Genomgång av 3Mosebok 18:22

I Bibeln finns det i grunden bara ett förbud som direkt och principiellt gäller samkönade sexuella handlingar (3Mos 18:22). Alla andra bibelord i frågan förhåller sig i praktiken till just detta enda ursprungliga bud, antingen genom ytterligare lagtext, profetisk kritik, pedagogiska berättelser eller nytestamentliga brev. Hela frågan kokar alltså egentligen ner till ett enda bibelord – en bibelvers som dessutom ofta rycks ur sitt sammanhang, vilket gör den svår att förstå rättvist.

Låt mig därför, på ett så pedagogiskt och sakligt sätt som jag kan, försöka förklara sammanhanget bakom denna vers. Till min hjälp använder jag ”tratt-modellen”: vi börjar i Bibeln som helhet och gräver oss sedan steg för steg djupare tills vi når fram till det enskilda bibelordet och tittar sen på dess följdverkningar i Nya testamentet.

Jag är visserligen pingstpastor med en klassisk och traditionell syn på dessa frågor, men jag värdesätter sakliga och transparenta samtal högt. Min ambition här är inte att driva en färdig åsikt i dagens aktuella debatt, utan att så objektivt som möjligt bidra till en djupare förståelse för hur Bibeln förklarar sig själv. Sen kan man ha olika åsikter i sakfrågan, men jag tror alla tjänar på en saklig debatt.

Bibeln

Den kristna Bibeln består av två huvuddelar: Gamla och Nya testamentet. Genom hela Skriften löper den stora berättelsen om hur Gud skapar världen, om syndafallet och förbundet med Israel, samt om Jesus och den kristna församlingens framväxt.

Gamla testamentet

Gamla testamentet – eller den hebreiska Bibeln (Tanakh, som den kallas inom judendomen) – består traditionellt av tre delar: Lagen (Torah), Profeterna (Neviim) och Skrifterna (Ketuvim).

Lagen

Lagen – eller Torah – utgörs av de fem Moseböckerna. Den rymmer Israels äldsta historia, uttåget ur Egypten och de lagtexter som reglerar hur folket ska leva i det utlovade landet.

Tredje Moseboken

Mitt i Moseböckerna finns Tredje Moseboken, som innehåller anvisningar för hur Israel ska leva i det land som Herren ger dem. I förbundet mellan Gud och Israel ingår två grundläggande delar: att endast tillbe Herren (och avvisa avgudar) samt att leva ett helgat liv. Om folket håller förbundet möter de Guds välsignelse, men om förbundet bryts varnas de för att de riskerar att förlora landet och fördrivas i exil.

Boken beskriver både hur gudstjänstlivet ska gestaltas (offren, prästtjänsten, sabbaten, högtiderna och tabernaklet) och hur det helgade vardagslivet ska se ut: familj och sexualetik, hederlighet i affärsliv och domstolar, samt omsorg om utsatta grupper som änkor, faderlösa och invandrare.

I denna lagstiftning kan man urskilja en skillnad mellan ceremoniella särregler (som främst berörde präster eller infödda israeliter) och allmängiltiga etiska bud som gällde alla i landet, oavsett bakgrund eller samhällsställning. Denna senare kategori kännetecknas i texten av principen att ”en och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde” (t.ex. 3Mos 24:22). Hit hör förbuden mot mord, stöld och mened, men framför allt förbudskatalogen i 3Mos 18 – där gränserna mot barnoffer, incest, tidelag och samkönade handlingar uttryckligen görs gällande för både israeliten och den bofaste främlingen: ”Men ni skall hålla mina bud och stadgar och inte göra någon av dessa vidrigheter; det gäller både infödda och invandrare.” (3Mos 18:26). Indelningen i ceremoniella å ena sidan och universella etiska bud å andra sidan är en traditionell tolkningsram snarare än något texten själv uttalar, och det bör sägas att tolkare gör olika bedömningar av var gränsen går.

