Pastor Christian Mölk | Martyrerna

Ordet ”martyr” kommer från det grekiska ordet ”martys” som vi på svenska ofta översätter till ”vittne”:

”Jag vet var du bor: där Satan har sin tron. Ändå håller du fast vid mitt namn och har inte förnekat din tro på mig, inte ens i de dagar när Antipas, mitt trogna vittne, dödades hos er där Satan bor.” (Upp 2:13)

Den ursprungliga innebörden av att vara en martyr är således att vara ett Jesu vittne, oavsett om man avrättas eller inte. Denne Antipas var ett vittne för Jesus i ett samhälle som var genomdränkt av Satan, men höll trots detta fast vid sin tro. Vi som lever i det sekulariserade Sverige har mycket att lära av Antipas. Även om vi inte behöver dö för våran tro så behöver vi ändå bli tydligare vittnen / martyrer för Jesus.

Anledningen till att många kristna dödades för sin tro för 2000 år sedan var att det romerska riket var uppbyggt på tron att så länge som folket hade fred med gudarna så hade de fred i riket. Ville man ha fred och stabilitet i riket var man alltså tvungen att få alla invånare i Romarriket att tillbe romarnas gudar. Det var alltså inte frivilligt att dyrka gudarna, det var en samhällsplikt. När de tidiga kristna vägrade göra detta ansågs de med andra ord att vara upprorsmakare som hotade stabiliteten och freden i riket, även kallat ”Pax Romana”; den romerska freden.

Något som spädde på hatet mot de tidiga kristna i Romarriket var att det bland allmänheten gick rykten om att de kristna utövade incestuösa orgier, de kristna kallade ju varandra för ”bröder” och ”systrar” och sa att de älskade varandra. Det gick även rykten om att de kristna var kannibaler eftersom de i samband med nattvarden talade om att äta Kristi kött och dricka hans blod (Joh 6:53–55).

En del tidiga kristna sökte martyriet och gick ut på gator och torg och vandaliserade och förstörde hedniska avgudar. Dessa ”frivilliga martyrer” sågs som sinnessjuka och försökte dämpas av det kristna ledarskapet.

De enda som hade fått undantag från denna samhällsplikt att dyrka de romerska gudarna var judarna. Här kan vi spåra en begynnande splittring mellan judar och kristna. Så länge som de kristna fortfarande ansågs vara judar så behövde de inte dyrka de romerska gudarna men eftersom judarna i mångt och mycket var hatade i det romerska riket pga deras många uppror så var det ibland bättre att inte anses vara jude utan istället kristen.

De kristna såg oerhört mycket upp till de som blev martyrer. De hade, precis som Jesus och Paulus, gått hela vägen och varit trogna Gud ända in i döden. Martyriet blev ett bevis på fullständig efterföljelse och martyrerna blev omåttligt populära och behandlades som hjältar. Martyrerna hade varit ”lika Jesus”, vilket ju var och är målet för alla kristna. De kristna martyrernas enorma mod gav även ett starkt intryck på många icke-kristna, och hjälpte, tvärtom mot förföljelsernas själva syfte, till att sprida det kristna budskapet. Tertullianus (160-225) sa i ett berömt uttalande: ”De kristnas blod är ett utsäde.”

I sin Kyrkohistoria skriver Eusebius (263-339) om när kejsar Diocletianus (244-311) förföljelse bröt ut:

”Det var i Diocletianus nittonde regeringsår (202-203), månaden Dystros, hos romarna kallad Mars, då passionstiden nalkades. Då anslogs överallt en kejserlig förordning att kyrkorna skulle jämnas med marken och skrifterna brännas. De som hade ett ämbete skulle mista det, och de privatanställda skulle förlora friheten om de höll fast vid att vara kristna. Sådan var den första skrivelsen mot oss, men snart tillkom andra som bestämde att alla församlingsledare överallt skulle fängslas och sedan med alla medel tvingas att offra.” (Eusebius Kyrkohistoria 8.2.4-5)

