Två veckor före millennieskiftet började jag som 18-åring gå till kyrkan och blev dessutom andedöpt. Hela mitt liv förändrades och jag började berätta om Jesus för allt och alla. Vid ett av dessa tillfällen satt jag och en vän i Trädgårdsföreningen i Linköping en sommarkväll år 2000. 50 meter bort från oss såg vi ett gäng alkoholister som drack öl och langade knark. Dum som jag är föreslog jag för min vän att vi skulle gå dit och berätta om Jesus för dem. Min vän ville till en början inte så jag försökte lugna honom med att: ”om det blir farligt så går vi direkt”. Tyvärr hjälpte inte detta så jag fick gå dit själv.
Det första som hände var att en av dem frågade: ”är du kristen?” ”Ja”, svarade jag förvånat och funderade på om det är vanligt med evangelister i Trädgårdsföreningen eller om de möjligtvis hade sett mitt kors runt halsen. Efter ett tag kom min vän dit och vi började prata om väder och vind. Han som hade langat knarket lämnade efter en stund och kvar var en stor, tjock man, plus en kvinna och hennes smale och försiktige man. Konstigt nog hade han fångkläder på sig, så jag undrade om han nyss hade rymt från fängelset eller nåt? Mannen med den stora magen började skryta om hur många knivslagsmål han varit i och drog upp sin tröja för att visa upp alla ärr han hade på magen. Jag kan lugnt påstå att jag aldrig sett så många ärr i hela mitt liv, det är ett under att han fortfarande är vid liv.
Plötsligt som en blixt från klar himmel började kvinnan och tjockisen att slåss om ett par öl. Paff och överraskad över situationen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra och efter ett tag gav kvinnan upp, hon var ju givetvis chanslös. Mannen med magen vände sig plötsligt till mig, spände sina ögon i mina och sa hotfullt: ”ni ska nog gå härifrån nu!” Jag mindes mitt tidigare löfte till min vän och insåg att han givetvis hade helt rätt; vi ska nog gå härifrån nu!
Samtidigt som jag och min vän gick så gick även kvinnan, hon hade fått en käftsmäll och blödde från munnen och var förmodligen sur över att ha blivit nerslagen medan hennes egen man inte gjorde något för att hjälpa henne. Medans vi skiljdes åt råkade jag ogenomtänkt säga: ”Guds frid!” till kvinnan. Guds frid var en vanlig hälsning som vi brukade säga till varandra i Johanneskyrkan och nu slank det bara ur mig som av en slump (=läs Guds Ande). Kvinnan vände sig hastigt om och utbrast: ”är ni kristna??” ”Ja”, svarade jag och trodde att det hade framgått tidigare, men tydligen hade hon missat det.
Vi gick bort några meter och satte oss vid en annan parkbänk och började prata om Jesus. Hon började berätta att hon var arg på Gud för att han hade dödat hennes mamma när hon var 18 år. Jag inser att det förmodligen är en anledningarna till att hon nu är alkoholist. Jag berättar för henne att det inte alls var Gud som dödade hennes mamma och hon börjar gråta och blir i all enkelhet väldigt glad över att jag säger det.
Efter ett tag kommer de två andra karlarna bort till oss och vill också prata om Jesus. Efter ett tag frågar jag om vi inte kan få be för henne, och det får vi gärna! Vi lägger varsin hand på hennes axlar och börjar be en enkel bön. När jag har bett klart och tar bort min hand så rycker hon till och brister ut: ”vad var det!” Jag ser ut som ett frågetecken och förstår inte vad hon menar men hon förklarar: ”det brann till när du tog bort din hand! Vad var det?”
Oj, tänker jag och börjar inse att Guds Ande har rört vid henne genom min hand! Jag börjar berätta att det förmodligen var Gud som rörde vid henne, men jag hinner inte så långt förrän hon exalterat berättar att hon inte är full längre! Inte nog med detta, hon berättar att hon ser ett ljus 50 meter bort och undrar om jag också ser det? Tyvärr ser jag inget ljus men berättar för henne att det kanske är Gud som försöker visa henne något?
Frimodiga som vi har blivit av dessa händelser frågar vi mannen med den stora magen om vi inte kan få be för han också? Japp, det fick vi så vi lägger våra händer även på honom och ber. Efter att vi har bett en stund faller han plötsligt till marken och börjar sprattla och får fradga i munnen! Mannen och kvinnan börjar förtvivlat skrika: ”nej, inte en till! Inte en till som dör!” Varken jag eller min vän har någon aning om vad vi ska göra så vi ringer efter ambulansen som är där ganska kvickt och hämtar upp honom. Förhoppningsvis klarade han sig.
Efter denna händelserika halvtimme bestämde vi oss alla för att gå hem. Eftersom kvinnan och mannen med fångkläder bodde inte så långt därifrån så följde vi dem på vägen och samtalade om Jesus. Det där ljuset som hon tidigare hade sett följde henne och talade tydligen till henne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga om den saken men jag gjorde mitt bästa med att försöka berätta om Jesus för henne.
Innan vi skiljdes åt i trappuppgången vände sig hennes man till mig och sa: ”nästa gång är det min tur.” Jag blev glad och insåg att även han hade fått upp ögonen för Gud, men eftersom han var lite försiktig så vill han skynda långsamt. Det är ju helt okej det också.
Dagen efter ringde jag för att bjuda med dem till Pingstkyrkans utomhusgudstjänst i Trädgårdsföreningen, men fick tyvärr som svar: ”Jag vet inte om jag vill, min man har våldtagit mig.” Återigen blev jag väldigt paff och visste inte riktigt varken vad jag skulle säga eller vad jag skulle göra, så jag beklagade men berättade att jag skulle ner till Gudstjänsten och om hon ville kunde hon ju komma. Tyvärr var det sista gången jag hörde något från någon av dessa märkliga människor. Men fortfarande, många år senare, så finns de med i mina böner. Gud gjorde märkliga under den sommarkvällen och förhoppningsvis gjorde det ett bestående intryck.
Läs fler Vittnesbörd.