Timrå Pingst är inne i en mycket positiv trend just nu. Församlingen växer så det knakar. Vi är ungefär lika många medlemmar på pappret som förut, men antalet gudstjänstbesökare har ökat avsevärt sista tiden. Visserligen kan man alltid hitta diverse förklaringar att det har kommit så mycket folk, som t.ex. ett antal ekumeniska gudstjänster osv, men jag tycker ändå man ska passa på att glädjas när det går bra så att man inte bara klagar när det går dåligt.
Inte nog med att gudstjänstbesöken ökat, jag har heller aldrig haft så många dopsamtal som nu. Nyfrälsta människor tar sin tro på allvar och vill döpa sig och lära sig mer om den kristna vägen.
Men att församlingen växer så det knakar innebär också att det knakar lite. Våra serveringsgrupper får jobba hårt eftersom det numera är så många att servera fika till. Vi har dessutom nästan hälften av gudstjänstbesökarna som inte kan svenska så bra. Detta har jag löst genom att visa Bibeltexten och mina punkter på projektorduken så de kan hänga med i vad jag predikar om.
Personligen så har vi det lite ”pussligt” nu i familjen. Min fru Annica åker iväg och pluggar och då har jag Konrad och när Annica kommer hem åker jag iväg och jobbar. Inte så mycket tid tillsammans längre. Dessutom jobbar ju en pastor oftast när vanligt folk är ledig så det blir inget ”fredagsmys” hemma hos oss. Har vi tur går det att ha ”söndagsmys” i så fall, men inte alltför sent eftersom min fru ska plugga dagen efter. Krångligt, men sånt är livet.
Det positiva med livspusslet är att jag får mer tid med både Konrad och Gud :) Jag tar minst en promenad om dagen med min son när han ska somna och då får jag tid för min personliga andakt. Vi bor ett stenkast från havet så promenadslingorna här är otroligt vackra (se bilden ovan). För en pastor är ju tiden med Gud oerhört värdefull, men ack så skör! Tack vare alla promenader ”tvingas” jag att ta tid med Gud i bön eller förkovring.