Den första församlingen i Jerusalem hade snabbt blivit flera tusen medlemmar stor.[1] Många av de nytillkomna var grekisktalande judar från diasporan som hade kommit till Jerusalem primärt för att fira påsk, men sen stannat kvar efter att de blivit frälsta och döpta. För att se till så att alla dessa tusentals nya församlingsmedlemmar från andra länder hade mat för dagen så delade de alla sina ägodelar gemensamt[2] och delade de ut mat till alla som behövde. Men med den snabba tillväxten uppstod också nya problem:
“1Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ” (Apg 6:1)
Fram tills detta tillfälle hade den första församlingen trots starka påtryckningar utifrån hållit ihop. De hade förföljts, ställts inför Stora rådet och blivit piskade, men hade ändå varit som ”ett hjärta och en själ”.[3] Men nu verkar smekmånaden vara över och den första interna splittringen börjar inom kyrkan. Om Djävulen inte lyckas stoppa församlingen att sprida evangeliet genom extern förföljelse så kommer han i stället att försöka försvaga församlingen genom interna splittringar.
Av någon anledning så ansåg de grekisktalande judarna att deras änkor inte fick samma behandling som de infödda judarna. Exakt vad som hade hänt framgår inte, men med en så snabbt växande församling på flera tusen medlemmar, så är det inte konstigt om det blir en organisationsmässig miss någonstans.
Att dela ut mat till änkor och föräldralösa var en del av den judiska traditionen som normalt sköttes av prästerna i templet. Det var ett led i den judiska traditionen att särskilt ta hand om samhällets utsatta grupper som jag skrivit om i kapitel 10.
Av någon anledning verkar de kristna anse att de också behövde ta hand om sina församlingsmedlemmar. På samma sätt bör vi som församling idag hjälpa socialt utsatta människor, framför allt vad gäller medlemmar i den egna församlingen men också i samhället i stort. Även om det egentligen är kommunens ansvar, så behöver vi hjälpa till om kommunen inte räcker till eller om någon faller mellan stolarna. Om kommunen till exempel inte tillhandahåller tillräckligt bra svenskundervisning kan församlingen hjälpa till med det genom att starta ett språkcafé. Som Paulus skriver till församlingen i Korinth så är det ju brister i språket som gör oss till främlingar för varandra.[4]
Om man överför textens budskap till idag så kan man jämföra med svenskar och invandrare. I teorin är vi alla överens om att det inte ska spela någon roll om man är jude eller grek, svensk eller invandrare, men ju mer man lever tillsammans, desto tydligare blir skillnaderna. För att överbrygga detta måste man lyssna på klagomålen och aktivt jobba med integration.
Det var bra av de grekisktalande judarna att uppmärksamma församlingens ledare på problemet. Dock ska man naturligtvis undvika att ”klaga” och i stället gå till ledarna direkt och påtala problemet och försöka hitta en lösning.
På samma sätt är det även idag fullt naturligt att det då och då uppstår oavsiktliga organisationsmässiga missar i församlingens verksamhet. Genom att påtala problemet för ledarna kan man hitta lösningar. Genom att klaga riskerar man att skapa mer splittring och förbittring.
Att problemet hade uppstått var oavsiktligt och berodde inte på att någon hade misskött sig. Som församlingsledare är det omöjligt att förutse vartenda eventuellt problem eller förändring, men när ett problem väl uppstår måste man ta tag i det och göra de förändringar som behövs. Man får inte alltid välja vilka problem och situationer man får möta, men när man väl möter dem måste man hantera dem. Så nu när apostlarna och lärjungarna ser problemet inser de att de behöver organisera om matutdelningen:
“2Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.” 5Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 6Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. 7Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.” (Apg 6:2–7)
Apostlarna kunde ha hanterat klagomålen genom att ignorera de grekisktalande judarna. Eller så kunde de ha delat upp sig i två församlingar, en hebreisktalande och en grekisktalande. Men de gjorde inte det. I stället var apostlarnas lösning att inkludera fler ledare i verksamheten. Om de själva hade åtagit sig att dela ut maten till änkorna, då hade de försummat den specifika kallelse de själva hade fått av Jesus. Men genom att uppmärksamma problemet och utse nya ledare som får arbeta med just detta, så löser de situationen på bästa sätt.
Det är värt att notera att alla sju nya ledare som väljs har grekiska namn. De var högst troligtvis en del av de grekisktalande judarna som hade klagat på att deras änkor blev förbisedda. Det var mycket vist av apostlarna att tillsätta just grekisktalande judar in i detta ledarskap. De som såg problemet fick också bli en del av lösningen.
I en församling är det inte tänkt att pastorn ska göra allt. I stället är det tänkt att församlingsledarna ska ”utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”.[5] Dvs. församlingsledarna ska hjälpa församlingsmedlemmarna att hitta och växa in i en uppgift i församlingen som passar dem, så att också de kan vara med och bygga upp Guds rike utifrån de gåvor och färdigheter som de begåvats med.
Det är min erfarenhet som församlingsledare att de som ser ett behov gör det därför att Gud har lagt den uppgiften på deras hjärta och kallar dem att gå in i den tjänsten. Så när någon klagar över något i kyrkan bör en god ledare vända en persons klagomål till att försöka hjälpa den personen in i tjänst och själv bli en del av lösningen på det problem man ser.
Det står inte i texten, men den tjänst som de sju nya ledarna fick beskrivs i andra delar av Bibeln som ”diakoner” eller ”församlingstjänare”.[6] Dessa sju församlingstjänare skulle vara uppfyllda av ”Ande och vishet”, dvs. de skulle vara både andliga och duktiga på arbetet. Att bara ha det ena eller det andra blir inte bra, men kombinationen skapar en bra diakon! Även om församlingsarbetet är praktiskt, så är det viktigt att ha en god andlig karaktär när man går in i tjänst för Gud.
En så praktisk och till synes enkel och oglamorös uppgift som att dela ut mat till änkor var en andlig uppgift som behövde förbön och avskiljning från apostlarna. Att koka kaffe, bjuda på fika, lära ut svenska och överklaga orättfärdiga myndighetsbeslut är en motsvarande andlig tjänst idag som också behöver förbön och andlig vishet.
Om Djävulens strategi var att splittra församlingen och distrahera apostlarna från Ordet och bönens tjänst så misslyckades han kapitalt. I stället för distraherade apostlar och en splittrad församling blev resultatet en bättre integrerad församling, visa ledare, nya församlingstjänare och en fortsatt framgångsrik tillväxt. Överför vi dessa principer till idag så kan vi framför allt lära oss att vi bör arbeta för att hålla ihop församlingen trots olika språkgrupper, samt utse församlingsledare från alla grupper i församlingen. När Andefyllda ledare från andra länder och språk inkluderas i församlingens ledarskap blir det lättare att integrera och hålla ihop hela församlingen.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Den främlingsvänliga församlingsledaren
[1] Apg 4:4
[2] Apg 4:32
[3] Apg 4:32
[4] 1Kor 14:11
[5] Ef 4:12
[6] 1Tim 3:8–13