Svensk invandringspolitik och romerna

Christian Mölk Blogg, Integration, Politik, Svensk invandringspolitik Leave a Comment

För att på ett grundligt sätt förstå den svenska invandringspolitiken behöver man sätta sig in i hur Sverige historiskt sett har hanterat ”tattarfrågan” och ”judefrågan”. På 1500-talet började nämligen romer komma till Sverige och på 1700-talet judar. Nedan försöker jag gestalta hur Sverige har hanterat romer med hjälp av Allan Etzlers ”Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige”.

I slutet på 1400-talet och början på 1500-började romerna dyka upp ute i Europa. I den tyska staden Speyer beslöt man år 1489 att alla ”zigenare” skulle utvisas då man menade att de var ”förrädare mot de kristna länderna”. Ur Spanien fördrevs år 1492 en mängd romer till Nordafrika tillsammans med judar och morer. År 1544 dömde en domstol i Utrecht en rom att piskas till blods och få näsborrarna uppslitna, håret och skägget rakat innan han förvisades ur landet. I Frankrike beslöt man år 1551 att alla zigenare skulle utrotas. I Preussen förordnade Fredrik Vilhelm I år 1725 att samtliga romer skulle avrättas. På kvinnor och barn skulle det ena örat skäras av.

Till Sverige kom de första romerna år 1512. Olaus Petri skriver i sin ”En Swensk Croneka” följande notis: ”Samma åår her thet folket som fara omkring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar Tatare, hijt i landet och til Stocholm, förra hadhe the aldrigh her warit.”

Det verkar som att romerna till en början blev väl mottagna i Sverige. I Stockholm stads tänkebok från 29 september 1512 står att de fick bo på ett härbärge och fick en summa pengar av staden: ”Die Sancti Michaelis archangeli komme the tatra hith i byn, hulke som sades wara aff Klene Egiffti land. The hade theris hustrur och barn met them, och somlige hade spenebarn. The lage i Sancti Laurentii gillestughe och wore wedh XXX par. Theris hoffuitsman het her Lasse Matsson etc. Staden skenkte them XX mark.“

Till en början kallade man romer för ”tattare” i Sverige. Kanske förväxlade man romerna med ”tatarer”, ett folk som ursprungligen kom från Centralasien och som deltog i Djingis Khans härjningar i Europa några sekel tidigare. Tatarerna blev kvar i Europa och assimilerades med turkiskspråkiga folk. Stockholm hade sen 1400-talet förbindelser med tatarerna på Krim-halvön, och kanske såg de därför på dessa ”tattare” som en potentiell god handelspartner eller som möjlig bundsförvant mot Ryssland. Under 1600-talet började man i Sverige även kalla romerna för ”zigenare”, och så småningom blev ”resande” också en benämning. Ute i Europa kallade man ofta romer för ”gypsies” eller liknande, eftersom man trodde att de kom från Egypten. Mer troligt är dock att romer ursprungligen kommer från Indien.

Dock dröjde det bara två månader innan den svenska gästvänligheten började naggas i kanten. I november 1512 står det i Stockholms tänkebok om en rättegång mellan en stockholmare och en tattare angående stöld och slagsmål.

När Gustav Vasa kommer till makten vill han att romerna ska lämna Sverige. Till biskopen i Strängnäs skriver Gustav Vasa i april 1525: ”om the tatthare, at han fynner lempe tiil ath komma them her wthur landit.”

Den 28 april 1543 får befallningsmannen i Västerås Rasmus Klott en anmaning av Gustav Vasa att systematiskt driva ut tattare ”by iffrå by” ur landet. Romerna hade fått pass utfärdat av ståthållaren på Kalmar slott, men Gustav Vasa såg tattarna som ”förrädare” som kommit in i landet sjövägen från Tyskland.

År 1550 ger Gustav Vasa befallning att ”säije the tattare til, som ther fare och trigle, liuge och bedrage folck i Östergötland, att the skynde sich her aff riiket med thet alder förste.” De skulle få en viss tid på sig att försvinna: ”och hvar the effther then tiiden her i riikit finnes, skall man dhå straffet hem till liff och godz uthan all nådher.”

