Gregorius föddes i en välbärgad familj i Rom och blev prefekt (=landshövding) i Rom år 573. Dock var Gregorius alldeles för from för detta yrke och valde istället munklivet. Gregorius gav bort sina pengar och startade en mängd kloster på Sicilien och i Rom. Men år 590 valdes Gregorius motvilligt till biskop av Rom i en politiskt turbulent tid. Rom hade sedan Västroms fall år 476 stått utan kejsare och dessutom blivit attackerade och invaderade av olika folkgrupper. Under Gregorius tidiga år som biskop hotades Rom av langobarderna, och i det politiska maktvakuum Västrom befann sig i tog Gregorius initiativ till olika fredsförhandlingar med langobarderna. Tidigare, innan Gregorius blev biskop, så hade han ingått i en romersk delegation som bad den östromerske kejsaren i Konstantinopel om hjälp mot langobarderna, men eftersom kejsaren var upptagen med kriget mot perserna fick de återvända utan framgång. När nu Gregorius själv var biskop i Rom fick han ta saken i egna händer, och antog därmed, utöver sitt kyrkliga ledarskap, även ett politiskt och världsligt ledarskap.
Även om Gregorius var motvillig till att bli påve så var han noga med att markera den makt han ansåg att biskopen av Rom hade i egenskap av att vara Petrus efterträdare. År 590, det år då Gregorius I blir påve, brukar därmed betraktas som starten på den Romerska Katolska kyrkans ”påvedöme”, även om påve Damasus I tidigare hade lagt grunden.
Gregorius var som sagt noga med att bedyra att biskopen av Rom stod över de andra patriarkerna och biskoparna. I ett av sina brev skriver han om ”… den apostoliska stolen, som är huvud över alla kyrkor”, och i ett annat brev skriver han: ”För angående vad de säger om kyrkan i Konstantinopel; vem kan tvivla på att den står under den apostoliska stolen, så som både den fromme kejsaren samt vår broder stadens biskop ständigt bekräftar?” Gregorius är även känd för att ha infört den påvliga titeln ”Guds tjänares tjänare”.
Inom kyrkan ägnade sig Gregorius åt att organisera liturgin och musiken i den Katolska kyrkan (än idag känd som ”gregoriansk”, uppkallat efter Gregorius). Den tidiga kyrkan i Rom hade framförallt använt grekiska som språk, men allteftersom blev latin, romarnas egna språk, allt vanligare. Gregorius bidrog starkt till att standardisera latin som kyrkligt språk, något som levde kvar ända till 1900-talet då Andra Vatikankonciliet öppnade upp för möjligheten att fira mässa på annat språk. Gregorius hade även en stark initial påverkan på läror såsom vördnaden av Maria, skärselden och bön till helgon. Exempelvis är Gregorius den som etablerar läran om skärselden som en möjlighet att genom bot renas från sina synder redan i denna tidsålder:
”Men vi måste tro att, innan den slutliga domen, finns det en renande eld för vissa mindre synder: eftersom vår Frälsare säger, att ”den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande” (Matt 12:32). Från denna mening förstår vi att vissa synder kan förlåtas i denna tidsålder, medan vissa andra benådas i den kommande.” (Gregorius I Dialoger 4:39)
Gregorius var även väldigt flitig med att sända ut munkar till de nordliga germanska stammarna, framförallt till England, i syfte att kristna dessa folk. Enligt en legend råkade Gregorius, innan han blev påve, ha gått förbi en slavmarknad och sett några bleka och blonda anglo-saxare från Northumbria (kungarike i norra England), och frågat vilket folk dessa tillhörde. När han fick svaret angler lär han ha svarat: ”De är änglar, inte angler!” När Gregorius så småningom blev påve så skickade han iväg Augustinus av Canterbury (???-604) som grundade den engelska kyrkan och betraktas som ”Englands apostel”.
