1Kor 13:1–13 – Kärlekens väg

Christian Mölk1 Korinthierbrevet, Bibelkommentarer Leave a Comment

1 Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal.

1Kor 13:1
  1. Det här är ett av de mest uppskattade kapitlen i hela Bibeln, med all rätt. Paulus gör en episk utläggning om kärleken, vilket de allra flesta människor, troende så väl som icke troende, tycker är det största som finns. Men, om man inte känner till kapitlets kontext, riskerar man både att missa vad Paulus menar samt använda detta kapitel på ett sätt som Paulus aldrig tänkte när han skrev det. Så innan vi går igenom kapitel 13 kan det för det första vara bra att känna till att det grekiska språket har fyra olika ord som översätts till ”kärlek” på svenska, och Paulus skriver inte om ”eros”, den romantiska kärleken, utan om ”agape”, den självutgivande kärleken. För det andra att ett återkommande bekymmer med församlingen i Korinth var att de hade en benägenhet att visa mer egoistisk kärlek till sig själva än utgivande agape-kärlek till varandra. Församlingen i Korinth var på en destruktiv väg som ledde till att de bland annat värdesatte sin egen kunskap så högt att det ledde till att församlingsmedlemmar gick förlorade (1Kor 8:11), deras jakt efter visdom ledde till splittring och rivalitet (1Kor 3:4), deras relationer ledde till skilsmässa (1Kor 7), deras nattvardsmåltider ledde till att församlingsmedlemmar gick hungriga (1Kor 11:20-22), osv, osv. Nu vill Paulus därför i kapitel 13 göra en parentes mitt emellan kapitel 12 och 14 för att visa dem en bättre väg, där Paulus undervisar korinthierna att i kärlek bygga upp församlingen som helhet med hjälp av exempelvis profetians gåva, i stället för deras överdrivna fokus på tungotalets gåva som bara byggde upp dem själva var och en för sig. Kunskap, visdom, relationer, nattvardsmåltider och tungotal är superbra, men bara om det görs i kärlek, för annars är det helt tomt och meningslöst.
  2. Den kärlek Paulus skriver om här är inte vilken kärlek som helst, utan ”agape”, den självutgivande kärleken som ytterst kommer från Gud själv (1 Joh 4:8, 16, Joh 15:10, Rom 5:5, Rom 8:35, 2 Thess 3:5). På grekiska finns fyra olika ord som översätts till ”kärlek” på svenska:
    1. Agape = Den självutgivande kärleken. En tillgiven, öm, välvillig och god kärlek. Detta grekiska ord används framför allt för att beskriva Guds självutgivande kärlek till mänskligheten genom Jesu död och uppståndelse (Joh 3:16, 1 Joh 4:9–10).
    1. Eros = Den romantiska kärleken.
    1. Filia = Agape och filia används ofta synonymt, men när de åtskiljs så kan man beskriva filia som den starka kärlek eller gemenskap man kan känna baserat på gemensamma intressen, exempelvis i en familj, församling eller sportklubb.
      1. Ordet ”filadelfia” betyder ”broderskärlek” och är ett vanligt namn på nutida pingstförsamlingar.
    1. Storge = Omsorgsfull kärlek visad mot exempelvis sina egna barn.
  3. På grund av att Gud är kärlek (1 Joh 4:8) och har gett av denna sin kärlek till oss genom Jesu död och uppståndelse (Joh 3:16) så ska också vi älska Gud och våra medmänniskor (Matt 22:37-39) genom den helige Ande (Gal 5:22). Det viktigaste och mest centrala i det kristna livet är alltså att ”älska Gud” och ”älska sin medmänniska” (Matt 22:37-39), genom att efterlikna Jesus (Rom 15:2–3, Ef 5:1–2). Men kristna ska inte bara älska sina medmänniskor och vänner, utan även sina fiender (Luk 6:27-36).
  4. Den kärlek som vi uppmanas att sträva efter och låta växa fram i oss genom den helige Ande är ”agape-kärleken”. Jesus dog inte på korset för vår skull därför att han plötsligt och spontant fick romantiska känslor och blev ”kär” i oss, utan för att han hade bestämt sig för att älska oss trots våra synder och brister.
    1. På samma sätt ska vi inte bara gå till kyrkan när vi ”känner” för det, eller bara ta hand om våra medmänniskor när vi får empatiska känslor i vårt hjärta. Nej, vi ska bestämma oss för att vi älskar Gud och vill leva för honom, och bestämma oss för att leva ett kärleksfullt liv där vi hjälper våra medmänniskor inte baserat på våra egna känslor utan på omsorgen om den andre.
    1. I ett livslångt äktenskap är agape-kärleken ett viktigt fundament. Om kärleken enbart består i ”eros”, den romantiska kärleken, så skulle förhållandet få problem och kanske till och med ta slut, så fort som de romantiska känslorna lägger sig. Äktenskapet behöver bygga på både den romantiska kärleken och agape-kärleken, dvs. att man både har känslor för varandra och att man bestämmer sig för att älska varandra i både nöd och lust.
