Pastor Christian Mölk | Hedniska högtider
Currently viewing the tag: "Hedniska högtider"

Om några dagar är det dags för Halloween och ni som känner mig vet att jag starkt ogillar att vi kristna firar hedniska och ogudaktiga högtider. Därför har jag svårt att undvika att skriva några rader i ämnet.

Ordet “Halloween” kommer från “All Hallows’ Eve” eller, som vi säger på svenska “Alla helgons kväll”. Att minnas och fira vissa helgon (Bibeln kallar ju ALLA troende för “helgon / heliga” (Rom 1:7)) är ju inget fel i sig självt, så länge som man inte får för sig att be till de döda eller något annat osunt.

SamhainEn del historiker menar att Halloween ursprungligen är en keltisk högtid vid namn “Samhain“. Enligt en gammal keltisk tradition kunde de döda gå omkring bland de levande, och framförallt under “Samhain”, då gränsen mellan de levandes värld och de dödas var som minst, och då kunde man ibland få besök av de döda. Genom att klä ut sig som de döda kunde man undkomma dem och genom att ge dem sötsaker kunde man blidka dem. Dessa hedniska traditioner har alltså förts vidare genom åren och firas nu även av kristna av någon outgrundlig anledning. Jag tycker det är sorgligt att se kristna som väljer att fira döden genom att klä ut sig till döda, häxor, zombies, Djävulen, demoner, Döden, osv.

Samhain “kristianiserades” någon gång under medeltiden i samband med att det keltiska folket kristnades. “Kristianisering” är en missionsmetod som användes när hela folkgrupper övergick till kristendomen. Den medeltida Katolska kyrkan ansåg att istället för att genom missionen införa helt nya kristna traditioner och högtider, så kunde man istället kristianisera redan existerande sedvänjor, traditioner, religiösa uppfattningar och/eller kultplatser. Genom att bygga kristendomen på redan invanda mönster mötte därmed den kristna tron mindre motstånd. Denna missionsmetod var vanlig när kristendomen nådde Sverige och exempel kan man se i jul-firandet, som var en förkristen tradition som stöptes om till att bli ett firande av Jesu födelse. Andra förkristna högtider fick namn efter helgon i mer eller mindre lyckade försök att kristianisera högtiderna, exempelvis midvinter som blev Lucia-firandet och midsommar som blev Johannes Döparen-dagen.

I Bibeln kan vi finna att både Gamla och Nya testamentet varnar oss å det starkaste från att be till döda eller befatta oss med det ockulta:

10Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, 11ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda. 12Ty avskyvärd för Herren är var och en som gör sådant, och för sådana vedervärdigheters skull fördriver Herren, din Gud, dem för dig. (5Mos 18:10–12)

20Nej, vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna. 21Ni kan inte dricka både Herrens bägare och onda andars bägare. Ni kan inte ha del både i Herrens bord och i onda andars bord. 22Eller vill vi utmana Herren? Är vi starkare än han? (1Kor 10:20–22)

Enligt mig finns det framförallt två problem med att kristna firar Halloween:

För det första kan ett ogudaktigt firande få oss att tappa blicken på Jesus. Ju mer vi exempelvis lär våra barn att fira jultomten på julafton, desto mindre uppmärksammas Jesu födelse. Även om det inte nödvändigtvis är något fel på St Nikolaus i sig självt, så tar det fokus från Jesus. Djävulen har verkligen lyckats grundlura oss om vi på helgen då vi borde fira Jesu födelse, istället firar en grekisk biskop från 300-talet.

För det andra kan vi råka fira och upphöja sådant som är direkt sataniskt. Exempelvis när vi klär ut våra barn till häxor (Satans tjänare) vid Påsk. Djävulen har verkligen lyckats grundlura oss om vi på helgen då vi borde fira Jesu död och uppståndelse, istället firar Djävulen.

Därför är det min pastorala rekommendation att vi kristna håller oss borta från det hedniska firandet av Halloween och istället firar minnet av våra släktingar som har dött i Kristus, dvs. alla våra helgon. Gör vi det så visar vi vår omvärld att vi är kristna och inte hedningar, och att vi tror på uppståndelsen och inte är rädda för döden.

Tidningen Dagen har intervjuat mig om min syn på midsommarfirandet: ”Känns märkligt att dansa runt en fallossymbol”. Troligtvis riskerar jag nu att bli betraktad som en byfåne, en risk jag är villig att ta, men förhoppningsvis kan tidningsartikeln och mitt nedan kompletterande blogginlägg leda till att vi svenska kristna är lite mer genomtänkta i vårt firande av olika högtider.

Vi tycker ju inte att det är konstigt och anmärkningsvärt om en jude firar en judisk högtid på ett traditionellt judiskt sätt eller om en muslim firar en muslimsk högtid på ett traditionellt muslimskt sätt. Vi förväntar oss heller inte att en nepalesisk hindu som blivit kristen fortsätter att fira exempelvis Tihar genom att på olika dagar tillbe kråkor, hundar och syskon. Att man slutar med det hedniska är en naturlig del av att bli kristen. Men när en svensk kristen vill fira en kristen högtid utan hedniska eller kommersiella inslag får han utstå hån från sina kristna bröder och systrar.

Det vanligaste motargumentet jag möter när jag pratar om detta är att om man inte vill delta i hedniska eller halv-hedniska högtider och aktiviteter så känner man sig utanför, framförallt barnen. Men om vi blir stoltare över vår egen kristna identitet och blir bättre på att fira våra egna högtider (påsk, pingst och Kristi födelse (jul)), då blir det inte lika jobbigt att avstå firandet av de hedniska högtiderna.

