När Jesus red in i Jerusalem på en åsna välkomnades han till staden som en kung! Folket bredde ut sina mantlar på vägen och ropade:
“9b”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. 10Välsignat är vår fader Davids rike som kommer. Hosianna i höjden!” 11Så kom han in i Jerusalem och in på tempelplatsen. Han såg sig omkring överallt, och eftersom timmen redan var sen gick han ut till Betania med de tolv.” (Mark 11:9–11)
Jesu entré i Jerusalem innehåller mycket symbolik.
Uttrycket ”hosianna” är en sammanslagning av de två hebreiska orden ”rädda” och ”jag/vi ber” och var sammankopplat med en bön och längtan efter att Messias skulle komma och rädda Israels folk.[1] På Jesu tid fanns det en stor förväntan bland det judiska folket att det skulle komma en Messias, en ny krigarkung likt David, som kör ut romarna ur det heliga landet och upprättar Israel som en mäktig nation igen med Jerusalem som huvudstad. Vid ett annat tillfälle försökte folket med våld göra Jesus till ny kung över Israel i syfte att befria det judiska folket från romarna.[2]
Ordet ”salem” i ”Jerusalem” kommer från det hebreiska ordet ”shalom” som på svenska betyder ”fred” eller ”frid”. Sakarja hade långt innan Jesus profeterat om att Jerusalems konung en dag skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl, utrota strid och tala frid till hednafolken.[3] När en kung på Bibelns tid ville signalera huruvida han kom med krig eller fred kunde han antingen rida mot en stad på en krigshäst eller en fredlig åsna. Så när Jesus rider in i fredens stad på en fredlig åsna, ackompanjerat av ”hosianna”, så är symboliken närmast övertydlig; Jesus signalerar att han kommer som en konung till fredens stad och erbjuder fred.
Efter att Jesus ridit in i Jerusalem på detta spektakulära sätt beger han sig till templet. På Jesu tid var templet uppdelat i ett antal sektioner: längst in låg ”det allra heligaste”, dit bara översteprästen fick gå en gång om året.[4] Utanför det allra heligaste fanns sen ”det heliga”, och sen ett antal ”förgårdar” för prästerna, männen, kvinnorna, och till sist även för hedningarna, dvs. främlingar från andra länder. Mellan hedningarnas förgård och allt övrigt fanns en skiljemur med texten:
”Ingen utlänning får komma in i barrikaden som omger helgedomen och inhägnaden. Den som ertappas med att göra detta kommer att ha sig själv att skylla på sin efterföljande död.”
Denna mur skiljde judarna från hedningarna inne på tempelområdet. Jesus ser vad som pågår, inspekterar och går sen därifrån. Dagen efter kommer Jesus tillbaka till templet och då händer detta:
“15De kom fram till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte i templet. 16Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar, och han tillät inte att man bar något över tempelplatsen. 17Och han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste!”” (Mark 11:15–17)
Hedningarnas förgård, den plats där ”alla folk”, dvs. hedningar och främlingar, enligt Salomos bön[5] vid invigningen av templet skulle få möta Gud var dessvärre omgjord till en stökig marknadsplats. Jesus blir så upprörd över detta att han välte bord och stolar och drev ut de som sålde och köpte i templet med en piska.[6]
Judarna hade misslyckats med att erbjuda en bönens plats åt hedningarna i templet, ett uppdrag du kan läsa mer om i kapitel 13. Innanför skiljemuren fick inte hedningarna gå och utanför skiljemuren var det en marknadsplats. Efter denna incident börjar översteprästerna och de skriftlärda att försöka hitta ett sätt att röja Jesus ur vägen,[7] och inte långt efter detta dör Jesus på korset.
Jesus kom inte till Jerusalem på det sätt som folket önskade, som en krigarkonung som skulle starta krig mellan judar och romare. Jesus kom inte för att slå tillbaka utan för att skapa fred. Han vände andra kinden till och erbjöd genom sin död på korset en väg till försoning mellan judar och hedningar. I Efesierbrevet skriver Paulus att Jesus genom sin död på korset har rivit den där skiljemuren:
“11Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. 12På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen. 13Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod. 14Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. I sin kropp 15har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid. 16Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen. 17Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. 18Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. 19Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:11–19)
Ordet ”hedning” kommer från det hebreiska ordet ”goyim” (גּוֹיִם) och det grekiska ordet ”ethnos” (ἔθνος). Beroende på sammanhanget så översätts goyim och ethnos till ”hedningar” eller ”nationer”.
