1Kor 11:2–16 – Att be med något på huvudet

Christian Mölk1 Korinthierbrevet, Bibelkommentarer, Biblisk feminism Leave a Comment

2 Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er. 3 Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. 4 Om en man ber eller profeterar med något på huvudet vanärar han sitt huvud. 5 Men om en kvinna ber eller profeterar utan något på huvudet, så vanärar hon sitt huvud. Det är samma sak som att ha håret avrakat. 6 För om en kvinna inte har något på huvudet kan hon lika gärna klippa av sig håret. Men om det är en skam för en kvinna att klippa eller raka av sig håret, så bör hon ha något på huvudet. 7 En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild och ära. Men kvinnan är mannens ära, 8 för mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen. 9 Och mannen skapades inte för kvinnan, utan kvinnan för mannen. 10 Därför bör kvinnan ha en makt på huvudet för änglarnas skull. 11 Men i Herren är kvinnan inte oberoende av mannen eller mannen oberoende av kvinnan. 12 För liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan. Och allt kommer från Gud. 13 Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud utan att ha något på huvudet? 14 Lär inte själva naturen er att det är en skam för en man att ha långt hår 15 men en ära för en kvinna, eftersom hon har fått håret som slöja? 16 Men om någon har lust att strida om detta har vi ingen sådan sed, inte heller Guds församlingar.

