Vad säger Bibeln om samkönade relationer?

Frågan om vad Bibeln säger om sexualitet, äktenskap och samkönade relationer hör till vår tids mest diskuterade och laddade ämnen. I en samtidsdebatt som ofta präglas av förenklingar, tvära låsningar eller korta lösryckta citat, finns det ett stort behov av en saklig, objektiv och akademiskt förankrad genomgång som följer Bibelns röda trådar och visar hur allt hänger ihop. Denna text vänder sig till dig som är genuint nyfiken på vad bibeltexterna faktiskt säger – oavsett om du är församlingsledare, teologiskt intresserad eller helt enkelt en sökande person som vill förstå vad den kristna tron och Bibeln lär i ämnet.

Syftet med denna studie är varken att bedriva polemik eller att anpassa budskapet efter tidsandan, utan att med exegetik och historisk hänsyn gå igenom vad Bibeln säger i frågan. Undersökningen bygger på grundtextstudier i hebreiska och grekiska, historisk-kontextuella källor från antik judendom och grekisk-romersk kultur, samt ledande exegetisk forskning.

Sen kan man alltid diskutera om det som Bibeln lär i frågan fortfarande gäller idag eller om Bibeln talar om någonting annat än det vi i vår tid menar. Men det är en senare fråga.

(OBS: Om du tycker den här texten är för lång har jag skrivit en kortare text: Genomgång av 3Mosebok 18:22.)

För att ge en helhetsbild av Bibelns undervisning är framställningen uppdelad i fem logiska delar:

1. Del I: Skapelseberättelsen (1 Mos 1–2 & Matt 19) – Den positiva teologiska måttstocken i 1 Mosebok 1–2 och Jesu bekräftelse av skapelsens mönster i Matteusevangeliet 19.
2. Del II: Helighetslagen (3 Mos 17–26, 5 Mos 23 & Kungaböckerna) – Helighetslagens bud i 3 Mosebok 18 & 20 samt distinktionen mot kultprostitution i 5 Mosebok 23 och Kungaböckerna.
3. Del III: Berättelserna om Sodom och Gibea (1 Mos 19, Dom 19 & Hes 16) – En analys av de narrativa texterna om Sodom (1 Mos 19) och Gibea (Dom 19) samt profeten Hesekiels analys av Sodoms synd.
4. Del IV: Nya testamentet och breven (Rom 1, 1 Kor 6, 1 Tim 1 & Apg 15) – Paulus teologiska huvudarbetstext i Romarbrevet 1, syndakatalogerna i 1 Korinthierbrevet 6 och 1 Timotheosbrevet 1, samt Apostlamötets beslut i Apostlagärningarna 15.
5. Del V: Tillämpning och teologisk debatt (Attraktion, handling, identitet och samtal) – Bibelns distinktion mellan inre frestelse/attraktion och utövade handlingar, det moderna begreppet ”sexuell läggning”, samt församlingens pastorala ansvar och evangeliets budskap om nåd och helgelse.

Det är min förhoppning att denna genomgång ska ge dig klargörande kunskap och fördjupad förståelse för vidare reflektion.

Del I: Skapelseberättelsen (1 Mos 1–2 & Matt 19)

Den bibliska sexualetiken är varken en samling lösryckta förbud eller en slumpmässig kulturprodukt, utan utgör den första och grundläggande länken i en obruten teologisk kedja som sträcker sig genom hela Skriften: Skapelseberättelserna (1 Mos 1–2) ➔ Helighetslagen (3 Mos 18/20) ➔ Jesu undervisning (Matt 19) ➔ Paulus teologi (Rom 1; 1 Kor 6) ➔ Apostlamötet (Apg 15).

All biblisk undervisning om människa, kropp, äktenskap och sexualitet hämtar sin normativa måttstock från skapelseaktens ursprungliga design (ap’ archēs).

1. Människan skapad till Guds avbild (1 Mosebok 1:26–28)

I 1 Mosebok 1:26–28 når skapelseakten sitt teologiska klimax när Gud skapar människan:

”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss…’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er…’” (1 Mos 1:26–28)

Tre centrala nyckelkomponenter definierar denna teologiska antropologi:

• Imago Dei (Guds avbild): Människans unika ontologiska status. Människan skapas som Guds representant på jorden och bär ett oavvisligt värde som skiljer henne från hela det övriga djurriket.
• Könskomplementaritet (zāḵār / nəqēḇâ): Den biologiska och relationella uppdelningen i mankön (zāḵār) och kvinnokön (nəqēḇâ). Som Gordon Wenham och Kenneth Mathews framhåller visar skapelseformeln att könsskillnaden inte är ett sekundärt eller tillfälligt drag, utan en av Gud instiftad komplementär struktur. Både mannen och kvinnan bär Guds avbild i lika mått. N.T. Wright framhäver att det finns en djup teologisk struktur i världen där föreningen av ”lika och olika” (man och kvinna) skapar en unik livsbejakande helhet som inte kan uppnås genom sammanförandet av ”lika och lika”.
• Välsignelsen (bārak) till fruktsamhet och förvaltarskap: Uppdraget att uppfylla jorden och förvalta skapelsen ges till människan i hennes könskomplementära utformning. Mänsklig sexualitet är därmed i skapelseberättelsen intimt knuten till skapelsens upprätthållande, förvaltarskap och förbundsvälsignelse.

2. Äktenskapets instiftelse och föreningen till ”ett kött” (1 Mosebok 2:18–24)

I 1 Mosebok 2 fördjupas berättelsen genom den relationella och förbundsmässiga instiftelsen av äktenskapet. Människan finner ingen jämbördig partner bland djuren; först när kvinnan formas ges mannen en motpart som motsvarar honom i väsen och värde.

”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.” (1 Mos 2:24)

Exegetisk begreppsanalys:

• ‘ēzer kəneḡdô (עֵזֶר כְּנֶגְדּוֹ): Översätts med ”jämbördig motpart”. Begreppet ‘ēzer antyder i sig ingen underordning – termen används i Gamla testamentet oftast om Gud själv som människans starka räddare – medan kəneḡdô (ordagrant ”som mitt emot honom”) markerar en exakt korrespondens och komplementaritet.
• ‘āzaḇ (lämna) och dāḇaq (hålla sig till): I 1 Mos 2:24 innebär äktenskapet en grundläggande prioritetsförskjutning. Mannen ”lämnar” (‘āzaḇ) sin biologiska ursprungsfamilj och ”håller sig till” (dāḇaq) sin hustru med en överlåtelse som präglas av både passion och bestående förbundstrohet.
• bāśār ’eḥāḏ (בָּשָׂר אֶחָד) – ”Ett kött”: Betecknar den fullständiga relationella, juridiskt bindande och fysisk-psykologiska föreningen mellan man och kvinna. Som Anthony Thiselton framhåller i sina analyser av 1 Korinthierbrevet 6:16 (där 1 Mos 2:24 citeras) skapar det sexuella samlivet en djup psyko-fysisk union (psycho-physical union) mellan två personer.

Denna heterosexuella tvåenighet (bāśār ’eḥāḏ) etablerar enligt Wenham, Mathews och Schreiner den ursprungliga bibliska normen för äktenskapet, vilken fungerar som den positiva måttstocken för all efterföljande sexualetik.

3. Jesu bekräftelse av skapelsenormen och undervisningen om eunucker (Matteus 19:3–12)

När fariséerna i Matteus 19:3–12 (och Markus 10:2–12) prövar Jesus med frågan om det är tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru ”av vilken orsak som helst” (katā pāsān aitiān, syftande på Hillels liberala tolkning av 5 Mos 24:1), vägrar Jesus att snärjas i samtidens kasuistik. I stället gör han en radikal exegetisk rörelse tillbaka till skapelsens ursprung (ap’ archēs):

”Han svarade: ’Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.’” (Matt 19:4–6)

Jesus citerar både 1 Mosebok 1:27 och 2:24 och slår fast att skapelsens mönster – en man och en kvinna förenade till ett kött – utgör Guds eviga, ursprungliga och alltjämt gällande vilja för äktenskap och sexuell samvaro.

Undervisningen om eunucker (eunouchoi) och celibatet (Matt 19:10–12):

När lärjungarna reagerar på denna strikta äktenskapsnorm genom att häpna och utbrista att det i så fall ”är bättre att inte gifta sig” (Matt 19:10), möter Jesus dem med undervisningen om ”eunucker” (eunouchoi):

1. Födda eunucker: De som från moderslivet har en medfödd biologisk oförmåga eller avsaknad av begär till äktenskap.
2. Eunucker gjorda av människor: De som genom mänskliga ingrepp (kastrering eller tvång) förvägrats äktenskapligt liv.
3. Eunucker för himmelrikets skull: De som frivilligt väljer sexuallivets avstående och celibat för att helhjärtat vigas åt Guds rike och dess tjänst.

Som Craig Blomberg, John Nolland och D. A. Carson framhåller visar Jesu undervisning (i kombination med Paulus i 1 Kor 7) att sexuellt samliv enligt biblisk teologi enbart hör hemma inom det heterosexuella äktenskapet.

För den som inte lever i ett heterosexuellt äktenskap utgör det livslånga celibatet – upprätthållet genom den Helige Andes nådegåva och frukt självbehärskning (enkrateia, Gal 5:23) – inte ett olyckligt straff, utan en hedersam och fruktbar kallelse (charisma) i Guds rike. Nya testamentet lyfter fram församlingen som Guds reella familj, där den troende erbjuds djup gemenskap, syskonskap och ett fullvärdigt sammanhang (Mark 10:29–30).