Kristianisering
Gregorius ansåg att istället för att genom missionen införa helt nya kristna traditioner och högtider, så kunde man istället ”kristianisera” redan existerande sedvänjor, traditioner, religiösa uppfattningar och/eller kultplatser. Genom att bygga kristendomen på redan invanda mönster mötte därmed den kristna tron mindre motstånd. Denna missionsmetod var vanlig när kristendomen några hundra år senare nådde Sverige och exempel på den kan man se i jul-firandet, som var en förkristen tradition men som stöptes om till att bli ett firande av Jesu födelse. Andra förkristna högtider fick namn efter helgon i mer eller mindre lyckade försök att kristna högtiderna, exempelvis midvinter som blev Lucia-firandet och midsommar som blev Johannes Döparen-dagen.
I ett brev till abboten Mellitus skriver Gregorius angående det engelska folket:
”Till hans mest älskade son, abboten Mellitus; Gregorius, Guds tjänares tjänare. Sedan vårt folks avfärd har vi varit mycket bekymrade, eftersom vi inte har fått någon redogörelse över resans framgång. Hursomhelst, när allsmäktige Gud har lett dig till den mest vördnadsvärde biskop Augustinus, vår broder, berätta för honom vad jag länge har övervägt i mitt stilla sinne om frågan angående det engelska folket, nämligen, att denna nations avgudatempel inte borde förstöras, utan bara avgudarna som finns i dem, låt vatten vigas och stänk det i nämnda tempel, låt altaren resas, och reliker placeras där. För om dessa tempel är välbyggda, är det bättre att de omvandlas från att dyrka djävlar till gudstjänst för den sanne Guden, så att nationen, när de ser att deras tempel inte förstörs, kan ta bort felen i deras hjärtan, och istället lära känna och beundra den sanne Guden, och kan mer fritt ta sig till de platser som de är vana med. Och eftersom de är vana vid att slakta oxar i offer till djävlar, måste någon högtidlighet ges dem i utbyte mot detta, exempelvis invigningsdagen eller någon av de heliga martyrernas födelsedagar, vars reliker finns i förvar, de borde bygga sig hyddor av trädgrenar vid de kyrkor som har bytt till denna användning från att vara tempel, och fira högtid med religiös fest, och inga fler djuroffer till djävulen, men istället döda boskap och förhärliga Gud i en fest, och ge tillbaka tack till Givaren av allting för det överflöd man har; för att, emedan vissa yttre nöjen bibehålls, kan de lättare samtycka till de inre glädjeämnena. För det är ingen tvekan om att det är omöjligt att skära av allt på en gång från deras oförskämda naturer; eftersom den som strävar efter att stiga till den högsta platsen stiger med grader eller steg, och inte med stormsteg.” (Bede’s Ecclesiastical History of England 1:30)
I den apostoliska kyrkan hade missionen normalt sett kommit ”underifrån”, genom att evangeliet spreds till samhällets fattiga, utsatta och diskriminerade grupper, och så småningom spred sig uppåt. När Augustinus av Canterbury anlände till de brittiska öarna år 596 påbörjade han missionen ”ovanifrån”, dvs. genom att istället missionera bland samhällets priviligierade grupper, dvs. kungafamiljen och adeln. Detta ledde till att den engelske kungen Ethelbert av Kent (560-616) döptes tillsammans med 10 000 av sina anglo-saxare juldagen år 597. Eftersom germanska kungar vid den här tiden ansåg att de representerade folket inför gudarna och själva var gudarnas representanter inför folket, så var det naturligt att om kungen övergick till en ny religion så skulle därmed även folket göra det.
Denna sorts ”ovanifrån-mission” med kristianisering av folket blev vanlig i Europa under flera århundraden framöver och ledde till en synkretistisk kristendom kopplad till den politiska makten. Istället för att den personliga tron på Jesus blev avgörande för frälsningen så blev dopet vägen in i den kristna tron, oberoende av personlig tro. Under karolingernas tid blev det till och med lag på att alla barn måste döpas inom en månad och att den som inte döpte sina barn skulle avrättas. Alla skulle delta i gudstjänsten och de som gick tillbaka till hedendomen skulle bli slavar. De som vägrade döpas fick finna sig i att bli av med huvudet. Åtminstone tills år 797 då Alcuin av York (735-804) övertalade kejsar Karl den store (742-813) med följande bevingade ord:
”Tro är en fri viljeakt, inte en påtvingad handling. Vi måste vädja till samvetet, inte tvinga genom våld. Du kan tvinga folk att bli döpta, men du kan inte tvinga dem att tro.”