland afghanerna. De längtar efter Jesus och vill bli kristna. Det enda som hindrar dem är att någon måste gå till dem och berätta. Skörden är stor men arbetarna är få.

Väckelsen bland flyktingarna kommer att ske vare sig vi är med och hjälper till eller inte. Så frågan är om vi i Pingströrelsen vill vara med? Är vi beredda att satsa på de flyktingar som vill nå sitt eget folk? Är vi beredda att öppna upp våra församlingar och våra hem?

Om vi inte satsar NU på den här flyktingväckelsen, då kommer vi att gå miste om det som den helige Ande gör just nu. Det gäller att se vart vinden blåser. Sverige har haft många väckelser som kommit och gått. Ena rörelsen efter den andra har vuxit fram, avstannat, blivit gammal och så småningom stelnat och dött, varpå en ny väckelse har växt fram. Detta skulle kunna hända Pingströrelsen om vi inte satsar på att vara med på det som den helige Ande gör just NU. Låt oss följa Anden!

På konferensen Älska Norrland samlades vi norrländska pingstpastorer för att prata om Norrland tillsammans. Tidigare har vi kommit överens om att hjälpa Kirunas och Haparandas pingstförsamlingar och att starta Teamträningsskolan i Örnsköldsvik. Den här gången var det tydligt att integration var på tapeten. Det genomsyrade allt vi pratade om.

Som av en “händelse” hade jag tagit med mig en afghansk pastor som flyttat till Timrå för att be över om han ska tjäna som missionär bland afghaner i Sverige. Jag ville presentera honom för övriga pingstpastorer och fundera på om vi kan hjälpas åt att skapa en anställning för honom. Responsen var överväldigande positiv. Det visade sig att nästan alla norrländska pingstförsamlingar har varsin liten afghansk grupp. Dessa behöver en afghansk pastor som kan undervisa dem och vägleda dem.

En annan intressant sak vi diskuterade var hur vi rekryterar nya pastorer och församlingsmedarbetare? Idag kan det nästan vara svårt för en församling som söker en pastor att hitta någon som är beredd att svara ja på en kallelse. Man kanske har ett hus som man inte vill sälja, frugan har ett jobb, barnen trivs i skolan, osv, osv.

Men ska man gå in i tjänst för Herren måste man försaka sig själv och det kanske inte vi svenskar är beredda att göra i lika stor utsträckning som förut. Man måste vara beredd att betala ett pris om man ska gå in i församlingstjänst. Är vi beredda att offra något för att tjäna Gud om han ger oss en kallelse till en plats som är obekväm? Har vi svenskar blivit för bekväma?

En tredje intressant sak som lyftes fram var situationen för unga kvinnor i vår pingströrelse. Det är lätt hänt att vi karlar omedvetet hanterar unga kvinnor på ett sämre sätt än manliga dito. Men vi måste komma ihåg att många av de kvinnor vi anser är unga inte alls är unga. De är 30 år och många av våra församlingar startades ju av 20-åringar. Är man över 30 år bör man kanske inte ses som en ung, omogen och erfarenhetslös (finns det ordet?) person som vi inte behöver lyssna på. Tvärtom behöver vi våga ge en ny generation chansen att få ta ansvar och växa in i ledarskapet.

Nåja, nu ska jag sluta surra och ge er ett inspirerande Bibelord som passar bra i sammanhanget:

16Så säger Herren, han som gjorde en väg i havet, en stig i väldiga vatten, 17han som förde vagnar och hästar dit ut, en mäktig krigshär. Där blev de liggande, de reser sig aldrig mer. De utplånades, de släcktes som en veke. 18Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som förr har varit. 19Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen. 20Markens djur skall ära mig, schakaler och strutsar, ty jag förser vildmarken med vatten och öknen med strömmar, så att mitt folk, mina utvalda, kan dricka. 21Det folk som jag har format åt mig skall höja mitt lov. (Jes 43:16–21)

Hemma igen efter en riktigt bra Älska Norrland-konferens! Kul att få träffa alla pastorskollegor därute. Blev dessutom positivt överraskad över hur många som nämnde att de läser min blogg och ibland använder sig av mina Bibelkommentarer :)

En tråkig nyhet vi samtalade om var att Pingst i Norrbotten minskar. I samband med presentationen av statistiken infann sig en viss krismedvetenhet i pastorskåren. Min tanke kring detta är att det är bra att vara medveten om vad som pågår så att man inte glatt och naivt springer nerför stupet, men samtidigt är det viktigt att vi inte ser på kristenheten i Norrland som ett sjunkande skepp, utan istället som ett missionsområde. Vem vill hoppa på båten när man vet att den ändå snart kommer att sjunka? Däremot tror jag många kan tänka sig att engagera sig i Norrlandsmission! Om vi ser på situationen som en möjlighet för Gud att välsigna så tror jag att många kan tänka sig att exempelvis flytta till Norrland för att hjälpa till i små församlingar med sjunkande medlemsantal.