  1. Det finns en diskussion mellan teologer om huruvida det grekiska ordet för “huvud” (“kephale” på grekiska) ska tolkas som syftandes på ”auktoritet” eller ”ursprung”. Den traditionella tolkningen är att ”kephale” syftar på någon form av ”auktoritet” när ordet används i en metafor. Exempelvis förklarar det grekiska lexikonet BDAG ”kephale” som någon med ”högre status” eller en ”ledare” (Dom 11:11).[i] Men att använda “kephale” som en beskrivning för vem som har högst auktoritet är enligt den erkände pingstteologen Gordon Fee väldigt ovanligt i antikens grekiska. Det var så ovanligt att när hebreiska texter översattes till grekiska så översatte man i stort sett aldrig det hebreiska ordet för “huvud” (“rosh”) till “kephale” när den hebreiska syftningen var på “auktoritet”. Det grekerna menade med “huvud” var snarare “ursprung” eller “källa”.[ii]
    1. Att både Paulus och Korinthierna förstod uttrycket så bekräftas av vers 8–9 där Paulus skriver att kvinnan kommer från mannen, dvs. mannen är kvinnans “ursprung” eller “huvud”. Paulus syftar på att Gud skapade mannen Adam före kvinnan Eva. Kristus är varje mans ursprung i bemärkelsen att Kristus är “förstfödd före allt skapat” och att allt i himlen och på jorden har skapats “i honom” (Kol 1:15-16). Mannen är kvinnans ursprung i bemärkelsen att Gud skapade kvinnan “av revbenet som han tagit av mannen” (1 Mos 2:22). Gud är Kristi ursprung i bemärkelsen att Jesus kom till jorden som en människa genom den helige Andes försorg.
      1. Ett ytterligare argument för att Paulus menar “ursprung” när han använder ordet “huvud” är hur han använder ordet i sitt brev till församlingen i Kolosse: “Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.” (Kol 1:18). Här ser vi att Jesus är församlingens “huvud” i bemärkelsen att han är dess “begynnelse” och att han är “den förstfödde”. I Paulus andra brev till Korinth kan vi också se att alla som är “i Kristus” föds på nytt och blir “en ny skapelse”: “Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” (2Kor 5:17). För den kristne är Kristus “huvudet” i bemärkelsen att Jesus är det kristna livets start, källan till det nya livet och ursprunget till den nya skapelsen.
  2. Men oavsett om vi ska förstå ”kephale” som ”auktoritet” eller ”ursprung” så handlar problemet i texten i sig inte om huruvida kvinnan har varit ”olydig” eller inte accepterat sin mans auktoritet, utan om att hon ”vanärar” sitt huvud när hon ber eller profeterar utan något på huvudet. Därför tänkte jag gå igenom vad vi vet om bruket av slöjor, sjalar, togor och hår i det judiska och romerska samhället.
    1. Vid romerska hedniska offer- eller böneceremonier var det inte ovanligt att den som ledde ceremonin drog upp sin toga över huvudet som en sjal när de bad till sina hedniska gudar. Romerska män brukade generellt tillbe sina gudar med huvuden täckta för att ödmjuka sig inför sina gudar.[iii] På en väl bevarad staty i den Julianska basilikan i Korinth kan man exempelvis se hur kejsar Augustus har en sådan sjal över huvudet.[iv] Även judar brukade be med en ”bönesjal” på huvudet. Det är inte omöjligt att de romersk-kristna församlingsmedlemmarna i Korinth bad med en toga på huvudet och att de judisk-kristna församlingsmedlemmarna bad med en bönesjal på huvudet.
      1. Om de romerska männen i församlingen drog sin toga över huvudet när de ledde i bön likt romerska hedniska religiösa ledare gjorde, så skulle det mycket väl för dem kunna symbolisera att de ansåg sig vara religiösa ledare i församlingen baserat på deras sociala status ute i det romerska samhället. Om detta var anledningen till att de korinthiska männen hade slöja på huvudet när de bad framgår inte, men hursomhelst så vill inte Paulus att männen ska ha det.
    1. Vid en romersk vigselceremoni var det inte ovanligt att kvinnan som gifte sig tog på sig en slöja, ungefär på samma sätt som kvinnor idag tar på sig en vigselring när de gifter sig. För en kvinna var att ”slöja sig” synonymt med att ”gifta sig”. Slöjan blev sen en synlig indikator ute i samhället på att en kvinna var gift. Om en kvinna blev änka så tog hon av sig slöjan.[v] Det finns också dokumenterat i åtminstone ett fall att en romersk man skilde sig från sin fru på grund av att hon tog av sig slöjan offentligt.[vi]
