Pastor Christian Mölk | Den svenska frikyrkans framväxt

Det svenska enhetssamhället

På 1500- 1600- och 1700-talen så präglades Sverige av att vara ett enhetssamhälle; dvs. det skulle finnas en kung, ett folk, ett språk och en religion. Men inte vilken religion som helst, utan den lutherska! Den kyrka som växte fram i detta enhetssamhälle blev en folkkyrka, vilket innebar att hela svenska folket blev ofrivilliga medlemmar i Svenska kyrkan genom att alla nyfödda svenska barn döptes. Svenska kyrkan blev även en statskyrka, vilket innebar att staten, med kungen i spetsen, kunde bestämma över kyrkan och landsförvisa de som konverterade eller bytte religion. Om du var jude eller utlänning tolererades du i viss mån att utöva din religion, men som infödd svensk fanns det inga alternativ.

Pietismen

Martin Luthers kamp mot vad han ansåg var felaktiga läror i Katolska kyrkan hade lett till att det inom den protestantiska reformationen hade blivit en betoning på att man måste ha den rätta läran och i framförallt Tyskland växte pietismen fram som en slags motreformation till detta. Pietisterna ansåg att Luther inte hade fullföljt reformationen, och ville inte bara betona den rätta läran utan även hjärtats tro och den personliga upplevelsen av Gud.

Pietismen var inte speciellt stark i Sverige vid den här tiden men eftersom många svenska soldater hade tagits som krigsfångar så hade de mött den pietistiska tron utomlands och börjat skicka pietistiska skrifter hem till Sverige, skrifter som ofta lästes i pietistiska gemenskapsgrupper, s.k. ”konventiklar”. Detta blev så småningom en grogrund till konflikt eftersom det i Sverige bara var tillåtet med två sorters religiösa samlingar; i kyrkan under ledning av prästen och i hushållet under ledning av husfadern. Svenska kyrkan tolererade inte dessa konventiklar eftersom de var en tredje sorts religiös samling, där fler än ett husfolk deltog trots att det inte var en präst närvarande. Denna konflikt ledde till ”Konventikelplakatet” år 1726, där myndigheterna bestämde att straffet för den som ledde en konventikel skulle vara 200 daler silvermynt första gången, dubbla böter andra gången och 14 dagars fängelse tredje gången. De som ansågs vara de värsta förbrytarna mot detta Konventikelplakat landsförvisades och fick stränga straff. Pietisterna fortsatte dock att smuggla in sina skrifter via Estland och väckelsefolket började så småningom att kallas för ”läsarna” eftersom de så flitigt läste sin Bibel och samtalade om betydelsen.

Väckelse

Pietisterna betonade som sagt den personliga upplevelsen av Gud och folk började därför samlas på ”väckelsemöten” där man kunde få erfara Gud. Dessa väckelsemöten blev ett ”möte” med Gud och med varandra och än idag så kallas ofta frikyrkliga gudstjänster för ”möten”.

Ute i Europa blommade upplysningstiden och den individualistiska tanken om att alla skulle få ha rätten att tycka och tro vad man själv ville växte sig allt starkare och stora väckelser började poppa upp lite här och var. Eftersom alla svenskar gick till kyrkan och redan ansågs vara kristna så menade man att dessa ”väcktes” eller andligt vaknade. Dessa väckta kristna upplevde att de hade blivit ”omvända” och ”frälsta”. Om Luther tidigare hade betonat att vi är rättfärdiga inför Gud men att vi förblir syndare, så menade väckelsefolket att väckelsen måste förändra våra liv och att vi inte ska förbli syndare eftersom vi har fått den helige Ande. I och med detta betonade man att ett av de säkraste bevisen på att man mött Gud är att man har mött sin egen synd och omvänt sig. Denna syndanöd blev då frälsningsfröjd, som i sin tur blev nöd för andra syndares frälsning, något som ledde till att man frimodigt började vittna för andra syndare om att det finns frälsning för den som omvänder sig.

