I en tid då ekumenik ofta är på tapeten tänkte jag reflektera lite kring en pentekostal syn på enhet.
När vi pratar om ekumenik idag så tänker vi ofta enhet mellan olika samfund. Pingstvänner, katoliker, ortodoxa och lutheraner, osv. Men det är inte den här sortens enhet som Bibeln talar om, eftersom det inte fanns några samfund på Nya testamentets tid. Faktum är att ordet ”ekumenik” så som vi tänker det idag inte ens finns i Bibeln. Ordet kommer från grekiskans oikoumenē som betyder ”den bebodda världen”. Ordet används exempelvis i “Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen [oikoumenē] till ett vittnesbörd för alla folk.” (Matt 24:14)
Den enhet mellan kristna som Bibeln talar om är mellan:
– Judar och hedningar
– Rika och fattiga
– Män och kvinnor
– Alla nationer, folk och språk
Den pentekostala synen på ”ekumenik”, eller ”kristen enhet”, är kort sammanfattad ungefär så här: Apostlagärningarna visar hur Anden förenar troende från olika nationer (Apg 2, 10), Galaterbrevet slår fast att det inte längre är jude eller grek, rik eller fattig, man eller kvinna – alla är ett i Kristus (Gal 3:28), och Uppenbarelseboken visar den fullbordade enheten: ”en stor skara… av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).
Det är denna enhet Jesus ber om i Johannes kapitel 17 – en andlig enhet i mångfald, rotad i Kristus och ett verk av Anden.
Tycker då inte pingstvänner att vi ska ha ekumenik mellan kristna från olika samfund? Jo, de flesta pingstvänner är positiva till ekumenik – men på ett särskilt sätt. Eftersom den pentekostala teologin betonar Andens enhet snarare än organisatorisk enhet så samarbetar pingstvänner gärna med andra samfund genom exempelvis gemensamma bönesatsningar eller praktiska diakonala projekt. Vi tror att enheten finns där redan genom det Jesus har gjort på korset, så enhet är inte något vi behöver organisera fram, utan snarare något vi behöver ”bevara”.
Det är viktigt att förstå att Andens enhet inte är något vi själva skapar – den är ett verk av den helige Ande. I Efesierbrevet 4:3 står det: “Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). Här blir det tydligt att vår uppgift inte är att skapa enhet, utan att i ödmjukhet bevara den enhet som redan finns genom Anden. Det handlar alltså om att leva i det som redan är verkligt i Anden, snarare än att konstruera en yttre enhet.
Denna Andens enhet är inte likriktning utan enhet i mångfald, där olika gåvor, personligheter och bakgrunder får plats. Detta syns inte minst i 1 Korinthierbrevet 12 där Paulus talar om församlingen som Kristi kropp med många olika lemmar – alla olika men alla behövs. Andens enhet möjliggör en funktionell mångfald där vi tillsammans kan fullgöra Guds uppdrag.
En enhet som organiseras fram utan att vara grundad i Andens verk riskerar att bara bli mänsklig. Den ser fin ut på ytan men saknar den kraft som förvandlar människor på djupet. Pingstväckelsen har alltid betonat att verklig enhet bara kan ske i den helige Ande.
Det finns också ofta en skepsis mot ekumenik på grund av flera faktorer. Pingstvänner har ofta historiskt blivit motarbetade av andra kyrkor, något som har skapat en viss vaksamhet. Man har ofta också en hög syn på Bibeln och vill inte medverka till att sanningen urvattnas eller att man tystnar i för oss viktiga frågor. Ekumenik kan bli väldigt fel om den kompromissar med evangeliets sanning för att skapa mänsklig enhet, om den fokuserar på organisatorisk enhet snarare än på Andens enhet i Kristus, om den hoppar över syndens allvar och behovet av omvändelse, om den tolererar falska läror och förlorar Bibelns undervisning om sanning, eller om den skapar en extern enhet utan att grunda den på Kristus som den enda grunden för enhet.
Hur ska man då se på andlig enhet mellan kristna från olika samfund som inte riktigt har samma teologi? Här tror jag att vi pingstvänner har en läxa att göra. Istället för att kasta ut barnet med badvattnet behöver vi lära oss några bibliska aspekter:
För det första är Paulus tydlig med att det finns en kärna i tron som alla kristna måste hålla fast vid: “Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1Kor 15:3–4).
Det är kring korset och Jesu verk som den bibliska enheten byggs – inte kring fullständig teologisk enhet i alla frågor.
För det andra behöver vi lära oss att teologisk oenighet går att hantera genom att 1) studera vad Guds ord säger, 2) lyssna på vittnesbörd och 3) bli ledd av den helige Ande (Apg 15). Den första kristna församlingen kom överens i en svår fråga: Måste hedningar omskäras för att bli frälsta? Svaret blev nej, men man kom överens om vissa kompromissregler för att bevara gemenskapen och enheten.
För det tredje visar Paulus oss att det går att leva tillsammans trots olika åsikter kring frågor som inte hör till frälsningens kärna, exempelvis matregler och helgdagar (Rom 14:5–6). Vi kan ha enhet i mångfald och respektera varandras olikheter och personliga samvete.
För det fjärde så bör det ändå noteras att det finns en gräns för vad som kan rymmas i en kristen gemenskap. Paulus skriver till galaterna att om någon förkunnar ett annat evangelium “än det vi har predikat, så ska han vara under förbannelse” (Gal 1:8). Enhet får inte ske på bekostnad av evangeliets sanning. Det finns sådant som är så avgörande att en kompromiss är omöjlig. Men detta gäller inte varenda liten detalj i den kristna tron – utan evangeliets grund.
Vad är då syftet med kristen enhet?
Jo, den andliga enheten mellan troende syftar till Guds ära, världens tro och Kristi kroppsliga uttryck på jorden. Det är inte en enhet för enhetens skull, utan har ett tydligt syfte.
Jesus bad: “Jag ber att de alla ska vara ett … Då ska världen tro att du har sänt mig.” (Joh 17:20–21)
När kristna från olika länder, folk, språk, bakgrund och kön står tillsammans så blir det ett vittnesbörd för världen om att evangeliet är sant och att den helige Ande har brutit ner de tidigare rasistiska, patriarkala och ekonomiska murarna som vi människor har byggt upp.
Jesus bad också: “Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett … Då ska världen förstå att du har sänt mig.” (Joh 17:22–23)
Genom äkta kristen enhet blir Guds härlighet synlig. När församlingen lever i enhet mellan människor från olika bakgrund så visar det på Guds inneboende gemenskap, den visar på Guds natur och hans relationella kärlek.
Den kristna enheten möjliggör också att vi kristna kan fungera som Kristi kropp. Det är Andens enhet som gör att vi kan fungera som en kropp med många olika kroppsdelar, men där var och en bidrar (1Kor 12). Vi behöver varandra för att nå hela världen.
Därför behöver vi i vår tid på nytt lyfta fram den pentekostala visionen om enhet – inte som en mänskligt konstruerad enhet byggd på institutioner, kompromisser eller maktbalans, utan som en andlig verklighet skapad av Anden. En enhet där Jesus är centrum, där evangeliet är grunden och där Andens närvaro är den förenande kraften. Den sortens enhet kan inte beslutas fram i styrelserum, men den kan växa fram i bön och genom att människor med olika bakgrund står tillsammans och tillber Jesus. Den sortens Andens enhet i mänsklig mångfald blir ett tecken för världen om att Guds rike har kommit till jorden.