I början av Tidö-debatten rådde en del frågetecken och meningsskiljaktigheter gällande pastor Lewi Pethrus politiska engagemang. I det här inlägget vill jag därför försöka redogöra för de fakta jag känner till baserat på bland annat Carl-Gustaf Carlssons avhandling “Människan, samhället och Gud” och Carl-Erik Sahlbergs studie “Pingströrelsen, kyrkorna och samhället”.
Pastor och föreståndare i Filadelfia 1911–1958
Lewi Pethrus (1884–1974) var föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm från 9 januari 1911 till 7 september 1958. Efter 1958 var han fortsatt pastor och predikant i Pingströrelsen fram till sin död 1974. Han var aldrig formellt vald till samfundsledare för hela Pingströrelsen, men fungerade i praktiken som en inofficiell ledare genom sitt inflytande.
Politisk tystnad 1920-talet
Lewi Pethrus och de tidiga pingstvännerna var inte särskilt politiskt aktiva. Men det berodde inte på att de inte ville, utan för att de var väldigt utsatta. Pethrus skriver själv om detta: ”Vår egen ställning till samhället och samhällets ställning till oss var en annan då än nu. Då gällde det, om vi överhuvudtaget skulle få hålla på med vår verksamhet. Man arbetade på att våra lokaler skulle stängas. Vi hade detektiver i våra möten, och vi var kallade till polisförhör. Det gällde vår existens. Hade vi stått upp då och lagt oss i samhällsfrågor och i lagstiftning, så hade man sagt, att det var politisk agitation och troligen vidtagit åtgärder mot oss.”[1]
Politiskt sökande 1930-talet
Det råder ingen tvekan om att Lewi Pethrus politiska engagemang var kontroversiellt inom Pingströrelsen. Vissa kritiserade honom för att blanda kyrka och politik, men han såg det som en naturlig del av ett kristet samhällsansvar. Exempelvis lät sig Lewi Pethrus väljas in som kommunalfullmäktigeledamot för Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) år 1934.[2] Pethrus säger om sig själv att han från början sökte sig fram politiskt på olika håll: ”Jag har sökt hos sossarna, hos folkpartiet och hos högern. Jag var till och med i någon mån i kontakt med bondeförbundet på sin tid.”[3]
Politisk påverkan 1940-talet
I takt med att Pingströrelsen växte numerärt och vann allt större förtroende ute i samhället, så blev det allt viktigare för Lewi Pethrus att engagera sig i samhället. Lewi Pethrus ansåg det som “den största synd av de kristna, om vi icke gjorde vårt inflytande gällande mot de makter, som äro på väg att gripa och ödelägga vårt folk. Att så göra är var medborgerliga rätt och vår plikt”.[4] Det var framför allt det moraliska förfallet som Pethrus riktade in sig på, och kämpade exempelvis för söndagens helgande, folknykterheten och kristendomsundervisningen i skolorna.
År 1944 skrev han att det ”moraliska förfallet” och ”avkristningen” riskerade att ”ödelägga vårt folk”, och fortsatte: ”För en tjugu, tjugufem år sedan talade vi icke så mycket om samhällsfrågor … Vår egen ställning till samhället och samhällets till oss var en annan än nu … Men i dag äro förhållandena helt annorlunda. Vi äro icke så få längre. Vi ha vuxit till en stor skara. Vi äro också erkända på ett helt annat sätt. Man visar oss förtroende. Nu betyda vi något.”[5]
Ett exempel på hur Lewi Pethrus använde sitt förtroende och sina mediala plattformar för att påverka politiskt var när han i tidningen Evangelii Härold år 1944 lät presentera riksdagsmannakandidater som han vädjade om pingstvännernas röster för.[6] Pethrus ville påverka samhället i en kristen riktning genom att få in kristna personer i riksdagen.