Helighetslagen

Medan den första delen av Tredje Moseboken främst fokuserar på prästerskapet och tabernaklets offertjänst, breddas perspektivet i bokens andra hälft (kapitel 17–26). Eftersom helighetskravet inte bara gällde prästerna utan hela Israels folk, innehåller denna del – som traditionellt kallas ”Helighetslagen” – föreskrifter för hela folkets vardag. Här regleras familjeband, rättskipning, handel, omsorg om utsatta grupper samt etiska gränser för relationer och sexualitet.

Sexuallagarna

I Helighetslagen formuleras en rad explicita förbud mot sexuella handlingar. I 3Mosebok kapitel 18 återfinns förbud mot incest och relationer inom den nära släkten, samlag under menstruation, äktenskapsbrott, barnoffer åt guden Molok, samkönade handlingar mellan män samt tidelag.

Bibelordet om samkönade relationer

Nu äntligen har vi grävt oss ända ner! Vi har gått från Bibeln -> Gamla testamentet -> Lagen -> Tredje Moseboken -> Helighetslagarna -> Sexuallagarna, och mitt bland dessa så hittar vi så slutligen det bibelord som den här texten handlar om:

”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” (3Mos 18:22)

Två kapitel senare fastställs den straffrättsliga påföljden inom den forntida israelitiska rättsordningen:

”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.” (3Mos 20:13)

Dessa bibelord tolkas ofta som att de inte handlar om sexuella övergrepp, utan om universell sexualetik. Skälet är att budet riktar sig till både judar och invandrare, samt anger att båda parter bär gemensamt ansvar (”båda har gjort något avskyvärt”), vilket tyder på att texten förutsätter ömsesidighet snarare än ett övergrepp. När Moseböckerna reglerar sexuellt våld och våldtäkt (t.ex. i 5Mos 22:25–27) straffas enbart förövaren, medan offret förklaras oskyldigt, och tempelprostitution förbjuds under de specifika kultiska titlarna qāḏēš och qəḏēšâ (5Mos 23:17–18). 

Risken för exil

Israel kallades att följa Helighetslagen för det första för att återspegla Guds egen helighet: ”Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.” (3Mos 19:2)

För det andra för att Israel skulle vara en slags etisk motkultur gentemot de omgivande folkens sedvänjor: ”Ni skall inte göra som man gör i Egypten, där ni en gång bodde, inte heller som man gör i Kanaan, dit jag skall föra er. Ta inte efter deras seder.” (3Mos 18:3)

För det tredje så kallades Israel att följa Helighetslagen som en förutsättning för att få bo kvar i det land som Gud gav dem. I Gamla testamentets teologi är det utlovade landet nämligen inte bara en neutral geografisk yta, utan ett heligt rum som tillhör Herren. De tidigare folken i Kanaan fördrevs enligt texten inte på grund av godtycklighet, utan därför att marken inte längre kunde bära deras handlingar: ”Landet blev orent, och jag straffade det för dess synder, så att det utspydde sina invånare.” (3Mos 18:25)

Texten gör klart att samma villkor gäller för Israel. Folket har ingen automatisk immunitet om de anammar samma levnadssätt som folken före dem: ”Låt inte landet utspy er för att ni orenat det, så som det utspydde det folk som var före er.” (3Mos 18:28)

Att bryta mot förbundets helighetskrav genom avgudadyrkan, socialt förtryck eller sexuella överträdelser innebar därmed en reell risk att förlora arvet och drivas ut ur landet. När man läser vidare i Gamla testamentets historiska böcker och profetlitteratur skildras hur denna varning enligt texterna till slut besannas. Efter upprepade varningar från profeter som Jeremia och Hesekiel om att folket övergett Herrens bud förlorar Juda till sist landet och förs bort i den babyloniska exilen (587 f.Kr.).