Inledning

En högtid kan vara kristen, neutral (nationellt, traditionellt och/eller kulturellt firande) och hednisk. Jag tror vi alla är överens om att vi kristna inte ska fira hedniska högtider. På samma sätt som vi inte kräver av en troende jude att äta julskinka och fira Jesu födelse på den romerska solhögtidsdagen (25 december), så förväntar vi oss heller inte att nepalesiska kristna deltar i den hinduiska högtiden Tihar där kråkor, hundar och syskon tillbes på varsin speciell dag. När man blir kristen förväntar vi oss att man slutar med de hedniska högtiderna för att istället fira de kristna högtiderna.

I teorin är inte detta så speciellt kontroversiellt, men i praktiken är det nog lätt att bli hemmablind. Vi svenskar har nog lättare för att anse att folk som blir kristna i missionsländer bör sluta med sina hedniska högtider än att vi svenska också måste sluta med våra hedniska högtider. Förmodligen beror detta på en rädsla att sticka ut, att vara annorlunda. Ungefär som när ingen vågar säga ifrån när kompisgänget mobbar någon, alla bara hänger på. Man är rädd för att då själv bli mobbad eller lämnad ensam.

Kristianisering

Orsaken till att vi svenska kristna firar hedniska och för-kristna högtider är en gammal missionsmetod som brukar kallas “kristianisering”, något som blev vanligt under påve Gregorius tid.  Man ansåg att man mötte mindre motstånd när hedningarna inte behövde bryta med sina invanda mönster utan istället bara behövde byta innehåll, man så att säga “kristnade” de hedniska högtiderna. Man slapp därmed riva hednatempel och bygga nya kyrkor genom att helt enkelt bara göra om templet till en kyrka. Denna missionsmetod var vanlig när kristendomen några hundra år senare nådde Sverige och man slapp därmed tvinga vikingarna att sluta fira midsommar och midvinter genom att göra om midsommar till Johannes Döparen-dagen och midvinter till Lucia- och julfirandet.

Jag är minst sagt skeptisk till kristianisering och anser det vara en mindre bra missionsmetod. För det första är det en förolämpning mot våra kristna högtider, för det andra producerar det halvhjärtade kristna, för det tredje tar vi in hedniska inslag i den kristna tron. Låt mig nu lista några korta tankar som jag är antingen väldigt skeptisk till eller åtminstone fundersam inför:

Påsk

  • Jag tycker det är direkt anstötligt att vi kristna klär ut våra barn till påskhäxor som tigger godis vid påsk. Påskkärringar är faktiskt Satans hantlangare som firar häxsabbat. Detta passar sig INTE när vi firar Jesu död och uppståndelse.

Jul

  • Själva namnet “jul” är jag skeptisk till eftersom det är för-kristet och enligt vissa historiker har en hednisk koppling. Mitt förslag är att vi borde kalla firandet för “Kristi födelse”.
  • Jag är skeptisk till den kommersialiserade amerikanska jultomten, inte för att han är hednisk, utan för att han skymmer firandet av Jesus. Många barn tror ju att jul handlar om tomten, inte Jesu födelse.
  • Jag är mycket skeptisk till de svenska småtomtarna, eftersom de vad jag förstår stammar från hedendomen.

Midsommar

  • Midsommar är definitivt en för-kristen högtid med hedniska inslag. Dock är forskarna osäkra på exakt vad i midsommarfirandet som är hedniskt. En del menar att midsommarstången är en fallossymbol (dvs. en penis) som befruktar jorden. Andra menar att midsommarstången är av sent datum och kommer från Tyskland. Jag är osäker på midsommarstången och avstår därför att dansa runt den. Jag förstår att många kristna tycker jag är knäpp som inte gillar midsommarstången, men jag skulle hemskt gärna vilja att någon kristen förklarade för mig VARFÖR vi kristna ska dansa runt midsommarstången? Om denna högtid inte hade funnits i Sverige när landet kristnades, hade vi då firat midsommar på det sätt vi gör idag?
  • Det jag egentligen är mest skeptisk till vad gäller det svenska midsommarfirandet är supandet. Detta, om något, tror jag är hedniskt. Men att supa sig full, slåss och utöva otukt är ju förhoppningsvis inte ett midsommarfirande som vi kristna deltar i.

Lucia

  • Det är naturligtvis inget fel att fira minnet av den sicilianska kvinnan Lucia som dog martyrdöden år 304 i Syrakusa. Men VARFÖR? Troligtvis för att vi svenskar aldrig riktigt slutade med det hedniska firandet av vintersolståndet, årets mörkaste dag.

Pingst

  • Varför firar vi inte Pingst mer? Varför lägger vi så stor energi på att fira Lucia och midsommar när vi ju egentligen borde fira vår egen högtid Pingst mer och bättre?
  • Detta har jag blivit uppmärksammad på när jag försöker förklara vår svenska kultur för invandrarna i kyrkan. De är lite frågande inför att vi knappt firar jul, påsk och pingst på ett kristet sätt, men istället lägger så mycket energi på att fira midsommar och midvinter. Jag måste erkänna att jag själv är frågande inför detta.