  5. De ”änglars språk” som Paulus syftar på är högst troligtvis tungotal. Men när Paulus kallar ”tungotal” för ”änglars språk” är det förmodligen korinthiernas syn på tungotal, inte Paulus. När Paulus undervisar om tungotal i kapitel 12 och 14 kallar han den gåvan helt enkelt för ”tungotal”. Men nu när han på ett lyriskt språk hänvisar till korinthiernas överdrivna bruk av tungotalets gåva kallar han det för ”änglars språk”, förmodligen därför att det var så korinthierna själva såg på den gåvan, som att de talade ”änglars språk” eftersom de hade blivit ”änglar”. I princip alla de problem som fanns i församlingen i Korinth bottnar nämligen i att vissa korinthier verkar ha sett sitt överflöd av Andens gåvor, och i synnerhet tungotalets gåva, som ett bevis på att de redan här och nu har blivit de ”änglar” som Jesus sa är ”uppståndelsens barn” som ”varken gifter sig eller blir bortgifta”: “Men de som anses värdiga att nå den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. De kan inte dö längre, för de är som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn.” (Luk 20:35–36) I och med att de anser att de har nått en ny högre nivå av andlighet och betraktar sig själva som änglar så har de inte längre behov av Paulus barnsliga undervisning om korset, de vill inte längre vara gifta eller bli gifta ”som änglarna” (Luk 20:35-36, 1Kor 7), med konsekvensen att andliga människor inte syndar med den fysiska kroppen och därmed kan ägna sig åt sexuell omoral (1Kor 6:9-10), de börjar sudda ut gränserna mellan manligt och kvinnligt ”för änglarnas skull” (1Kor 11:10), de tror att det inte finns någon ”uppståndelse från de döda” (1Kor 15:12-13), och de talar i tungor, ”änglars språk” (1Kor 13:1), på ett överdrivet sätt.
    1. Det finns i den antika judiska litteraturen indikationer på att man kunde tala änglars språk i samband med andliga upplevelser, åtminstone skulle man kunna tolka några verser ur den judiska skriften Jobs testamente (skriven någon gång mellan 100 f.Kr. och 100 e.Kr.) så: “Her mouth spoke in the language of those on high; for her heart was transformed, being lifted above the worldly things. She spoke in the dialect of the Cherubim, singing the praise of the Ruler of the cosmic powers and extolling His glory.”[i]
    1. Att beskriva tungotal som ”änglars språk” verkar också förekomma hos den kristne författaren Tertullianus (160–225 e.Kr.), som i sin bok De Anima beskriver en kvinna som tillhörde den kristna gruppen Montanisterna: ”Vi har nu bland oss en syster vars lott det har varit att gynnas med olika uppenbarelsegåvor, som hon upplever i Anden genom extatisk vision mitt i de heliga riterna på Herrens dag i kyrkan: hon samtalar med änglar, och ibland t.o.m. med Herren; hon både ser och hör mystiska budskap; somliga mäns hjärtan förstår hon, och till dem som är i nöd delar hon ut hjälp.”[ii]
    1. Paulus poäng med tungotal är att det är för församlingen som helhet helt meningslöst att någon i gudstjänsten tala i tungor utan att bli uttydd, som om tungotalet vore en slags statusmarkör för en högre andlighet eller djupare visdom. Det blir som att lyssna på radio utan att ha rattat in rätt frekvens så att man bara hör ett störigt brus. Detta eftersom den som talar i tungor inte visar kärlek mot de andra medlemmarna i församlingen. Även om tungotalet verkar ha varit den gåva som korinthierna missbrukade mest, så gäller samma poäng för alla gåvor; de är bra och ska användas, men bara i kärlek!
  6. Kanske använde Paulus just ”brons” som exempel på något som ekar därför att Korinth var känt för sin tillverkning av högkvalitativ brons. Hur det korinthiska bronset tillverkades var länge ett mysterium, men nu för tiden tror man att det var en legering av koppar med små mängder guld och/eller silver. Av alla antikens olika bronssorter så var korinthiskt brons det allra mest värdefulla. Föremål gjorda av korinthiskt brons var ovärderliga, till och med av större värde än om de hade gjorts i guld eller silver. Enligt legenden skapades korinthiskt brons först av en slump, när Lucius Mummius år 146 f.Kr. förstörde och brände Korinth och stadens enorma mängder av guld, silver och koppar smälte samman och bildade korinthiskt brons. Dock är denna legend inte speciellt trolig eftersom korinthiskt brons fanns tidigare än så.
    1. Paulus poäng är att om man har ett för ensidigt fokus på tungotal och bara talar i tungor utan någon tanke på att bygga upp församlingen, då är det bara ett skrän och ekande oljud. Det är inget fel att tala i tungor, tvärtom, men fokus behöver vara på att i kärlek bygga upp varandra.