Grundandet av KSA (Kristet Samhällsansvar) 1955
År 1955 bildades på initiativ av Lewi Pethrus organisationen Kristet Samhällsansvar (KSA) med biskop Sven Danell, Skara som ordförande och Pethrus som vice ordförande. KSA kan sägas vara en politisk-kristen proteströrelse mot det svenska samhällets sekularisering. Dess uppgift var att påverka de existerande politiska partierna till att placera så många kristna företrädare som möjligt på valbara platser. Lewi Pethrus arrangerade bland annat stora opinionsmöten med KSA inför riksdagsval i Filadelfiakyrkan i syfte att “aktualisera behovet av ett större kristet inflytande i folkrepresentationen och i det svenska samhället i sin helhet”.[7]
Under de sista åren under 1950-talet blev dock Pethrus alltmer besviken på de politiska partierna och på KSA:s möjligheter att påverka dessa i kristen riktning. Pethrus insåg att “det är endast genom partier som man kan verka i Sveriges riksdag. Den enskilda riksdagsledamoten ger där inget utslag. Det är partierna som representeras i remissdebatten, men där har den stora kristna oppositionen ingen röst. Först när det finns ett kristet parti i riksdagen och dess partiledare kan göra dess röst hörd bland annat i remissdebatten, kan de brännande folkmoraliska frågor, som nu lyser med sin frånvaro, komma till sin rätt och på så sätt föra in något nytt i den politiska debatten. Men till dess kan det med rätta sägas: Från Helgeandsholmen – intet nytt.”[8]
Engagemang i Högerpartiet 1950-talet
Vid 1950-talets mitt fann Lewi Pethrus politisk värdegemenskap med det parti som han ansåg bäst kunde antas stödja arbetet för en kristen stat, nämligen Högerpartiet (numera Moderaterna). Värnandet om familjen och hemmet var viktiga politiska mål för Högern. År 1956 övervägde Pethrus att kandidera för Högern till riksdagen och han ingick samma år i Högerns kulturråd. Han avgick ur rådet i november 1958, samma år som han slutade som föreståndare i Filadelfia.[9]
Grundandet av KDS (Kristen Demokratisk Samling) 1964
Med det massiva stödet av 2,2 miljoner från en namninsamling i syfte att bevara kristendomsämnet i skolan, med allt starkare opinion bakom sig inom KSA och med moraliskt stöd från Pingströrelsens predikantvecka 1963 så tog Lewi Pethrus initiativ till att bilda partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS, som senare blev KD) 1964.[10] Partiets tillkomst berodde på besvikelsen över att de kristna riksdagsledamötena som KSA lyckats få in i riksdagen inte lyckades genomföra den kristna politiken bättre.
Lewi Pethrus skrev i tidningen Dagen 1964: “Våra riksdagsledamöter är verksamma och de kämpar hårt för att göra sina kristna väljares mening gällande, men det motstånd de möter inom sina egna partier neutraliserar deras insatser på ett skrämmande sätt… Kristet Samhälls Ansvar har hittills motsatt sig tanken på ett kristet parti, men man frågar sig om den nämnda neutraliseringen av de troendes representation inte gör KSA:s arbete tämligen illusoriskt. Är bildandet av ett självständigt kristet parti den utväg de måste gå som vill råda bot på de alarmerande religiösa och moraliska förhållandena i landet?”.[11] Pethrus var inte formell ledare, men han var drivkraften bakom och använde sitt inflytande för att mobilisera stöd. Partiet fick inte mandat i valet 1964, men växte senare och kom in i riksdagen för första gången år 1991.
Det är också intressant att notera att Pethrus själv medger att hans syn rörande samhällsfrågor har ändrats: ”Det är sant, att jag under de senare årtiondena ändrat min inställning då det gäller den kristnes ansvar inför samhällsutvecklingen. Det har skett i flera etapper. Jag menade i mina yngre år att de kristnas insats i politiken skulle inskränka sig till att rösta vid valen. Men jag hade inte tänkt igenom problemen om vem de skulle rösta på. Om ingen kristen skulle deltaga i politiken hade man ju endast icke-kristna att ge sina röster. Man skulle således ge sina röster i vårt fall här i landet till ateister och kulturradikaler och överlämna åt dem att utforma vårt lands politik. Jag insåg snart det absurda i detta tänkesätt. Orsaken till att jag för omkring femton år sedan [artikeln är publicerad 1964] tog initiativet till KSA, vars huvuduppgift varit att vid valen söka få in kristna kandidater på valbara platser, var min uppfattning att detta skulle vara en framkomlig väg att stoppa den hotande avkristningen och moralupplösningen. Men KSA har visat sig sakna den effekt vi väntade.”[12]
Slutsats
Under sin tid som föreståndare för Filadelfiakyrkan var Lewi Pethrus partipolitiskt aktiv som kommunpolitiker för Centerpartiet på 30-talet, övervägde att kandidera till riksdagen för Moderaterna på 50-talet och startade den politiska lobbygruppen KSA som syftade till att få in kristna personer i riksdagen via befintliga partier. Lewi Pethrus var med andra ord inte partibunden utan ville framförallt i egenskap av ledare för Pingströrelsen och med hjälp av det allt större antalet pingstvänner påverka samhället genom att lyfta in kristna frågor i rikspolitiken och sökte olika vägar för att göra det. Sex år efter att han hade slutat som föreståndare kulminerade denna ambition i att han var med och startade Kristdemokraterna.
[1] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s257.
[2] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s9.
[3] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s233-234.
[4] Given kejsaren vad kejsaren tillhör, Lewi Pethrus, år 1945.
[5] Profetisk kamp för nationens pånyttfödelse: Politiska idéer hos förebedjare för Sverige, Tomas Poletti Lundström, s147.
[6] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s257.
[7] Tidningen Dagen 27/1, 1960
[8] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s144.
[9] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s11.
[10] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s53.
[11] Pingströrelsen, kyrkorna och samhället, Carl-Erik Sahlberg, s54.
[12] Människan, samhället och Gud, Carl-Gustaf Carlsson, s258.