Ett exempel från Bibeln: De hedniska offerhöjderna

Som kristna bör vi givetvis se om Bibeln har något att säga oss i ämnet. I framförallt Kungaboken kan vi läsa om Israels och Judas olika kungar och deras inställning till “offerhöjderna” (ett jämförande exempel som är intressant för att hitta bibliska principer men som inte går att direkt rakt av jämföra eftersom vi kristna inte har fått samma instruktioner som judarna vad gäller de gudomliga högtider):

1I Jehus sjunde regeringsår blev Joas kung, och han regerade i fyrtio år i Jerusalem. Hans mor hette Sibja och var från Beer-Sheba. 2Joas gjorde det som var rätt i Herrens ögon, så länge prästen Jojada undervisade honom. 3Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna.” (2Kung 12:1–3)

Bakgrunden är att Gud instruerade Israels folk att när de kom in i Kanaans land skulle de göra följande:

2Ni skall i grund förstöra alla de platser där de folk som ni fördriver har tillbett sina gudar, på höga berg och höjder eller under lummiga träd. 3Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder och bränna upp deras aseror i eld, hugga ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från sådana platser. 4Ni skall inte tjäna Herren, er Gud, på deras sätt, 5utan den plats som Herren, er Gud, utväljer bland alla era stammar för att där fästa sitt namn, denna hans boning skall ni söka och dit skall du gå. 6Dit skall ni föra era brännoffer och slaktoffer, ert tionde, och era händers bidrag, era löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av er nötboskap och småboskap. 7Och där skall ni äta inför Herrens, er Guds, ansikte och glädja er med ert husfolk över allt vad ni har förvärvat, det som Herren, din Gud, har välsignat dig med.” (5Mos 12:2–7)

Israel skulle med andra ord fira och tillbe Gud på Guds sätt, inte på ett hedniskt sätt. Men i Kungaboken ser vi att Israel inte alls förstörde de hedniska offerhöjderna utan istället blandade tillbedjan av Gud med det hedniska. Ibland tillbad Israel Gud på offerhöjderna, ibland blandade Israel tillbedjan av Gud och hedniska gudar på offerhöjderna och ibland tillbad Israel hedniska gudar på offerhöjderna. Alla varianter fanns. Detta beteende var tydligen svårstävjat (2Kung 12:3, 14:4, 15:4, 35) och Gud visade en hel del överseende med detta beteende, men inte hur länge som helst:

7Detta skedde på grund av att Israels barn hade syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem upp ur Egyptens land undan faraos, den egyptiske kungens, hand och att de hade tillbett andra gudar. 8De hade också levt efter sederna hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn, men också efter de seder som Israels kungar hade infört. 9Israels barn hade i hemlighet gjort sådant som inte var rätt mot Herren, sin Gud. De hade byggt sig offerhöjder i alla sina städer, vid väktartornen såväl som i de befästa städerna. 10De hade rest stoder och aseror åt sig på alla höga kullar och under alla gröna träd. 11Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, på samma sätt som de folk som Herren hade drivit bort för dem. De hade gjort det som var ont och därigenom uppväckt Herrens vrede. 12De hade tjänat eländiga avgudar, fastän Herren hade sagt till dem: ”Ni skall inte göra så.”” (2Kung 17:7–12)

En kung som dock sticker ut är Hiskia. Han avskaffar offerhöjderna och gjorde det som var rätt i Herrens ögon. Han höll sig till Herren och hade framgång i allt han företog sig:

1I Hoseas, Elas sons, Israels kungs, tredje regeringsår blev Hiskia, Ahas son, kung i Juda. 2Han var tjugofem år när han blev kung, och han regerade tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Abi och hon var dotter till Sakarja. 3Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. 4Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Aseran. Vidare krossade han den kopparorm som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade honom Nehustan. 5Hiskia förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom. 6Han höll sig till Herren och vek inte av från honom, utan höll de bud som Herren hade givit Mose. 7Herren var med honom, så att han hade framgång i allt han företog sig. Han avföll från kungen i Assyrien och slutade tjäna honom.” (2Kung 18:1–7)

Dock återvände Israel tyvärr tillbaka till de hedniska offerhöjderna bara en generation senare:

1Manasse var tolv år när han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans mor hette Hefsi-Ba. 2Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn. 3Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade förstört. Och han reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, liksom Ahab, Israels kung, hade gjort, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara” (2Kung 21:1–3)

Även om man inte kan jämföra midsommar med offerhöjderna så tycker jag man kan se en tydlig biblisk princip i att inte blanda hedniska högtider med tillbedjan av Gud.

Själv då?

Hur gör då jag? Jo, vid midsommar deltar jag gärna i midsommarfirandet, men jag skippar fyllan och midsommarstången. Vid jul skippar jag jultomten och fokuserar på att fira Jesu födelse istället. Vid påsk klär jag givetvis inte ut min son till en påskkärring eller liknande. Har även startat en påskmiddags-tradition i min församling Timrå Pingst, där vi lagar mat från alla våra olika hemländer och äter en stor nattvards-middag tillsammans till minne av Jesu död och uppståndelse och för att fira att Jesu död förde alla oss olika folk samman till ett nytt Guds folk.

Avslutningsvis

Jag är ingen historiker och kan därmed givetvis ha fel vad gäller den historiska bakgrunden till våra olika högtider. Men som teolog anser jag mig ha rätten att problematisera detta med att vi svenska kristna fortfarande firar gamla hedniska högtider utan att tänka på det. Jag anser att vår Herre är värd mer respekt än så. Jag anser att vår tro bör vara mer radikal än så. Jag anser att vi inte bör vara rädda för att sticka ut. Jag anser att det är dags för oss svenska kristna att göra upp med vårt hedniska arv en gång för alla. Det är inte fel att fira midsommar, men vi bör sluta med de hedniska momenten i firandet.

