Både i Gamla och Nya testamentet kan vi genomgående se att Gud vill att hans folk ska älska främlingen inom Israel och församlingen, dvs. integration, samt nå ut med Guds ord till alla de främmande folken utanför Israel och församlingen, dvs mission. Här följer nu den röda tråden från Abrahams kallelse till Lammets tron. Som vi såg i kapitel 4 så utvalde Gud Abraham för att välsigna jordens alla folk genom honom:
“1 Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”” (1Mos 12:1–3)
Som en fortsättning på denna välsignelse utvalde Gud Israel, som genom Mose lag fick lära känna Gud och hans vilja. Men Guds tanke var aldrig att bara Israel skulle lära känna Gud, utan att Israel snarare skulle vara ett prästerskap åt resten av världen:
“5Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. 6Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” (2Mos 19:5–6)
Om Israel levde enligt Guds vilja så skulle det skapa en nyfikenhet hos de omkringliggande hednafolken och leda till att de också ville lära känna Gud. I en hednisk omvärld skulle den judiska tron därmed fungera som ett ljus i mörkret för de hedniska folken runtomkring:
“6Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns.” (Jes 49:6)
Vid det första templets invigning ber kung Salomo att Gud ska lyssna inte bara på det judiska folkets böner, utan ”även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel” kommer till Jerusalem och ber i templet, så att ”alla folk på jorden” lär känna Guds namn:
“41Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull42– för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus, 43hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.” (1Kung 8:41–43)
Ett exempel på detta är den etiopiske hovmannen:
“27Filippus reste sig och gick. Då kom en etiopisk hovman som var eunuck och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe 28och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.” (Apg 8:27–28)
Profeterna profeterade om en framtid då ”alla hednafolk” skulle strömma till Jerusalem för att möta Israels Gud:
“2Det ska ske i den yttersta tiden att berget med Herrens hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, 3många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. 4Han ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” (Jes 2:2–4)
“23Så säger Herren Sebaot: På den tiden ska tio män av alla språk och folk ta tag i mantelfållen på en judisk man och säga: ”Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er.”” (Sak 8:23)
I Jerusalems tempel fanns därför en särskild plats för detta ändamål som kallades ”hedningarnas förgård”. När Jesus kommer till Jerusalem för att inspektera sitt tempel, ser att judarna hade gjort om den platsen till en stökig marknadsplats, blir han så upprörd att han välter bord och stolar och driver ut de som sålde och köpte i templet med en piska:[1]
“15De kom fram till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte i templet. Han välte växlarnas bord och duvförsäljarnas stolar, 16och han tillät inte att man bar något över tempelplatsen. 17Och han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste!”” (Mark 11:15–17)
Jesus är uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham. Det är Jesus som är den välsignelse som skulle ges till ”jordens alla släkten”. Jesu död på korset är Bibelns och hela världshistoriens vändpunkt. Om hela Gamla testamentets riktning har varit mot Jesu död i Jerusalem, så byter nu missionen riktning. Om tanken med mission i Gamla testamentet var att folk från alla länder, stammar och språk skulle strömma till Jerusalem och möta Gud i templet, så byter Jesus håll på denna mission. I stället för att alla folk ska komma från jordens yttersta gräns till Jerusalem, så sänder Jesus ut sina lärjungar från Jerusalem ut till alla folk ända till jordens yttersta gräns:
“18Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. 19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”” (Matt 28:18–20)
“8Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)
Guds mission går inte längre ut på att föra folken till Jerusalem, utan till Jesus. I sitt samtal med den samariska kvinnan förklarar Jesus att en plats, dvs. Jerusalem, framöver inte kommer vara utgångspunkten för tillbedjan, utan att man tillber Gud ”i ande och sanning”.[2] Genom att vi samlas i Jesu namn är Gud mitt ibland oss[3] och vi blir som troende gemenskap ”den levande Gudens tempel”.[4]
Nu är det alltså inte längre nödvändigt att bli en jude och flytta till Jerusalem för att få bli en del av Guds folk, utan det avgörande är om man tror på Jesus eller inte, oavsett var man bor eller vilket folk man tillhör. Så när Jesus sänder ut sina lärjungar att missionera så är uppdraget att vittna om Jesus ända till jordens yttersta gräns. Alla som en följd av detta börjar tro på Jesus döps och görs till lärjungar. På så sätt uppfylls hela jorden av lärjungar av alla folk och stammar och länder och språk.
Först när detta missionsuppdrag är slutfört, och människor från alla folk har fått höra talas om Jesus, kommer slutet att komma:
“14Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.” (Matt 24:14)
I avslutningen av Bibeln kan vi sen till sist se att detta uppdrag kommer att lyckas. I himlen kommer människor från jordens alla folk samlas inför tronen och tillsammans tillbe vår Herre: “9Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, 10och de ropade med stark röst: ”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!”” (Upp 7:9–10)
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Sammanfattning och Epilog
[1] Joh 2:13–17
[2] Joh 4:20–24
[3] Matt 18:20
[4] 2Kor 6:16