Även Svenska kyrkan engagerade sig mot romerna. År 1560 skriver ärkebiskop Laurentius Petri en allmän förkastelsedom: ”Tattare skall presten intet befatta sigh medh, huarken döpa theras barn eller jorda theras lijk.”

Dock fanns det präster som inte lydde denna befallning, något som upprörde ärkebiskopen som år 1573 skickade ett argt brev till kyrkoherden i Sigtuna: ”Migh är tillkenna giffvit, d. Johannes, aff några idra contractister, at i haffven tagit ider före christna the tattare-barn, ändock man haffver så offta förmant clerkerijt, at the sigh medh thet onda folket inthet skola befatta, så at the them göra någrahanda kyrkotienst antingen medh barna christningh, begraffningh eller annat. Ty hosz them är ingen christendom. The huarken wetta eller vilia wetta catechismum eller nogon artichell doctrinae christianae, än sijder at the slicht skole lära theras barn. Så är hosz them inthet christeligit echtenskap in reuerentia sanguinis, wthan the leffua med lögn och bedrägerij, stöld och roff, koklerij (trolldom) och medh thet the kunna hija folk, effter som the slicht motte bedriffua, medan the icke arbeta willia wthan driffua kringh om landet late och fåfenge, görandes menige man tunga och öffuerwold. Wthil Tydzland haffua the ingen platz wthan ther man kan få nogon aff theras partij fatt, henger man honom wp odömdan. Och än tå the warda förmante till bettringh, så betra the sigh aldrigh wtan bliffua emot theras egit samuet obotferdige, för buken och slijka kötzliga frijhet skull.”

Ärkebiskop Laurentius Petri använder det här Bibelordet för att argumentera för sin sak: “Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.” (2Joh 10–11)

Några år senare fastslår ett prästmöte i Linköping att all beröring med kringvandrande tattare skall vara förbjuden; deras barn skulle ej döpas, deras döda ej begravas, deras sjuka ej besökas, deras äktenskap ej helgas. När kyrkoherden i Dingtuna ”gjort de uppenbara Guds föraktare tattarne tjenst med Altanens Sacraments utdelande påskadag och annandag” blev han av med sin tjänst som straff.

År 1576 sände kung Johan en skrivelse till fogdarna i Norrland att förvisa tattarna ur landet eftersom de drar omkring med lögn och bedrägeri, ”tillfogendes wåre undersåter thersamesteds mykidt öfwerwold och oräth, både med wåldgästning, stöldh och mykin annen skalcheet.”

Dock hade kung Johan svårt att få bukt med ”problemet” och skriver till några fogdar i Småland: ”ju mere wij thet förbiude ju flere städies här in”. Kung Johan anbefaller därför att de istället ska skickas till tvångsarbete i gruvorna.

År 1604 börjar en första riksomfattande ”zigenarlagstiftning” framträda. Karl IX tillåter dem inte att ”draga kring i landet” eftersom han tror att de spionerar åt Turkiet: ”Inga Tartare skall man tillstädia at låta draga kringh om landhet, hwilke icke allena förspeija och förkunskapa the Christnas Konungarijke och landh, ther the framdraga, thet the sedhan giffwa Turcken och andre tillkänna, som the Christnas landh förföllia wela, uthan bruka och ther the framdraga myckit tiuffwerij och annan falskheet, så wäll i städherne som på landzbygden, bedragandes och många både unga och gambla med theras kocklerij, signelse och annor sådana fåfängio. Therföre skall ingen Ståthållare, Befallningzman, Fougte, eller hoo han wara kan, fördrijsta sigh att förloffwa them draga igenom theras Befallningh, anten medh theras passebord eller annars. Hwilken thet giör och icke fördriffwer them sin wägh när the komma, utan kan skee tager muthor och böta ther till ottatijo lodh sölff, Konungens eensaak.”

Vid riksdagen i Örebro år 1617 yrkar prästerskapet att tattare ska avvisas ur riket och aldrig beviljas pass att draga omkring med fyra argument:

  1. ”Tattarna hindra undersåtarnas salighet med sitt avguderi,
  2. de äro landet till stor tunga genom gästning och tjuveri,
  3. de föra falska och lögnaktiga berättelser land och rike emellan och veta alla vägar och stigar, där de kunna ledsaga fienden fram, riket till undergång,
  4. deras hop är alla skälmars, mandråpares, tjuvars, horkarlars, horors, kättares och lathundars tillflykt.”