Gregorius föddes i en välbärgad familj i Rom och blev prefekt (=landshövding) i Rom år 573. Dock var Gregorius alldeles för from för detta yrke och valde istället munklivet. Gregorius gav bort sina pengar och startade en mängd kloster på Sicilien och i Rom. Men år 590 valdes Gregorius motvilligt till biskop av Rom i en politiskt turbulent tid. Rom hade sedan Västroms fall år 476 stått utan kejsare och dessutom blivit attackerade och invaderade av olika folkgrupper. Under Gregorius tidiga år som biskop hotades Rom av langobarderna, och i det politiska maktvakuum Västrom befann sig i tog Gregorius initiativ till olika fredsförhandlingar med langobarderna. Tidigare, innan Gregorius blev biskop, så hade han ingått i en romersk delegation som bad den östromerske kejsaren i Konstantinopel om hjälp mot langobarderna, men eftersom kejsaren var upptagen med kriget mot perserna fick de återvända utan framgång. När nu Gregorius själv var biskop i Rom fick han ta saken i egna händer, och antog därmed, utöver sitt kyrkliga ledarskap, även ett politiskt och världsligt ledarskap.

Även om Gregorius var motvillig till att bli påve så var han noga med att markera den makt han ansåg att biskopen av Rom hade i egenskap av att vara Petrus efterträdare. År 590, det år då Gregorius I blir påve, brukar därmed betraktas som starten på den Romerska Katolska kyrkans ”påvedöme”, även om påve Damasus I tidigare hade lagt grunden.

Gregorius var som sagt noga med att bedyra att biskopen av Rom stod över de andra patriarkerna och biskoparna. I ett av sina brev skriver han om ”… den apostoliska stolen, som är huvud över alla kyrkor”, och i ett annat brev skriver han: ”För angående vad de säger om kyrkan i Konstantinopel; vem kan tvivla på att den står under den apostoliska stolen, så som både den fromme kejsaren samt vår broder stadens biskop ständigt bekräftar?” Gregorius är även känd för att ha infört den påvliga titeln ”Guds tjänares tjänare”.

Inom kyrkan ägnade sig Gregorius åt att organisera liturgin och musiken i den Katolska kyrkan (än idag känd som ”gregoriansk”, uppkallat efter Gregorius). Den tidiga kyrkan i Rom hade framförallt använt grekiska som språk, men allteftersom blev latin, romarnas egna språk, allt vanligare. Gregorius bidrog starkt till att standardisera latin som kyrkligt språk, något som levde kvar ända till 1900-talet då Andra Vatikankonciliet öppnade upp för möjligheten att fira mässa på annat språk. Gregorius hade även en stark initial påverkan på läror såsom vördnaden av Maria, skärselden och bön till helgon. Exempelvis är Gregorius den som etablerar läran om skärselden som en möjlighet att genom bot renas från sina synder redan i denna tidsålder:

”Men vi måste tro att, innan den slutliga domen, finns det en renande eld för vissa mindre synder: eftersom vår Frälsare säger, att ”den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande” (Matt 12:32). Från denna mening förstår vi att vissa synder kan förlåtas i denna tidsålder, medan vissa andra benådas i den kommande.” (Gregorius I Dialoger 4:39)

Gregorius var även väldigt flitig med att sända ut munkar till de nordliga germanska stammarna, framförallt till England, i syfte att kristna dessa folk. Enligt en legend råkade Gregorius, innan han blev påve, ha gått förbi en slavmarknad och sett några bleka och blonda anglo-saxare från Northumbria (kungarike i norra England), och frågat vilket folk dessa tillhörde. När han fick svaret angler lär han ha svarat: ”De är änglar, inte angler!” När Gregorius så småningom blev påve så skickade han iväg Augustinus av Canterbury (???-604) som grundade den engelska kyrkan och betraktas som ”Englands apostel”.

Kristianisering

Gregorius ansåg att istället för att genom missionen införa helt nya kristna traditioner och högtider, så kunde man istället ”kristianisera” redan existerande sedvänjor, traditioner, religiösa uppfattningar och/eller kultplatser. Genom att bygga kristendomen på redan invanda mönster mötte därmed den kristna tron mindre motstånd. Denna missionsmetod var vanlig när kristendomen några hundra år senare nådde Sverige och exempel på den kan man se i jul-firandet, som var en förkristen tradition men som stöptes om till att bli ett firande av Jesu födelse. Andra förkristna högtider fick namn efter helgon i mer eller mindre lyckade försök att kristna högtiderna, exempelvis midvinter som blev Lucia-firandet och midsommar som blev Johannes Döparen-dagen.

I ett brev till abboten Mellitus skriver Gregorius angående det engelska folket:

”Till hans mest älskade son, abboten Mellitus; Gregorius, Guds tjänares tjänare. Sedan vårt folks avfärd har vi varit mycket bekymrade, eftersom vi inte har fått någon redogörelse över resans framgång. Hursomhelst, när allsmäktige Gud har lett dig till den mest vördnadsvärde biskop Augustinus, vår broder, berätta för honom vad jag länge har övervägt i mitt stilla sinne om frågan angående det engelska folket, nämligen, att denna nations avgudatempel inte borde förstöras, utan bara avgudarna som finns i dem, låt vatten vigas och stänk det i nämnda tempel, låt altaren resas, och reliker placeras där. För om dessa tempel är välbyggda, är det bättre att de omvandlas från att dyrka djävlar till gudstjänst för den sanne Guden, så att nationen, när de ser att deras tempel inte förstörs, kan ta bort felen i deras hjärtan, och istället lära känna och beundra den sanne Guden, och kan mer fritt ta sig till de platser som de är vana med. Och eftersom de är vana vid att slakta oxar i offer till djävlar, måste någon högtidlighet ges dem i utbyte mot detta, exempelvis invigningsdagen eller någon av de heliga martyrernas födelsedagar, vars reliker finns i förvar, de borde bygga sig hyddor av trädgrenar vid de kyrkor som har bytt till denna användning från att vara tempel, och fira högtid med religiös fest, och inga fler djuroffer till djävulen, men istället döda boskap och förhärliga Gud i en fest, och ge tillbaka tack till Givaren av allting för det överflöd man har; för att, emedan vissa yttre nöjen bibehålls, kan de lättare samtycka till de inre glädjeämnena. För det är ingen tvekan om att det är omöjligt att skära av allt på en gång från deras oförskämda naturer; eftersom den som strävar efter att stiga till den högsta platsen stiger med grader eller steg, och inte med stormsteg.” (Bede’s Ecclesiastical History of England 1:30)