4. Skapelseordningen som startpunkt för hela den teologiska kedjan

För att förstå hela den bibliska kanon är det avgörande att se hur Del I utgör fundamentet för resten av Skriftens etik:

• Till Del II (Helighetslagen, 3 Mos 18/20): När Helighetslagen förbjuder samkönade sexuella handlingar (3 Mos 18:22), är det inte godtyckliga tabun, utan ett lagligt stängsel upprättat för att skydda skapelseordningens gränser gentemot de hedniska bruken i Egypten och Kanaan.
• Till Del IV (Paulus teologi, Rom 1; 1 Kor 6): När Paulus i Romarbrevet 1:26–27 fördömer samkönat sex som ”mot naturen” (para physin), använder han skapelseberättelsens specifika biologiska termer arsenes (hanar) och thēleiai (honor) från LXX 1 Mos 1:27. Samtidigt bildar han fackordet arsenokoitai (1 Kor 6:9; 1 Tim 1:10) direkt från Septuagintas översättning av 3 Mos 18:22 (meta arsenos koitēn).
• Till Apostlamötet (Apg 15): När Apostlamötet under Jakobs ledning ålägger hednakristna att avhålla sig från porneia (otukt), importerar de Helighetslagens regler för främlingen (gēr, 3 Mos 17–18) och gör därmed 1 Mosebokens skapelseetik gällande som en universell norm för alla troende.

Därmed upprättas en obruten teologisk kedja: Skapelsen etablerar normen, Helighetslagen sätter upp stängslet, Jesus bekräftar ursprunget, Paulus ger den teologiska analysen och Apostlamötet fastslår den universella tillämpningen.

Del II: Helighetslagen (3 Mos 17–26, 5 Mos 23 & Kungaböckerna)

5. 3 Mosebok 18:22 (Helighetslagen)

Mitt i Torah (de fem Moseböckerna) finns den så kallade ”Helighetslagen” (3Mos 17-26), som syftade till att vidga idealen om helighet till hela Israel, snarare än att begränsa dem till enbart Israels präster: “Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.” (3Mos 19:2, B2026)

Det övergripande syftet med hela Helighetslagen sammanfattas av Jesus när han förklarar vilka de största buden är: “Du ska älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. ³⁸ Detta är det största och första budet. ³⁹ Det andra budet är av samma slag: Du ska älska din nästa som dig själv. ⁴⁰ På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” (Matt 22:37–40, B2026)

Faktum är att Jesus faktiskt hämtar just detta med att ”Du ska älska din nästa som dig själv” direkt från 3Mos 19:18 i Helighetslagen. Tanken var att eftersom Gud är helig och människan är skapad till Guds avbild (Imago Dei) så vill Gud att också människan ska leva heligt. Syftet med Helighetslagen var att upprätta ett ”kungarike av präster” där Guds moraliska renhet, rättvisa och godhet återspeglas i folkets dagliga liv. Tanken med Helighetslagen var inte att Israels folk skulle leva heligt för att tjäna ihop sin frälsning, utan för att skydda och bevara relationen med en helig Gud.

Den första delen av Jesu sammanfattning; att älska Gud av hela sitt hjärta, gjorde Israel genom templet, offren, prästtjänsten, sabbaten, högtiderna och gudstjänstlivet. Den andra delen; att älska sin nästa som sig själv, gjorde Israel genom sexualetik, familj, domstolar, affärsliv, omsorg om utsatta människor (änkan, främlingen och den faderlöse).

Helighetslagens syfte var också att Israel skulle vara en slags motkultur till det hedniska sättet att leva i Egypten (3Mos 18:3) som de kom ifrån, och till det hedniska sättet som de levde i Kanaans land (3Mos 20:23) dit de var på väg. Helighetslagen identifierar många lagar och regler som har sin grund i hur egyptierna och kananéerna levde, och i att Gud inte ville att hans folk Israel skulle leva på det sättet, exempelvis avgudadyrkan, barnoffer åt Molok, incest, osv. Om Israel inte följde Lagen och levde heligt utan i stället började leva som de hedniska folken runtomkring, så fanns en risk att landet till slut ”spyr ut” sina invånare på grund av deras överträdelser: “Ni skall inte göra er orena genom något av detta, ty med allt detta har de folk orenat sig som jag driver undan för er. Landet blev orent, och jag straffade det för dess synder, så att det utspydde sina invånare.” (3Mos 18:24–25, B2026)

Helighetslagen som helhet handlar om social rättvisa och omsorg, rättsordning och affärsliv, relationer och hjärtats inställning, och att respektera de gränser och ordningar som Gud satt upp i skapelsen avseende sexualitet, äktenskap och tillvaro. Förbudet mot samkönade sexuella handlingar i Helighetslagen ges uttryckligen som en del i att Israel inte skulle ta efter det levnadssätt som förekom bland folken i Egypten och Kanaan, utan i stället följa Herrens bud och återspegla hans helighet.

I Helighetslagen formuleras de explicita förbuden mot vissa sexuella handlingar främst i 3Mos 18 (den etiska instruktionen) och upprepas med straffrättsliga påföljder i 3Mos 20:

• Incest och otillåtna släktskapsrelationer (3 Mos 18:6–18; 20:11–12, 14, 17, 19–21): Omfattande förbud mot sexuellt umgänge inom den nära familje- och släktskapskretsen (blodsförvanter och ingifta). Detta inkluderar föräldrar, styvföräldrar, syskon, halvsyskon, barnbarn, fastrar, mostrar, svärdöttrar och svägerskor. Det förbjuds även att gifta sig med både en kvinna och hennes dotter/dotterdotter, eller att ta sin hustrus syster till medhustru under hustruns livstid.
• Sexuellt umgänge under menstruation (3 Mos 18:19; 20:18): Förbud mot att närma sig en kvinna och ha samlag när hon har sin månatliga blödning och befinner sig i rituell orenhet.
• Äktenskapsbrott (3 Mos 18:20; 20:10): Förbud mot att ha samlag med sin nästas hustru, vilket orenar mannen och bryter äktenskapsförbundet.
• Barnoffer åt Molok (3 Mos 18:21; 20:1–5): Direkt insprängt bland sexualförbuden finns förbudet mot att offra sina barn till guden Molok. I textens teologi hör detta samman med att vanhelga Guds namn och pervertera fruktsamheten och livsgåvan.
• Samkönade sexuella handlingar mellan män (3 Mos 18:22; 20:13): Förbud för en man att ligga med en annan man som man ligger med en kvinna (miškeḇê ’iššâ). Handlingen klassificeras som en styggelse (tô‘ēḇâ) och medför blodskuld.
• Tidelag / bestialitet (3 Mos 18:23; 20:15–16): Förbud för både män och kvinnor att ha sexuellt umgänge med djur. Handlingen beskrivs som en vidrighet eller perversion (teḇel / förvirring av skapelseordningens gränser mellan människa och djur).

I 3 Mosebok 18:22 återfinns det etiska förbudet mot samkönade sexuella akter mellan män:

“²² Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” (3Mos 18:22, B2026)

Den språkvetenskapliga analysen av den hebreiska grundtexten uppvisar följande linjära struktur:

• וְאֶת־זָכָר (wə’eṯ-zāḵār): Preposition och direkt objekt: ”Och med en man/manlig varelse”. Valet av ordet zāḵār (samma biologiska term som i 1 Mos 1:27) understryker att förbudet gäller biologiskt manliga varelser oavsett ålder, social status eller relationell kontext.
• לֹא תִשְׁכַּב (lō ṯiškaḇ): Negationspartikel och verbet šāḵaḇ i Qal imperfectum (2:a person maskulin singularis): ”Du skall inte ligga [ha samlag]”.
• מִשְׁכְּבֵי אִשָּׁה (miškeḇê ’iššâ): Konstruktform av miškāv (bädd/samlag) och ’iššâ (kvinna): ”som på en kvinnas bädd” eller ”som man ligger med en kvinna”.
• תּוֹעֵבָה הִוא (tô‘ēḇâ hiw): Nominalmening: ”Det är en styggelse / avskyvärd handling”.

Enligt René Péter-Contesse och John Ellington (UBS Handbook) samt Jay Sklar i dennes exegetiska kommentar över 3 Moseboken, beskriver termen tô‘ēḇâ något som väcker djup religiös och etisk avsky inför Gud. Termen används i Gamla testamentet för handlingar som fundamentalt bryter mot Guds helighetskod och skapelseordning, särskilt avgudadyrkan och gränsöverskridande sexuella handlingar, även om ordet förekommer i flera olika typer av texter och inte alltid har exakt samma referens. Handlingens karaktär som tô‘ēḇâ gör att den rituellt och moraliskt orenar inte bara individerna utan hela landet.

Skapelseordningen, Helighetslagen och risken för exil: Att förlora ”landet”

För att förstå Helighetslagens funktion i Gamla testamentet är det nödvändigt att se hur den vilar direkt på skapelseberättelsens fundament (1 Mos 1–2). I Första Moseboken skapar Gud ordning ur kaos genom att dra upp fundamentala gränser och distinktioner: han skiljer ljus från mörker, hav från torrt land, och skapar växter och djur ”efter sina slag”. Skapelsens krona är människan, skapad till Guds avbild med en specifik, komplementär könslig struktur som mankön (zāḵār) och kvinnokön (nəqēḇâ, 1 Mos 1:27).