      1. En gift kvinna hade normalt sett bara slöjan på sig utomhus bland folk, så om församlingen samlades hemma i hennes hus, så vore det inte jättekonstigt om hon inte hade slöjan på sig. Bekymret som Paulus adresserar är dock inte detta, utan han likställer att kvinnor tog av sig slöjan när de bad med att ha håret avrakat. En kvinna som hade begått äktenskapsbrott kunde få håret avrakat i syfte att offentligt skämma ut henne, samt bli degraderad till en prostituerad.[vii] Så om en utomstående skulle komma in på församlingens öppna möten och se en gift kvinna leda i bön utan slöja på sitt huvud, symbolen för att mannen var hennes ”huvud”, dvs. att hon var gift, så indikerade det i en grekisk-romersk kontext, att hon betedde sig som en promiskuös kvinna, en prostituerad eller som en äktenskapsbryterska, och på så sätt skämde ut sitt ”huvud”, dvs. sin ”man”. Icke-kristna romare skulle förmodligen inte vilja vara med i ett sammanhang som ledde till att de gifta kvinnorna inte längre ville hålla sig till sina män.
        1. En något haltande jämförelse med idag skulle kunna vara att gifta kvinnor tog av sig sin vigselring när de kom till kyrkan. Ringen symboliserar ju att man är gift och därmed inte tillgänglig för andra män. Att ta av sig ringen när man kommer till ett sammanhang med andra män skulle skicka väldigt märkliga signaler minst sagt.
    1. I det romerska samhället var kort hår det normala bland män, och långt hår det normala bland kvinnor. I Grekland kunde kvinnor raka av sitt hår om en stor olycka hade hänt, och män kunde låta sitt hår växa långt.[viii] När romare avbildade besegrade fiender var det inte ovanligt att de avbildade männen med långt hår, eftersom det för romare symboliserade att de var ”mjuka” som kvinnor. Romerska män hade normalt sett inte långt hår eftersom det enligt författaren Bruce W. Winters skulle symbolisera att de var feminina ”malakoi”, eller ”passiva homosexuella”, något som inte ansågs särskilt positivt i det romerska samhället som premierade och upphöjde maskulinitet och manlig ”hårdhet” (se kommentar till 1Kor 6:9).[ix]
      1. Enligt den grekisk-romerske filosofen Epiktetos signalerade kroppsbehåring att man var en ”man” och att det var naturen som hade gjort det så. Epiktetos ansåg att en kvinna med kroppsbehåring var ”ett monster som borde visas upp i Rom”, och en man som rakade av sig sitt hår borde visas upp som ”en man som väljer att vara en kvinna snarare än en man”.[x]
      1. I det romerska samhället i Korinth symboliserade alltså kvinnor med kort hår att de var sexuellt lössläppta, och män med långt hår symboliserade att de var feminina män som lät sig utnyttjas sexuellt av andra män. För Paulus var inget av detta något som han ville att de kristna i Korinth skulle signalera ut till samhället.
      2. En ytterligare intressant möjlighet är att Paulus eventuellt hade långt hår när han befann sig i Korinth. Det står nämligen i Apg 18:18 att Paulus efter sin vistelse i Korinth ”låtit raka sitt huvud, eftersom han avlagt ett löfte”. Löftet som hänvisas till är ”nasirlöftet” där den som avlägger ett sådant löfte enligt 4Mos 6 ska ”avskilja sig för Herren” och ”avhålla sig från vin och starka drycker” samt ”låta håret växa fritt på sitt huvud”.
  3. För att landa i någon form av slutsats så vill jag återvända till vers 1, där Paulus skriver att han ”berömmer” församlingen för att de ”håller fast vid den undervisning” som han har ”fört vidare”. Vad är det för undervisning som Paulus har fört vidare från Jesus till korinthierna, och som har något med det han skriver därefter att göra? Eftersom Paulus inte skriver det uttryckligen så kan vi bara spekulera, men en ledtråd är det svårtolkade uttrycket ”för änglarnas skull”. Det skulle kunna vara en hänvisning till Jesus ord i Lukasevangeliet: “Men de som anses värdiga att nå den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. De kan inte dö längre, för de är som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn.” (Luk 20:35–36)
    1. Vi vet att i Kristus så spelar det inte någon roll om man är ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” (Gal 3:28), samt att vi i ”den andra världen” kommer att vara ”som änglarna” (Luk 20:35-36). Redan här och nu har vi som har blivit födda på nytt fått ett ”förskott” av detta nya eviga liv i och med att vi har fått ta emot den helige Ande (Ef 1:13-14). I och med att församlingen i Korinth var mycket rika i Anden och inte ”saknade någon nådegåva” (1Kor 1:7) kan det mycket väl vara så att kvinnorna i Korinth har försökt börja leva detta nya ”uppståndelse-liv” fullt ut redan här och nu. I 1Kor 7 fick detta som konsekvens att kvinnorna inte ville vara gifta. I 1Kor 13:1 får man uppfattningen att korinthierna såg tungotalet som det framtida himmelska språket som ”änglarna” talade. Och i detta kapitel ser vi att det kan vara så att kvinnorna på grund av att de har fått den helige Ande nu anser att de är ”änglar” i bemärkelsen pånyttfödda andliga människor som lever ett uppståndelse-liv. Eftersom de lever detta nya liv har de tagit av sig slöjan när de bad med argumentet att de inte vill ha på sig något som symboliserar att de inte skulle vara jämlika med männen. Genom att göra så suddade kvinnorna ut gränsen mellan män och kvinnor redan här och nu, innan Jesus har kommit tillbaka och upprättat sitt rike. Paulus argumenterar för att kvinnorna har rätt att be och profetera, men att den kristna frihet och jämlikhet vi alla har fått i Kristus inte innebär att gränserna mellan manligt och kvinnligt suddas ut, för i så fall borde ju kvinnorna också enligt Paulus gå hela vägen och klippa sig som män, dvs. då ”kan hon lika gärna klippa av sig håret”. Lösningen för Paulus blir att kvinnorna ska ta på sig slöjorna igen just därför att de är pånyttfödda andliga människor, dvs. ”för änglarnas skull”.
