Foto: Magnus Wahlström
Sommaren 2009 minns jag att jag satt på ett hotelltak i Jerusalem. Den arabiska doften i den svala kvällsbrisen blandades med det neongröna ljuset från de muslimska minareterna och det fruktansvärt hemska klockspelet från Gravkyrkan.
Jag satt och pratade med en holländare som var på väg till Jordanfloden för att döpas där. Vi småpratade om allt mellan himmel och jord och allt eftersom började jag känna hur en vision/dröm föddes i mitt hjärta. Jag började längta efter att få se en väckelse bland invandrare i Sverige som sen blev missionärer i retur till sina hemländer. De kan ju språket, kulturen och har kontakterna.
Det visade sig på konferensen Älska Norrland att det profeterades om en sådan vision för 50-60 år sedan i Sverige. Då fanns det inte så många invandrare i Sverige och ingen visste att det skulle bli en sådan flyktingvåg som vi ser nu.
Jag är helt övertygad om att vi kommer att få se en ”flyktingväckelse” bland alla de tusentals flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren. Jag har redan börjat se det bland afghanerna. De längtar efter Jesus och vill bli kristna. Det enda som hindrar dem är att någon måste gå till dem och berätta. Skörden är stor men arbetarna är få.
Väckelsen bland flyktingarna kommer att ske vare sig vi är med och hjälper till eller inte. Så frågan är om vi i Pingströrelsen vill vara med? Är vi beredda att satsa på de flyktingar som vill nå sitt eget folk? Är vi beredda att öppna upp våra församlingar och våra hem?
Om vi inte satsar NU på den här flyktingväckelsen, då kommer vi att gå miste om det som den helige Ande gör just nu. Det gäller att se vart vinden blåser. Sverige har haft många väckelser som kommit och gått. Ena rörelsen efter den andra har vuxit fram, avstannat, blivit gammal och så småningom stelnat och dött, varpå en ny väckelse har växt fram. Detta skulle kunna hända Pingströrelsen om vi inte satsar på att vara med på det som den helige Ande gör just NU. Låt oss följa Anden!
På konferensen Älska Norrland samlades vi norrländska pingstpastorer för att prata om Norrland tillsammans. Tidigare har vi kommit överens om att hjälpa Kirunas och Haparandas pingstförsamlingar och att starta Teamträningsskolan i Örnsköldsvik. Den här gången var det tydligt att integration var på tapeten. Det genomsyrade allt vi pratade om.
Som av en ”händelse” hade jag tagit med mig en afghansk pastor som flyttat till Timrå för att be över om han ska tjäna som missionär bland afghaner i Sverige. Jag ville presentera honom för övriga pingstpastorer och fundera på om vi kan hjälpas åt att skapa en anställning för honom. Responsen var överväldigande positiv. Det visade sig att nästan alla norrländska pingstförsamlingar har varsin liten afghansk grupp. Dessa behöver en afghansk pastor som kan undervisa dem och vägleda dem.
En annan intressant sak vi diskuterade var hur vi rekryterar nya pastorer och församlingsmedarbetare? Idag kan det nästan vara svårt för en församling som söker en pastor att hitta någon som är beredd att svara ja på en kallelse. Man kanske har ett hus som man inte vill sälja, frugan har ett jobb, barnen trivs i skolan, osv, osv.
Men ska man gå in i tjänst för Herren måste man försaka sig själv och det kanske inte vi svenskar är beredda att göra i lika stor utsträckning som förut. Man måste vara beredd att betala ett pris om man ska gå in i församlingstjänst. Är vi beredda att offra något för att tjäna Gud om han ger oss en kallelse till en plats som är obekväm? Har vi svenskar blivit för bekväma?
En tredje intressant sak som lyftes fram var situationen för unga kvinnor i vår pingströrelse. Det är lätt hänt att vi karlar omedvetet hanterar unga kvinnor på ett sämre sätt än manliga dito. Men vi måste komma ihåg att många av de kvinnor vi anser är unga inte alls är unga. De är 30 år och många av våra församlingar startades ju av 20-åringar. Är man över 30 år bör man kanske inte ses som en ung, omogen och erfarenhetslös (finns det ordet?) person som vi inte behöver lyssna på. Tvärtom behöver vi våga ge en ny generation chansen att få ta ansvar och växa in i ledarskapet.
Nåja, nu ska jag sluta surra och ge er ett inspirerande Bibelord som passar bra i sammanhanget:
“16Så säger Herren, han som gjorde en väg i havet, en stig i väldiga vatten, 17han som förde vagnar och hästar dit ut, en mäktig krigshär. Där blev de liggande, de reser sig aldrig mer. De utplånades, de släcktes som en veke. 18Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som förr har varit. 19Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen. 20Markens djur skall ära mig, schakaler och strutsar, ty jag förser vildmarken med vatten och öknen med strömmar, så att mitt folk, mina utvalda, kan dricka. 21Det folk som jag har format åt mig skall höja mitt lov.” (Jes 43:16–21)