Helighetslagen i 3 Mosebok 17–26 fungerar i sin tur som ett skyddande etiskt stängsel kring just denna skapelseordning:

1. Språklig och begreppslig kontinuitet: I 3 Mosebok 18:22 formuleras förbudet rakt och utan en teoretisk bakgrundsförklaring: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt [tô‘ēḇâ]”. Texten motiverar förbudet primärt genom att kontrastera det mot sedvänjorna i Egypten och Kanaan och genom att varna för att sådana handlingar orenar landet (v. 3, 24–25). Flera gammaltestamentliga forskare (såsom Gordon Wenham och Jay Sklar) menar dock att det finns en genomtänkt kanonisk länk mellan Helighetslagen och 1 Mosebok: Förbudet använder samma biologiska term för mankön (zāḵār) som i skapelseberättelsen (1 Mos 1:27), samt att i den omedelbara kontexten förbjuds tidelag (v. 23) med motiveringen teḇel – en term som betecknar en sammanblandning eller upplösning av skapelsens gränser mellan människa och djur. Även om 3 Mosebok i sig inte uttryckligen refererar till 1 Mosebok 1:27, är det just denna teologiska förbindelse – att samkönade handlingar avviker från Skaparens ursprungliga design för man och kvinna – som senare görs explicit i Nya testamentet. När Paulus i Romarbrevet 1:26–27 analyserar samkönat samliv som ”mot naturen” (para physin), förenar han Septuagintas biologiska ordval från 1 Mos 1:27 (arsenes och thēleiai) med Helighetslagens förbud i 3 Mos 18:22.
2. Landets reaktion och den moraliska ekologin: I Bibelns förbundsteologi är landet Kanaan inte en neutral geografisk yta, utan ett heligt rum där Gud har valt att bo mitt ibland sitt folk. Marken har en ”moralisk ekologi” som reagerar direkt på förbundsbrott. Helighetslagen understryker att de kanaaneiska folken inte drevs bort på grund av godtycklig etnisk partiskhet, utan därför att deras livsstil – med barnoffer, incest och sexuella gränsöverskridanden som gick emot skapelsenormen – hade orenat marken till den grad att landet bokstavligen ”utspydde sina invånare”: “Ni skall inte göra er orena genom något av detta, ty med allt detta har de folk orenat sig som jag driver undan för er. Landet blev orent, och jag straffade det för dess synder, så att det utspydde sina invånare.” (3Mos 18:24–25, B2026)
3. Förbundets villkorlighet och exilvarningen (3 Mos 18:26–28; 20:22): Israel ges ett strängt och tydligt villkor: de har ingen automatisk immunitet. Om de överger Skaparens ordningar och anammar samma livsstil som folken före dem, drabbas de av exakt samma öde: “Ni skall hålla alla mina bud och stadgar och följa dem. Annars utspys ni ur landet, det land som jag vill föra er till och låta er bo i.” (3Mos 20:22; jfr 18:28)

Att bryta mot Helighetslagen genom att överträda skapelsens gränser innebar därmed ytterst risken att mista arvedelen och förvisas ur landet. När profeterna (såsom Hesekiel och Jeremia) långt senare förklarar varför den babyloniska exilen faktiskt inträffade, pekar de just på hur landet fyllts av avgudadyrkan, socialt förtryck och hednisk, gränsöverskridande styggelse (tô‘ēḇâ).

Denna gammaltestamentliga koppling mellan skapelseöverträdelse, orenat heligt rum och förlust av landet (exil) kastar ett avgörande ljus över Nya testamentet. När Paulus i sina brev talar om att driva ut den som framhärdar i sexuell omoral ur församlingen (1 Kor 5:13) och varnar för att den som oomvänd lever i sådana handlingar inte ska ”ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10), återanvänder han exakt samma förbunds- och exillogik: församlingen och det kommande Gudsriket är det nya förbundets heliga rum och arvedel, där gemenskapen med den helige Skaparen inte kan förenas med medveten gränsupplösning.

6. 3 Mosebok 20:13 (Straffrätten och det juridiska ansvaret)

Medan 3 Mosebok 18:22 formulerar det etiska förbudet, fastställer 3 Mosebok 20:13 den straffrättsliga påföljden i Israels teokratiska rättssystem.

“¹³ Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.” (3Mos 20:13, B2026)

Texten använder den juridiska formuleringen i pluralis (עָשׂוּ שְׁנֵיהֶם – ‘āśû šənêhem, ”båda två har begått det”), vilket visar att båda parter betraktas som juridiskt och moraliskt ansvariga. Som Nobuyoshi Kiuchi och René Péter-Contesse framhåller rör det sig alltså inte om ett fall av övergrepp eller våldtäkt (där endast förövaren straffades, jfr 5 Mos 22:25–26), utan om ömsesidigt utövade handlingar.

Påföljden formuleras med den emfatiska dödsstraffsklausulen môṯ yûmāṯû (infinitiv absolut + imperfectum: ”de skall sannerligen dödas”). Slutsatsen förtydligas med den juridiska termen för skuldansvar: דְּמֵיהֶם בָּם (dəmêhem bām) – ”deras blod vilar på dem själva”. Begreppet dəmêhem bām innebär enligt Kiuchi och Péter-Contesse att dödsstraffet var en direkt laglig konsekvens av deras egna medvetna överträdelse och att det teokratiska samhället därmed inte ådrog sig blodskuld för avrättningen.

	3 Mosebok 18:22 (Etiskt förbud)	3 Mosebok 20:13 (Straffrättslig påföljd)
Kontext & Fokus	Lagstiftande/instruerande (Helighetslagen). Fokus på moralisk renhet och skapelsegränser.	Juridisk/straffrättslig lag i Israels teokrati. Fokus på straffpåföljd och juridisk skuld.
Språklig form	Andrepersonsförbud (”Du skall inte…”).	Tredjepersonskasus (”Om en man…”).
Ansvarssubjekt	Direkt tilltal till den enskilde mannen.	Ömsesidigt juridiskt ansvar för båda parter (שְׁנֵיהֶם – šənêhem).
Klassificering	tô‘ēḇâ (Styggelse / avskyvärd handling).	tô‘ēḇâ bekräftas som begången handling.
Påföljd / Konsekvens	Orenar landet; utstötning från folket (v. 29).	Fysiskt dödsstraff (môṯ yûmāṯû); blodskuld (dəmêhem bām).

7. 5 Mosebok 23:17–18: Kultfunktionärer, tempelprostitution och ”hundar”

I 5 Mosebok 23:17–18 förbjuds kanaaneiska kultbruksföreteelser i Israel:

“¹⁷ Ingen israelitisk kvinna [qəḏēšâ] får vara kulttjänare, inte heller någon israelitisk man [qāḏēš].” (5Mos 23:17, B2026)

Termerna קְדֵשָׁה (qəḏēšâ) och קָדֵשׁ (qāḏēš) härstammar från roten qdš (helig/avskild), men används i hedniska kontexter om manliga och kvinnliga kultfunktionärer eller kultprostituerade som praktiserade sexuella riter som en del av kanaaneisk fruktbarhetskult. I vers 18 förbjuds att föra in ”hundens lön” (meḥîr keleḇ) i Herrens hus som ett offeringivande, där ”hund” (keleḇ) utgör en nedsättande term för en manlig kultprostituerad (qāḏēš).

Den rabbinska traditionen i Talmud (Sanhedrin 54b) tolkade dessa passager som ett komplement till Tredje Mosebokens generella förbud. Som J. G. McConville och Eugene H. Merrill påvisar i sina exegetiska verk gällande Femte Moseboken, utgör avvisandet av qāḏēš ett avvisande av all hednisk kultisk sexualitet. I Nya testamentets apokalyptiska bildspråk (Uppenbarelseboken 22:15) görs den teologiska kopplingen när ordet ”hundar” (hoi kynes) används om dem som stängs ute från den heliga staden på grund av avgudadyrkan och porneia.

8. Historisk förekomst och kungliga reformer (1 Kung 14:24 m.fl.)

Den historiska framställningen i Kungaböckerna visar hur de hedniska kultbruken återkommande infiltrerade Juda och Israel när folket avföll från skapelsens och Torahs normer. Donald J. Wiseman och Paul R. House belyser denna historiska dynamik i sina kommentarer över Kungaböckerna:

“²⁴ De hade till och med kulttjänare i landet; de tog efter alla skändligheter hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.” (1Kung 14:24, B2026)

• Rehabeams regering (1 Kung 14:24): Texten konstaterar med skärpa: “De hade till och med kulttjänare [qāḏēš] i landet; de tog efter alla skändligheter [tô‘ēḇōṯ] hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.” (1Kung 14:24, B2026)
• Kung Asas reform (1 Kung 15:12): Asa genomförde en teologisk rensning och “fördrev kulttjänarna ur landet [qāḏēš]” och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra (Wiseman).
• Kung Josafats reform (1 Kung 22:46): Josafat fullföljde sin faders rensning genom att fördriva de återstående kulttjänarna (qāḏēš) som fanns kvar från Asas tid (House).
• Kung Josias stora reform (2 Kung 23:7): I samband med den storskaliga tempelreformationen bryter Josia ner de hus för kulttjänare (qəḏēšîm) som byggts upp direkt i anslutning till Herrens tempel.

9. Profeternas dom och exilen: När landet spyr ut sina invånare

Att Helighetslagens varning i 3 Mosebok 18:24–28 – att landet skulle ”spy ut” sina invånare om skapelsegränserna överträddes – inte var en abstrakt eller tom retorik, visas med smärtsam tydlighet när profeterna förklarar bakgrunden till Jerusalems fall och den babyloniska exilen (587/586 f.Kr.). I profetlitteraturen och de historiska böckerna förklaras förlusten av ”landet” konsekvent som resultatet av en specifik triad av synder: avgudadyrkan, socialt förtryck och hednisk, sexuell styggelse (tô‘ēḇâ).

1. Hesekiel 22: Anklagelseakten mot Jerusalem

Det tydligaste exegetiska sambandet mellan Helighetslagens sexualbud och exilen återfinns i Hesekiel 22:1–16. Här ställer profeten Jerusalem till svars för stadens ”vidrigheter” (tô‘ēḇōṯ, v. 2) och räknar upp orsakerna till att folket ska fördrivas:

• Socialt förtryck: Förakt för föräldrar, våld och förtryck mot främlingen, den faderlöse och änkan samt mutor och ocker (v. 7, 12; jfr 3 Mos 19:13, 33–34).
• Överträdelser av Helighetslagens sexualbud: Hesekiel citerar nästan ordagrant förbuden från 3 Mosebok 18 och 20. Han anklagar invånarna för samlag under menstruation (v. 10; jfr 3 Mos 18:19), äktenskapsbrott, incest med svärdottern samt kränkning av systern/halvsystern (v. 11; jfr 3 Mos 18:9, 15, 20).
• Konsekvensen: I vers 15 drar Gud den direkta slutsatsen: “Jag skall skingra dig bland folken och sprida ut dig i främmande länder, och jag skall rensa bort allt orent hos dig.” (Hes 22:15, B2026) Exilen är därmed den bokstavliga fullbordan av 3 Mosebok 18:28 – landet kunde inte längre bära orenheten.