Lagen och kristendomen

Till en början var de allra flesta kristna judar och fortsatte naturligt att följa Lagen i Moseböckerna. Men i takt med att allt fler icke-judar kom till tro uppstod en avgörande fråga: Måste även de hednakristna omskäras och följa hela Mose lag?

Vid Apostlamötet i Jerusalem (Apg 15) landade församlingens ledare i att inte lägga hela Lagens ok på de nya troende, men de fastställde fyra minimikrav:

”Den heliga Anden och vi har beslutat att inte lägga någon annan börda på er utom detta som är nödvändigt: att avhålla sig från det som offrats till avgudar, från blod, från kvävda djur och från horeri. Om ni håller er ifrån detta gör ni rätt. Allt gott!” (Apg 15:28–29)

Dessa fyra bud valdes inte slumpmässigt, utan har tydliga motsvarigheter i Helighetslagen i 3Mos 17–18. Där utgjorde reglerna grundläggande villkor för den icke-israelitiske främlingen som bodde i landet. Det fanns visserligen fler bud som berörde främlingar, men föreskrifterna i just dessa två kapitel utgjorde det etiska och kultiska minimikrav som krävdes för att landet inte skulle orenas och stöta ut sina invånare. På samma sätt kunde efterlevnaden av dessa bud förena judar och hedningar, utan att de stötte ut varandra ur församlingen.

Ordet ”horeri” (grekiska porneia) förstås här av många tolkare som ett samlingsbegrepp för hela sexualkatalogen i 3Mos 18 – inklusive förbuden mot incest, äktenskapsbrott, tidelag och samkönade handlingar. Tolkningen är vanlig men inte oomstridd.

Enligt denna tolkning innebär apostlamötets beslut att medan rituella särlagar (såsom omskärelse och offerriter) inte gjordes bindande för kristna, bekräftades Helighetslagens etiska stängsel kring sexualitet som en bestående och universell norm för alla troende.

Paulus brev

Denna koppling till Moseböckernas värld blir särskilt tydlig i aposteln Paulus brev, där han lånar både begrepp, teologisk grund och förbundslogik från Gamla testamentet.

När Paulus behandlar ämnet i Romarbrevet 1:26–27 argumenterar han utifrån skapelseberättelsen i 1 Mosebok. Texten beskriver hur människor lämnade den skapelseordnade relationen mellan man och kvinna och ”upptändes av begär till varandra” (grekiska eis allēlous, vilket markerar ömsesidighet). Paulus lyfter fram relationer mellan vuxna ”män med män” och inkluderar uttryckligen även kvinnor. Formuleringarna pekar därmed mot ett ömsesidigt utövat begär snarare än antikens asymmetriska maktrelationer (såsom pederasti eller övergrepp mot slavar, vilka uteslutande rörde män och unga pojkar). Precis som i Tredje Mosebok – där båda parter hålls ansvariga (3Mos 20:13) till skillnad från vid övergrepp och våldtäkt (5Mos 22:25–27) – betraktas handlingen i sig som ett brott mot Skaparens ordning.

I Första Korintierbrevet (1Kor 6:9) och Första Timoteusbrevet (1Tim 1:10) hämtar Paulus i stället sitt språkbruk direkt från Helighetslagen. När han i sina syndakataloger förbjuder ”män som ligger med män”, bildar han det grekiska ordet arsenokoitai direkt från grundtexten i den grekiska översättningen (Septuaginta) av 3Mosebok 18:22 och 20:13 (arsēn = man/mankön, koitē = bädd/samlag).