Det finns tankar och planer på att börja bygga en Bibelskola Norrland, något som jag ställer mig väldigt positivt till. Pelle Hörnmark föreslog att Bibelskolan skulle satsa på att även utbilda evangelister, så att det inte bara kommer ut teologer från skolan. Jag håller helt med om resonemanget. Som jag nämnt ovan så behöver Norrland missionärer och en bibelskole-elev är säkert sugen på att praktisera i Norrlands-församlingar med behov av arbetare och på så sätt slår vi två flugor i en smäll.

Men med det sagt så börjar jag bli lite trött på att ständigt, vart man än kommer inom Pingströrelsen, få höra negativt prat om “bloggare” och “teologer”. Bara för att det finns många negativa bloggare och teologer betyder inte det att alla bloggare och teologer ska få skit för det. Jag lägger ner väldigt mycket tid på att studera Bibeln och skriva på den här bloggen så att tusentals människor får tillgång till gratis Bibelundervisning och Bibelkommentarer på svenska och det är märkligt att man ska bli indirekt kritiserad för detta. Är det inte bättre om vi uppmuntrar de som försöker göra någonting positivt istället för att prata illa om våra kritiker och belackare?

Nåja, det är bara att bita ihop och fortsätta jobba för Guds rike och samla mina “skatter i himlen”! :)

Aggön

Nu i dagarna har jag varit på pastorskonferensen Älska Norrland på en lägergård utanför Övik. Det har varit fina dagar och pastorsvärden Stefan Beimark har onekligen gjort ett bra jobb! Pastorsjobbet är ett väldigt ensamt yrke (trots att man ständigt har folk runtomkring sig) och det känns väldigt gott för åtminstone mig att få träffa andra i samma situation. Har försökt ta så många tillfällen i akt som möjligt och samtala med mina kära kollegor på rasterna osv. Mycket givande!

Den första reflektionen från konferensen handlar om den negativa utvecklingen för pingströrelsen i Norrland. En del församlingar växer, men de allra flesta är små, minskar och blir äldre. Hela Sverige går ju numera igenom någon slags folkvandringsperiod där många flyttar in till storstäderna, något som påverkar framförallt Norrland väldigt mycket. Det är många församlingar som kämpar och gör ett fantastiskt fint jobb men som samtidigt har svårt att nå ut. Pingströrelsen har sedan en tid tillbaka satsat mycket på församlingsplantering i Sveriges städer men behöver nu, i min mening, börja satsa på “inlandsmission”. Om inte de små församlingarna i de mindre städerna får hjälp ser framtiden dyster ut. Luleå och Skellefteå verkar ha gjort ett riktigt bra jobb med deras engagemang i Kiruna och förhoppningsvis kan detta ligga till grund för en medveten satsning i Norrlands inland.

Min andra reflektion utgår ifrån det fina samtalet som Stefan ordnat med Sofia Mirjamsdotter och Peter Hallström. Båda dessa är uppvuxna i en frikyrka men lämnade i ung ålder pga olika negativa omständigheter (läs gärna Charlotte Nordins “Frikyrkan, trygghet eller tvångströja” för mer om just det samtalet). Deras berättelser berör och är oerhört värdefulla, de får oss att med andras ögon bevittna hur vi i pingst har behandlat, och i viss mån än idag behandlar, “oliktänkare”. Vi behöver dra mycket lärdom av detta och bli bättre på att behandla människor med respekt. Att förbjuda ungdomar att spela fotboll på söndagar känns inte okej. Vi bör lägga mer kraft på att vara goda förebilder än att hitta på obibliska förbud. Sen måste jag tillägga att en del av de åsikter som uttalades, exempelvis Sofias “Det är okej att synda”, är något som jag inte kan skriva under på. Med all respekt för hennes bakgrund och åsikter så anser jag ändock att vi inom kyrkan måste få ha rätt att läsa och tolka Bibeln utifrån att vi faktiskt tror att den är sann och är ett budskap från Gud till oss människor. Vi kan inte ändra på Guds ord och ta bort de delar som vi inte tycker stämmer med samhällets värderingar, utan vi har ett viktigt uppdrag att förkunna Guds kärleksbudskap till världen, även om det ibland är obekvämt. Det går liksom inte att bara predika om Guds förlåtelse utan att nämna människans synd. Finns det ingen synd finns det ju heller inget behov av nåd, förlåtelse och frälsning. Vi kan inte ändra på budskapet, men vi behöver bli bättre på att presentera budskapet på ett mer kärleksfullt och ödmjukt sätt.