Samma dynamik syns i Hesekiel 8–11, där profeten i en syn får se hur kultiska styggelser (tô‘ēḇōṯ) och våld i templet leder till att Herrens härlighet (kəḇôḏ YHWH) gradvis lämnar helgedomen och staden, vilket lämnar Jerusalem öppet för babyloniernas dom.

2. Jeremias tempelpredikan (Jeremia 7)

I Jeremia 7:1–15 bemöter profeten Jeremia den falska trygghet som byggde på föreställningen att Guds närvaro i templet garanterade folkets immunitet i landet. Jeremia klargör förbundets villkor: rätten att få bo kvar i landet gavs under förutsättning att folket gjorde rättvisa, inte förtryckte främlingen, änkan och den faderlöse och inte utgöt oskyldigt blod (v. 5–7).

I vers 9–10 sammanför Jeremia buden från dekalogen och Helighetslagen i en enda domsakt: att stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott och tillbe Baal och därefter tro att man kan träda fram i templet och säga ”vi är räddade”, trots att man bedriver alla dessa ”vidrigheter” (tô‘ēḇōṯ). Domen formuleras i termer av förvisning från Guds ansikte och förlust av arvet (v. 14–15), precis som skett med Nordriket.

3. Kungaböckernas historiska slutsats (2 Kung 21 och 24)

När författaren till Kungaböckerna ska förklara varför domen till sist blev oundviklig och varför Juda överlämnades åt babylonisk fångenskap, pekas kung Manasses regering ut som vändpunkten (2 Kung 21:1–16; 24:3–4). Texten konstaterar att Manasse tog efter de avskyvärda sederna (tô‘ēḇōṯ) hos de folk Herren drivit undan, offrade sin son i eld (Molok-kulten; jfr 3 Mos 18:21), fyllde Jerusalem med oskyldigt blod och lät hednisk kultpraxis tränga in i själva templet. Därför förkunnar Herren: “Jag skall förskjuta den rest som är kvar av mitt eget folk, och jag skall utlämna dem åt deras fiender.” (2Kung 21:14, B2026)

Dessa profetiska och historiska vittnesbörd visar att den gammaltestamentliga förbundslogiken var konsekvent genom hela Israels historia:

1. Skapelsegränserna och heligheten: Skapelsens grundmönster skyddades av Helighetslagens stängsel.
2. Den moraliska ekologin: När landet fylldes av avgudadyrkan, socialt förtryck och sexuella överträdelser orenades marken.
3. Exilen som yttersta påföljd: Förlusten av ”landet” var inte en slumpmässig geopolitisk olycka, utan den förbundsmässiga konsekvensen av att folket vägrat respektera Skaparens helighet och gränser.

Detta ger en djup bakgrundsförståelse till Nya testamentet: när Paulus varnar för att den som oomvänd framhärdar i avgudadyrkan, förtryck eller porneia inte ska ”ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10), tillämpar han exakt samma teologiska princip på det eviga, eskatologiska arvet som profeterna tillämpade på det jordiska landet Kanaan.

Del III: Berättelserna om Sodom och Gibea (1 Mos 19, Dom 19 & Hes 16)

I Gamla testamentets litterära och pedagogiska struktur existerar Lagen (Torah) och Berättelserna (Neviim) inte som två separata moduler, utan som en integrerad helhet. Där Moseböckernas lagtext fastställer förbundets principer, etiska gränser och Guds vilja i form av direkta bud, fungerar de efterföljande historiska berättelserna som verklighetsnära illustrationer av vad dessa bud innebär i praktiken.

Denna pedagogiska dynamik återkommer genom hela Skriften:

• När Lagen befaller omsorg om främlingen (3 Mos 19:34) illustreras detta positivt i berättelsen om änkan i Sarefat (1 Kung 17) och i Ruts bok, där barmhärtighet mot den utländske främlingen gestaltas i handling.
• När Lagen kallar Israel till att vara ett ljus för hednafolken (2 Mos 19:6) belyses detta genom berättelsen om Jona och Nineve, där Guds barmhärtighet mot hedningarna sätts i relief mot profetens egen motvilja.
• När kungalagen i 5 Mosebok 17:14–20 varnar kungen för att samla hästar från Egypten, ackumulera rikedomar och ta många hustrur, illustreras konsekvenserna av ett sådant förbundsbrott avskräckande och i detalj genom kung Salomos liv (1 Kung 10–11).

Berättelserna i Gamla testamentet fungerar alltså ofta som dramatiska fallstudier – antingen genom positiva förebilder eller genom varnande kontraster. Det är mot denna pedagogiska bakgrund som berättelserna om Sodom (1 Mos 19) och Gibea (Dom 19) måste förstås. De är inte fristående mytologiska skildringar, utan avskräckande illustrationer av vad som sker när ett samhälle kastar Skaparens ordningar och Lagens etiska stängsel överbord och i stället låter maktmissbruk, våld och gränslöshet råda.

10. 1 Mosebok 19:4–9: Sodom och Lot

Berättelsen om Sodom i 1 Mosebok 19 utgör en skildring av en genomgripande moralisk och social upplösning där laglöshet, sexuellt våld och grova gästfrihetsbrott samverkar. När två änglar besöker Lot i Sodom omringas huset av stadens män – ”både unga och gamla, alla utan undantag” (v. 4).

Männen i Sodom kräver: “Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem” (וְנֵדְעָה אֹתָם – wənēḏə‘āh ’ōṯām) (1Mos 19:5). Som Gordon Wenham och K. A. Mathews framhåller i sina kommentarer har verbet yāḏa‘ (att känna) i detta sammanhang en uppenbar sexuell innebörd (jfr v. 8 där Lots döttrar beskrivs som några som inte ”känt” [yāḏə‘û] någon man). Männens krav är att begå en kollektiv gängvåldtäkt på de manliga gästerna.

Lot vädjar till stadens män och kallar handlingen för en stor ondska (’al-nā’ ’aḥay tārē‘û). För att skydda sina gäster – ett skydd som krävdes av den antika gästfrihetsetiken – sträcker sig Lot så långt att han erbjuder sina två ogifta döttrar. Stadens invånare avvisar Lots medling, stämplar honom som en inkräktare och domare, och försöker bryta ner dörren med våld innan änglarna ingriper. Händelsen visar hur sexuellt förnedringsvåld användes som ett maktmedel för att förödmjuka främlingar.

11. Domarboken 19:22–25: Gibea i Benjamin

Berättelsen om levitens bihustru i Domarboken 19 är konstruerad som en avsiktlig litterär och teologisk parallell till Sodom-berättelsen i 1 Mosebok 19. Syftet är att visa att samma hedniska synd och moraliska sammanbrott som tidigare kännetecknade Sodom nu har drabbat Israels eget stamområde (Gibea i Benjamin).

	1 Mosebok 19 (Sodom)	Domarboken 19 (Gibea)
Begäran / Verb	”Skicka ut dem till oss, så att vi kan känna dem” (wənēḏə‘āh ’ōṯām).	”Skicka ut mannen som kom till ditt hus, så att vi kan känna honom” (wənēḏā‘ennû).
Värdens respons	Går ut, stänger dörren, vädjar mot ondskan och erbjuder sina två ogifta döttrar.	Går ut, vädjar mot dårskapen (nəḇālâ), erbjuder sin ogifta dotter och levitens bihustru.
Oförrätt / Handling	Änglarna slår mobben med blindhet; Lots döttrar skonas.	Bihustrun kastas ut till mobben, gängvåldtas natten lång och mördas.
Teologisk konsekvens	Sodoms totala förintelse genom eld och svavel från Herren.	Ett blodigt inbördeskrig i Israel där stammen Benjamin nästan utplånas helt.

Daniel I. Block argumenterar i sin kommentar över Domarboken kapitel 19 hur avvikelsen från Herrens skapelsenormer och etiska lagar leder till totalt samhälleligt förfall, där oskyldiga blir offer för brutalt gängvåld och maktmissbruk.

12. Hesekiel 16:49–50: Profetens analys av Sodoms synd

I profeten Hesekiels sociologiska och teologiska analys av Sodom klargörs att stadens synd var sammansatt av både social orättvisa, högmod och moraliskt/sexuellt avfall:

“⁴⁹ Detta var din syster Sodoms synd: hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig. ⁵⁰ De blev övermodiga och bedrev vidrigheter [tô‘ēḇâ] i min åsyn. Som du har sett gjorde jag då slut på dem.” (Hes 16:49–50, B2026)

Som Daniel I. Block och Michael A. Cooper framhåller i sina kommentarer, identifierar Hesekiel en mångfacetterad syndakatalog:

1. Högmod (gā’ôn): Kollektiv arrogans och självgodhet gentemot Gud och medmänniskor.
2. Överflöd av mat och obekymrad trygghet: Materialism, egoism och hårdhet i välstånd.
3. Försummelse av fattiga och nödställda: Systematisk brist på barmhärtighet, rättvisa och gästfrihet.
4. Utdraget begående av tô‘ēḇâ: Utövandet av handlingar som överskrider skapelseordningens gränser och handlingar som står i direkt strid med Guds helighetslag och skapelsegränser.

Syntesen mellan social orättvisa och sexuell styggelse:

I den samtida hermeneutiska debatten anförs ofta Hesekiel 16:49 som ett argument för att Sodoms synd uteslutande handlade om social orättvisa, girighet och bristande gästfrihet, och inte om sexualitet. En noggrann textanalys av grundspråket i verserna 49–50 visar dock att profeten inte ställer dessa aspekter mot varandra, utan beskriver en orsakskedja:

1. Rotorsaken (v. 49): Högmodet (gā’ôn), det materiella överflödet och den totala likgiltigheten inför den fattige och nödställde skapade ett klimat av självtillräcklighet och moralisk avtrubbning.
2. Kulmen och frukten (v. 50): Ur detta högmod föddes handlingen: ”De blev övermodiga och bedrev vidrigheter [וַתַּעֲשֶׂינָה תוֹעֵבָה – wat-ta‘ăśênâ tô‘ēḇâ] för mig”.