I sin Kyrkohistoria skildrar Eusebius (263-339) en av de förföljelser som de tidiga kristna fick vara med om på 100-talet:

”Först utstod [de kristna som tagits till fånga] storsint de skador som folket åsamkade dem – skrik och slag och smutskastning och steningar och fängelsedomar – allt som en ursinnig pöbel älskar att utsätta sina fiender för. Sedan, när de fördes till torget av tribunen och stadens myndigheter, förhördes de inför allt folket, och då de hade erkänt fängslades de i väntan i väntan på ståthållarens ankomst. […] De som snart skulle bli trons vittnen var uppenbarligen redo och slutförde ivrigt sina bekännelser. Men somliga föreföll vara oförberedda och ovana, ännu svaga, och oförmögna att uthärda en sådan prövning. Omkring tio av dem skulle visa sig misslyckas [förneka sin tro], vilket åsamkade oss stor sorg och förfärlig smärta. […] Och även vissa av våra hedniska tjänare greps, eftersom ståthållaren hade befallt att vi allihop skulle förhöras offentligt. Vilseledda av Satan och påeggade av soldaterna, och av fruktan för de plågor de såg helgonen uthärda, anklagade de oss falskeligen för thyestiska gästabud [kannibalism] och oidipalt könsumgänge [incest] och dåd som det inte bara är olagligt att nämna eller tänka på utan som vi inte kan föreställa oss att någon någonsin gjort sig skyldig till. När dessa anklagelser hade kungjorts rasade allt folket mot oss som vilda djur. […]

[De tillfångatagna kristna fick uthärda] att spärras in i fängelsets mörka och mest avskyvärda delar, att få fötterna sträckta till det femte hålet i stocken och andra styggelser. […] Ett stort antal kvävdes i fängelset eftersom de utvalts av Gud att dö på detta sätt, så att hans härlighet skulle uppenbaras i dem. […] Maturus, Sanctus, Blandina och Attalus fördes till amfiteatern för att kastas till de vilda djuren och för att bjuda hednapubliken på ett grymhetens skådespel. […] Både Maturus och Sanctus […] fick återigen uthärda gatlopp och vilddjurens grymhet, och allt som det ursinniga folket ropade efter eller önskade, och till sist plågades de av röken från den järnstol där deras kroppar stektes. […] Attalus leddes runt i amfiteatern med ett anslag framför sig där det på romarnas språk var skrivet ”Detta är Attalus, den kristne”, och folket var uppfyllt av hat mot honom. […] När Attalus placerades på järnsitsen och röken steg från hans brinnande kropp sade han till folket på romarnas språk: ”Se! Det ni gör nu är att äta människor, men vi äter inte människor och gör inte heller något annat som är ont.” […]

Efter gisslet, efter de vilda djuren och efter den stekande sitsen, stängdes [Blandina] in i ett nät och kastades framför en tjur. Och när hon hade kastats omkring av djuret, men inte känt något av det som skedde med henne tack vare sitt hopp och sitt fasta grepp om det som hade anförtrotts henne, och sin gemenskap med Kristus, offrades också hon. Och hedningarna själva sade att det aldrig hade förekommit bland dem att en kvinna hade uthärdat så många och så fasansfulla plågor.” (Eusebius Kyrkohistoria, bok V)

Förföljelserna lugnade ner sig när kejsar Galerius (250-311) på sin dödsbädd år 311 utfärdade ett nytt edikt om tolerans mot de kristna. Galerius hade själv förföljt de kristna men blev imponerad av deras starka övertygelse och lät meddela:

”Bland andra arrangemang som vi har för vana att göra för republikens välstånd och välfärd, hade vi tidigare önskat att få allt i harmoni med de gamla romerska lagarna och den allmänna ordningen, och att föreskriva att även de kristna som hade lämnat sina fäders religion bör komma tillbaka till förnuftet; eftersom, ja, de kristna själva, av någon anledning, hade följt en sådan nyck och hade fallit i en sådan dårskap att de inte skulle lyda antikens grundvalar, vilket deras egna förfäder hade etablerat; men efter egen vilja och lust, skulle göra egna lagar som de själva skulle följa och samlade olika folk på olika platser till församlingar. Slutligen när vår lag hade utfärdats om att de ska uppfylla antikens grundvalar, var många undertryckta av rädsla för fara, och många led även döden. Och ändå, eftersom de flesta av dem framhärdade i sin beslutsamhet, och vi såg att de varken visade vördnad och bävan till gudarna och heller inte dyrkade den kristna Guden, och med tanke på vår mest milda nåd och den ständiga vana vi har att bevilja överseende, tänkte vi nu att vi borde ge vårt mest snabba överseende även till dessa, så att de återigen kan vara kristna och hålla sina samlingar, förutsatt att de inte gör någonting som strider mot god ordning. Men vi ska tala om för domarna i ett annat brev vad de borde göra. Därför, för detta vårt överseende, borde de be till sin Gud för vår säkerhet, för republikens säkerhet, och för sin egen, att republiken kan fortsätta oskadad på varje sida, och att de kan leva i säkerhet i sina hem.” (Galerius toleransedikt)

När det romerska riket sen antog den kristna tron som statsreligion försvann ju av naturliga skäl alla martyrer eftersom det inte längre fanns någon stat som avrättade dem. För att de tidiga kristna skulle kunna visa att de var arvtagare till dessa martyrhjältar så började de fira martyrernas födelsedag (dagen då de dog alltså) och bevarade martyrernas benknotor som de trodde att de kunde få förbön genom. På detta sätt utvecklades läran om ”helgon”. En berömd skildring av en sådan händelse är när Polykarpus (69-155), en av aposteln Johannes lärjungar, led martyrdöden. När Polykarpus blev beordrad att tillbe kejsaren och avsvära sig Kristus svarade han: ”I 86 år har jag tjänat honom, och han har inte gjort mig orätt. Hur skall jag kunna smäda min konung, som har frälst mig?” Efter det svaret brändes han på bål, men blev nerstucken med en kniv när elden inte tog sig. Efter hans död står det följande:

”Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld, och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa.” (Polykarpus martyrium kap 18)

Denna företeelse hämtade man inspiration från hur det gick till när Elisha dog:

”Elisha dog och lades i graven. Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp.” (2 Kung 13:20-21)

De tidiga kristna ansåg att martyrernas benknotor var ”heliga” och när man förde in dessa reliker i exempelvis en kyrka så blev även kyrkan helig.

Förföljelserna mot de kristna tog i stort sett helt slut i samband med kejsar Konstantins (272-337) toleransedikt och när kejsar Theodosius (347-395) år 380 i ediktet i Thessaloniki deklarerar att kristendomen skall vara officiell romersk statsreligion får väl de kristna anses ha besegrat sina förföljare:

”Det är vår önskan att alla olika nationer som står under Clemency och Moderation, bör fortsätta att bekänna den religion som leverades till romarna av den gudomliga aposteln Petrus, så som den har blivit bevarad genom trogen tradition, och som nu predikas av Pontiff Damasus och av Peter, biskop av Alexandria, en man av apostolisk helighet. Enligt den apostoliska undervisningen och evangeliets lära, låt oss tro på en Gud Fader, Son och Helig Ande, i lika majestät och i en helig Treenighet. Vi tillåter följare av denna lag att anta titeln Katolska kristna; men för de andra, eftersom, i våran bedömning är de dåraktiga galningar, deklarerar vi att de ska bli märkta med det snöpliga namnet kättare, och får inte fortsätta kalla sina samlingar för kyrkor. De kommer att i första hand drabbas av det gudomliga fördömandet och i andra hand straffet från våra myndigheter som i enlighet med Himlens vilja vi kommer att tillfoga.”

