1Mos 16 – Hagar – Slavinnan som gav Gud ett namn – 31:28.
Hagar – Slavinnan som gav Gud ett namn
Tänk dig att du har väntat på något i tio år! Något som hela din framtid och ditt arv hänger på. Du är 76 år gammal och din make är 86 år. För tio år sedan fick din man ett löfte av Gud att han skulle få ett barn. Men tiden bara går, och du blir allt mer stressad och frustrerad över situationen. Å ena sidan vill du inte stå i vägen för Guds löfte till din man, å andra sidan vet du inte hur du ska bli försörjd när du inte längre kan arbeta och ta hand om dig själv.
1Mos 16
“Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar. Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. När Abram hade bott tio år i Kanaans land, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor. Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.” Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne.” (1Mos 16:1–6)
Bakgrund
Abraham har fått ett ord från Herren att han ska lämna sitt land och bege sig till ett nytt. Abraham har också fått ett löfte om att Gud ska ge honom en son och många efterkommande, trots att han är barnlös. Under sin vandring så hamnar de i Egypten på grund av en hungersnöd. Där fick Abraham boskap och slavinnor av farao, bland annat en egyptisk slavinna som hette Hagar.
Abraham och Sara väntar fortfarande på sonen som Gud hade lovat, men åren går. När vi kommer till kapitel 16 i 1 Moseboken så är Abraham 86 år och Sara cirka 76 år. Till slut blir Sara så stressad och frustrerad över situationen att hon föreslår för Abraham att han ska få barn med Hagar. Sorgen över att inte få barn var naturligtvis stor i sig själv, men den ekonomiska situationen var också väldigt pressande. Det fanns varken något pensionssystem eller någon äldreomsorg. Abraham och Sara kommer inte ha någon som tar hand om dem när de blir för gamla för att göra det själva. Deras pengar och ägodelar riskerar att fördelas till någon avlägsen släkting eller tjänare.
Att låta en man få barn med hjälp av sin frus slavinna var juridiskt och kulturellt accepterat på den här tiden. Men det blir problematiskt eftersom Abraham redan hade fått ett löfte från Gud om en son, och längre fram blir det tydligt att det är genom Sara som Gud tänker uppfylla sitt löfte.
Hagar blir gravid och föder Ismael. Men situationen blir snabbt konfliktfylld. Hagar börjar se med förakt på Sara och Sara i sin tur behandlar Hagar hårt. Abraham tar inte det ansvar som situationen kräver, och till slut flyr Hagar ut i öknen. Den här berättelsen är inte en solskenshistoria utan en berättelse fylld med mänskliga brister, precis som livet är för de flesta av oss.
Abraham
Gud hade gett Abraham ett löfte. Han skulle få en son och genom den sonen skulle Gud föra sitt löfte vidare. Men tiden går och Sara blir fortfarande inte gravid. Till slut säger Sara till Abraham: “Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” (1Mos 16:2)
Abraham gör som Sara föreslår, och paret gör därmed det första felet i den här berättelsen; de försöker hjälpa Gud på traven. De vet vad Gud har lovat, men de tycker att Gud tar för lång tid på sig och försöker därför ta saken i egna händer. Abraham och Sara trodde på Guds löfte, men de orkade inte vänta på att Gud skulle uppfylla det.
Om man har fått ett ord från Gud så kan det ibland vara svårt att veta hur länge man ska vänta. Man slits mellan de två ytterligheterna att å ena sidan ta saken i egna händer eller att å andra sidan bara sitta still med händerna i kors och vänta på ett mirakel som aldrig kommer. Om man blir frustrerad av att vänta så tror jag man kan göra flera saker. För det första så kan man gå in i en tid av fokuserad bön och fasta. För det andra kan man rådfråga någon som har gått före. För det tredje kan man be om förbön. För det fjärde kan man ta små steg i en riktning som är i linje med det löfte man har fått. När man tar sådana här små steg i tro på Guds löfte så kan nämligen Gud öppna, eller stänga, dörrar. Men det gäller att göra detta under bön och ödmjukhet, så att man inte gör något förhastat som direkt går emot Guds vilja.