Lägg märke till att Hesekiel här använder substantivet תּוֹעֵבָה (tô‘ēḇâ) i singularis – exakt samma term som i 3 Mosebok 18:22 definierar samkönade sexuella handlingar som tô‘ēḇâ hî (”det är något avskyvärt”). Hesekiel förnekar alltså inte den sexuella synd och gränslöshet som skildras i 1 Mosebok 19, utan visar hur socialt förtryck, gästfrihetsbrott och sexuell normupplösning hänger samman som symtom på samma grundläggande gudsförakt. Detta förklarar varför senare bibliska författare, såsom Judas i Nya testamentet (v. 7), utan motsättning kan lyfta fram just den sexuella gränsöverskridningen i Sodoms dom.

13. Sodom i antik judisk litteratur och Nya testamentet (Judas v. 7)

Den tidigjudiska och rabbinska litteraturen reflekterar ingående över hur gränserna i skapelsen och Torah uppfattades i relation till den omgivande hednavärlden. I Talmud Bavli (Sanhedrin 54b) analyserar rabbinerna Helighetslagens förbud och slår fast att både den aktiva och den passiva parten bär juridiskt ansvar under Torah, med hänvisning till 3 Mos 20:13 och 1 Kung 14:24.

Särskilt intressant är den teologiska gränsdragningen i förhållande till äktenskapskontrakt (ketubah). I Bereishit Rabbah 26:5 (den klassiska midrashen till 1 Mosebok) ställer rabbinerna frågan varför Noas generation drabbades av syndaflodens totala dom och konstaterar: ”Deras dom beseglades först när de skrev ketubot [äktenskapskontrakt] för samkönade relationer och för djur”. Samma tanke återkommer i Talmud Bavli (Chullin 92b), där Rabbi Ulla diskuterar de trettio moraliska bud som gavs till Noas ättlingar (hednafolken). Han konstaterar att även om den romerska omvärlden förfallit i omoral håller de fast vid en grundläggande skapelsegräns: ”De skriver inte äktenskapskontrakt [ketubah] för män”. Den rabbinska litteraturen skiljer därmed mellan personliga moraliska felsteg och att samhället formellt och juridiskt institutionaliserar relationer som strider mot skapelseordningen.

I Nya testamentet sammanfattar Judas brev (v. 7) denna teologiska reception. Som Peter H. Davids och Michael E. Stone framhåller i sina exegetiska arbeten, belyser Judas brev hur Sodoms straff fungerar som ett varnande exempel:

“⁷ Så är det också med Sodom och Gomorra och städerna däromkring, som på liknande sätt som änglarna horade [ekporneusasai] och sprang efter främmande kött [sarkos heteras]: de har blivit ett varnande exempel och lider sitt straff i evig eld.” (Jud 7, B2026)

Uttrycket sarkos heteras (”annat/främmande kött”) syftar enligt Davids och Stone på sökandet efter sexuella föreningar som bryter mot Guds skapelseordning – i Sodoms fall både begäret efter änglavarelser och det samkönade som står i strid med skapelsens komplementära könsstruktur (heteros ställs i kontrast till den av Gud givna ordningen).

Den gammaltestamentliga och tidigjudiska förståelsen av skapelsens gränser utgör bakgrunden när Nya testamentets författare formar den kristna församlingens etik och kristologiska tillämpning.

Del IV: Nya testamentet och breven (Rom 1, 1 Kor 6, 1 Tim 1 & Apg 15)

14. Romarbrevet 1:26–27: Avgudadyrkan och skapelsens förvrängning

I Romarbrevet 1:18–32 presenterar Paulus sin mest utförliga teologiska analys av mänsklighetens syndafall. Paulus utgår från den judiska skapelseapologetiken och visar hur avvisandet av Gud som skapare leder till avgudadyrkan, vilket i sin tur resulterar i en förvrängning av den mänskliga naturen och dess relationer. Traditionella tolkningar ser Paulus hänvisning till det naturliga och onaturliga som en anknytning till skapelseordningen i Första Moseboken. Andra forskare betonar i stället den antika föreställningsvärlden kring sexualitet och menar att textens räckvidd behöver diskuteras när den tillämpas på moderna, ömsesidiga samkönade relationer.

“²⁶ Därför utlämnade Gud dem åt skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget [physikē chrēsis] mot ett onaturligt [para physin], ²⁷ och på samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnor och upptändes av begär till varandra. Män utförde oanständiga handlingar med män och fick själva ta emot den passande lönen för sin villfarelse.” (Rom 1:26–27, B2026)

Exegetiska nyckelbegrepp hos Douglas J. Moo, Thomas R. Schreiner, N. T. Wright och Paul Gardner:

• Förnedrande lidelser (pathē atimias): Begär som vanhedrar människans avbildsstatus och leder bort från Skaparens avsikt.
• Naturligt bruk (physikē chrēsis) vs. mot naturen (para physin): Begreppet physis (natur) syftar här enligt Moo och Schreiner på skapelseordningen så som Gud designade den i 1 Mosebok 1–2. Det handlar inte om vad som känns ”naturligt” för den enskilda individen (en modern subjektiv förståelse), utan om vad som stämmer överens med den objektiva skapelsestrukturen. N. T. Wright betonar att Paulus ser samkönat utövande som en direkt missvisande spegelbild av människans teologiska avfall från Skaparen.
• Kvinnligt och manligt utövande: Paulus nämner uttryckligen både kvinnor (v. 26) och män (v. 27). Som Paul Gardner framhåller talar Paulus om män som upptändes av begär till varandra (en tē orexei autōn eis allēlous – ömsesidig passion). Texten beskriver inte exploatering, pederasti eller maktmissbruk, utan ömsesidigt utövade samkönade relationer mellan både kvinnor och män.
• Skapelseanknytning i ordvalet (θήλειαι och ἄρσενες): En ofta förbisedd men avgörande språklig detalj i Romarbrevet 1:26–27 är Paulus specifika val av vokabulär för könen. I stället för att använda de vanliga grekiska orden för kvinna (gynē) och man (anēr), väljer Paulus konsekvent de biologiska termerna θήλειαι (thēleiai, honor/kvinnokön) och ἄρσενες (arsenes, hanar/mankön). Detta ordval är en direkt och medveten anspelning på Septuagintas (LXX) formulering i skapelseberättelsen: ”till mankön och kvinnokön skapade han dem” (ἄρσεν καὶ θῆλυ ἐποίησεν αὐτούς, 1 Mos 1:27). Genom att använda just dessa biologiska kategorier visar Paulus att argumentet i Romarbrevet 1 inte handlar om sociala könsroller eller kulturella konventioner, utan om den fundamentala biologiska och skapelsegivna ordningen. Avvikelsen från detta mönster tolkas därför inte bara som ett etiskt snedsteg, utan som en direkt reversion (tillbakagång) av själva skapelseverket.

Det finns en djup teologisk och språklig kontinuitet mellan skapelseberättelsen (1 Mos 1–2), Helighetslagen (3 Mos 18 & 20) och Paulus undervisning i Romarbrevet 1:18–27. Skapelseberättelsen etablerar Guds ursprungliga norm för människan, könskomplementariteten och äktenskapet (”mankön och kvinnokön”, 1 Mos 1:27), medan Helighetslagen sätter upp det etiska stängslet för att bevara Guds folk från hednafolkens avfall från skapelseordningen. I Romarbrevet 1 ger Paulus den djupa teologiska analysen av detta avfall: när människan byter ut Skaparen mot skapade ting (avgudadyrkan), överlämnas hon åt begär och handlingar som är ”mot naturen” (para physin). Paulus knyter här direkt an till skapelseberättelsen genom sina biologiska ordval för han- och honkön (arsenes och thēleiai), samtidigt som hans terminologi hämtar sin normativa grund från Helighetslagens förbud i 3 Mosebok 18:22 (meta arsenos koitēn). Därmed utgör skapelsen den eviga måttstocken, Helighetslagen det etiska stängslet och Romarbrevet 1 den teologiska analysen av vad som sker när människan överger Skaparens ursprungliga avsikt.

15. Syndakatalogerna: 1 Korintierbrevet 6:9–10 och 1 Timotheosbrevet 1:9–10

I Nya testamentets syndakataloger listas handlingar som stänger människor ute från Guds rike om de utövas utan ånger och utan omvändelse. I dessa kataloger förekommer två specifika grekiska fackuttryck för samkönade sexuella handlingar:

“⁹ Vet ni inte att inga orättfärdiga ska ärva Guds rike? Far inte vilse. Inga som ägnar sig åt horeri [pornoi], avgudadyrkan [eidōlolatrai] eller begår äktenskapsbrott [moichoi], inga män som ligger med män [arsenokoitai] eller låter sig utnyttjas av andra män [malakoi], ¹⁰ inga som stjäl eller är giriga, berusar sig, förtalar andra eller roffar åt sig – inga sådana ska ärva Guds rike.” (1Kor 6:9–10, B2026)

Malakoi och Arsenokoitai

• Malakoi (μαλακοί): Plural av malakos, vilket bokstavligen betyder ”mjuk”. I den antika grekiska sexualterminologin användes ordet om den passiva parten i manliga samkönade relationer (den som tog emot den penetrerande akten eller betedde sig feminiserat i sexuella kontexter).
• Arsenokoitai (ἀρσενοκοῖται): Ett sammansatt ord av ἄρσην (ársēn = man/male) och κοίτη (koitē = bädd/samlag). Som Schreiner, Gardner, Towner och Marshall påvisar skapade Paulus detta ord direkt från Septuagintas (LXX) översättning av 3 Mosebok 18:22 och 20:13:
  • 3 Mos 18:22 LXX: meta arsenos ou koimēthēsi koitēn gynaikos
  • 3 Mos 20:13 LXX: hos an koimēthē meta arsenos koitēn gynaikos

Termen arsenokoitai syftar därmed exakt på ”män som ligger med män” (den aktiva penetrerande parten). Genom att använda både malakoi och arsenokoitai fördömer Paulus hela spektrumet av manliga samkönade handlingar – både den aktiva och den passiva parten – och grundar sitt förbud direkt i Gamla testamentets Helighetslag.

