Jag har märkt att jag inte skriver så mycket här eller på min Facebook-sida sen en tid tillbaka. Det beror på flera olika orsaker.
Framförallt brukade jag skriva mycket om det som Gud har lagt på mitt hjärta; integration och att vara en röst för flyktingar och konvertiter. Men sen en tid tillbaka har den kartan ritats om rätt rejält. Det kommer mycket mindre asylsökande till Sverige, konvertit-frågan är inte lika stor som förut (även om den fortfarande är aktuell), och en stor del av den vision Pingst Integration bär på om pentekostala internationella församlingar i Sverige, jobbar Paul Orlenius för fullt med.
Men den kanske största anledningen till att jag inte skriver riktigt lika mycket som förut, är att det händer så mycket i församlingen just nu. Att vara pastor och föreståndare i Pingst Härnösand är ju mitt primära uppdrag, även om många känner till mig pga mina Bibelkommentarer eller det jag skriver om integration. Men församlingsarbetet märks inte lika mycket i mina skriverier av förklarliga skäl. Jag brukar inte vilja skriva om det lika mycket eftersom det kommer så nära på något sätt.
En käpphäst som jag har predikat och tjatat om ända sen jag blev föreståndare i Pingst Härnösand för 6 år sedan, är att Gud har en uppgift för var och en av oss. Vi pastorer ska inte göra allting medan medlemmarna sitter på bänken och tittar på, utan en av våra viktigaste uppgifter är att hjälpa medlemmar in i tjänst. När Gud lägger något på ditt hjärta som han vill att du ska göra för att utbreda hans rike, då behöver vi pastorer stötta och möjliggöra det. Då blir församlingen en ”medlems-församling”, där var och en tjänar Gud med de gåvor man har blivit välsignad med. Jag tror det här är superviktigt, för jag känner mig själv och vet att jag inte är särskilt bra på något egentligen. Jag vet att den medlemmen är tusen gånger bättre än mig på att leda ett bönemöte. Jag vet att den andre medlemmen är briljant på att besöka åsidosatta. Jag vet att den tredje medlemmen är en klippa på att sköta ekonomin. Om jag klampar på för mycket och tar för stor plats tar jag någons Gudagivna plats i Guds rike. Min uppgift är istället att vara församlingsmedlemmens vapenbärare i dess kamp för Guds rike. Hjälten i min berättelse är inte jag själv, utan mina församlingsmedlemmar. Det finns ingenting som gläder mig så mycket som att se en församlingsmedlem hitta sin uppgift och tjäna i sina gåvor. Jag är en stolt vapenbärare som går vid sidan om och stöttar, uppmuntrar och bär vapnen, men striden måste medlemmen själv kämpa.
Efter 6 år har detta resulterat i att vi har fantastiska bönemöten på fredagskvällarna och lördagarna. Det är ju rena rama moderna väckelsemöten där Guds ord, lovsången, vittnesbörden och de profetiska orden haglar om vartannat! Vi har också gjort en riktig fullträff och kommit igång med ”integrationsalpha”, där vi har vidareutvecklat språkcaféet och äter mat med varandra, umgås, lyssnar på undervisning om Jesus på lätt svenska och samtalar om den kristna tron. Det senaste året har även den diakonala gruppen fått sig ett rejält lyft tack vare flera eldsjälar. Inte bara att äldre och åsidosatta har fått många fina hembesök, det har även resulterat i att många har börjat komma tillbaka till kyrkan som av olika anledningar varit borta. Men vi har inte bara duktiga diakoner, vi har även flera brinnande evangelister i full tjänst som hela tiden bjuder med nya människor till kyrkan. Så det händer mycket i kyrkan, på flera plan, och den största anledningen till det är att det inte är JAG som har startat eller leder detta! Däremot använder jag den roll och uppgift jag har som föreståndare till att stötta den medlem som har fått en uppgift från Gud och ser till så att den kan tjäna i sina gåvor.
Personligen har jag också upplevt ett tilltal om att Gud kommer att tala profetiskt genom mig mer framöver. Den gåvan har av skäl som jag inte riktigt förstår varit på paus under några år, men blivit upplivad igen. Jag vet inte varför, men är ödmjuk inför att Guds Ande gör som han finner bäst. Så även jag försöker hitta min plats i Guds rike, ständigt utvecklas och tjäna utifrån de gåvor Gud har gett mig; att undervisa i Bibeln, leda genom att tjäna, dela kunskapens ord, etc.
Så att jag inte skriver så mycket på min Facebook-sida betyder inte att det inte händer något, utan snarare tvärtom! Det är fullt ös och nästan svårt att få tiden att gå ihop. Men det är väldigt roligt 