I den apostoliska kyrkan hade missionen normalt sett kommit ”underifrån”, genom att evangeliet spreds till samhällets fattiga, utsatta och diskriminerade grupper, och så småningom spred sig uppåt. När Augustinus av Canterbury anlände till de brittiska öarna år 596 påbörjade han missionen ”ovanifrån”, dvs. genom att istället missionera bland samhällets priviligierade grupper, dvs. kungafamiljen och adeln. Detta ledde till att den engelske kungen Ethelbert av Kent (560-616) döptes tillsammans med 10 000 av sina anglo-saxare juldagen år 597. Eftersom germanska kungar vid den här tiden ansåg att de representerade folket inför gudarna och själva var gudarnas representanter inför folket, så var det naturligt att om kungen övergick till en ny religion så skulle därmed även folket göra det.

Denna sorts ”ovanifrån-mission” med kristianisering av folket blev vanlig i Europa under flera århundraden framöver och ledde till en synkretistisk kristendom kopplad till den politiska makten. Istället för att den personliga tron på Jesus blev avgörande för frälsningen så blev dopet vägen in i den kristna tron, oberoende av personlig tro. Under karolingernas tid blev det till och med lag på att alla barn måste döpas inom en månad och att den som inte döpte sina barn skulle avrättas. Alla skulle delta i gudstjänsten och de som gick tillbaka till hedendomen skulle bli slavar. De som vägrade döpas fick finna sig i att bli av med huvudet. Åtminstone tills år 797 då Alcuin av York (735-804) övertalade kejsar Karl den store (742-813) med följande bevingade ord:

”Tro är en fri viljeakt, inte en påtvingad handling. Vi måste vädja till samvetet, inte tvinga genom våld. Du kan tvinga folk att bli döpta, men du kan inte tvinga dem att tro.”

1 Då kom Kirjat-Jearims män och hämtade Herrens ark dit upp och förde den in i Abinadabs hus på höjden. De helgade hans son Eleasar till att ha vården om Herrens ark.

2 Från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter Herren. 3 Men Samuel sade till alla israeliterna: ”Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand.” 4 Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast Herren. 5 Sedan sade Samuel: ”Samla hela Israel till Mispa, så skall jag be till Herren för er.” 6 Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: ”Vi har syndat mot Herren.” Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

7 När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra detta och blev förskräckta för filisteerna. 8 Israels barn sade till Samuel: ”Upphör inte att ropa till Herren, vår Gud, för oss, så att han räddar oss från filisteernas hand.” 9 Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. 10 Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. 11 Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

12 Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haezer, och han sade: ”Ända till denna stund har Herren hjälpt oss.”

13 Så blev filisteerna kuvade och kom inte mer in i Israels land. Herrens hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde. 14 De städer som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel från Ekron ända till Gat. Det tillhörande området tog Israel också tillbaka från filisteerna och det blev fred mellan Israel och amoreerna.

15 Samuel var domare i Israel så länge han levde. 16 Varje år färdades han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. 17 Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och där dömde han Israel. Han byggde där ett altare åt Herren. 

