4 Moseboken 14:1–10 – Folket gör uppror

1Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. 2Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” 4Och de sade till varandra: ”Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten.” 5Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. 6Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder 7och sade till hela Israels menighet: ”Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. 8Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem.” 10Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem.

4 Mos 14:1–10
  • 1Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. 2Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” 4Och de sade till varandra: ”Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten.”
    • Det fantastiska ordet ”knota” kommer ursprungligen från ordet ”stanna”, i bemärkelsen ”övernatta” eller ”stanna permanent”. Ordet används för att beskriva hur någon fastnar i ett tillstånd av att klaga och vara obstinat.
    • Israels folk klagar på Mose och Aron, men egentligen klagar på de på Gud, eftersom det var Gud som hade gett Mose detta löfte att inta Kanaans land.
      • Om man som vanlig församlingsmedlem upplever att det är stiltje eller inte fungerar som det ska, så är det lätt att kritisera pastorn eller ledarskapet och tro att det blir bättre om man byter ut pastorn. Men det är inte säkert att det är det som är problemet.
      • I detta fall agerade Mose på uppdrag av Gud, men Israels folk blev rädda och blev rädda när de såg problemen framför sig. Israel bestämde sig för att de hellre skulle gå tillbaka till sitt gamla liv som slavar i Egypten än att möta fienden i Kanaans land.
        • På samma sätt kan du och jag känna oro inför de hinder som ligger mellan oss och Guds löften, eftersom vi inte tror att det är möjligt att överkomma hindren. Kanske ger vi då upp och avstår allt det goda Gud har lovat oss och går tillbaka till ett vanligt liv utan tro på Gud.
    • Israels uppror mot Guds plan är stor. De anklagar Gud för att vilja mörda dem och deras barn. Men ironiskt nog ledde deras uppror till att de själva skulle dö i öknen och deras barn skulle få gå in i Kanaans land.
    • När man inser att det faktiskt kan vara en kamp att utkämpa innan man får gå in i de välsignelser Gud har lovat, då är det lätt hänt att man ryggar tillbaka och överger tanken på att gå i tro och vandra i Anden. Men ibland kan själva kampen mot det onda vara en del av det löfte som Gud gett. Gud har nämligen lovat att både vara med i striden mot det onda och att besegra det onda.
    • Som en kulmination av Israels uppror säger Israel nej till Guds plan, nej till Guds ledare och nej till Guds löftesland.
  • 5Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. 6Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder 7och sade till hela Israels menighet: ”Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. 8Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem.”
    • Som en respons på folkets uppror börjar de äldre ledarna, Mose och Aron, att be till Gud, och de yngre ledarna, Josua och Kaleb, att predika för folket. De äldre är visa av erfarenhet och de unga är entusiastiska inför vad Gud kan göra. Här ser vi att både de äldre och de yngre fyller en viktig funktion. Bön och predikan är en bra kombination!
      • Josua och Kaleb förkunnar att ena halvan av Guds löfte, dvs. att landet ska vara ett gott land, är sant. Därför kan de också lita på att andra halvan av löftet, dvs. att de ska med Guds hjälpa inta landet, också kommer att vara sant.
        • De mirakler Gud har gjort tidigare i våra liv tjänar ofta som en påminnelse om att Gud är kapabel att göra fler mirakler i våra liv.
  • 10Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem.
    • Inget kan vara mer irriterande för en troende utan tro, än en troende med tro.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.