Problemet är alltså inte att Abraham och Sara agerar. Problemet är att de agerar på ett sätt som går emot det Gud redan hade sagt. Tro är inte passivitet. Men tro är inte heller att göra vad som helst och sedan kalla det tro. När Gud gav Abraham löftet om ett barn så var Abraham gift med Sara och hon var därmed naturligtvis inräknad i löftet.
Hagar
Även om Hagar är i en utsatt situation så är det viktigt att vi heller inte ser henne enbart som ett passivt offer. Ja, hon är i en utsatt situation, hon har blivit använd för att lösa någon annans problem, hon befinner sig i ett samhälle där hon har väldigt lite makt och hon blir illa behandlad av Sara. Men Bibeln säger samtidigt att hon började se på Sara med förakt. Det betyder att Hagar, mitt i sin utsatthet, bidrar till den konflikt som redan finns.
Varför började Hagar förakta Sara? Det kan bero på en väldigt mänsklig reaktion på den förnedring hon har känt. Hennes kropp har i praktiken blivit ett medel för att lösa någon annans problem. Och när hon nu blir gravid så kan det plötsligt infinna sig någon form av värde eller status i det faktum att hon kanske bär på det som Sara inte kunde ge; löftessonen. Hagar var tidigare lägst rankad i hushållet, men nu tänker hon kanske om sig själv att hon blivit rejält uppgraderad, att hon nu har ett värde och en betydelse som hon tidigare inte hade. Efter att själv ha blivit förminskad och förnedrad blir föraktet ett sätt för Hagar att äntligen få känna sig värdefull. Att trycka ner andra kan ju tyvärr vara ett sätt att försöka lyfta upp sig själv.
Löftet om en son gavs till Abraham i 1Mos 12, men i löftet låg att löftessonen skulle födas genom Sara. Det förtydligas av Gud i 1Mos 17. När Abraham får veta detta så protesterar han och ber Gud låta löftet gå genom Ismael istället. Men Gud säger då: “Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.” (1Mos 17:19)
Vad borde Hagar ha gjort? Hagar fick något som Sara hade längtat efter, men det var inte hennes förtjänst, utan en följd av andras beslut. Hagar kunde ha burit barnet som en gåva att vara tacksam för, snarare än ett vapen att slå tillbaka med. Hon kunde ha, precis som även Abraham och Sara borde ha gjort, sökt sig till Gud med det hon bar på.
Sara
Jag tror inte vi först och främst ska se på Sara som en kvinna som tar dåliga och förhastade beslut. Hon är också en kvinna som bär på en djup smärta. Hon har längtat länge efter ett barn. Hon har sett andra kvinnor få barn men hon själv förblir barnlös. Säkert infinner sig en känsla av att stå i vägen för Guds löfte till Abraham. Hennes längtan efter barn och att få se Guds löfte uppfyllas blir till slut så smärtsam att hon försöker hitta en egen lösning, vilket leder till att hennes slavinna Hagar blir gravid.
Men när Hagar blir gravid så förändras deras relation: hon ”började förakta sin husmor” (1Mos 16:4). Sara reagerar hårt, och Hagar flyr (1Mos 16:6).
Sara använder sin makt för att behandla Hagar illa, vilket är mycket allvarligt. Hagar är inte en jämlik part i relationen. Hon är slavinna och står i beroendeställning till Abraham och Sara. Det hebreiska ord som används för att beskriva hur Sara behandlade Hagar är ʿānāh, och betyder att förtrycka, plåga, behandla hårt, ödmjuka eller förnedra någon. Ordvalet visar att texten inte bara beskriver ett vardagligt gräl eller en mindre konflikt mellan två kvinnor. Det handlar om att Sara utnyttjar sin maktställning för att utöva ett reellt och tungt förtryck mot en försvarslös person i beroendeställning.
Sara sårar Hagar eftersom hon själv innerst inne är sårad. Det engelska uttrycket ”hurt people hurt people” kommer väl till pass.