2 Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting. 3 Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting.

1Kor 13:2-3
  1. Efter att ha inlett med tungotalets gåva, ”änglars språk”, i vers 1, så lägger Paulus i vers 2 till ytterligare tre nådegåvor från sin tidigare lista i förra kapitlet: profetians gåva, kunskapens ord och trons nådegåva (1Kor 12:8–10). Paulus jämför dessa nådegåvor med kärlek genom att skriva ”all” tre gånger och kontrastera det med ”ingenting”. Poängen är att om man har alla nådegåvor men saknar kärlek så har man egentligen ingenting, eftersom nådegåvorna är tänkta att fungera i kärlek.
  2. Därefter går Paulus ett steg längre, och menar att om man säljer allt man äger och ger till de fattiga, men saknar kärlek så vinner man ingenting. Om man offrar till och med sin egen kropp, men inte har kärlek, så vinner man heller ingenting.
  3. Poängen är inte att kritisera varken nådegåvor, att ge till de fattiga eller att leva ett uppoffrande liv i sig, utan att visa att till och med goda gärningar är meningslösa utan kärlek.

4 Kärleken är tålig och mild.

1Kor 13:4a
  1. Efter att ha poängterat hur viktig ”kärleken” är för det kristna livet, så går Paulus nu vidare med att förklara vad agape-kärlek är för något och vad det inte är för något.
  2. ”Kärleken är tålig och mild”, vilket med ett paulinskt språkbruk innebär att Gud leder oss människor till ”omvändelse” och erbjuder ”evigt liv” genom tron på Jesus i stället för att ge oss ”vrede och straff” som han egentligen borde med tanke på att vi alla är syndare (Rom 2:4).
    1. På samma sätt bör vi människor också visa tålig och mild kärlek genom att inte döma eller straffa varandra, utan i stället hjälpa, vägleda och lärjungaträna varandra i den kristna tron på vår vandring mot det eviga livet. Vår förebild är hur Gud själv agerade när han uppenbarade sig på vår jord i Jesus.

Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. 5 Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. 6 Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. 7 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 8 Kärleken upphör aldrig.

