Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade cirka 1,5 miljoner svenskar för att söka ett bättre liv i framförallt USA.
Vid den här tiden var migrationen till Sverige väldigt liten, oreglerad och bestod mest av återvändande svenskar som kom tillbaka från USA. Man behövde varken pass, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd för att bosätta sig i Sverige. Dock kunde man avvisa tiggare, romer och kriminella.
I slutet av 1880-talet inträffade en massutvandring av judar som flydde från förföljelse och pogromer i det tsaristiska Ryssland, men detta ledde inte till en flyktingkris i Europa. Så länge som USA accepterade dessa flyktingar, såg de europeiska staterna inget behov av att ändra sin invandringspolitik.
Det var först 1906 när ryska politiska flyktingar började anlända till Sverige som en restriktiv kontroll infördes där invandraren ombads att rapportera var han befann sig. Eftersom de flesta flyktingar bestämde sig för att bo i Stockholm inrättades en särskild avdelning inom stadspolisen som fick i uppgift att upprätta ett invandrarregister.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns starka nationalistiska strömningar i Europa. Uttrycket ”ett folk, ett språk, en nation” är ett exempel på hur tidsandan gjorde att den svenska invandringspolitiken snarare präglades av att bevara Sverige svenskt än om att hjälpa flyktingar och ta emot invandrare.
En del debattörer ansåg att Sverige ”översvämmades” av invandrare. Dock stämmer dessa fördomar inte speciellt väl överens med verkligheten utan bestod mest av några tusen östeuropeiska judar.
År 1910 föddes mindre än en procent av Sveriges befolkning på då 5,5 miljoner utomlands (cirka 50 000 personer). Av dessa hade en femtedel utländskt medborgarskap.
Den 14 september 1914 antogs Utvisningslagen som förbjöd utlänningar att vistas i Sverige. Lagen föreskrev regler om avslag (avvisning) och avlägsnande (förpassning) för så kallade ”oönskade utlänningar”, men reglerade inte pass eller andra allmänna invandringsregler. Således var det fortfarande möjligt för utlänningar att resa till Sverige och stanna eller arbeta inom landet.
Utvisningslagen gav staten rätt att avvisa utlänningar vid gränsen om de var romer, kringvandrande musiker, tiggare, misstänkta för prostitution eller spel. En utlänning som redan var bosatt i landet kunde också utvisas av samma skäl. Utöver detta kunde även ”nationell säkerhet” åberopas som ännu en anledning till utvisning.
År 1917 antogs ”passkungörelsen”, som krävde att alla utlänningar som kommer in i Sverige ska ha pass och visum. Polisen kunde vägra alla utlänningar inresa om de saknade sådana dokument.
1927 års utlänningslag – Sveriges första – fastställde en restriktiv politik som växt fram redan under första världskriget och som speglade de stämningar av exkluderande nationalism som då rådde. Den modifierades 1937 för att förhindra en stor judisk invandring från Tyskland till Sverige. Året efter försvårades flyktingarnas ankomst genom en ny kungörelse, samt att Sverige tillsammans med Schweiz krävde att ett J stämplades i de tyska judarnas pass. De så kallade J-passen underlättade för myndigheterna att neka judar inresa i landet.
I Kristallnattens spår lättades restriktionerna och framöver tilläts vissa flyktingkvoter passera gränsen. Man ville ha öppenheter för andra flyktvågor som kunde tänkas komma i ett annalkande krig som var allt svårare att undvika. Fram till hösten 1941 hade man restriktiva flyktingregler som inte gällde finska krigsbarn. Ett antal hundra till ett par tusen judar släpptes dock in, vissa för vidare transport till utlandet med mellanlandning i Sverige. Visumtvång gällde för alla icke-nordiska medborgare efter andra världskrigets utbrott i september 1939. När Sverige väl började diskutera öppnare införingsregler från och med hösten 1941, var tyskarna inte längre intresserade av att tillåta judisk utvandring.