Istället för att ta ut sin egen sorg på Hagar så kunde Sara för det första ha erkänt sin smärta inför Gud, som till exempel Hanna gör i 1Sam 1, så hade hon kanske sluppit att smärtan omvandlades till aggression mot en svagare part. För det andra så kunde Sara ha krävt av sin man Abraham att ta ansvar för situationen. Abraham abdikerar faktiskt från sitt ansvar när han helt låter Sara själv hantera situationen.
Men en viktig fråga vi alla behöver ställa oss är: ”Vad gör vi med vår smärta?” Obearbetad smärta kan nämligen övergå till bitterhet, som sen i sin tur kan bli till aggression. Och därifrån är steget inte långt ifrån att rikta vår aggression mot någon som är svagare än oss själva.
Alla tre brister
Varken Abraham, Sara eller Hagar bär sin smärta till Gud. Resultatet blir flykt, brustna relationer och en kvinna ensam i öknen. Men som tur är så är det just i den situationen, när allt mänskligt har misslyckats fullständigt, som Gud själv tar initiativet och söker upp Hagar.
På grund av Saras hårda bestraffning så flyr Hagar ut i öknen. Hon är bedrövad och på väg tillbaka till sitt hemland Egypten. Abraham såg henne som en lösning på sitt problem. Sara såg henne som ett hot. Själv såg hon på Sara med förakt. Men det fantastiska med den här berättelsen är att Gud ser Hagar!
“Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” Hon svarade: ”Jag är på flykt från min husmor Saraj.” Då sade Herrens ängel till henne: ”Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne.” Och Herrens ängel fortsatte: ”Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem.” Sedan sade Herrens ängel till henne: ”Se, du är havande, och du ska föda en son. Du ska kalla honom Ismael, för Herren har hört hur du har lidit. Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom. Och han ska bo mitt emot alla sina bröder.” Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?”” (1Mos 16:7–13)
Gud söker upp Hagar
Det första Gud gör är inte att lösa Hagars problem. Det första han gör är att söka upp henne och möta henne där hon är.
Hagar är inte på väg ut i öknen för att bli en munk och leta efter Gud eller be i ett tempel. Hagar är på flykt, på väg bort, tillbaka mot sitt hemland Egypten. Hon vet förmodligen inte exakt var hon är, men Gud vet var hon är. Och det intressanta är att det alltså inte var Hagar som fann Gud ute i öknen, utan att det var Gud som fann Hagar.
Du kan vara vilse i livet, men du är aldrig bortglömd av Gud. Du kanske inte söker efter Gud eller tänker att han är en lösning på dina problem, men Gud vill söka upp dig och möta dig där du är i livet.
En intressant kuriosa är att en del bibellärare menar att när Gud uppenbarade sig för Hagar i synlig form som en ”Herrens ängel”, så var det en så kallad ”kristofani”, en preinkarnatorisk Kristusuppenbarelse. Detta finner jag särskilt intressant och fascinerande med tanke vilket folk som man brukar se som ättlingar till Hagars son Ismael; arabiska och muslimska folk. Det är ju nämligen väldigt vanligt att just muslimer ofta möter Jesus i sina drömmar.
Gud kallar Hagar vid namn
När Gud hittar Hagar i öknen så är det första ordet han säger ”Hagar”. Tidigare i berättelsen har hon bara identifierats som slavinna, egyptier, gravid, flykting, osv. Men det här är första gången i berättelsen som någon kallar henne vid namn.
Omgivningen, inklusive oss själva, ser oss ofta som olika epitet: invandraren, pastorn, ledaren, missbrukaren, den jobbige, osv. Men Gud ser oss som personer och kallar oss vid namn.
Gud lyssnar på Hagar
Efter att Gud har funnit Hagar och kallat henne vid namn, så frågar Gud Hagar två existentiella frågor: “Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” (1Mos 16:8)
Gud vet naturligtvis svaren på frågorna, men han vill att Hagar själv ska sätta ord på sin berättelse. Den första frågan, ”varifrån kommer du?” handlar om identitet och historia. Den andra frågan, ”vart går du?” handlar om framtid och riktning. Hagar berättar att hon är på flykt ifrån sin husmor Sara. Det blir nästan som ett själavårdssamtal. Gud kunde ha avbrutit Hagar eller förklarat för henne att hon borde ha gjort annorlunda, men han låter henne berätta med sina egna ord.