1Kor 13:4b-8a
  1. Här beskriver Paulus vad agape-kärlek inte är för något, vilket i princip är en lista på beteenden som Paulus anser att korinthierna uppvisat. Därav förstår vi att hur vacker denna lyriska hymn över kärleken än är, så är den skriven till församlingen i Korinth med just deras specifika situation i åtanke. Hade situationen varit en annan hade ordvalen varit annorlunda.
    1. ”Kärleken avundas inte”, vilket däremot korinthierna gör i och med att de strider med varandra om vilken Bibellärare som är bäst (1Kor 3:3, 1Kor 4:6). En gemenskap i kärlek skapar inte en församling där olika ledare ställs mot varandra och där församlingen splittras upp i grupper som motsätter sig varandra. En ledare armbågar sig inte fram på bekostnad av andra.
    1. ”Kärleken skryter inte”, vilket vissa ledare i församlingen i Korinth verkar ha gjort på Paulus bekostnad. De tänkte om sig själva att de var ”visa” (1Kor 3:18), att de hade ”kunskap” (1Kor 8:2) och att de var särskilt andliga och profetiska (1Kor 14:37). De ville dra fokus på sig själva i stället för att se till församlingens bästa som helhet.
    1. ”Kärleken är inte uppblåst”, men det var däremot många av korinthierna! Inte nog med att de tolererade synd i församlingen, de var arroganta och till och med stolta över den. I stället för att församlingen i Korinth blev ”bedrövade” över att en man i församlingen levde i ett incestuöst förhållande, så var de ”uppblåsta” över detta (1Kor 4:18-19, 1Kor 5:2).
    1. ”Kärleken beter sig inte illa”, vilket man inte kan säga om korinthierna när de exempelvis ”förödmjukar dem som inget har” när de rika frossar i mat under Herrens måltid medan de fattiga hungrigt får titta på (1Kor 11:22).
    1. ”Kärleken söker inte sitt”, vilket däremot vissa korinthier gjorde exempelvis när de insisterade på att få äta kött offrat till avgudarna (1Kor 10:24, 1Kor 10:33). De ansåg att de hade ”rätt” att äta sådant kött, vilket de i och för sig hade rätt i, men i och med att det ledde till problem för andra församlingsmedlemmar borde de enligt Paulus avstå sin egen rätt för andras skull. Egentligen är detta själva essensen i kristen kärlek, dvs. en kärlek som inte går ut på att älska sig själv på bekostnad av andra, utan sätta andra högre än en själv (Fil 2:4).
    1. ”Kärleken brusar inte upp”, vilket innebär att man har stort tålamod och inte blir provocerad så fort någon säger något. Det finns mig veterligen ingen direkt koppling mellan detta uttryck och situationen i Korinth, åtminstone inte vad som framgår i 1 Korinthierbrevet. Kanske kände Paulus till att vissa av ledarna i församlingen hade lätt för att brusa upp, men det är inget han skriver om i brevet i alla fall.
    1. ”Kärleken tänker inte på det onda”, utan överlåter domen åt Herren. På samma sätt som Gud inte ”tillräknade människorna deras överträdelser” (2Kor 5:19), så varken hämnas vi eller håller bittert fast vid de dumheter andra människor har gjort mot oss, utan låter Gud ta hand om domen (Rom 12:19–21).
  2. Efter att ha gått igenom både vad kärleken är och inte är, så förklarar Paulus också att en kärleksfull människa ”gläder sig inte över orätten”, oavsett vem som drabbas, vare sig det är en vän, fiende, församlingsmedlem eller icke troende. Tvärtom ”gläds” en kärleksfull människa alltid ”med sanningen”. Om Guds verk går framåt genom andra så blir vi inte avundsjuka utan glada.
  3. Paulus avslutar sin beskrivning av kärleken med att i princip förklara att den aldrig tar slut och aldrig ger upp, oavsett hur stora hinder den möter. Om man läser hela 1 Korinthierbrevet och förstår vilken oerhörd besvärlig situation det hade blivit i församlingen, så tror jag de allra flesta hade gett upp om församlingen och lämnat den åt sitt öde. Men Paulus vägrar ge upp därför att han älskar församlingen och vet att Gud kommer att få sista ordet och segra till slut. Kärleken tar aldrig slut (ordagrant ”kärleken faller aldrig”) därför att vi vet att Gud kommer att ställa allting till rätta så småningom.
  4. En utvecklande utmaning är att byta ut ”kärleken” mot ”jag” och se på hur många områden man behöver helgas: Jag är tålig och mild. Jag avundas inte, jag skryter inte, jag är inte uppblåst. Jag beter mig inte illa, jag söker inte mitt, jag brusar inte upp, jag tänker inte på det onda.