  • Herrens ark
    • Herrens ark var en förgylld kista där bland annat stentavlorna med budorden låg (2 Mose 25:10-22).
    • Många andra folk runtomkring Israel hade med sig olika symboler för sina gudar när de drog ut i strid och tyvärr härmade Israel detta när de trodde att de skulle vinna seger bara de bar med sig Herrens ark (1 Sam 4:3). Detta ledde till att de förlorade både striden och arken under en period. Det vi kan lära oss av detta är att Gud inte går att kontrollera genom symboler, reliker, ritualer eller liknande. Det går inte att säga en trollformel och tro att just dessa ord helar, man blir inte kristen bara för att man bär ett kors, Gud besegrar inte fienden bara för att man bär med sig arken. Gud välsignar de som ödmjukt tror på Gud och vänder sig direkt till honom, inte de som försöker kontrollera Gud genom olika ritualer.
  • Från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter Herren.
    • Efter att Israel hade förlorat arken så befann den sig i filisteernas ägo, något som för filisteerna blev till stort besvär (1 Sam 5) och som så småningom ledde till att de tvingades lämna tillbaka arken till Israel (1 Sam 6).
    • Istället för att föra arken till dess rätta plats i Silo, så befinner sig arken under 20 år i Abinadabs hus. Det verkar som att Israel behövde denna långa tid på sig för att omvända sig och komma till rätta med Gud.
      • Även om det inte uttryckligen står i Samuelsboken så kan det också vara så att staden Silo redan vid detta tillfälle hade blivit förstörd av filisteerna och att det därmed inte gick att föra arken till Silo (Jer 26:6, 9, Ps 78:60).
  • Men Samuel sade till alla israeliterna: ”Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand.”
    • Även om Israel nu hade fått Herrens ark tillbaka så hade de fortfarande problem med filisteerna. Här visar profeten Samuel att Guds välsignelse inte beror på om man innehar arken eller inte utan om man har sitt hjärta vänt mot Herren.
      • Tidigare hade Israel varit mer intresserad av Guds ark än Gud själv.
    • Att omvända sig handlar dels om att i sitt ”hjärta” vända sig till Gud, men också att göra sig av med ”de främmande gudarna”. Omvändelse börjar i hjärtat, men stannar inte där, utan får konkreta konsekvenser i hur man lever. Men det är också viktigt att komma ihåg att en omvändelse utan det ena eller det andra blir en falsk omvändelse.
      • Denna omvändelse som började i hjärtat och så småningom visade sig i praktiken har likheter med ”tro och dop”. För att bli en Jesu lärjunge ska man först ”tro i sitt hjärta” och sen ”döpa sig”. Den tro man har i sitt inre bekräftas genom att man döper sig.
    • Varje person som omvänder sig från ett tidigare liv i synd behöver gå igenom sitt liv och fundera på vad man behöver göra upp med och eventuellt lämna.
      • Det finns alltid saker i ens liv, kultur och tradition som är antingen ”ogudaktiga”, ”neutrala” eller ”rättfärdiga”. Har man tidigare levt ogudaktigt eller tillbett andra gudar måste man givetvis sluta med det om man vill följa Gud, men det finns även neutrala saker som man inte nödvändigtvis måste sluta med bara för att man omvänder sig.
        • Exempelvis behöver det inte nödvändigtvis vara något fel i att fira den svenska högtiden ”midsommar”, även om den högtiden inte är biblisk. Att samlas, äta god mat och fira att det är sommar behöver inte vara fel, detta är så att säga ”neutralt”. Däremot finns det vissa element i midsommarfirandet som onekligen verkar härstamma från hedendomen, exempelvis att dansa runt en ”ogudaktig” fallos-symbol. Denna aspekt av midsommarfirandet skulle jag avråda ifrån. För att istället göra firandet mer ”rättfärdigt” så skulle man t.ex. kunna passa på att bjuda fattiga på god mat eller något liknande.
    • Vi förstår också av den här texten att Israels problem inte var filisteerna, utan deras eget hjärta. Ingen fiende är överkomlig om man har sitt hjärta vänt mot Herren.
  • tjäna endast honom
    • Israel ansåg förmodligen inte att de övergav Gud när de började tillbe andra gudar, eftersom de ju fortsatte att tillbe Gud. Men Gud tolererar inte att dela sin tron med någon annan än sig själv och ville att Israel skulle tjäna endast honom.
      • Även idag kan det vara värt att fundera på om det finns någonting i livet som man håller högre eller lika högt som Gud, eftersom det då riskerar att fungera som en ”avgud”. Gud vill vara nummer 1 i våra liv och vill inte att vi tillåter någonting annat i våra liv bli viktigare än Honom. Om man exempelvis bara tänker på Gud på söndag förmiddag och sen resten av veckan totalt ignorerar Gud så kan det vara värt att fundera på vad som är viktigast i livet.
  • Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast Herren.
    • ”Baal” var en kananeisk väder- och fruktbarhetsgud och namnet kan översättas till ”herre”.
    • ”Astarte” var en fruktbarhetsgudinna hos fenicierna och de andra folken runtomkring Israel.
      • Israels folk tillbad förmodligen dessa gudar för att få bra väder så att de fick bra skördar samt så att de fick bra kärleksliv. Inkomst och kärlek är väl förmodligen det som även dagens människor kämpar för att lyckas med. Det är givetvis inget fel i att önska sig en god inkomst och någon att gifta sig med, men man ska inte söka hjälp med detta från fel håll. Gud har makt att ge oss det vi behöver och det finns inget som helst behov av att be någon avgud om hjälp med detta.
    • Israel har under sin långa historia haft otaliga bekymmer med avgudadyrkan, men åtminstone vid detta tillfälle så verkar det som att de faktiskt gjorde sig av med avgudarna och vände om till Herren.
  • Sedan sade Samuel: ”Samla hela Israel till Mispa, så skall jag be till Herren för er.”
    • Mispa låg i centrala Israel, inte långt från Jerusalem och var den plats där Jakob och Laban försonades, men även skildes åt (1 Mos 31:49). Det var också en plats där Israel tidigare hade samlats för att dra ut i strid efter att de hade omvänt sig (Dom 20:1).
    • Israel hade omvänt sig och börjar nu det nya livet med att be. Att enbart sluta göra fel är inte nog, man måste också börja göra rätt.
  • Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: ”Vi har syndat mot Herren.”
    • Att hälla ut vatten inför Herren symboliserade att de utgjöt sitt hjärta och verkligen ångrade sig (Klag 2:19). Att de dessutom fastade förstärker ju denna symbolik (Joel 2:12).
  • När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra detta och blev förskräckta för filisteerna. Israels barn sade till Samuel: ”Upphör inte att ropa till Herren, vår Gud, för oss, så att han räddar oss från filisteernas hand.”
    • Filisteerna får höra talas om att Israel har omvänt sig och ödmjukat sig inför Herren. Kanske såg de detta som ett svaghetstecken och tänkte passa på att slå till mot Israel och besegra dem.
      • Men det som filisteerna inte förstod var att ett svagt och ödmjukt Israel med Gud på sin sida är oändligt mycket svårare att besegra än ett militärt sett starkt Israel men utan Gud (2 Kor 12:10).
    • Dock hade inte ens Israel riktigt förstått detta utan blir förskräckta när de får höra att filisteerna är på gång att anfalla.
      • När vi är svaga i oss själva men litar på Herrens styrka så är vi oändligt mycket starkare än när vi tror att vi är så starka att vi inte längre behöver Herren.
    • Låt det inte komma som en överraskning att Djävulen attackerar dig när du har det rätt ställt med Gud. När du lever långt borta från Gud är det inte så konstigt om Djävulen aldrig attackerar dig, men det beror på att du är precis där han vill att du ska vara.
    • Tidigare var Israel självsäkra när de litade på att Herrens ark skulle ge dem seger, men då förlorade de (1 Sam 4). Nu har de lärt sig sin läxa och förstår att Gud inte går att kontrollera genom att bära med sig arken. Nu omvänder de sig och ödmjukar sig inför Herren och ber om Guds hjälp för att vinna segern.
      • Istället för att lita på en symbol eller en ritual (Herrens ark), så vänder de sig nu istället direkt till Gud och ber om hjälp.
    • Även om vi är små och svaga i oss själva så är vi starka om Gud är med oss. Även om vi möter en övermäktig fiende så behöver vi inte vara rädda så länge som Gud är med oss.
  • Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel.
    • Innan Samuel bad så offrade han ett offerlamm för att försona folkets synder. På samma sätt så kan vi närma oss Gud tack vare att Jesus, vårt offerlamm, dog på korset och tog bort våra synder.
    • Tidigare hade Israel vänt sig till väderguden Baal för att söka hjälp, men nu när de har förkastat Baal och omvänt sig till Herren, så visar nu Gud vem som är den riktige Guden och den ende som har verklig makt över vädret.
    • Även om det var Israel som utförde själva striden så vanns den här segern av Gud, inte av Israel. Utan åskvädret och förvirringen bland filisteerna hade Israel aldrig vunnit.
  • Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haezer, och han sade: ”Ända till denna stund har Herren hjälpt oss.”
    • ”Eben-Haezer”, även mer känt som ”Ebeneser”, betyder ”hjälpstenen” och symboliserar att Gud hjälpte Israel.
    • Hjälpstenen symboliserade dels att Gud hittills hade hjälpt Israel, men också att han framöver kommer att hjälpa Israel.
    • Det är stor skillnad på användandet av symboler om man jämför Herrens ark och denna sten. Här visar Samuel att det är bra att låta en symbol påminna om Guds välsignelse, men det är inte okej att tro att själva symbolen i sig själv automatiskt leder till välsignelse.
  • Så blev filisteerna kuvade och kom inte mer in i Israels land. Herrens hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde.
    • Samuel var ingen mäktig militär, han var bara en man som vände sig till Herren, men ändå åstadkom han mer än vad någon ogudaktig general kunde göra.