Som svar på prästernas yrkande bestäms kort och koncist: ”The skolla slät och grant aff landet förwijsas.”

För den som förvånas över det faktum att Svenska kyrkan var pådrivande i denna främlingsfientlighet kanske det förvånar ännu mer att den svenske hjältekungen Gustav II Adolf, Lejonet från Norden, till synes var väldigt flyktingvänlig.

Tio år efter prästernas lagförslag skriver Gustav II Adolf år 1627 ett brev om ”Frihet för Fremmande, som willia sättia sig neder i Swerige”. Texten är en inbjudan till sådana som blivit förföljda och tvingade att lämna hus och hem i andra länder att söka sitt ”refugium” i Sverige.

Dock, med tanke på den svenska synen på ”tattare” som fanns vid den här tiden ska det nog inte tolkas som en inbjudan till romer att komma till Sverige och röra sig fritt, utan snarare som ett led i Gustavs ambition att göra Sverige till det protestantiska Europas skyddsmakt och hjälpare för östersjöländernas folk.

Under 30-åriga kriget används romer som soldater i svensk krigstjänst. Men efter Gustav II Adolfs död fortsätter de svenska försöken att få bukt med ”tattarfrågan”. Även om de tidigare svenska kungarna vid upprepade tillfällen försökt få stopp på romerna så har det uppenbarligen inte lyckats och nu försöker man med en rejäl kraftansträngning få ut dem ur landet.

Med ”Placat om Tartarnes fördrifwande af landet” från den 28 juli 1637 kom den första allmänna ”zigenarförordningen” till stånd. Plakatet inleds med att i Sverige finnes ”en stor hoop Sikeiner eller Tartare, som skåcketals omlöpa i Provincierne ifrån then ena orten till den andre.” Romerna anklagas för bedrägeri, lögn, tjuveri, trolldom och ogudaktighet, och ”alle sådane Tattare och Tatterskor medh hele deras anhang, så wäl Qwinnor som Män, som inom wåre och Sweriges gräntzor wistas, skole innan den 8 Novembris nästkommande wara förplichtade att fly och wijka uthur wårt Konungarijke och alle des underliggiande Provincier.” Om en tattare hittas ska de ”låta dem straz fastgripa, hwad godz medhfare afhända, och så månge karlar der ibland äre uthan någon wijdare förfrågan, Process och Rättegång ophängia och til lijfwet straffa, men alle deras kånor och barn skola de låta Häradt ifrån Häradt sin koos uthur landet uthdrifwa.” Allmänheten förbjöds att hysa och härbärgera tattare och tatterskor.

Plakatet fick dock ringa effekt. Att utan rättegång och dom hänvisa tattare till galgen föll inte i god jord hos svenskarna. Så kallade ”tattarmål” hänvisades fortlöpande till domstolarna, trots plakatets föreskrifter. Det är tydligt att folk i allmänhet inte behandlar romerna så illa som lagstiftarna vill försöka framtvinga. Tur är väl det, för ute i Europa är förföljelserna mot romer ännu värre.

Några år senare, år 1642, kungjordes en ny, något mildare, förordning. Tattare skulle nu bara drabbas av omedelbar avrättning om de övertygats med tjuveri eller annan otillbörlig handling och missgärning. Övriga skulle landshövdingen köra ut ur sitt län samt kommunicera därom med nästa landshövding tills de från det ena länet till det andra helt drivits ut ur riket.

Från och med 1675 försöker kung Karl XI att nyttja romerna i rikets tjänst. Han beslutar att unga och friska romer ska ”tagas till knektar”. Dock börjar romerna vid den här tiden i allt större utsträckning söka sig in till städerna för att erhålla laga försvar som borgare.

Även hos Svenska kyrkan märks en mildare ton: ”Om the landzstrykare, som hoss oss tartare kallas, skulle emot wårt förbud uti wårt rijke sig insmyga, och här föda någre barn, eller föra nyligen födde med sig, åt hwilka the begära döpelsen; tå skal sådant tillåtas, och föräldrarna troligen förmanas, at sättia sig här neder på en wiss ort, låta sig underwijsa i then christeliga läran och träda till Gudz församlingz gemenskap; eller i widrigt fall lemna barnen qwar, hwilka wåre embetsmänn skola låta försöria.”