Några år senare, närmare bestämt år 391, stängde dessutom kejsar Theodosius alla hedniska tempel och förbjöd all form av hedendom. Att kristendomen blev officiell romersk statsreligion må vara en seger över förföljelserna, men får väl ändå anses vara en oerhört bitterljuv seger. Alla kristna gladdes nog när förföljelserna tog slut och flera romerska kejsare bekände sig som kristna, men det var nog knappast tanken från de kristnas sida att myndigheterna skulle förfölja de andra religionerna istället.

Tagged with →  
  • Tomas

    ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde”

    Ännu ett citat :-) Tertullianus denna gången.

    /Tomas

  • Tertullianus är mycket intressant när det kommer till de tidiga kristnas syn på våld och krig. Det skulle jag vilja skriva om så småningom.

  • Mattias

    I princip alla förändringar av makten i ett land/samhälle kräver offer. Ta tex slaveriets avskaffande i Usa. Vita dödade vita för de svartas befrielse. Irak..Balkankrigen..Nordirland..Alexander den store som gjorde kristendomen till statsreligion efter att ha sett ”synen” i himlen ”med detta kors skall du segra” han vann striden och kunde ta makten.Eller var det någon annan?

  • Det är kejsar Konstantin du tänker på. Han gjorde kristendomen till statsreligion och påverkade kyrkan enormt mycket ända in i våra dagar.

  • Det här var bland det bästa du skrivit på din blogg. Så här långt

  • Tony,

    Oj, tack!
    Lite har man väl lärt sig på Missionsskolan :)

    Men blott kunskap leder inte långt, utmaningen ligger i att även vi idag i Sverige går hela vägen och blir ”lika Jesus”.

  • Mattias

    Om kd får 51% av rösterna nästa val, behöver vi inte stå upp mot makten :)

  • Christian ” Är vi för upptagna med att utbilda kyrkans ungdomar till att bli “ledare” istället för “lärjungar”?”

    – ja ja ja,,

  • Lelle

    Mycket bra skrivet. Har själv länge studerat urkyrkan. På den tiden tog man Jesu ord: Saliga är ni när ni förföljs för min skull” på allvar.

    I vår tid gör vi precis tvärtom, tror att vi måste göra oss populära bland människor för att vi skall kunna vinna dem. Kyrkornas högsta ledare (borde ine finnas) talar alltid om hur man skall få framgång i opinionen, som om det vore samma sak som att Guds rike skulle ha framgång genom detta.

    Det är farligt när våra mänskliga tankar ersätter Guds.

  • Tack för de fina orden Lelle! :)

    ”I vår tid gör vi precis tvärtom, tror att vi måste göra oss populära bland människor för att vi skall kunna vinna dem.”

    Om de fanatiska martyrerna som provocerade fram sin egen död genom att slå sönder de romerska avgudarna är ena diket så tror jag att detta är det andra diket.

    Båda är lika dumt anser jag. Istället för att provocera eller anpassa oss så borde vi helt enkelt leva ut Guds rike i samhället.

  • Tomas

    Om du läser Polykarpos Martyrium ur De Apostoliska Fäderna möter du en frygier vid namn Quintus som valde att provocera fram sitt möte med vilddjuren, men blev rädd och valde då istället att offra (till avgudarna), varpå skriftens författare Markion (inte kättaren Markion utan en namne) skriver att därför ”berömmer vi oss inte av dem som överlämnar sig själva”.

    Kyrkans lära var att martyrium var något som gavs en, inte något man tog.

    /Tomas

  • Bästa sättet att bli kristen martyr i dagens Sverige måste således vara att helt enkelt leva ut ett radikalt kristet liv i Jesu efterföljd och sen ta konsekvenserna, oavsett vad som händer.

    Man behöver varken provocera det sekulariserade Sverige eller anpassa sig efter det sekulariserade Sverige utan helt enkelt satsa på att följa Jesus oavsett goda eller negativa konsekvenser.