Kontexten i syndakatalogen: Ingen särställning för sexuella synder

För att förstå textens funktion är det exegetiskt nödvändigt att notera listans helhet. Paulus placerar inte de samkönade handlingarna i en isolerad eller moraliskt överordnad särklass. Tvärtom nämns malakoi och arsenokoitai sida vid sida med en rad andra synder i det antika korintiska samhället: avgudadyrkan (eidōlolatrai), äktenskapsbrott (moichoi), stöld (kleptai), girighet (pleonektai), berusning (methysoi), förtal/baktaleri (loidoroi) och utpressning/utsugning (harpages).

Detta litterära sammanhang visar att textens syfte inte är att peka ut en enskild grupp människor som mer klandervärd än andra. Den som drivs av girighet, den som förtalar sin nästa eller den som berikar sig på andras bekostnad ställs inför exakt samma allvarliga konsekvens: att stå utanför Guds rikes gemenskap. Syndakatalogen fungerar därmed inte som ett tillhygge mot en specifik minoritet, utan som en universell moralisk spegel som omfattar alla människor och visar på allas gemensamma behov av omvändelse, nåd och rening i Kristus.

I 1 Timotheosbrevet 1:9–10 visar Philip H. Towner och I. Howard Marshall hur syndakatalogen är strukturerad utifrån Dekalogens (de tio budorden) andra tavla (buden 5–9):

“⁹ och är medveten om att lagen inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, ogudaktiga och syndare, oheliga och gudlösa, sådana som brukar våld mot sin far eller mor, mördare, ¹⁰ horkarlar, män som ligger med män, slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som strider mot den sunda läran.” (1Tim 1:9–10, B2026)

1. Patrolōais kai mētrolōais (Sådana som brukar våld mot sin far eller mor / De som vanhedrar far och mor) = Bud 5
2. Androphonois (Mördare) = Bud 6
3. Pornois, arsenokoitais (Horkarlar, män som ligger med män) = Bud 7 (Äktenskapsbrott)
4. Andrapodistais (Slavhandlare / Människorövare) = Bud 8 (Stöld)
5. Pseustais, epiorkois (Lögnare, menedare) = Bud 9 (Falskt vittnesbörd)
6. Kai ei ti heteron tē hygiainousē didaskalia antikeitai (Samlingsklausul: ”och allt annat som strider mot den sunda läran”).

När Paulus i 1 Korintierbrevet 5–6 varnar för att uteslutas ur församlingen och gå miste om arvet till Guds rike, återanvänder han Israels förbunds- och exillogik. Precis som det gamla förbundets folk riskerade att drivas ut i exil ur det utlovade landet om de orenade marken med avgudadyrkan, social orättvisa och sexuell laglöshet, riskerar den som oomvänd framhärdar i samma synder att gå miste om det eskatologiska arvet – Guds rike (1 Kor 6:9–10). Uteslutningen ur församlingen (1 Kor 5:13) är därför en lokal och tidslig spegling av denna exil, med det själavårdande syftet att väcka personen till omvändelse och upprättelse i Kristus (1 Kor 5:5).

16. Kroppens teologi (sōma) i 1 Korintierbrevet 6:12–20

I 1 Korintierbrevet 6:12–20 bemöter Paulus korintiernas proto-gnostiska och libertinistiska slagord. Korintierna hävdade att kroppen och maten var likvärdiga ting som saknade eskatologisk betydelse.

Korintiernas libertinistiska slagord	Paulus kristocentriska kroppsteologi
”Allt är tillåtet för mig” (panta moi exestin)	”Men allt är inte nyttigt… Ingenting får ta makten över mig” (v. 12).
”Maten är till för magen och magen för maten, men Gud kommer att göra båda överflödiga”(v. 13a)	”Kroppen [sōma] däremot är inte till för horeri [porneia], utan för Herren, och Herren för kroppen” (v. 13b).
Gnostisk premiss: Kroppsliga handlingar påverkar inte den andliga statusen.	Uppståndelsens teologi: Gud har uppväckt Herren och skall uppväcka våra kroppar med sin makt (v. 14). Kroppen är eskatologiskt beständig.
Frihet till sexuell lössläppthet: Sex är enbart en biologisk funktion.	Union med Kristus: ”Vet ni inte att era kroppar är Kristus lemmar?” (v. 15). Att förena sig sexuellt skapar en ödesdiger union (bāśār ’eḥāḏ, Gen 2:24).
Autonomi: Jag äger min egen kropp.	Andens tempel & Friköpta: Kroppen är ett tempel för den helige Ande (v. 19). ”Ni har ju blivit köpta och priset är betalt [ēgorasthēte timēs]” (v. 20). Ära då Gud i er kropp!

Som Thomas Schreiner och Paul Gardner understryker, visar Paulus att vad en människa gör med sin kropp har direkta eskatologiska och relationella konsekvenser för hennes gemenskap med Kristus.

17. Den romerska kontexten och Lex Scantinia

Den historiska forskningen kring den romerska kontexten (särskilt Bruce Winter i After Paul Left Corinth) visar att det antika romerska samhället präglades av en stark klass- och statusbaserad dubbelmoral gällande sexualitet. Den romerska lagen (Lex Scantinia) och samhällsnormerna tillät och förväntade sig att fria män med hög status kunde utnyttja slavar, prostituerade och personer med lägre status sexuellt utan moraliskt klander, så länge den högt stående mannen intog den aktiva maktpositionen.

Paulus bryter fundamentalt med denna romerska maktstruktur. Genom att i 1 Korintierbrevet 6:9 fördöma både den aktiva parten (arsenokoitai) och den passiva parten (malakoi), och genom att ställa alla inför samma etiska ansvar inför Gud, avvisar han den romerska klass- och statusbaserade sexualetiken. Paulus gör ingen skillnad på om en handling sker inom ramen för pederasti, statusutnyttjande eller frivilliga relationer – all sexuell aktivitet utanför det heterosexuella äktenskapet ställs under samma teologiska dom och erbjuds samma upprättelse i Kristus.

18. Apostlamötet (Apg 15) & Porneia som universell skapelseetisk norm

När Apostlarådet i Jerusalem samlades för att avgöra på vilka villkor hednakristna skulle tas emot i församlingsgemenskapen utan att kräva omskärelse och Mose lag i sin helhet (Apg 15:1–29), ställdes de inför utmaningen att förena judekristna och hednakristna i en och samma bordsgemenskap. Rådets beslut – under Jakobs ledning – var att ålägga de hednakristna fyra specifika förbud: att avhålla sig från avgudaofferkött, blod, kvävda djur och porneia (otukt/sexuell omoral) (Apg 15:28–29).

Som ledande exegeter som Darrell Bock, F. F. Bruce och Richard Longenecker påvisar, är valet av just dessa fyra förbud varken slumpmässigt eller godtyckligt. De är hämtade direkt från Helighetslagen i 3 Mosebok 17–18. I dessa två kapitel i Tredje Mosebok finns det fyra lagbud som uttryckligen förklaras gälla inte bara för infödda israeliter, utan också för främlingen (gēr) som bor bland folket.

Genom att tillämpa principerna för gēr (främlingen) slog Apostlamötet fast tre avgörande teologiska principer:

1. Moralisk skapelselag kontra ceremoniallag:Hednakristna behövde inte underkastas Israels teokratiska ceremoniallagar eller rituella renhetsregler (såsom omskärelse), men de omfattades fullt ut av Guds universella morallag.
2. Porneia som teologisk paraplyterm:I Septuaginta (LXX) och Nya Testamentet fungerar porneia (πορνεία) som en övergripande teologisk paraplyterm för hela den sexualetik som listas i 3 Mosebok 18. Begreppet täcker all sexuell aktivitet utanför det heterosexuella äktenskapet – inklusive incest, äktenskapsbrott, föräktenskapliga relationer, samkönade sexuella handlingar och bestialitet.
3. Det dubbla kärleksbudet i praxis:Genom att importera Helighetslagens etiska stängsel bekräftade Apostlamötet att kärleken till nästan (3 Mos 19:18) och vördnaden för Gud kräver att man respekterar Skaparens avsikt för kroppen och sexualiteten.

Apostlamötets beslut innebär därmed att Nya Testamentet formellt bekräftar Helighetslagens sexualmoral (3 Mos 18) som en alltjämt giltig, universell skapelseetisk norm för alla troende i alla tider.

Från Nya testamentets exegetiska textmaterial går steget vidare till nutida akademiska debatter, hermeneutiska frågeställningar och pastoral tillämpning.

Del V: Tillämpning och teologisk debatt (Attraktion, handling, identitet och samtal)

19. Åtskillnaden mellan inre attraktion/frestelse och faktiska handlingar

I den nytestamentliga etiken görs en konsekvent och avgörande skillnad mellan inre frestelse/attraktion och faktiska, medvetet genomförda handlingar. Frestelse i sig stämplas inte som synd i Nya testamentet; Jesus själv blev frestad i allt men utan synd (Heb 4:15).

Paul Gardner och Thomas Schreiner understryker att sexuella begär och attraktioner kan uppstå hos en människa till följd av en fallen värld, men att dessa frestelser inte automatiskt är synd så länge de inte bejakas eller omsätts i handling.