När vi så småningom kommer fram till 1700-talet och krigarkonungen Karl XII framträder ett antal obekräftade rykten av intresse. När Karl XII promenerade tillsammans med en hovman och mötte ett tattarfölje, svarade han på en hånfull anmärkning av hovmannen, att han ”hellre ville ha en tattare än flera andra i sin här”.

Om Karl XII och romerna står det i Uppsala folkminnesarkiv: ”Jo si Karl den XII, nä han va i Tåteriet, han töckte dä va ett sånt krigiskt folk di där, så han to mä se uttå dom hem te Sverjet. Han ska si, att dä va en krigare Kal XII; han va ute på sånne färder. Men dä ä ett otäckt folk di där, ene riktie banditer, di hogger ihäl varannra mä kniva. Men nu få di love åtlyda Sverges laja å va svenska medbörgere.”

Med tanke på att begreppet ”tattare” ursprungligen blandades ihop med ”tatarer” från Krim-halvön (som låg inte långt från Karl XII:s strider) kan man dock undra om det inte snarare är tatarer, och inte romer, som Karl XII tog med sig hem till Sverige.

Dock verkar inte alla ha uppskattat romerna lika mycket som Karl XII. Carl Gustaf Hård, landshövding i Malmöhus län, meddelar i skrivelse till kungen år 1721 att man i hans län påträffat zigenare som stryker omkring och gör olägenheter, i synnerhet vid enstaka torp och gårdar. Han griper dem, sätter dem i 14 dagars arrest och överför dem sen till Danmark om natten. Emellertid kommer de dock tillbaka igen utan pass och bevis och nu vill Hård skicka dem till Pommern för att driva dem vidare in i Tyskland. Kung Fredrik I beviljar Hårds begäran och befaller zigenare ”wid döds och dylikt hårt straff” att komma tillbaka.

När vi kommer in på 1900-talet blev tvångssterilisering en del av den svenska politiken gentemot romer. ”Undermåliga människor”, som dessutom var onaturligt fruktsamma, påstods hota samhället genom att kraftigt öka de sociala kostnaderna. Mellan 1935 och 1970 steriliserades mer än 60 000 svenskar som ett led i att ”förbättra befolkningsunderlaget”.

Tvångssteriliseringarna förekom under en tid då Socialdemokraterna för det mesta innehade regeringsmakten, men steriliseringsfrågan gick över alla partigränser. När en svensk steriliseringslag kom på plats 1941 uttryckte sig exempelvis justitieminister Karl Gustaf Westman, bondeförbundet (idag Centerpartiet), sig så här om lagen: ”ett steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag, som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Med steriliseringslagen kunde Sverige sterilisera ”asociala personer”, bland annat kriminella, alkoholister och ”lösdrivare”, ett begrepp ofta använt om ”tattare”.

En läkare skriver i sin steriliseringsansökan till Medicinalstyrelsen: ”Fadern är tattare, vagabonderar, drar kniv, är illa känd och anses vara imbecill.” En annan läkare skriver: ”Mörk. Typiskt tattarutseende. Typiskt tattarpsyke: hal, lögnaktig och feg.”

Det finns inga uppgifter om hur många romer som steriliserades med stöd av den svenska lagstiftningen, men sammanlagt var det 1 755 personer som tvingades till sterilisering av ”sociala skäl”.

Idag beräknas det leva omkring 50–100 000 romer i Sverige och de har status som nationell minoritet med särskilda rättigheter gällande språk och kultur.

Sammanfattningsvis kan man säga att även om Sveriges hanterande av romer fick sig en vänlig start så har den i det stora hela präglats av kungens och Svenska kyrkans försök att utvisa dem ur landet, alternativt avrätta dem utan dom. De har ansetts vara förrädare, landstrykare, tjuvar, lögnare, mördare som ägnat sig åt ogudaktigheter och trolldom.

Dock glimtar en främlingsvänlighet ibland igenom den kompakta kungliga och kyrkliga främlingsfientligheten, framförallt hos de två kungarna Gustav II Adolf och Karl XII, men även hos den svenska befolkningen som i allmänhet inte verkar vilja hörsamma och förverkliga överhetens fördomsfulla syn på romerna.

Share this Post

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.