Paulus övertar dessutom själva förbundslogiken kring arvet och exilen. I Gamla testamentet innebar ett oomvänt brott mot Helighetslagens etiska gränser att man orenade marken och förlorade sitt jordiska arv, och man utspyddes ur det heliga landet (3Mos 18:28). På motsvarande sätt varnar Paulus för att den som lever i synd utan vilja till omvändelse inte ska få ”ärva Guds rike” (1Kor 6:9–10) och att de som lever så ska uteslutas ur församlingen (1Kor 5:1–13). Församlingen och Guds rike blir i denna läsning det nya förbundets heliga rum och arvedel som det heliga landet var för Israel, där gemenskapen med Gud förutsätter samma respekt för Skaparens etiska gränser.

Följdfrågor och reflektion

När man upptäcker att Apostlamötets fyra förbud i Apostlagärningarna 15 hämtats direkt från Helighetslagens regler för främlingen (3Mos 17–18), väcks en ofrånkomlig och intressant följdfråga:

Om apostlarna ansåg att alla dessa fyra bud var nödvändiga att hålla för hednakristna, varför diskuteras i dagens kyrkodebatt i princip bara det fjärde budet – sexuell omoral (horeri) – medan de tre matreglerna om blod, kvävda djur och avgudaofferkött i praktiken har lagts åt sidan?

I dag är det för de allra flesta kristna ingen stor sak om någon äter blodpudding, vi bryr oss sällan om huruvida ett djur blivit kvävt eller avblodat vid slakt, och frågan om avgudaofferkött är för de flesta i västvärlden helt irrelevant. Ändå hålls förbudet mot sexuell omoral (porneia) i många kyrkor fram som en självklar, tidlös och orubblig moralisk norm.

Teologiskt brukar denna skillnad förklaras med att blod, kvävda djur och offerkött betraktades som rituella och tillfälliga hänsyn för att möjliggöra bordsgemenskap mellan judar och icke-judar i den tidiga kyrkan, och att Paulus senare nyanserar synen på mat i sina brev (t.ex. 1Kor 8 och Rom 14). Sexualetiken relateras däremot till skapelseberättelsens grundordning i 1Mos 1–2 och anses av dem som företräder denna förklaring vara oförändrad genom hela Nya testamentet. Kritiker invänder att apostlamötet självt inte gör någon sådan indelning i rituella och moraliska bud, och att den därför bygger på en tolkning som läggs till i efterhand. Företrädare för den traditionella förklaringen svarar att den följer av hur Nya testamentet som helhet behandlar mat- och renhetsregler å ena sidan och sexualitet å andra sidan.

Icke desto mindre visar denna skillnad på en central hermeneutisk utmaning som bibelläsare i alla tider ställs inför: Hur skiljer vi mellan tidsbunden kultur och eviga principer när vi tolkar Bibelns texter i dag? Och i vilken mån går det att jämföra dagens samkönade relationer med förhållandena i det forntida Israel för flera tusen år sedan?

En annan intressant reflektion är att i Helighetslagen förbjuds enbart handlingar mellan män (3Mos 18:22; 20:13), medan kvinnor inte nämns. Detta förklaras ofta med att det speglar forntidens rättsordning, där lagarna adresserade mannen som hushållets juridiska överhuvud och fokuserade på säd, arvslinjer och manlig heder. Det är först i Nya testamentet (Rom 1:26–27) som även kvinnors samkönade relationer nämns, där Paulus enligt många tolkare argumenterar utifrån skapelseordningen i 1Mos snarare än den forntida straffrätten. Hur dessa iakttagelser ska vägas in i tolkningen av Bibelns texter om sexualitet besvaras olika av olika kristna traditioner.

En tredje rannsakande reflektion är varför den samtida kyrkliga debatten nästan uteslutande kretsar kring samkönade relationer, medan samboskap ofta bemöts med tystnad trots att det är lika mycket en del av porneia. I Paulus brev står dessa två, generellt sexuellt omoraliska (pornoi) och män som ligger med män (arsenokoitai), sida vid sida, under samma allvarliga varning (1Kor 6:9–10).

Om du vill studera det här ämnet ännu djupare så har jag skrivit en längre text: Vad säger Bibeln om samkönade relationer?