2 Mos 17:8-16 – Amalekiterna besegras

⁸ Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. ⁹ Då sade Mose till Josua: ”Välj ut manskap åt oss och dra ut i strid mot Amalek. I morgon ska jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.” ¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek, medan Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. ¹¹ Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. ¹² När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga tills solen gick ner. ¹³ Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd. ¹⁴ Herren sade till Mose: ”Skriv upp detta i boken så att ni inte glömmer det och inpränta det hos Josua, för jag ska utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.” ¹⁵ Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. ¹⁶ Han sade: ”En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren ska strida mot Amalek från släkte till släkte.

• ⁸ Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim.
  • Amalekiterna var ett folk i Negev och Sinaiöknen som härstammade från Amalek, Esaus sonson (1Mos 36:12). Trots släktskapet mellan Israel och Amalek väljer amalekiterna att attackera sina bröder utan provokation. Kanske var de rädda att Israel skulle ta deras territorium. Men eftersom Gud gett Jakob (Israel) löftet om Kanaans land (1Mos 28:13), inte Negev och Sinai, fanns det egentligen ingen orsak till oro.
    • När Israel var trött och utmattat efter vandringen i öknen och flykten från Egypten, så anföll amalekiterna bakifrån, mot eftertruppen, mot alla de svaga som hade blivit efter – barn, gamla och trötta (5Mos 25:17–19). Detta gör anfallet särskilt fegt och symboliskt: Amalek representerar den andliga verklighet som alltid försöker slå till där Guds folk är som mest sårbara.
  • Det är oklart exakt vart Refidim låg, men någonstans på Sinaihalvön. En del menar att namnet kommer från det hebreiska ordet ”raphad”, som betyder att stödja, vila, göra bekvämt. Refidim betyder i så fall ”viloplats”.
    • Det är ironiskt att det är just på ”viloplatsen” som Israel blir attackerade. De är trötta, törstiga och behöver vila. Just då passar amalekiterna på att anfalla.
    • Refidim markerar övergången mellan tiden då Gud ensam kämpade för sitt folk när han räddade dem ut ur Egypten, och tiden då folket själva måste lära sig att strida med hjälp av Guds kraft. I Refidim lär sig Israel att varken luta sig tillbaka och tro att Gud ska göra jobbet åt oss, men att heller inte gå i egen kraft och försöka göra jobbet åt Gud. Israel måste kämpa när Gud säger det, men de är beroende av Guds kraft för att vinna segern.
  • En viktig och ofta dyrköpt lärdom från denna text är att Djävulen ofta angriper Guds folk där vi är som svagast och/eller när vi vilar eller börjar bli bekväma. Därför behöver församlingen särskilt skydda de trötta, nyfrälsta och sårbara. Vi behöver också tänka oss för både en och två gånger när vi själva befinner oss på en bekväm ”viloplats”. Det är lätt att luta sig tillbaka efter att Gud har gjort ett stort mirakel men det häftiga har lugnat ner sig lite. Det är ofta just då Amalek kommer – när glädjen efter undret har lagt sig, och vi tror att kampen är över.

• ⁹ Då sade Mose till Josua: ”Välj ut manskap åt oss och dra ut i strid mot Amalek. I morgon ska jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen.”
  • Gud hade nyss befriat sitt folk ut ur Egypten genom under och tecken – utan att de själva behövde slåss. Nu låter Gud dem möta sin första strid som fria människor. Det är en pedagogisk prövning: de måste lära sig att samverka mellan mänskligt ansvarstagande och gudomlig kraft, de måste lära sig att vara beroende och delaktiga på samma gång.
  • Det finns tider då Gud säger: ”Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2Mos 14:14), men det finns också tider då han säger: ”Gå ut och kämpa i Herrens namn.” Det andliga livet kräver både vila och strid.
  • Det här är första gången som Josua nämns i Bibeln. Hans namn betyder ”YHWH frälser” eller ”Herren är frälsning” – samma betydelse som namnet Jesus i Nya testamentet. På så sätt blir Josua redan här en förebild på Kristus som leder Guds folk till seger.
    • Det är intressant att notera att det inte är Josua själv som tar sig rollen som ledare, utan det är Mose som säger åt honom vad han ska göra. Andligt ledarskap är alltid något som blir givet, inte taget.
  • Josua hade fått ett tydligt uppdrag och kunde med ungdomlig iver och entusiasm ta sig an uppgiften, men Mose hade sagt att han ”imorgon” skulle ställa sig på berget. Hur ivrig Josua än var så var han tvungen att invänta Guds rätta tid. Hade han gått i egen kraft hade han inte haft Guds välsignelse med sig, och hade inte vunnit striden, hur duktig krigare han än var.
    • Ledarskap i Guds rike börjar alltid med lydnad och att invänta Guds rätta tid, inte att springa före i egen kraft.

• ¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek, medan Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden.
  • Mose tar den andliga positionen på höjden, medan Josua leder den praktiska kampen i dalen. Tillsammans blir de ett exempel på samarbetet mellan bön och handling. Mose undviker inte striden, men han förstår att den ytterst sett vinns genom förbön, inte genom mänsklig styrka.
  • Aron var översteprästen och symboliserar den religiösa institutionens liturgiska tjänst. Hur var en man från Juda stam som symboliserar det folkliga lekmannaengagemanget. När de hjälps åt lyckas de stödja Mose i hans uppgift.

• ¹¹ Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget.
  • Det hebreiska ordet för ”hand” (yad) kan också översättas till ”makt” eller ”kraft”. När Mose lyfte upp sin hand mot Gud, symbolen för den egna kraften och makten, då vann Israel, men när han sänkte ner handen så förlorade Israel.
  • Att hålla upp händerna var den vanliga böneställningen (2Krön 6:12–13; Ps 63:5; 1Tim 2:8). Här blir det en synlig bild på beroendet av Gud: när bönen är uthållig vinner Guds folk, men när bönen avtar får fienden överhanden.
  • Mose hade en gång försökt befria Israel genom egen kraft (2Mos 2:11–15). Nu, efter årtionden i Guds skola, har han lärt sig att verklig seger kommer när man låter Gud strida.
  • En viktig lärdom från detta är att bönens kraft inte kan överskattas. Gud låter inte folket vinna utan strid — de måste engagera sig. Men samtidigt visar han att kraften inte ligger i svärdet, utan i Guds hand.
    • Guds folk segrar inte genom aktivitet, utan genom beroende. En församling som slutar be blir snabbt ett lätt byte för fienden.

• ¹² När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga tills solen gick ner.
  • Det hebreiska ordet för ”tung” (kavad) är väldigt likt det hebreiska ordet som används för att beskriva Guds ”härlighet” (kavod). Mose bär på någonting andligt ”tungt”. Alla som har stått i bönetjänst vet att det kan på samma gång vara en väldigt härlig uppgift, samtidigt som det är en väldigt tung uppgift att bära.
  • Den böneuppgift Mose hade var inte så lätt som man kanske kunde tro. Den kräver uthållighet. Mose klarade inte uppgiften ensam – men Aron och Hur hjälpte honom. De kunde inte ersätta hans kallelse, men de kunde stötta honom i den.
    • Här ser vi en djup princip för församlingen: Den som bär andligt ansvar behöver människor som står vid hans sida och håller upp händerna i bön. Andligt ledarskap är aldrig en one-man-show. Mose behövde både Gud och människor – en fin bild på gemensamt andligt ansvar. När en ledare är trött ska han inte först och främst bytas ut – utan framför allt stöttas.
    • Vi förstår också av denna text att ingen människa, inte ens Mose, är tillräckligt stark i sig själv för att klara allt själv. Hur bra andlig ledare du än är så är vi alla beroende av varandra för att klara av våra gudagivna uppgifter. Det är inte brist på andlig tro, utan ett erkännande av mänsklig begränsning. Guds kraft verkar genom gemenskap och stöttning.
    • Även om vi ska bära varandras bördor så har vi samtidigt somliga bördor som bara vi själva kan bära. (Gal 6:2–5).
    • En viktig lärdom är att församlingens framgång ofta beror på osynliga förbönskämpar. Ledare behöver förböner mer än beundran.
  • Mose sitter på en sten – ett tecken på stabilitet och vila i Gud. Det är på den klippan (Kristus) som all bön vilar.
  • Även om det var tungt för Mose så höll han ut tills segern var vunnen. Andligt ledarskap handlar inte bara om att ta rätta beslut och initiativ, utan lika mycket om uthållig bön tills segern kommer.
  • Det hebreiska ordet som vi översätter till ”stadig” (emunah) betyder snarare ”trofast”. Andlig seger kräver inte bara mänsklig kamp, utan framförallt uthållig och ”trofast” bön i beroende av Gud.