När det är uppenbart att texten åsyftar ”icke-israeliter”, då översätts goyim/ethnos till ”hedningar”, som i exempelvis Paulus titulering av sig själv såsom hedningarnas [ethnos][8] apostel i motsats till Petrus som var judarnas apostel.
När det är uppenbart att texten åsyftar både judar och hedningar så översätts goyim/ethnos till ”alla folk”, exempelvis i Jesu ord om att evangeliet ska ”förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk [ethnos]”[9].
I Gal 3:8 används ethnos för båda dessa betydelser: ”Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna [ethnos] rättfärdiga av tro och gav i förväg detta glädjebud till Abraham: I dig ska alla folk [ethnos] bli välsignade.”
Men att vara en goyim/ethnos behöver inte alltid enbart betyda att man inte är en jude i etnisk bemärkelse, dvs. en ”främling” eller ”utlänning”, utan kan också syfta på att man står utanför Guds förbund med Israel. Men eftersom Guds förbund med Israel var med ett etniskt folk, så hänger dessa betydelser naturligtvis ihop och går in i varandra. Orden ”hedning” och ”främling” är med andra ord i princip synonyma begrepp.
För en hedning som ville bli en del av Guds folk var man innan korset tvungen att omskära sig och börja följa Mose lag. Men i och med Jesus död och uppståndelse gavs hedningarna en möjlighet att genom tron på Jesus, inte genom omskärelse och Lagen, få bli en likvärdig del av Guds folk.
Även om Lagen i sig självt är rättfärdig och god, så har Jesu död och uppståndelse gjort den i jämförelse ineffektiv och kraftlös. Lagen, med dess bud och stadgar, förmår inte föda en människa på nytt på det sätt som tron på Jesus gör.
Genom Jesu död på korset så försonas människans relation med Gud. Men inte bara med Gud, utan också med varandra. Genom Jesu död på korset så rivs de murar som vi människor byggt upp mellan oss och Gud, mellan varandra, mellan infödd och främling, mellan jude och grek, mellan slav och fri, mellan man och kvinna.
I och med Jesu död och uppståndelse så erbjuds både judar och hedningar möjligheten till ett helt nytt liv i Andens kraft genom att tro på Jesus. I tron på Jesus så har både judar och hedningar tillträde till ”det allra heligaste”, en möjlighet till direkt kontakt och relation med Herren Gud.
Dessa två grupper, judar och hedningar, är alltså inte bara tänkta att leva i fred med varandra på varsitt håll, utan är tänkta att bilda ett nytt folk; ”församlingen”. I samhället ses vi måhända som svenskar, invandrare, judar, hedningar och främlingar, osv. Men i församlingen så ska vi inte längre dela upp varandra med hjälp av dessa skiljelinjer, utan nu är vi ett enat folk, vi är broder och syster i Herren. Att judar och hedningar, infödda och främlingar, svenskar och invandrare, förenas i en ny kärleksfull gemenskap, är alltså en del av Guds frälsningsplan för mänskligheten.
När samhället förkunnar skiljelinjer och gränsdragningar mellan folk, så ska församlingen agera som ett ljus i mörkret och göra precis tvärtom och predika fred, frid och försoning mellan folk. I kontrast till ett samhälle som stiftar lagar som skiljer svenskar och invandrare åt bör församlingen arbeta för försoning, integration, vänskap och inkludering. Rivandet av den där muren är med andra ord ett pågående verk som vi alla får delta i, tegelsten för tegelsten.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Varken jude eller grek
[1] Ps 118:25
[2] Joh 6:14–15
[3] Sak 9:9–10
[4] 3Mos 16
[5] 1Kung 8:41–43
[6] Joh 2:13–17
[7] Mark 11:18
[8] Gal 2:8
[9] Matt 24:14