Copyright 2013 Christian Mölk – All Rights Reserved.
All Bibeltext kommer från Svenska Folkbibeln om inte annat anges. 

I ett tidigare blogginlägg har jag funderat på varför barnmorskor lär ut det buddhistiska mindfulness. Visst, den svenska varianten av mindfulness är väl kanske inte religiöst, men dess rötter är ju det. Nu har det hinduiska yoga börjat diskuteras sedan SvD uppmärksammat att Östermalmsskolan i Stockholm blivit anmälda för att de har yogaklass för eleverna. Enligt anmälan så är yogans syfte att ”ta kontakt med hinduiska gudar”. Nu är det upp till Skolinspektionen att avgöra om yoga innehåller religiösa inslag och gör det det så borde det med andra ord inte vara tillåtet i dagens konfessionslösa skola. Får inte prästen be på skolavslutningen så borde inte heller yoga vara tillåtet i skolan.

För mig som kristen är detta en knepig fråga. Givetvis vill inte jag delta i en annan religions ritualer eller metoder, men vart går gränsen? Om man som kristen aldrig får göra något som kan tänkas ha en koppling till något hedniskt eller religiöst, då kan man ju snart inte göra något alls.

I Sverige har vi ju t.ex. midsommarstången, tomten, osv. När man åker utomlands så kan det i vissa länder tom vara omöjligt att äta kött som inte är välsignad i någon guds namn.

Kikar man lite i Bibeln så märker man att detta var en fråga som även de första kristna funderade över. Det finns framförallt två saker man kan lära sig från Bibeln. För det första så skriver Paulus:

   “Ät allt som säljs på torget utan att för samvetets skull ställa någon fråga. Ty jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren.” (1Kor 10:25–26)

Av detta kan vi lära oss att vi kan äta julskinka, vi kan äta kött utomlands som har välsignats i någon guds namn, osv. Vi smittas inte automatiskt av någon annan religions andlighet utan är fria att äta det vi vill, så länge som vi gör det i tacksamhet till Herren. Men efter detta så fortsätter Paulus att skriva:

   “Om någon av dem som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som sätts fram åt er, utan att för samvetets skull ställa någon fråga. Men om någon skulle säga till er: ”Det här är kött från avgudaoffer”, så avstå från att äta av hänsyn till honom som sade det, och för samvetets skull. Jag menar då inte ditt eget samvete utan den andres. Varför skall min frihet dömas av en annans samvete? Om jag för min del äter med tacksamhet, varför skall jag då hånas för något som jag tackar Gud för? Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig hos judar eller greker eller i Guds församling. Själv försöker jag i allt foga mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, att de skall bli frälsta.” (1Kor 10:27–33)

Här ser vi att vi själva är fria att äta som vi vill, men att vi ska visa hänsyn om andra får dåligt samvete av detta och inte väcka anstöt. Vi kristna har en stor frihet, men det är viktigare att visa kärlek mot medmänniskor än att alltid åberopa sin egen frihet. Det är bättre att bevara en enhet och gemenskap än att insistera på sin egen personliga rätt. Detta ser vi även i Apg 15:29 där de nykristna hedningarna instrueras att avstå från “kött som offrats till avgudar”. Inte för att det i sig självt behöver vara fel, som vi såg i 1 Korintierbrevet kapitel 10, utan för att bevara enheten mellan judar och hedningar.