Det var framförallt tre saker som var viktiga för de väckelsekristna: reformationsarvet, hjärtats tro och mission. För det första så betonade man det man fått med sig från Martin Luthers reformation; att Skriften stod över traditionen, att man blir frälst av nåd genom tro och det allmänna prästadömet, att alla troende är präster och inte bara de kyrkliga prästerna. För det andra så betonade man hjärtats tro; att tron måste erfaras, att man behöver få en personlig relation till Jesus. Om vi idag brottas med att kyrkan håller på att bli för individualistisk, så brottades de med att kyrkan var allt för kollektivistisk. För det tredje så ivrade man för mission! Har man väl fått en visshet om att ens egen synd är förlåten så vill man att även andra ska få sina synder förlåtna.

Kolportörer

I början av 1800-talet genomgick Sverige en av de största förändringarna i landets historia; den demokratiska utvecklingen gjorde att man fick mer och mer rätt att utöva sin religion och den tekniska utvecklingen i landet gjorde så att folk kunde börja resa mer. Många väckelsekristna ville ha en landsomfattande Bibelväckelse i Sverige eftersom de ansåg att det fanns få troende i Svenska kyrkan, men miljoner döpta hedningar. Med den nya tryckfrihetsförordningen som kom 1810 så slapp man dessutom smuggla in pietistiska skrifter och så kallade ”kolportörer” kunde istället resa runt i landet och öppet sprida skrifter utan att myndigheterna kunde säga något.

Det var fortfarande förbjudet enligt konventikelplakatet att anordna religiösa sammankomster utanför hemmet och kyrkan, men eftersom det inte var förbjudet med nykterhetsmöten, så slog man två flugor i en smäll och anordnade nykterhetsmöten där man propagerade för nykterhet, men även bad, läste Bibeln och sjöng psalmer. Ända sedan konventikelplakatets tid så har nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen gått hand i hand.

Troendeförsamlingen

Allteftersom ändrades lagarna i Sverige och kolportörerna fick tillåtelse att predika och blev således ”lekmannapredikanter” som mer eller mindre reste runt i Sverige och missionerade. En del av kolportörerna var framgångsrika i sitt arbete och startade konventiklar med fastare organisation, s.k. missionsföreningar. En förening var inte huvudsakligen ett administrativt ord, utan hade innebörden av ”en gemensam överenskommelse”. Väckelsefolket menade att kyrkan inte bestod av alla som bor i en viss ort utan av de som frivilligt hade förenats.

De troende samlades i dessa föreningar och startade söndagsskolor, symöten, Bibelstudier, samlade in pengar till mission och byggde sig ett missionshus. När dessa missionsföreningar växte så stannade kolportören kvar och blev anställd som predikant. Nu hade alltså utvecklingen gått så långt att den lokale församlingsprästen i Svenska kyrkan hade fått konkurrens av en predikant med ett missionshus.

En stridsfråga mellan dessa två blev nattvarden. I Svenska kyrkan gick alla fram och tog nattvard, även de som inte var troende. Detta störde sig väckelsefolket på och ville istället fira nattvard med enbart troende eftersom de ansåg att nattvarden var en manifestation av de troendes gemenskap med Frälsaren och med varandra.

Hittills så hade väckelsen hållit sig mestadels inom Svenska kyrkan, men när det blev tillåtet med andra samfund än Svenska kyrkan, så omvandlades många av dessa missionsföreningar till missionsförsamlingar, missionshusen blev missionskyrkor och predikanterna blev pastorer.

De troende menade att det inte borde vara staten som bestämmer vilken kyrka man ska tillhöra genom att döpa nyfödda. Istället ska dopet förrättas när man själv frivilligt har tagit ett beslut om att bli en Jesu lärjunge. I motsats till Svenska kyrkan, som var statskyrka och lydde under den svenska staten, så blev troendeförsamlingarna fria kyrkor som man själv valde att gå med i om man var troende och ville förenas med övriga troende där man bodde.

