I 2 Moseboken kapitel 2 kan vi läsa om hur israeliten Mose räddas av faraos dotter och blir hennes son.[1] Mose växer upp som en prins i Egypten, men visste att han egentligen var en israelitisk hebré:
“10När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp honom ur vattnet”, sade hon. 11En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder.” (2Mos 2:10–11)
Kanske tänkte Mose att han en dag skulle använda sin inflytelserika position som faraos dotterson för att rädda sitt folk från det egyptiska slaveriet? I så fall hade Mose på sätt och vis rätt, det var Guds plan för Mose att Gud skulle rädda Israel genom honom, men tyvärr springer Mose händelserna i förväg och tar saken i egna händer. Det slutar i katastrof, han slår ihjäl en egyptier som misshandlat en av hans landsmän, både israeliterna och egyptierna blir upprörda på honom och han tvingas fly till Midjans land:[2]
“15Farao fick också höra om det och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.” (2Mos 2:15)
I Midjans land måste Mose snabbt hitta mat, vatten och skydd för att överleva i det hårda ökenklimatet. Han letar upp en brunn och möter där sju kvinnor som han hjälper mot några besvärliga herdar. Om Moses rättspatos möttes av skepticism av israeliterna, så välkomnas han med öppna armar av midjaniterna.
När kvinnornas pappa Jetro, prästen i Midjans land, får höra om egyptiern Mose får vi återigen se prov på Mellanösterns gästfrihetskultur. Jetro bjuder in Mose till sig och visar genom att bjuda på mat att Mose är välkommen, beskyddad och en accepterad del av Jetros gemenskap. När Mose svarar på Jetros gästfrihet genom att stanna kvar hos honom får han gifta sig med Jetros dotter Sippora. Tillsammans får de en son som Mose ger namnet ”Gershom”:[3]
“22Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gershom, ”för”, sade han, ”jag har blivit en främling i ett främmande land.”” (2Mos 2:22)
Som vi såg i kapitel 4, så kan det hebreiska ordet ”ger” översättas till både ”främling”, “flykting” och ”gäst”, beroende på sammanhanget. Mose börjar alltså sitt liv med att växa upp som prins i det egyptiska palatset, blir en flykting i Midjans land, välkomnas som gäst av Jetro, men upplever sig själv fortfarande som en främling. Moses val av namn till hans förstfödde son avslöjar hur djupt den mentala resan påverkade honom. Varje gång Mose ropade på sin son blev han påmind om sin besvärliga situation.
Mose blir på sätt och vis flykting dubbelt upp, eftersom han var tvungen att lämna både sitt hemland Egypten, och israeliterna, det folk som han identifierade sig med. Nu tvingas han leva som en främling i ett främmande land med en främmande religion.
På samma sätt som Israel levde som främlingar i Egypten i 400 år så kommer Mose nu få levande följande 40[4] åren av sitt liv som en främling i Midjan. Denna ödmjukande erfarenhet kommer för Mose bli en nödvändig förberedelse på den Guds kallelse Mose får som kommer att förändra hela världshistorien:
“7Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. 8Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. 9Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. 10Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”” (2Mos 3:7–10)
Mose blir sänd av Gud tillbaka till det palats han flytt ifrån. Mose måste konfrontera en farao som vill döda honom och förslava hans folk. Mose tvekar först, men går när han får sin broder med sig.[5]
Men den Mose som återvänder till det palats han vuxit upp i är en förändrad man. Vad gjorde det med Mose att han fick fly från palatset och leva som en främling i ett annat land? Vad gjorde det med honom att behöva lämna det välbeställda livet, en utstakad framtid och oändliga resurser, och i stället leva som fattig fåraherde i ett främmande land?
En sak vi kan se i Moses liv är att han var en ledare både före och efter flykten, men att någonting förändrades när han var tvungen att fly. Före flykten var han en hög representant för överheten, utsänd av sig själv och agerade i egen sak. Efter flykten var han en representant för folket, utsänd av Gud och agerade utifrån Guds ord.
Före flykten fick han vid det egyptiska hovet den bästa akademiska ledarskapsutbildningen av de bästa lärarna den dåtida världen hade att erbjuda. Efter flykten lärde han sig ledarskap ute i öknen av fåren som gick och letade efter vatten och gräs i Midjans land. I stället för att leda och befalla uppifrån som en statlig auktoritet, blev Mose den som stod på de förtrycktas sida och höjde sin röst för de som inte hade något att säga till om i det egyptiska samhället. I och med flykten gick Mose från att vara en världslig ledare för egyptierna till att bli en andlig ledare för Guds folk.
Men vad hade hänt om Gud hade delgivit sin plan för Mose redan från början? Vad hade hänt om Gud sagt till Mose att han ska gå till farao och kräva Israels befrielse genom att förvandla en stav till en orm, förvandla Nilens vatten till blod, eller att hela Israel kommer att gå torrskodda genom Röda havet medan faraos soldater drunknar?
Förmodligen hade Mose aldrig gått med på en sådan kallelse eftersom han inte hade tålamod nog och det var dessutom alldeles för konstigt och avlägset för en prins av Egypten att bete sig på det sättet. Mose behövde kliva ner från sin höga position och ödmjuka sig ute i öknen. Mose behövde förstå att det var Gud som skulle befria Israel, inte Mose.
Alla Bibelberättelser tjänar som exempel för oss idag där vi kan lära oss hur vi ska leva vårt kristna liv.[6] Av Mose kan vi lära oss att Gud har en plan för våra liv men att vi inte ska ta saken i egna händer utan i stället tålmodigt invänta Guds rätta tid. Av Mose kan vi lära oss att en flykt ödmjukar oss, gör så att vi kommer närmare Gud och lär oss att leda nerifrån och upp.
Vi kan också lära oss att förtrösta på Gud även om vi inte alltid får veta exakt allting i hans plan, eftersom vi då förmodligen ändå inte hade trott på Guds plan för oss eftersom den känns alldeles för avlägsen. Ibland kan Gud leda oss in i en ökenperiod på flykt innan vi är redo att göra Guds vilja och inte vår egen.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Guds räddning
[1] 2Mos 2:5–10
[2] 2Mos 2:11–15, Apg 7:29
[3] Förmodligen blev Gershom stamfader till den levitiska ätten Gersoniterna (4Mos 3:21–26).
[4] Apg 7:30
[5] 2Mos 4:13–17
[6] 1Kor 10:11