Vad kan vi då lära oss av detta? Jo, att vi kristna inte nödvändigtvis behöver avstå från allt som någon gång har varit religiöst. En kristen ska givetvis inte offra kött till avgudar, men om kött som tidigare har offrats till avgudar säljs på torget så behöver det inte vara fel att äta det köttet. En kristen ska givetvis inte delta i yoga så länge som det är något religiöst, men det är inte fel att göra de kroppsövningar som ingår i yoga. I så fall så skulle man ju råka tillbe en avgud så fort man av en slump råkade göra en rörelse som ingår i yoga.

Däremot tycker jag att det är onödigt att kalla den svenska varianten av yoga för just “yoga”, eftersom yoga är så förknippat med österländska religioner. Om man nu har plockat bort de buddhistiska och hinduiska inslagen i mindfulness och yoga, varför då fortsätta att kalla det för mindfulness och yoga när det ju egentligen inte längre är det? Det ska bli intressant att se vad Skolinspektionen kommer fram till, för om det finns religiösa inslag i den svenska varianten av yoga så tycker jag definitivt att det ska plockas bort från skolorna, men om det inte finns några religiösa inslag så tycker jag att det borde byta namn eftersom det då inte längre är yoga, så vitt jag förstår.

Kommentera gärna om du har någon erfarenhet av yoga och/eller om du har goda kunskaper om yoga.

Läs mer:
Mindfulness hos barnmorskan
Yogaklass fall för Skolinspektionen
Stockholmspolitiker vill ha kvar yoga i skolan
Fadern, sonen och det heliga gymmet
Yoga på skolschemat anmäld – som religiös
Yoga på lektionstid ett fall för Skolinspektionen

När Sverige evangeliserades för cirka 1000 år sedan så var det en vanlig missionsstrategi att behålla de gamla hedniska högtiderna men byta ut innehållet mot ett kristet innehåll.

Enligt Wikipedia så firade man exempelvis i nordeuropeiska länder “julblot”, en slags vintermotsvarighet till midsommar: “Julblot eller midvinterblot firades vid midvintern då dagarna är som kortast och nätterna som längst, det vill säga kring vintersolståndet. Man tror att firandet av denna dag var en dyrkan av denna egenskap hos dygnet, då det tolkades som ett återuppvaknande av naturen. Julens speciella gud var Jólner, som är ett av Odens många namn” och “vid julblotet, den högtidligaste offerfesten, gjorde man offer, blot, för att få gudarnas välsignelse över den kommande grödan. Julblotet integrerades i den kristna julen.”

Av olika anledningar ansåg romerska kristna på 300-talet att Jesus föddes den 25 december och eftersom så många hedningar firade midvinter ungefär då så bestämde man att ersätta detta hedniska firande med ett firande av Kristi födelse.

Personligen så anser jag att man måste skilja mellan tre sorters firande: hedniskt, neutralt och kristet. En kristen ska givetvis inte fira en hednisk högtid utan ska hellre satsa på de kristna högtiderna. Vad gäller neutrala högtider, som varken är hedniska eller kristna, utan snarare bara kulturella, så anser jag att det är helt okej för en kristen att fira detta. Exempelvis så är ju julgranen inte en kristen tradition utan snarare en nordeuropeisk, men eftersom det inte ligger något religiöst i att klä ett träd med glitter och ljus så är det varken bra eller dåligt, utan bara nordeuropeiskt kulturellt.

Ett annat exempel är ju midsommar; jag anser inte att det är fel för en kristen att fira årets längsta dag med att äta sill och potäter, det är ju ganska så neutralt. Men däremot anser jag att det är väldigt hedniskt att fira midsommar genom att dansa kring en fallos-symbol; midsommarstången, och därför bör en kristen inte syssla med detta, och definitivt inte ha en midsommarstång på de stora kristna konferenserna Nyhem och Torp.

Med andra ord, jag anser alltså inte att det är fel för en kristen att fira Kristi födelse vid midvintersolståndet även om det från början egentligen inte är en kristen högtid. Så länge som man inte firar på ett hedniskt sätt utan istället på ett kristet eller neutralt sätt genom att dela ut presenter och klä en gran, så är det ju bara bra. Däremot har jag funderat lite kring ordet “jul”, det är ju inte speciellt neutralt.

Enligt Wikipedia så började man på 1000-talet i England “kalla det kristna firandet för “Cristes Mæsse” (Kristi mässa) som blivit “Christmas”. I de nordiska länderna behöll man ordet “jul”.”

Med tanke på den hedniska kopplingen till “julblot”, så känns det väl fel att fira Jesu födelse genom att önska varandra “God jul”? Vi firar ju liksom inte “julblot” utan “Kristi födelse”. Vore det inte bättre om vi kristna istället började hälsa varandra “God Kristi födelse!” istället?

Ett exempel på något liknande från verkligheten är hur nepalesiska kristna hälsar varandra. I Nepal och Indien hälsar man vanligtvis varandra med “Namaste” vilket ungefär betyder: “Jag hälsar det som är gudomligt i dig som också är det som är gudomligt i mig”. Eftersom detta egentligen är en hinduisk hälsningsfras så har kristna istället börjat hälsa varandra med “Jai Masih”, vilket är en koppling till “Jesus Messias”.

Vad tycker du, är “God jul” hedniskt, neutralt eller kristet? Om det är neutralt så kan det ju kvitta, men om det är hedniskt, borde man då inte långsamt men säkert börja byta ut den hälsningsfrasen till något mer kristet som exempelvis: “God Kristi födelse!”?

Om du håller med, skriv gärna en kommentar med ett förslag på vad vi kristna skulle kunna börja hälsa varandra istället för “God jul”.

Läsvärt:

Kontakt
Vill du kontakta mig? Är du intresserad av att bli kristen eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så hjälper jag dig.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.