Baptismen

1848 hölls det första baptistiska dopet i Sverige som ledde till en församling. Det var predikant Fredrik Olaus Nilssons (1809-1881) fru som döptes i Vallersvik utanför Göteborg. Innan detta dop hade det förekommit enstaka baptistiska dop i Sverige, men detta dop blev startskottet på de baptistiska församlingarna i Sverige. Själv hade FO Nilsson blivit döpt i Elbefloden utanför Hamburg året innan, efter att ha lärt känna GW Skröder, en annan svensk som blivit döpt i East River i New York år 1844. Men efter dopet av FO Nilssons fru, ville de nya församlingsmedlemmarna av naturliga skäl inte längre låta döpa sina barn, så då hämtades dessa av polisen för att tvångsdöpas. Enligt den svenska kyrkolagen skulle nämligen alla barn döpas inom åtta dagar. En lokal präst upprördes av detta och vägrade att döpa ett av barnen. FO Nilsson landsförvisades några år senare för villfarelser men kunde komma tillbaka 1860 tack vare den nya ”dissenterlagen” som innebar att det nu blev möjligt att gå ur Svenska kyrkan för att tillsammans med likasinnade bilda fristående kristna församlingar med annan bekännelse. Dock var detta stötande för många baptister eftersom man inte ansåg sig vara ”avfällingar”, eftersom man inte avfallit från den ”evangeliska läran”, utan istället upptäckt vad den egentligen innebar.

I slutet av 1800-talet hade baptismen växt sig så stor i Sverige att baptisterna blivit allt för många för att landsförvisa. Bara under åren 1880-1889 döptes över 30 000 personer! Men en del av baptismen hade börjar bete sig märkligt och många längtade efter en ny väckelse. En av dessa något märkliga rörelser var Roparrörelsen.

Roparrörelsen

Under 1800-talet var det inte helt ovanligt med spontant predikande lekmän som ofta hade profetiska anspråk och extatiska yttringar. En av dessa var Predikare-Lena, även kallad Vita jungfrun eftersom hon alltid var klädd i vita kläder. Lena predikade apokalyptiskt färgade visioner av de frälstas salighet och de förtappades kval. Dock häktades hon så småningom och fördes till Vadstena hospital. I Ångermanland upplevde flera personer ”spasmodisk skakning” vilket ledde till att de började predika. I Småland räknade sig ”rösterna” eller ”hopparna” som ”på synnerligt sätt av pingstanden delaktiga”.

Sammanfattningsvis så växte alltså frikyrkorna fram som ett slags motstånd till hur det var i Svenska kyrkan; man ville kunna samlas i gemenskapsgrupper även utan prästen, man ansåg att man borde bli medlem i kyrkan frivilligt genom att döpas som bekännande troende och man ansåg att nattvarden var till för de troende.

  • Intressant. :-) Kommer det mer inlägg av det här slaget?

  • Tack för visat intresse :-) Det är ju inte omöjligt, jag skriver när jag får tid och just nu läser jag egentligen mer än jag hinner med på ÖTH. Kommer förhoppningsvis skriva sådana här liknande bloggposter om baptismen och pingst framöver. Det är ju väldigt intressant att studera sin egen kyrkas historiska bakgrund.

Kontakt
Är du intresserad av att bli kristen, har frågor om den kristna tron eller vill komma i kontakt med andra kristna? Hör av dig så svarar jag på dina frågor.
Bibelfrågor
Ställ en Bibelfråga eller läs vad andra har frågat och undrar över.
Bibelämnen
Bläddra bland mängder av olika Bibelämnen jag skrivit om.
Kyrkohistoria
Läs om de gamla troshjältarna och kyrkohistoriens alla debatter, martyrer och missionsframgångar.
Bibelsamtal
Samtalsämnen för dig som har en hemgrupp, cellgrupp eller annan samtalsgrupp.
Bibelkommentarer
Christian Mölks Bibelkommentarer (CMBK) är skrivna på svenska med syfte att förklara Bibeln på ett enkelt sätt.
Böcker
Beställ några av mina Bibelkommentarer och böcker.
Bibelpredikningar
Lyssna på mp3-predikningar som går igenom Bibeltexten vers för vers.