Dagens pentekostala reflektion handlar om mission. Och som med allt inom den pentekostala teologin börjar det i Andens verk. Jesus sa själv:
“Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)
Det är alltså Anden som initierar, ger kraft och driver på missionen. Den helige Ande har en brinnande iver att sprida budskapet om Jesus till nya länder, nya folk och nya språk – och han söker villiga lärjungar som bär det vidare.
Anden sänder – alla är kallade
Pingstmission är inte reserverad bara för präster, pastorer eller teologer. Vanliga människor, fyllda av Anden, kan vittna, be för sjuka och starta församlingar. Det viktiga är att man känner och följer Andens brinnande iver.
Pentekostal mission fokuserar på hela människan – andligt, kroppsligt och socialt. Det handlar inte bara om att bli frälst och komma till himlen, utan också om att få helande, befrielse och förvandlade liv. Ofta finns ett starkt engagemang för de marginaliserade och fattiga.
En global rörelse av förvandlade liv
Kombinationen av Andens iver, stor tro på Guds mirakler, fokus på de utsatta och en förmåga att kontextualisera evangeliet har gjort pentekostalismen till en global rörelse.
Faktum är att den pentekostala och karismatiska delen av kristenheten är den snabbast växande religiösa rörelsen i världen idag. År 1900 fanns det knappt några pingstvänner. I dag räknar man med över 600 miljoner globalt, vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av alla kristna i världen.
Pentekostalismen har vuxit explosionsartat i Latinamerika, Afrika och Asien. I länder som Brasilien, Nigeria och Filippinerna utgör pingst- och karismatiska kristna en stor del av befolkningen. Det är en rörelse som ofta blommar där människor lever i marginalisering, fattigdom eller förföljelse – och där behovet av ett konkret möte med Gud är stort.
Det pentekostala fokuset på personliga möten med Gud gör tron levande och nära. Församlingar är ofta enkla att starta, ledda av vanliga människor utan formell teologisk utbildning. Samtidigt finns ofta en hög grad av engagemang, tillväxt och andlig hunger.
Pentekostal tro kombineras också med en vilja till livsförvandling: människor lämnar destruktiva livsmönster, bygger nya relationer och engagerar sig i samhället. Det skapar trovärdighet.
Mission i ett nytt Sverige
En intressant nutida förändring av missionen som vi alla kan bevittna med våra egna ögon är att människor från andra länder kommer till Sverige. För det första kommer flyktingar från onådda folk till Sverige och kan få höra om Jesus här. För det andra kommer missionärer från före detta missionsländer till Sverige för att missionera bland svenskar.
Människor från länder där det är förbjudet att missionera – som Afghanistan, Iran, Somalia och Eritrea – har kommit till Sverige som flyktingar. Här möter de en öppen miljö där evangeliet kan förkunnas fritt. Och många blir frälsta och låter döpa sig. Det som tidigare krävde svåra insatser i underjordiska nätverk eller förbjudna länder sker nu öppet i våra egna församlingar.
Missionärer sändes en gång från Sverige till Afrika, Asien och Latinamerika – men nu kommer de evangeliserande initiativen tillbaka. Migrantpastorer, evangelister och apostlar från Etiopien, Nigeria, Brasilien och Filippinerna kommer hit med en brinnande tro. Det är inte ”mindre” mission för att det sker här – det är bara Gud som vänder på kartan.
Personligen tror jag detta tydligt visar oss att vi är ett steg närmare Jesu återkomst. Vi ser Uppenbarelseboken 7:9, där folk från alla stammar och länder och språk tillsammans lovsjunger inför tronen, uppfyllas framför våra ögon.
Tillsammans i Guds rike
Men detta medför naturligtvis utmaningar. Svenskar, flyktingar och migranter behöver ödmjuka sig gentemot varandra och lära sig att stå tillsammans. Många migranter upplever svenskar som reserverade, medan svenskar ibland kan ha svårt att hänga med i många migranters eldiga fart – även om vi känner igen elden från den forna svenska väckelsetiden.
Det är av yttersta vikt för den nya svenska kristenheten att vi alla är brobyggare. Att vi står tillsammans, för evangeliets skull. Vi svenskar behöver migranternas väckelseeld. Migranterna behöver svenskarnas organisation och svenska kulturförståelse.
Även om en migrant ivrigt försöker nå svenskar med evangelium, är det ofta svårt. Vilket ofta resulterar i att migrantförsamlingar får nöja sig med att bara nå sitt eget folk på sitt eget språk. Det kan fungera ett tag, men andra generationens migranter växer upp här i Sverige och blir svenskar. De har inte samma naturliga koppling till hemlandets andliga uttryckssätt, och har de inte vuxit upp i en svensk församling riskerar de att bli andligt rotlösa och glida bort från kyrkligheten.
Vi behöver med andra ord stå tillsammans, omfamna det nya missionslandskapet, bygga mångkulturella församlingar och se både svenskar och utlandsfödda som jämlika i Guds rike. Vi behöver haka på det vi ser att Anden gör mitt ibland oss.
Missionen måste åter bli en folkrörelse
Vi behöver också aktivt fortsätta den pentekostala synen att mission inte först och främst är för välutbildade teologer, utan öppen för alla som tänds av Andens iver att ära Jesus bland nya människor i andra länder. Missionen behöver åter bli en folkrörelse.