På samma sätt är det viktigt för alla oss människor att få stanna upp inför Gud och fundera på varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Vår bakgrund präglar oss och säger någonting om vilka vi är, men det avgör inte nödvändigtvis vart vi är på väg. Med Guds hjälp kan våra liv få en ny riktning.
Gud ger Hagar en framtid
Efter att ha lyssnat på Hagar öppna sitt hjärta så ger Gud henne löfte om en framtid. Särskilt anmärkningsvärt är det att Hagar är den första kvinnan i Bibeln som får ett löfte om sin ofödda son, före Sara, före Hanna och före Maria. Gud ger detta löfte till en utsatt egyptisk slavinna på flykt.
Det första Gud säger till Hagar är att gå tillbaka till Abraham och Sara. Gud leder henne tillbaka till den situation hon hade flytt ifrån, men han skickar henne inte tillbaka ensam. Han möter henne först, talar med henne och ger henne ett löfte om framtiden. Det här betyder naturligtvis inte att Bibeln lär att människor alltid ska återvända till destruktiva eller farliga situationer. Men Gud har omsorg om Hagar och Ismael och vill att de ska reda upp sina brustna relationer.
För det andra så ger Gud Hagar ett löfte om att hennes efterkommande ska bli ”så talrika att man inte kan räkna dem”. När Gud sen jämför Ismael med en ”vildåsna” så kan det tyckas nedvärderande i våra moderna öron. Men för Hagar var det nog fantastiskt att få höra. En vildåsna är ett djur som lever i frihet och som man inte kan betvinga hur som helst. I Hagars öron var det som att höra att hennes son inte ska vara en slav som hon, utan en fri man.
Hagar kommer från en situation där människorna omkring henne bara ser hennes funktion, där de använder henne, där de talar om henne och där de vänder henne ryggen. Men Gud gör precis tvärtom, han ser hennes person, han söker upp henne, han talar med henne och han vänder sig till henne.
Det här är en berättelse om människor som brister, och vars fel leder till brustna relationer. Men det är också en berättelse om en Gud som ser våra brister och brustna relationer, och som väljer att ge oss nåd. Guds nåd innebär inte att Gud struntar i våra fel och brister, utan att han möter oss där vi är, ser oss, och ger oss en ny riktning och en ny framtid.
Hagar ger Gud ett namn
Efter att Gud har gett sin nåd till Hagar, så står det: “Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?”” (1Mos 16:13)
Hagar blir här den första personen i Bibeln som ger namn åt Gud. Hon kallar honom inte ”Gud som löste alla mina problem” eller ”Gud som gjorde mig rik och framgångsrik”. Hagar kallar Gud för ”Gud som ser mig”.
Avslutningsvis
Berättelsen om Hagar är som ett omvänt Exodus. Hagar är en egyptisk slavinna som behandlas illa av sina hebreiska ägare och tvingas fly ut i öknen. I den öknen möter hon en Gud som bekräftar att han hör hennes rop och ser hennes lidande. I Exodus-berättelsen i 2 Mos hamnar israeliterna i slaveri i Egypten, blir förtryckta av egyptierna och flyr ut i öknen, där de får möta en Gud som ser deras lidande och hör deras klagan. Samma Gud som befriar Israel från det egyptiska förtrycket befriar här en egyptisk slavinna från det hebreiska förtrycket. När patriarken är förövaren och den egyptiska slavinnan är offret, då ställer sig Gud på den utsattas sida.
Kanske är du inte en Sara eller en Hagar i bokstavlig mening. Men de flesta av oss har suttit på båda sidor av den här berättelsen: som den som i sin egen smärta sårat någon annan, och som den som blivit sedd som en funktion eller ett epitet snarare än en person. Den Gud som gick ut i öknen och ställde sig på den utsattas sida är samma Gud som söker upp dig idag, oavsett vilken av de tre du känner dig mest lik just nu. Han vet varifrån du kommer. Och han vill ge dig en framtid och en ny tid.
Hitta mer Bibelmaterial om 1 Moseboken.