• ¹³ Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd.
  • Josua besegrade Amalek därför att Mose bad för Israel i bakgrunden. Om det inte hade varit för Moses bön hade Israel blivit besegrat, inte kommit in i Kanaans land och historien sett helt annorlunda ut. Om inte någon hade bett, hade striden gått förlorad.
    • Men samtidigt –även om striden vanns av bönen, så var Josua ändå tvungen att strida. Utan Josuas mod och lydnad hade bönen inte haft en kropp att verka genom. Bön och handling måste samverka.
    • En församling som bara ber men aldrig handlar blir passiv; en som bara handlar men inte ber blir kraftlös. Det andliga livet är som två lungor – vi andas in i bön och andas ut i handling. Båda behövs för att hålla tron levande.
  • En intressant detalj är att det i den hebreiska grundtexten står att Josua ”försvagade” Amalek, inte att han totalt besegrade och ”förintade” Amalek. Senare i vers 16 står det att ”Herren ska strida mot Amalek från släkte till släkte”. Gud gav Israel en tillfällig seger mot Amalek, som i mångt och mycket är en symbol för ”köttet”, men han gav inte Israel en slutgiltig seger. Israel kunde inte slappna av och tro att allt nu var frid och fröjd, utan de var fortsatt tvungna att lita på Gud.

• ¹⁴ Herren sade till Mose: ”Skriv upp detta i boken så att ni inte glömmer det och inpränta det hos Josua, för jag ska utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.”
  • Gud befaller att denna händelse ska skrivas ner och läras ut till nästa generation, särskilt till Josua. Detta är ett av Bibelns första exempel på att dokumentera Guds gärningar – så att tron inte blir glömd.
  • Amalekiterna har kommit att bli en symbol för Guds folks fiender i och med att de försöker hindra Guds folk från att komma in i Löfteslandet genom att oprovocerat anfalla de svagaste. I Nya testamentet motsvaras det av ”köttet” (Gal 5:17) – det egna jaget som ständigt måste hållas i schack genom Anden.
    • Gud är särskilt arg på amalekiterna därför att de var den första nation som gick ut i krig mot Israel och dessutom gjorde det på ett så fegt sätt.
    • Amalekiterna fortsatte att vara till besvär för Israel ända tills kung David besegrade dem (1Sam 30) och simeoniterna till sist dödade de sista amalekiterna (1Krön 4:42–43).
  • Fienden är uthållig – därför måste också Guds folk vara uthålligt i tro och bön. Det som en gång besegrats kan återkomma om vi glömmer att vaka.

• ¹⁵ Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. ¹⁶ Han sade: ”En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren ska strida mot Amalek från släkte till släkte.
  • Mose erkänner att segern inte var hans egen, utan Guds. Han kallar platsen ”Yahweh Nissi” – Herren är mitt baner, alltså den fana man samlas under i strid.
  • Detta altare blir en påminnelse för framtiden: När Gud segrar, bygg altare – inte monument. Monument handlar om människans ära, altare om Guds.
    • Efter seger ska Gud äras, inte vi. När det går bra i församlingen är det lätt att tro att vi lyckats tack vare våra strategier, men segern är ytterst sett alltid Guds verk.
  • Genom denna första strid lärde sig Josua att invänta Guds rätta tid, kämpa efter bästa förmåga samtidigt som man ödmjukt inser att segern ytterst sett beror på Gud och inte människan. Dessa lärdomar var viktiga för Josuas framtida ledarskap när han ledde Israel in i Kanaans land.

Copyright 2015-2025 Christian Mölk – All Rights Reserved.
All Bibeltext kommer från Svenska Folkbibeln om inte annat anges.