För er som likt mig är väldigt intresserad av den pågående frikyrkodebatten så kommer här några intressanta inslag från internet:
Kairo Future har på beställning av Gemensam Framtid gjort en undersökning om frikyrkan. GF har ställt frågan: ”Vad kan kyrkan göra för att bli mer relevant och trovärdig i dagens samhälle och i människors liv?”
Det undersökningen kommit fram till är att kyrkan är relevant men att kyrkan ”borde göra mer för att hjälpa utsatta människor och fokusera på själavård och andligt stöd”.
Undersökningen visar också att 70 % av svenskarna instämmer i påståendet att ”kyrkor och församlingar borde jobba mer ute i samhället” och 60 % anser att de ”borde ägna sig mer åt att ge stöd inom t ex äldreomsorgen”. Däremot anser relativt få (23%) att de ”borde blir mer aktiva i den politiska debatten”.
Sammanfattningsvis kan man alltså dra en slutsats om att svenska folket i allmänhet tycker att vi frikyrkliga ska ägna oss åt att ta hand om utsatta i samhället samtidigt som vi håller oss borta från att förändra samhället. Vi ska alltså städa upp samhällets misslyckanden, men vi får inte försöka ändra på samhället så att dessa misslyckanden upphör? Hmmm…
Kika på undersökningen här: ”En relevant kyrka?”
Detta med deltagande i den politiska debatten är något som Lars Adaktusson lyfter fram i en krönika i tidningen Dagen, dock är han av en annan åsikt:
Är det självklart att Pingst ska stå utanför det samarbete för ekumenik och kristen enhet som just nu växer fram mellan olika samfund? Är det viktigare att slå vakt om historia och traditionella synsätt än att kommunicera så att människor berörs? Varför finns pingströrelsens företrädare så sällan med i den offentliga debatten och i rollen som opinionsbildare?
För varje dag som går minskar betydelsen av kyrkonamn, teologiska skillnader och samfundens skiftande profil – kvar blir den avskalade frågan om Guds existens och den kristna trons betydelse i en många gånger hård verklighet.
I relation till den utvecklingen – var står pingströrelsen?
Intressant är också vad Pelle Hörnmark enligt Adaktusson sa i samband med rådslaget: ”Jag är trött på vår vacklande, tvivlande tveksamhet. Vad vill vi vara megafon åt? Vi kan ägna de nästa 20 åren åt att analysera, men jag vill tala tro”.
Jag tycker självklart att vi kristna ska både ge stöd åt utsatta grupper i samhället men att vi också har ett ansvar att delta i den offentliga debatten och på så sätt även försöka påverka samhället till det bättre. Det ena utesluter inte det andra.
Lästips:
http://gemensamframtid.se/blog/en-relevant-kyrka-resultatet-av-trovardighetsenkaten/
http://www.dagen.se/nyheter/bra-betyg-at-kyrkornas-sociala-arbete/