Min tredje reflektion handlar om ett skeende som jag har uppmärksammat som jag är både positiv och negativ till. Jag uppfattar det som så att det inom Pingströrelsen har funnits ett behov av någon form av “yrkesutbildning” för oss som jobbar som pastorer. Ett stort ansvar vilar på våra axlar och kraven blir bara större och större. Man behöver som pastor år 2013 på en och samma gång vara en god teolog, själavårdare, förkunnare och ledare. För att klara av detta krävs utbildning, ledarskapskurser, pastorskonferenser, osv, osv. Detta har vad jag förstått lett till att numera är pastorskonferenserna enbart till för pastorer och inte för lekmän, äldste, osv (edit: till Älska Norrland är äldste välkomna). Detta är väldigt bra för oss pastorer, men samtidigt finns det en risk att vi skapar en yrkeskår med specialister. Jag tror väldigt starkt på det allmänna prästadömet och ser därför inte detta som en positiv utveckling. Samtidigt ser jag behovet av dessa pastorsträffar, så därför är jag lite ambivalent. Jag är positiv till de konferenser som anordnas för oss eftersom jag inser behovet samtidigt som jag är bekymrad över lekmännen och gräsrötterna.

Min fjärde reflektion är att jag tror att vi inom Pingströrelsen är i behov av ett teologiskt forum. Vi behöver ett tillfälle där vi kan lyfta teologiska frågor, lyssna på insatta personers olika perspektiv och sen samtala kring dessa. Varje lokal pingstförsamling är ju fri och vi får själva, inom rimliga gränser så klart, utforma vår teologi. För att klara av detta stora ansvar behöver det finnas ett forum där vi kan lyssna på varandra och samtala i en god ton. Om detta forum inte finns är det nämligen stor risk att de små församlingarna överlåter teologin till teologer och experter och då förlorar vi återigen lekmanna-perspektivet och blir beroende av “specialister”. Vi klagar ofta på att våra församlingsmedlemmar inte längre läser Bibeln, men om vi inte ger dem möjlighet att vara med i det teologiska samtalet så är det ju inte så konstigt. Vill vi fortsätta vara en gräsrotsrörelse måste vi också ge oss själva möjligheten att vara just detta. När samhället och pingströrelsen förändras ställs nya teologiska frågor och då krävs det nya teologiska svar. Vi ska inte förändra i läran men vi behöver diskutera hur vi ska förhålla oss till olika nya händelser och situationer. Hur ser vi på den nya “pastorsrollen”? Hur ska vi se på medlemsfrågan när så många i matrikeln inte längre syns i våra församlingar? Hur ska vi förhålla oss till att den nya generationen är så extremt ekumenisk att de inte längre bryr sig om att nödvändigtvis tillhöra just en “pingstförsamling” när man flyttar till en ny ort? Nu när vi har ett rasistiskt parti i riksdagen, hur kan vi i vår förkunnelse på ett mer tydligt sätt stå upp för alla människors lika värde? Osv, osv… Om allt nytt “bara händer” utan att det ges möjlighet till samtal så finns det ju en uppenbar risk att det upplevs som “toppstyrt”, något som känns väldigt främmande eftersom Pingströrelsen är en lågkyrklig gräsrotsrörelse med många lekmän och frivilliga som engagerar sig. Skulle ett sådant forum finnas kanske vi skulle kunna undvika de negativa debatter som ibland uppstår på nätet där man misstänkliggör och kritiserar varandra, ofta helt i onödan.

Igår åkte jag upp till konferensen Älska Norrland där vi norrlandspingstpastorer träffades och samtalade om framtiden. Riktigt kul att träffa alla trevliga kollegor och få dela synpunkter och tankar.

Jag fick intrycket av att Norrlands pingstförsamlingar generellt sett inte mår så överdrivet superbra. Det är iallafall inte en blomstrande väckelse längre. Vi pratade en hel del om församlingsplantering, nystart och nedläggning.

Jag är ju precis nybliven norrlandspastor, så under ett samtal passade jag på att rådfråga en av de äldre pastorerna: “Vad är nyckeln till väckelse?” Som svar fick jag: “Väckelse har alltid föregåtts av bön.” Svaret känns igen. Vi vet alla vad vi behöver göra. Vi behöver be Gud sända mer av sin Ande, tända oss, göra oss brinnande, ge oss kraft så att vi inte går i egen kraft, osv, osv. Svaret på vår längtan och bön stavas G,u,d.

För övrigt, nån som ser mig på bilden? Jag finns någonstans där mitt i.

Läs mer:
Norrlands pingstledare peppar varandra

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.