      1. Men oavsett vilken orsak kvinnorna i Korinth har haft till att ta av sig sin slöja, så menar Paulus genomgripande i 1 Korinthierbrevet att man som kristen inte nödvändigtvis alltid måste utnyttja sin ”rätt” till det ena och det andra, om det leder till att medmänniskor far illa, ungefär samma poäng som han gör om offerkött i kapitel 9. I och med sin nyvunna kristna frihet, ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” (Gal 3:28), så har kvinnorna måhända ”rätt” att ta av sig sin slöja. Men om det samtidigt leder till missförstånd och splittring inom församlingen och att samhället utanför tycker de kristna är galna, då bör man kanske fundera ett varv till på hur man använder sin kristna frihet. Om målet med allt vi gör är att bygga upp församlingen och leda människor till frälsning, då måste vi kanske ibland avstå från den rätt vi har så att vi ”gör allt till Guds ära” och inte ”väcker anstöt vare sig hos judar eller greker eller i Guds församling” (1Kor 10:32).
    1. En annan möjlig förklaring till varför Paulus anser att gifta kvinnor bör ha en slöja på huvudet för ”änglarnas skull”, är att ordet till ”angelous” också lika gärna kan översättas till ”budbärare”. En romersk budbärare var inte nödvändigtvis bara en person utsänd för att lämna ett budskap till någon, utan kunde också vara en scout eller spion som samlade information tillbaka till sin chef eller ägare. Romerska hus hade ofta en relativt stor ”vestibulum” (vestibul) öppen mot gatan, innan man kom in i det inre av huset. Det var troligtvis i en sådan ”förgård” eller ”foajé” som de kristna hade sina öppna möten, vilket skulle kunna leda till att människor som gick på gatan utanför skulle kunna gå förbi, höra gudstjänsten och nyfiket titta in. Paulus uppmanar församlingen i Korinth att tänka på detta exempelvis när de på sina möten talar i tungor: “Om nu hela församlingen samlas och alla talar tungomål och det kommer in några som inte förstår eller inte tror, säger de då inte att ni är galna?” (1Kor 14:23).
      1. Det kan alltså mycket väl vara så att Paulus uppmanar de gifta kvinnorna i Korinth att på de öppna mötena ha på sig slöjan, symbolen för att de är gifta, så att eventuella spioner inte skulle kunna anklaga de kristna för att leva ett sexuellt utsvävande liv och på så sätt göra att de kristna inte längre kan samlas alternativt att ingen utomstående skulle vilja komma dit längre. Något liknande, fast gällande en annan fråga hade nämligen hänt i församlingen i Galatien: “Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar.” (Gal 2:4). Det är inte omöjligt att något sådant också har hänt under de ett och ett halvt år som Paulus bodde i Korinth.
      1. Sammanfattningsvis kan man säga att om män hade på sig en slöja när de bad så signalerade det i det romerska samhället att de var religiösa ledare och om gifta kvinnor tog av sig sin slöja när de bad så signalerade det att de var promiskuösa. Båda dessa två budskap skickar felaktiga signaler till eventuella ”budbärare” som kom på de kristnas öppna möten och riskerade att skapa en knepig situation för de kristna. Det var inte ovanligt att romerska myndigheter stängde ner och förbjöd olika sorters religioner eller religiösa sammankomster.

[i] William Arndt, Frederick W. Danker, m.fl., A Greek-English lexicon of the New Testament and other early Christian literature (Chicago: University of Chicago Press, 2000), 542.

[ii] Gordon D. Fee, The First Epistle to the Corinthians, red. Ned B. Stonehouse m.fl., Revised Edition, The New International Commentary on the New Testament (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2014), 554–555.

[iii] Plutarchos, Roman Questions 10

[iv] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 122.

[v] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 127.

[vi] Plutarchos, Roman Questions 14

[vii] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 128.

[viii] Plutarchos, Roman Questions 14

[ix] Bruce W. Winter, After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change (Grand Rapids, MI; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Publishing Company, 2001), 131–132.

[x] Epiktetos 3.1

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.