Analytiskt uppdelas beslutsprocessen och ansvaret i tre tydliga stadier:

1. Frestelse / Biologisk eller psykologisk reaktion: Den spontana inre eller fysiologiska frestelsen som uppstår utan medvetet val. Detta utgör i sig inte synd i Nya testamentet, utan är det tillstånd där den troende kallas att utöva självbehärskning (enkrateia, Gal 5:23) genom Andens hjälp.
2. Uppsåt / Hjärtats bejakande: Det stadium där viljan engageras och frestelsen aktivt bejakas och underhålls i sinnet (jfr Matt 5:28). Här övergår frestelsen till synd i hjärtat.
3. Genomförd handling / Praxis: Det stadium där begäret omsätts i faktiska yttre handlingar (porneia, arsenokoitia). Det är denna genomförda handling som entydigt fördöms i de bibliska lagbuden och Syndakatalogerna.

Bibeln utlovar inte att alla frestelser eller begär automatiskt försvinner vid omvändelsen. I stället utlovar Gud trofasthet och nåd att stå emot frestelsen: ”Gud är trofast och ska inte låta er prövas över förmåga, utan när prövningen kommer ska han också visa er en utväg, så att ni kan härda ut” (1 Kor 10:13; jfr Matt 11:28).

Pastoral distinktion: Erfarenhet, kamp och värde

Denna distinktion mellan frestelse och genomförd handling har genomgripande betydelse. Att en människa erfar samkönad attraktion, eller bär på en upplevelse av att inte passa in i den heterosexuella normen, definieras i Nya testamentet aldrig som en skuld som fördömer personen inför Gud. Frestelser och icke-valda känslomässiga impulser är en del av den allmänmänskliga sårbarheten i en tillvaro präglad av syndafallets konsekvenser.

I samtal och reflektion är det därför avgörande att tydligt skilja mellan personens oändliga människovärde och de etiska gränserna för handlingar. En kristen som upplever samkönad dragning och som i trohet mot Skriften väljer att leva i avhållsamhet bär inte på någon särskild skuld. Tvärtom representerar en sådan person ett djupt och hedervärt lärjungaskap som förtjänar församlingens fulla stöd, värme och respekt – aldrig misstänkliggörande eller moralisk förkastelse. Gud dömer inte människan efter de frestelser hon möter i sitt inre, utan ser till hjärtats vilja att i Andens kraft söka renhet och efterföljelse.

20. Det moderna begreppet ”sexuell läggning” kontra identitet ”i Kristus”

I det moderna västerländska samhället förstås ”sexuell läggning” ofta som en människas primära, oföränderliga och essentiella identitetsmarkör. I det bibliska och nytestamentliga tänkandet definieras människans fundamentala identitet aldrig utifrån hennes sexuella begär, drifter eller historiska mönster.

Som Paul Gardner framhåller i bibelkommentaren till 1 Korintierbrevet, omdefinieras den troendes identitet helt vid omvändelsen, tron och dopet. Människans primära ontologiska identitet står att finna allenast ”i Kristus” (en Christō). En troende är inte i första hand definierad av sina begär, sin historia eller sina frestelser, utan av sin nya status som friköpt, helgad och förklarad rättfärdig i Guds familj (1 Kor 6:11). Sexuella begär och frestelser skall underordnas Kristi herravälde och Andens vägledande kraft.

21. Akademisk debatt: Det bekräftande/inkluderande perspektivet kontra Det traditionella/historiska perspektivet

Under de senaste decennierna har bekräftande/inkluderande teologer (t.ex. John Boswell, Robin Scroggs, Dale Martin och Matthew Vines) lanserat hypoteser som hävdar att Nya testamentet inte fördömer trogna, samkönade relationer, utan endast pederasti, övergrepp, prostituerade eller ekonomisk exploatering. Det traditionella/historiska perspektivet (representerad av bland andra Richard Hays, Robert Gagnon, Thomas Schreiner, Paul Gardner och David Townsend) invänder mot detta och menar att grundtextens ordval (arsenokoitēs, para physin) och kopplingen till Helighetslagen i 3 Mosebok visar på ett principiellt och allmängiltigt avståndstagande från alla samkönade handlingar.

Exegetisk fråga	Bekräftande/inkluderande hypotes (Boswell / Scroggs / Vines / Martin)	Traditionell källkritik (Gardner / Schreiner / Gagnon / Hays / Townsend)
Tolkning av arsenokoitai och malakoi	Boswell/Vines/Martin: Hävdar att malakoi betyder ”allmän svaghet/onani” och arsenokoitai syftar på ekonomisk exploatering eller prostitution.	Gardner/Schreiner: Visar att arsenokoitai är hämtat direkt från Lev 18:22/20:13 LXX (arsenos koitēn) och syftar generellt på män som har sex med män. Både aktiv (arsenokoitai) och passiv (malakoi) part fördöms.
Historisk kontext (Pederasti vs. Generella förbud)	Scroggs/Vines: Hävdar att Paulus endast fördömer pederasti (vuxna män och unga pojkar) och exploativa relationer.	Gardner/Gagnon/Hays: Om Paulus menat pederasti hade han använt det etablerade ordet paiderastēs. Dessutom nämner Rom 1:26–27 även kvinnor samt ömsesidig passion (eis allēlous).
Koppling till Gamla testamentet (3 Mosebok)	Vines/Boswell: Avfärdar 3 Mosebok som överspelad ceremoniallag likställd med matlagar (skaldjur).	Towner/Marshall/Townsend: Paulus sexualetik bygger konsekvent på skapelseordningen och Helighetslagen i 3 Mosebok, vilka citeras och tillämpas i NT:s syndakataloger och dekret (Apg 15).
Etiologi och modern kunskap	Vines: Hävdar att antika författare inte kände till medfödd sexuell orientering och att goda frukter (Matt 7) validerar relationerna.	Gagnon/Gardner: Antiken kände till medfödda böjelser. Bibeln grundar sin etik i Skaparens design, inte i individens upplevda begär eller goda frukter.

22. Lärjungaskap, celibat och församlingsfamiljen (Matt 19:12; 1 Kor 7)

I Nya testamentet framställs det frivilliga eller nödvändiga ogifta tillståndet/celibatet inte som en förbannelse eller ett andrahandsval, utan som en hedersam och fruktbar kallelse.

Som Paul Gardner och Thomas Schreiner framhåller erbjuder skriften kallelsen till celibat för dem som inte lever i ett heterosexuellt äktenskap, upprätthållen genom den helige Andes kraft. För att detta celibat skall vara hållbart lyfter Nya testamentet fram församlingen som Guds reella familj. När en troende avstår från äktenskap eller sexuella relationer för skriftens och Kristi skull, utlovar Jesus en hundrafaldig gemenskap av bröder, systrar, mödrar och barn i församlingen (Mark 10:29–30). Ingen skall lämnas ensam; församlingen är den gemenskap där kärlek, omsorg och djup vänskap delas.

23. Helgelse, nåd och förvandling (1 Korintierbrevet 6:11)

I motsats till alltför många moderna debatter, så kulminerar inte det nytestamentliga budskapet om sexualetik i fördömelse, utan i evangeliet om syndernas förlåtelse, upprättelse och förvandling. Efter att ha listat de synder som stänger människor ute från Guds rike i 1 Korintierbrevet 6:9–10, avslutar Paulus med det hoppfulla och befriande nådebudskapet i vers 11:

“Somliga av er har varit sådana, men ni har tvättat er rena, ni har blivit helgade, ni har gjorts rättfärdiga i Herren Jesus Kristus namn och i vår Guds Ande.” (1Kor 6:11, B2026)

Exegetisk och grammatisk analys av de tre verben i 1 Kor 6:11:

1. Ni har tvättat er rena (apelousasthe – aorist medium/passiv): Den fullständiga reningen från syndens skuldbörda och fläckar vid omvändelsen (symboliserad i och gestaltad genom dopet).
2. Ni har blivit helgade (hēgiasthēte – aorist passiv): Den definitiva och positionella statusen där Gud avskiljer den troende till att tillhöra hans heliga folk (hagioi).
3. Ni har gjorts rättfärdiga (edikaiōthēte – aorist passiv): Den forensiska, juridiska domen där Gud som domare förklarar den troende frikänd och rättfärdig inför sin domstol på grund av Kristi ställföreträdande verk.

Sammanfattande principer för idag

Utifrån den genomförda exegetiska och teologiska genomgången kan tre sammanfattande principer uppställas för en trofast, akademiskt förankrad praxis:

1. Trohet mot skriftens och skapelsens auktoritet: Församlingen måste hålla fast vid skapelseordningens heterosexuella äktenskapsnorm och Helighetslagens etiska gränser utan självbedrägeri (mē planasthe), i medvetenhet om att sexuella handlingar utanför denna norm står i strid med Guds rike.
2. Radikal nåd och ny identitet i Kristus: Församlingen skall förkunna att människans fundamentala identitet står att finna allenast i Kristus (en Christō). Alla människor – oavsett bakgrund, frestelser eller tidigare synder – erbjuds fullständig förlåtelse, rening, helgelse och rättfärdiggörelse i Jesu namn (1 Kor 6:11).
3. Bärande gemenskap och själavårdande stöd: Församlingen måste fungera som en reell, varm och stödjande familj för alla troende. Den skall erbjuda bön, själavård, uppmuntran och Andens kraft till självbehärskning för dem som kallas till celibat och singelskap, i trygg förvissning om att Gud är trofast och ger utvägar i alla frestelser (1 Kor 10:13; Matt 11:28).

Avslutning

När man granskar hela det bibliska materialet – från skapelseberättelserna i 1 Moseboken och Helighetslagen i 3 Moseboken till Jesu undervisning i evangelierna och de apostoliska breven – framträder en anmärkningsvärd teologisk och etisk konsekvens. Bibeln visar inte upp en mångfald av motstridiga sexualetiker, utan relaterar konsekvent alla sexuella handlingar till en och samma positiva måttstock: Guds skapelseordning.

