I dagarna två har jag och församlingens ordförande Anders Hemström varit i Botkyrka för Pingst Rådslag 2023.
Fokus det här året har varit på att Pingströrelsen vill satsa på församlingsplantering.
Åren 2018-2020 hade vi som mål att plantera 30 nya församlingar. För det första nådde vi det målet, och för det andra innebar det att det planterades mer församlingar de åren än det gjorts de tidigare 70 åren.
Så de kommande 10 åren vill vi i Pingst se 300 nya initiativ.
Det kanske låter mycket, men inte om man jämför med att Assemblies of God siktar på 1 miljon nya församlingar de närmaste 10 åren!
Det finns många områden och orter i Norrland som kan behöva ett församlingsplanteringsinitiativ. Dels har vi utflyttningsbygder med församlingar som minskar. Vi har också expansiva orter dit tiotusentals människor beräknas flytta för att jobba på batterifabriker.
Kanske kan vi församlingar i vår region göra en gemensam satsning i Torsboda där en ny fabrik ska byggas?
Detta med församlingsplantering är mycket intressant och inspirerande. Det är inte längre bara en sak för ledarpersonligheter som inte passar in i det etablerade, utan något som hela Pingströrelsen vill göra gemensamt.
Mitt lilla bidrag in i det tänket är detta med migrantförsamlingar. Faktum är ju att det faktiskt redan har startats hundratals nya pingstförsamlingar i Sverige de senaste 20 åren, men de är inte nödvändigtvis anslutna till trossamfundet Pingst FFS.
När jag i egenskap av ny ordförande för Pingst Integration fick 1 minut på mig att berätta min verksamhetsplan för året som kommer så nämnde jag att en ambition vi har är att jobba med att bjuda in pentekostala internationella församlingar in i Pingst-gemenskapen.
Det är ju där det händer grejer, det är ju där det är väckelse, och vi etablerade traditionella pingstförsamlingar vill stå tillsammans med de nya internationella pingstförsamlingarna för tillsammans nå Sverige med evangelium.
Visst, det kommer bli en del friktion gällande teologin och uttryckssätten, men jag hoppas vi ska kunna se bortom det och inse behovet av varandra.
Det var därför väldigt glädjande när Richard Svensson välkomnade nya pingstförsamlingar in i Pingst FFS. En ukrainsk församling, en gammal församling i Bräcke som fått nytt liv genom en afrikansk grupp, och en härlig romsk församling som har döpt 30 pers bara i år!
När jag skriver ”etablerade” och ”traditionella” pingstförsamlingar så håller jag egentligen inte med mig själv. Även vi etablerade traditionella pingstförsamlingar är relativt nya. De flesta är max 100 år, vilket är en ganska kort tidsperiod i sammanhanget. Vi är en rörelse av pionjärer, nytänkare och församlingsplanterare. Det ligger i vårt DNA. Så därför mycket bra att vi nu lyfter upp det som prioriterat. Guds välsignelse över Per–Johan Stenstrand som ska gå i spetsen för detta.
En annan sak som återkom är vikten av att behålla fokus på det centrala. Det viktigaste vi kan ägna oss åt är ju att vinna människor för Jesus. Det finns alltid en risk att debatter påtvingade utifrån vill få oss att tappa fokus på uppdraget. Visst, man måste svara på frågor och finnas med i det offentliga samtalet, men det perifera får inte ta större plats än det centrala.
Vi behöver stå fast i vår tro och inte flytta råmärken som har byggt och format Pingströrelsen till det det är idag. Evangelisationsivern, troendedopet, äktenskapssynen, hjärtat för de utslagna, missionen.
På tal om missionen. Intressant att höra att trots att svenska Pingströrelsen är en relativt liten företeelse globalt sett, 0,001% av världens befolkning, så har 1% av alla världens kristna sina rötter i den svenska Pingströrelsen. Vi har alltså haft en extremt oproportionerligt stor del i den globala missionen. Framförallt på grund av alla de ivriga pionjärmissionärer som vi sände ut för 100 år sen.
Vad gäller ekonomin så har Pingst fortsatt en god ekonomi med drygt 547 miljoner kr i omsättning. PMU och PSK går väldigt bra. Men på grund av att Pingst Förvaltning AB för några år sedan placerat ganska många miljoner i ett företag som inte gått så bra så blir det 0 kr i gåva från PFAB till Pingst. Normalt brukar den gåvan ligga på 6-8 miljoner kr.
Till sist en sak som jag tror ligger på Guds hjärta för Pingströrelsen. Att bli bättre på att bekräfta och avskilja mer kvinnor in i tjänst. Just nu är förhållandevis väldigt få kvinnor i ledande positioner, i synnerhet om man kollar på de högsta positionerna såsom föreståndare. Vi kommer aldrig att bli en rörelse som kvoterar, men en referensgrupp kommer nu att kolla på hur vi kan skapa bättre förutsättningar för ett mer jämställt ledarskap. Mycket bra!
Tack Daniel Alm, Hans-Erik Bylund, Botkyrka Pingst och alla andra som så väl genomfört årets rådslag!