  • Christian: ”Bästa sättet att bli kristen martyr i dagens Sverige måste således vara att helt enkelt leva ut ett radikalt kristet liv i Jesu efterföljd och sen ta konsekvenserna, oavsett vad som händer.”

    – Intressant tanke! Hur skulle ett sådant liv se ut idag, menar du?

    De som var baptistpionjärer fick smaka på martyrskap. F.O. Nilsson fick åka på fångkärra mitt i vintern och hamnade i en iskall fängelsecell innan han blev landsförvisad. Baptisterna är nog de som fått betala mest av alla för sin radikalitet och opposition mot Svenska kyrkans monopol på religionsutövning.

    Känner du till att en av baptistpionjärerna i Sverige var en jude vid namn Samuel Rechnitzer. Han lade till namnet Axel när han döptes. Han blev den som bildade många församlingar på Gotland. Det finns en biografi skriven om honom som jag har. Den är mycket intressant.

  • SÅ,

    ”Hur skulle ett sådant liv se ut idag, menar du?”

    I grund och botten går det ut på att som lärjunge till Jesus leva ut Guds rike här på jorden. Be för de som är sjuka, va med dem som är ensamma, ge pengar till dem som är fattiga, berätta om Jesus för dem som inte ännu har hört, osv, osv… Allt det som Jesus visade med sitt liv och berättade för oss att vi som lärjungar ska göra.

    Rent konkret hur ett sådant liv ser ut idag varierar ju lite från plats till plats.

  • Tobias Gson

    Tack för frågeställningen ”Är vi för upptagna med att utbilda kyrkans ungdomar till att bli “ledare” istället för “lärjungar”?”
    Jag tror att vi i kyrkan kan ha för högt tryck på att ungdomar ska engagera sig och göra grejer och det kan vara så att det som blir lidande är att ha fokus på mer av Jesus.
    Det finns många ungdomar som är ivriga på att leva för Gud, det som kommer i fokus är verksamheten i kyrkan med lovsång, vara tonårsledare, allmänt engagemang osv. 
    Jag tror absolut att vår tro (ungdom eller vuxen) kan växa i ett engagemang i kyrkan. Men om vi ger möjlighet till att slappna av och ha fokus på Jesus så tror jag att det kan vara en stor hjälp för många som kanske har för stort engagemang. Det är farligt när fokus på Jesus riskerar att komma i andra hand och engagemang i kyrkan i första hand. Vi behöver hjälpas åt att lägga vikt på tid med Jesus, lärjungaskapet.

  • Bra skrivet Tobias! Kunde inte ha skrivit det bättre själv :) 
    Jag tror det har varit för stort fokus i Pingströrelsen de senaste åren på att alla ska vara ledare på ett eller annat sätt. Målet med livet verkar vara att bli ”ledare”. Jag känner inte riktigt igen det om jag jämför med hur Jesus lärde ut efterföljelse. Det är givetvis inget fel i att vara ledare, men jag tror vi skulle tjäna mer på att ha ”lärjungakurser” istället för ”ledarskapskurser”. 

  • kennyh_widen

    Fel Christian, Konstantin gjorde kristendomen laglig, inte mer. Kristendomen blev inte statsreligion fören långt efter hans död av Theodosius. Faktum är att mellan Konstantin och Theododius var kristendomen för en kort tid återigen förbjuden i romarriket.

  • Sant. Jag har skrivit fel i kommentaren. Men i själva texten ovan har jag skrivit rätt:

    ”Förföljelserna mot de kristna tog i stort sett helt slut i samband med kejsar Konstantins (272-337) toleransedikt och när kejsar Theodosius (347-395) år 380 i ediktet i Thessaloniki deklarerar att kristendomen skall vara officiell romersk statsreligion får väl de kristna anses ha besegrat sina förföljare.”

Kontakt
Är du intresserad av att bli kristen, har frågor om den kristna tron eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så svarar jag på dina frågor.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.