I Nya testamentet är ”xenos” (ξένος) och ”paroikos” (πάροικος) de grekiska motsvarigheterna till det hebreiska ”ger”. Paroikos förekommer bara fyra gånger i Nya testamentet,[1] medan xenos är vanligare.
Både paroikos och xenos används i Nya testamentet för att beskriva ”utlänningar”, som kan vara både inbjudna gäster, främlingar, invandrare eller flyktingar. Gemensamt för dem är dock att de är människor från ett annat land som pratar ett annat språk.
Exempelvis köper de judiska översteprästerna en ”begravningsplats för främlingar [xenos]”[2] för de trettio silvermynten som Judas lämnade tillbaka till dem efter att han hade förrått Jesus. I Matteus beskriver Jesus sig själv som en ”xenos”:
“För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling [xenos] och ni tog emot mig.” (Matt 25:35)
I Efesierbrevet använder Paulus paroikos och xenos i princip synonymt i samma vers:
“Därför är ni inte längre gäster [xenos] och främlingar [paroikos], utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:19)
I nutida svenska kanske xenos mest förknippas med ordet ”xenofobi” som betyder ”främlingsfientlighet”. Xenofobi är ett ord sammansatt av de två orden ”xenos”, som betyder ”främling”, och ”phobos”, som betyder ”rädsla”.
Den som känner oskälig rädsla eller hat mot främlingar och utlänningar skulle man kunna definiera som ”främlingsfientlig”, dvs. en ”xenofob”. Men den som i stället visar gästfrihet och tar emot flyktingar och främlingar beskrivs i Bibeln som motsatsen, dvs. en ”philoxenos” (φιλόξενος), vilket är en sammanslagning av de två grekiska orden ”filia” och ”xenos”. Filia betyder ”kärlek” i bemärkelsen den starka kärlek eller gemenskap man kan känna baserat på gemensamma intressen, exempelvis i en familj, församling eller fotbollsklubb. Det närliggande ordet ”filadelfia” betyder ”broderskärlek” och är ett vanligt namn på nutida pingstförsamlingar. En intressant kuriosa-detalj är att Filadelfia var en grekisk stad som låg i en bördig dalgång i nuvarande Turkiet och var känd för att producera bröd och vin, nattvardens två ingredienser.
En vanlig översättning av philoxenos är ”gästfri”, men personligen skulle jag hellre översätta philoxenos till ”främlingsvänlig”. Motsatsen till främlingsfientlig (xenofob) är enligt mig främlingsvänlig (philoxenos).
Att vara främlingsvänlig är enligt Paulus ett krav för att kunna vara en församlingsledare:[3]
“2En församlingsledare måste vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri [philoxenos] och en god lärare. 3Han får inte missbruka vin eller vara våldsam, utan ska vara vänlig, fridsam och fri från pengabegär.” (1Tim 3:2–3)
Enligt Paulus är det alltså lika viktigt att en pastor eller präst är främlingsvänlig som det är att han är låter bli att supa, slåss och fiffla med pengar. För att vara riktigt tydlig så upprepar Paulus samma instruktion i ytterligare ett av sina brev:
“7Församlingsledaren ska som Guds förvaltare vara fläckfri. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, 8utan gästfri [philoxenos], godhjärtad, förståndig, hederlig, gudfruktig och behärskad. 9Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han både kan uppmuntra med sund undervisning och tillrättavisa motståndarna.” (Tit 1:7–9)
För en pastor är det lika viktigt att vara främlingsvänlig som det är att lära ut en sund biblisk undervisning och tillrättavisa motståndarna. Vi lever i en tid då vi församlingsledare behöver höja vår röst för den stumme och vara en röst för de som inte har en röst. Vi pastorer har ett ansvar att predika Bibelns främlingsvänlighet och gå emot samhällets främlingsfientlighet.
Men det är inte bara församlingsledare som ska vara främlingsvänliga. Vid upprepade tillfällen uppmanas alla kristna generellt att vara gästfria och ivrigt främlingsvänliga:
“13Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet [philoxenos].” (Rom 12:13)
“2Glöm inte att visa gästfrihet [philoxenos], för genom gästfrihet har några fått änglar till gäster utan att veta om det.” (Heb 13:2)
Dessa generella uppmaningar till alla kristna att vara främlingsvänliga bör för det första ses mot bakgrund av den judiska traditionen av resande förkunnare. Jesus togs exempelvis emot av Marta och hennes syskon Maria och Lazarus,[4] samt av Simon den spetälske.[5] När Jesus sände ut sina lärjungar att predika förväntade han sig att de också skulle tas emot i hem av gästvänliga människor.[6] I sitt tredje brev skriver Johannes att församlingen till och med har en ”plikt” att stödja ”främlingar”, i bemärkelsen resande förkunnare.[7] Det finns också en uppenbar koppling i Nya testamentet mellan att välkomna främlingar, resande förkunnare och dop.[8]
För det andra var apostlarnas uppmaning till främlingsvänlighet en förutsättning för att den första kristna gemenskapen skulle fungera. De första kristna var en blandning av både judar och hedningar, och från att ha varit fiender skulle nu dessa olika grupper och folkslag plötsligt förenas och bli ett i Kristus.[9] Att ständigt påminnas om att vara främlingsvänlig och visa kärlek mot alla medmänniskor, oavsett om de är judar eller greker, var en förutsättning för att integrationen skulle fungera.
Att judar och hedningar umgicks under samma tak, firade nattvard tillsammans och såg sig som bröder och systrar var en stark kontrast till den fariseiska judendomen. Även om Gamla testamentet är full av uppmaningar till gästfrihet och främlingsvänlighet så var fariseerna väldigt noga med att inte orena sig själva genom att umgås med hedningar och äta mat tillsammans med dem.
Avslutningsvis vill jag lyfta fram ett utifrån mitt pentekostala perspektiv mycket intressant bibelord:
“9Var gästfria [philoxenos] mot varandra utan att klaga. 10Tjäna varandra, var och en med den nådegåva [charismata] han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” (1Pet 4:9–10)
Som främlingsvänlig pingstpastor har jag svårt att gå förbi möjligheten att Petrus i ovan Bibelord faktiskt beskriver främlingsvänlighet som en karismatisk nådegåva, men det låter jag vara upp till dig som läsare att bedöma. Om så skulle vara, så faller det in under den generella bibliska principen att alla kristna generellt kan fungera i alla nådegåvor, men att vissa får tjäna i en gåva mer specifikt. Alla kristna kan till exempel be för sjuka rent generellt, men en del får helandets nådegåva mer specifikt. Alla kristna ska rent generellt vara främlingsvänliga, men kanske får en del främlingsvänlighetens nådegåva mer specifikt?
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Pingstdagen
[1] Apg 7:6, Apg 7:29, Ef 2:19, 1Pet 2:11
[2] Matt 27:7
[3] 1Tim 3:2, Tit 1:8
[4] Luk 10:38
[5] Matt 26:6
[6] Luk 9:1–6
[7] 3Joh 5–8
[8] Apg 10, Apg 16:15, 33
[9] Gal 3:28