Nu är det nyårsafton igen! Då brukar jag skriva en liten nyårskrönika om läget i familjen, församlingen och mitt skrivande.
Familjen
Det här var året då Konrad hux flux förvandlades till en tonåring. Han gick upp för trappen som ett barn och kom ner som en tonåring med basröst, mittbena, mörka ögonbryn, häng, parfym och plötsligt längre än sin mamma!
Amelie fortsätter springa runt och leka med sina kompisar, spela fiol och reta Konrad. Annica trivs bra på jobbet, fick åka till Spanien på en studieresa och hade sin första hela konsert!
Församlingen
Församlingen växer så det knakar. Alltid nya människor på våra söndagsgudstjänster. Många unga vuxna, en hel del med brokig bakgrund. Det nya som sticker ut är att folk möter Jesus på nya sätt, utan någon vanlig koppling till en församling eller andra kristna. Så de hör av sig till vår församling och undrar om de får vara med. Men samtidigt som församlingen växer så är vi betydligt färre pastorer i tjänst. För nåt år sen var vi fyra pastorer, nu är vi (typ) bara två; jag och Elin. Församlingen har just nu många anställda, men små tjänster som inte är pastorer. Vi kämpar på så gott vi kan med den skörd som Herren ger oss. Är så tacksam för den gemenskap som Pingst Härnösand är.
Pingst
Under året slutförde vi arbetet med Pingst och Framtiden (PoF) och det resulterade i en rapport som man kan ladda hem och läsa om man vill. Jag är väldigt nöjd med helheten. Jag jobbade mest med föreståndarteamet, pastorsrådet och regionerna.
Skrivande
Under året har jag fortsatt brottas med integrations- och flyktingengagemanget. Jag brinner verkligen för den frågan, men i somras drabbades jag hårt av en känsla av meningslöshet. Trots att jag hjälpt många individer personligen har situationen för flyktingar och konvertiter i Sverige bara blivit sämre. Och till råga på allt blir en del arga på mig för att jag skriver saker de inte håller med om. Jag tänkte allvarligt att det kanske vore bättre att dra mig tillbaka, låta någon annan ta över och se om det då kunde hända mer positiva saker.
Men det blev som att vägen valde mig. Jag försökte verkligen sluta skriva, men Herren fortsatte mana mig att vara en röst för de röstlösa. Till slut brast det när allt fler konvertiter jag känner personligen riskerar utvisning på grund av Tidöregeringens nya, strängare migrationsregler – regler som exempelvis spårbyteslagen som slår retroaktivt mot människor som följt de gamla reglerna till punkt och pricka.
Förra gången jag blev lika arg råkade jag starta #låtkyrkklockornaringa, där kyrkor över hela vårt land ringde ”fara å färde” i sina kyrkklockor för att protestera mot att den socialdemokratiskt ledda regeringen skulle utvisa kristna till Afghanistan, världens näst farligaste land för kristna.
Jag fick nog. Jag skrev ett Facebook-inlägg där jag uppmanade människor att sätta en särskild profilram med texten ”Nej till Tidö” för att markera mot de mest extrema förslagen i migrationspolitiken. Min tanke var att om tillräckligt många visar sitt missnöje med den här orättfärdiga migrationspolitiken kommer Tidöpartierna att backa. Det handlade inte om att säga åt folk hur de ska rösta, utan om att säga ifrån när skötsamma människor som bott här i snart tio år, har jobb, hus, barn som fötts här, talar språket och är aktiva i en församling riskerar att ryckas upp med roten.
Reaktionerna blev starka. Det kom kritik, bland annat för att jag som pastor och föreståndare uttalar mig i politiska frågor – vissa menade att jag gått för långt. Men stödet har varit överväldigande. Politiker, präster, pastorer och engagerade från hela landet har hört av sig för att uttrycka sin uppbackning. Till och med Tidöpolitiker har ringt och sagt att de i princip håller med mig. Men framförallt har min egen församling ställt sig helhjärtat bakom mig, på ett sätt jag bara upplevt en gång tidigare: när jag fick min cancerdiagnos. Jag kan konstatera att det finns en oerhört stor folkmassa som vill se en mer medmänsklig migrationspolitik och som tycker att Tidöregeringen har gått för långt.
Jag inser att jag trampat på en öm tå och lyckats med konststycket att göra mig ovän med både pastorer och politiker på samma gång. Men när kritiken först kom bad jag till Gud att Han skulle vända även detta till något gott. Då fick jag ett tydligt bibelord som svar: “Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.” (2Mos 14:14)
Så jag har försökt att inte gå i strid med de som anklagar mig för olika saker, utan låta Herren sköta den striden. Istället fortsätter jag att fokusera på det jag upplever att Gud har kallat mig till; att ge röst åt de som inte har en röst och kritisera makten när den blir uppenbart orättfärdig.
Hursomhelst, visst är det märkligt med det här året? Jag har flera gånger försökt tysta mig själv – och misslyckats. Andra har försökt tysta mig – och det har bara fått motsatt effekt.
Exakt vad som ska komma ut av detta vet jag inte. Men att sluta skriva eller stå upp för flyktingar verkar ju inte vara ett alternativ iallafall.
Här är i vanlig ordning årets mest lästa Facebook-texter:
- Jag känner mig just nu relativt obekväm.
- Thanksgiving.
- Kyrkkaffe är den pentekostala varianten av Herrens måltid.
- Idag hade vi en sån fin gudstjänst i Pingst Härnösand!
- Jag är just nu på retreat med mitt pastorsteam.
- Stirrig med hög stressnivå. Flashbacks från behandlingstiden.
- För någon dag sen var det internationella mansdagen.
- Integration och mission – Guds plan för alla folk.
- Igår var jag på Pingsts extra rådslag i Citykyrkan i Stockholm.
- När den svenska statsmakten gör sig beredd att utvisa bekännande kristna.
- Jag säger #NEJTILLTIDÖ
- För er som undrar hur det går med min cancer.
- Yes, we did it!