Men profetiorna ska försvinna, tungomålen ska tystna och kunskapen försvinna. 9 Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, 10 men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna. 11 När jag var barn talade jag som ett barn, tänkte som ett barn och förstod som ett barn. Men sedan jag blivit vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd. 13 Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

1Kor 13:8b-13
  1. Paulus vill nu förmå korinthierna att värdera kärlek högre än sin egen uppblåsta syn på sig själva och sin andlighet genom att sätta både kärleken och de andliga gåvorna i ett evighetsperspektiv. Förmodligen tänkte korinthierna att deras höga nivå av andlighet och deras rikedom på andliga gåvor (1Kor 1:7) var ett tecken på att Guds rike storligen fanns i deras församling. Men Andens gåvor är i en bemärkelse bara en ”försmak” av det framtida fullbordade Guds rike (Ef 1:13-14). När himmelriket etableras till sin fullo behöver vi inte längre dessa andliga gåvor. Det finns exempelvis av förklarliga skäl inget behov av helandets nådegåva i himlen. Men till skillnad mot nådegåvorna, så kommer vår ”tro” på Jesus, vårt ”hopp” om evigt liv” och den ”kärlek” vi får från Gud och som vi visar mot varandra redan här och nu, att ”bestå” när Herren kommer tillbaka och etablerar sitt rike fullt ut. Av dessa tre är ”kärleken” störst, eftersom även om vår ”tro” och vårt ”hopp” finns kvar i evigheten, så är det kärleken som kommer att genomsyra allting.
    1. På samma sätt är det naturligt och rätt för ett barn att bete sig på ett visst sätt, men när barnet blir vuxet så beter man sig på ett annat sätt. I den tid vi lever i nu så är det naturligt och rätt att vi söker de andliga nådegåvorna eftersom det hör denna tid till, men i himlen kommer att bete oss på ett annat sätt eftersom nådegåvorna inte längre behövs.
    1. Paulus förklarar detta ytterligare med en jämförelse som korinthierna var bekanta med. Det liv vi lever nu är en ”spegelbild”, i jämförelse med hur det kommer vara i himmelriket, när vi kommer att få umgås med Herren ”ansikte mot ansikte”. Staden Korinth var som jag skrivit i min kommentar till 1Kor 13:1 känt för sin tillverkning av högkvalitativt brons. En av de saker man tillverkade i detta brons var några av antikens allra finaste brons-speglar.[iii] Det ligger ingenting negativt i att se en ”spegelbild”, men det är onekligen inte riktigt samma sak som att mötas ”ansikte mot ansikte”. Vi har mycket mer att se fram emot!
  2. De tre begreppen ”tro, hopp och kärlek” var något som Paulus ofta återkom till i sina brev (1Thess 1:3, 1Thess 5:8, Gal 5:5–6, Rom 5:1–5, Kol 1:4–5, Ef 4:2–5. Kanske var det ett predikotema som Paulus hade haft när han bodde i Korinth och undervisade i 18 månader?
  3. Sammanfattningsvis kan man säga att korinthiernas överdrivna fokus på Andens gåvor på bekostnad av kärleken är fel eftersom hur bra nådegåvorna än är, så tillhör de denna tidsålder, och kommer inte längre att behövas när Guds rike fullbordas. Kärleken däremot, är ”en väg som vida överträffar alla andra” (1Kor 12:31), i och med att den finns redan här och nu, upphör aldrig och kommer att bestå in i evigheten. 

[i] Testament of Job, 11.21-28

[ii] Tertullianus, De Anima 9

[iii] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014), 717–718.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.