De huvudsakliga slutsatserna kan sammanfattas i några centrala punkter:

1. Skapelsen etablerar normen (1 Mos 1–2): Gud skapar människan till sin avbild i en könskomplementär struktur (zāḵār och nəqēḇâ), och äktenskapet instiftas som en livslång förbundsförening mellan en man och en kvinna till ”ett kött” (bāśār ’eḥāḏ).  
2. Helighetslagen sätter upp stängslet (3 Mos 17–26): Förbuden mot incest, äktenskapsbrott, tidelag och samkönat sex (3 Mos 18:22; 20:13) fungerar som ett etiskt stängsel för att bevara skapelsegränserna och forma en motkultur mot hednisk sed. Landet Kanaan har en ”moralisk ekologi” som inte tål orenhet – om förbundet bryts genom avgudadyrkan, socialt förtryck eller sexuell normupplösning, ”spyr landet ut” sina invånare (vilket profeterna senare bekräftar i samband med den babyloniska exilen).
3. Gudstjänst och etik i det dubbla kärleksbudet: Det är i Helighetslagen som den andra delen av det dubbla kärleksbudet – ”Du ska älska din nästa som dig själv”– formuleras för allra första gången i Bibeln (3 Mos 19:18). Helighetslagen visar att gudstjänst och etik är två sidor av samma mynt: vördnaden för Gud i templet och firandet av högtiderna (3 Mos 17, 21–24) utgör drivkraften för att i vardagen visa social rättvisa, omsorg om fattiga och främlingar, samt respekt för Guds skapelsegränser gällande kroppen och sexualiteten.
4. Berättelserna och profeterna illustrerar verkligheten (1 Mos 19, Dom 19, Hes 16 & 22): Berättelserna om Sodom och Gibea fungerar som avskräckande fallstudier av vad som sker när samhällen kastar lagens stängsel överbord och låter våld och normlöshet råda. Hesekiel visar att högmod, materiellt överflöd, förakt för fattiga och sexuell gränslöshet (tô‘ēḇâ) hör samman som symtom på samma gudsförakt.  
5. Jesus bekräftar ursprunget (Matt 19): Jesus går förbi samtidens kasuistik och lyfter fram 1 Mos 1:27 och 2:24 som Guds bestående vilja. Samtidigt erkänner han det hedersamma i celibatet för Guds rikes skull för dem som inte lever i ett heterosexuellt äktenskap.  
6. Paulus ger den teologiska analysen (Rom 1, 1 Kor 6, 1 Tim 1): Paulus knyter an till skapelsens biologiska kategorier (arsenes och thēleiai) och visar att samkönade handlingar är ”mot naturen” (para physin), en spegling av människans avfall från Skaparen. Han lånar fackordet arsenokoitai från Helighetslagen (LXX) och tillämpar förbunds- och exillogiken eskatologiskt: den som oomvänd framhärdar i synd stängs ute från att ärva Guds rike.  
7. Apostlamötet slår fast den universella tillämpningen (Apg 15): Genom att ålägga hednakristna att avhålla sig från porneia importerar apostlarna Helighetslagens regler för främlingen (gēr, 3 Mos 17–18) och gör därmed skapelseetiken gällande för alla troende i alla tider.  
8. Den obrutna teologiska kedjan (Skapelse – Lag – Paulus & Apostlamötet): Det finns en direkt språkvetenskaplig och teologisk linje från Skapelsen och Helighetslagen till Nya Testamentet. I Romarbrevet 1 ger Paulus den teologiska analysen av avfallet från Skaparen, där han använder skapelseberättelsens biologiska termer (arsenes och thēleiai) och hämtar sin normativa grund från Helighetslagens förbud i 3 Mosebok 18:22 (meta arsenos koitēn). När Apostlamötet i Jerusalem (Apg 15) förkastar otukt (porneia) för hednakristna, importerar de uttryckligen Helighetslagens morallag (3 Mos 17–18) som en universell skapelseetisk norm för alla troende.
9. Handling kontra attraktion: De bibliska förbuden i både Gamla och Nya Testamentet fokuserar konsekvent på faktiska sexuella handlingar (porneia, arsenokoitai, malakoi), inte på ofrivilliga inre frestelser eller attraktioner. Att uppleva samkönad attraktion beskrivs inte som en synd i sig, utan det är utförandet och bejakandet av handlingen som fördöms.
10. Identitet, helgelse och nåd ”i Kristus”: Det kristna budskapet stannar aldrig vid lagen eller förbudet. I Nya Testamentet definieras en människas grundläggande identitet inte utifrån hennes sexuella begär eller preferenser, utan utifrån hennes ställning ”i Kristus”. Församlingen kallas att vara en gemenskap präglad av Kristi kärlek, där alla människor – oavsett bakgrund eller vilka frestelser man kämpar med – erbjuds förlåtelse, upprättelse, helgelse och en fullvärdig plats i Guds familj.

Som Paulus påminner församlingen i Korinth efter att ha räknat upp olika former av synd och överträdelser: ”Somliga av er har varit sådana, men ni har tvättat er rena, ni har blivit helgade, ni har gjorts rättfärdiga i Herren Jesus Kristus namn och i vår Guds Ande” (1 Kor 6:11). Evangeliet erbjuder därmed inte bara en norm för hur vi bör leva, utan också den förvandlande nåd och kraft som gör det möjligt att följa Jesus som hans lärjungar.

Litteratur- och källförteckning

• Block, Daniel I. Ezekiel (New American Commentary). Nashville: B&H Publishing.
• Blomberg, Craig L. Matthew (New American Commentary). Nashville: B&H Publishing.
• Bock, Darrell L. Acts (Baker Exegetical Commentary on the New Testament). Grand Rapids: Baker Academic.
• Brannan, Rick. First Timothy (Lexical Commentary on the Pastoral Epistles).
• Bratcher, Robert G. & Hatton, Howard A. A Handbook on Psalms/Books (UBS Handbook Series).
• Bruce, F. F. The Book of the Acts (New International Commentary on the New Testament – NICNT). Grand Rapids: Eerdmans.
• Carson, D. A. The Expositor’s Bible Commentary (Vol. 8: Matthew) & The Gospel of Matthew: A Socio-Rhetorical Commentary.
• Cooper Sr., Lamar Eugene. Ezekiel (New American Commentary). Nashville: B&H Publishing.
• Davids, Peter H. 2 Peter and Jude (Pillar New Testament Commentary). Grand Rapids: Eerdmans.
• Dictionary of New Testament Background. Downers Grove: InterVarsity Press.
• Dictionary of Paul and His Letters. Downers Grove: InterVarsity Press.
• Gardner, Paul. 1 Corinthians (Zondervan Exegetical Commentary on the NT – ZECNT). Grand Rapids: Zondervan.
• House, Paul R. 1 & 2 Kings (New American Commentary). Nashville: B&H Publishing.
• Kelly, J. N. D. The Pastoral Epistles (Black’s New Testament Commentary). London: Continuum.
• Kiuchi, Nobuyoshi. Leviticus (Apollos Old Testament Commentary). Downers Grove: IVP Academic.
• Kruse, Colin G. Paul’s Letter to the Romans (Pillar New Testament Commentary). Grand Rapids: Eerdmans.
• Longenecker, Richard N. The Epistle to the Romans (New International Greek Testament Commentary – NIGTC). Grand Rapids: Eerdmans.
• Marshall, I. Howard & Towner, Philip H. A Critical and Exegetical Commentary on the Pastoral Epistles (International Critical Commentary – ICC). London: T&T Clark.
• Mathews, Kenneth A. Genesis (New American Commentary). Nashville: B&H Publishing.
• McConville, J. Gordon. Deuteronomy (Apollos Old Testament Commentary). Downers Grove: IVP Academic.
• Merrill, Eugene H. Deuteronomy (New American Commentary). Nashville: B&H Publishing.
• Moo, Douglas J. The Letter to the Romans (New International Commentary on the New Testament – NICNT, 2:a uppl.). Grand Rapids: Eerdmans.
• Neyrey, Jerome H. 2 Peter, Jude (Anchor Yale Bible Commentary). New Haven: Yale University Press.
• Nolland, John. The Gospel of Matthew (New International Greek Testament Commentary – NIGTC). Grand Rapids: Eerdmans.
• Omanson, Roger L. & Ellington, John. UBS Handbook Series.
• Péter-Contesse, René & Ellington, John. A Handbook on Leviticus (UBS Handbook Series). New York: United Bible Societies.
• Schreiner, Thomas R. 1 Corinthians (Tyndale New Testament Commentaries) & Romans (New American Commentary).
• Sklar, Jay. Leviticus (Tyndale Old Testament Commentaries). Downers Grove: IVP Academic.
• Steinmann, Andrew E. Tyndale Old Testament Commentaries. Downers Grove: IVP Academic.
• Stone, Lawson G. Cornerstone Biblical Commentary: Joshua, Judges, Ruth. Carol Stream: Tyndale House.
• Thiselton, Anthony C. First Corinthians: A Shorter Exegetical and Pastoral Commentary. Grand Rapids: Eerdmans.
• Thompson, John A. Tyndale Old Testament Commentaries. Downers Grove: IVP Academic.
• Towner, Philip H. 1–2 Timothy & Titus (IVP New Testament Commentary). Downers Grove: IVP Academic.
• Walton, John H. Genesis (NIV Application Commentary). Grand Rapids: Zondervan.
• Wenham, Gordon J. Genesis (Word Biblical Commentary). Dallas: Word Books.
• Winter, Bruce W. After Paul Left Corinth: The Influence of Secular Ethics and Social Change. Grand Rapids: Eerdmans.
• Wiseman, Donald J. 1 & 2 Kings (Tyndale Old Testament Commentaries). Downers Grove: IVP Academic.
• Woods, Edward J. Deuteronomy (Tyndale Old Testament Commentaries). Downers Grove: IVP Academic.
• Wray Beal, Lissa. 1 & 2 Kings (Apollos Old Testament Commentary). Downers Grove: IVP Academic.
• Wright, N. T. Paul for Everyone: Romans. London: SPCK.