Israel är ett land som alltid har legat mig nära hjärtat. Faktum är att jag inte ens hade funnits om det inte vore för Israel – mina föräldrar träffades nämligen där på en kibbutz. Jag hade heller inte blivit en lärjunge om det inte vore för Israel – min syster som ledde mig till Jesus blev en lärjunge i Israel och tog sen med den erfarenheten hem till mig. Jag är både född tack vare Israel och född på nytt tack vare Israel.
Men vad är en pentekostal syn på Israel? Det är en komplex fråga och jag tänkte jag skulle skriva några rader utifrån ett pentekostalt perspektiv. Det finns mycket mer att säga, men det får bli en senare post.
Den pentekostala teologin utgår alltid ifrån ”Andens verk” och vill belysa en fråga utifrån det perspektivet. Eftersom den helige Ande är en hyfsat central aktör i det Nya förbundet, så finns det flera teologiska kopplingar mellan Israel och det pentekostala perspektivet.
I Apostlagärningarna 2 utgjuts den helige Ande över de judiska troende i den judiska huvudstaden Jerusalem under den judiska pingsthögtiden. En uppfyllelse av Joels profetia (Joel 2:28-29), där Gud säger: “Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner.” (Joel 2:28)
En viktig aspekt av givandet av Anden är att de första som ska få ta emot är det judiska folket. Paulus nämner om detta i sitt brev till Rom: “Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken.” (Rom 1:16)
Den helige Andes utgjutande på Pingstdagen var en uppfyllelse av Guds löfte till Israel: “Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” (Hes 36:26–27)
Andens givande är alltså ett profetiskt löfte till Israel om ett nytt förbund – först i Israel, sedan till alla folk. Det finns alltså en tydlig kontinuitet mellan Israel och församlingen, snarare än en brytning. Församlingen är inte ett nytt folk som ersätter det gamla, utan en andlig utvidgning av Guds verk som började med Israel och nu omfattar alla folk genom Andens verk.
Paulus talar vidare om detta i sitt brev till Rom, att församlingen inte ersätter Israel, utan att hedningarna ”inympas” i det äkta olivträdet – Israel.
Paulus använder bilden av ett olivträd i Romarbrevet 11 för att förklara relationen mellan Israel och hednakristna. Israel är det äkta olivträdet, med rötter i Guds löften till Abraham. Vi hedningar är som vilda olivkvistar som genom tron på Jesus har blivit ”inympade” i detta träd – alltså insatta i samma frälsningsplan. Det är genom Andens verk som vi förenas med Guds folk och får del av samma liv från roten, det vill säga Guds löften och förbund. Inympningen innebär inte att vi ersätter Israel, utan att vi genom Anden föds på nytt in i Guds familj och får bli en del av det Gud redan börjat i Israel.
En central aspekt av det Nya förbundet är ju att Andens verk överskrider alla barriärer – mellan kön, etnicitet och social status (Gal 3:28). Anden faller över människor från alla folk och språk och stammar, inte bara judar.
Vidare skriver Paulus att “förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst.” (Rom 11:25–26b)
Många pentekostala teologer tolkar detta som att det kommer att komma en framtida väckelse bland judar – en tid då Anden på nytt kommer att verka kraftfullt i Israel.
Att det judiska folket efter två tusen år återvänt till sitt historiska hemland har av många tolkats som ett tecken både på Guds trofasthet gentemot sitt folk, men också som ett tecken på att ett framtida andligt uppvaknande bland det judiska folket är på gång. Redan nu ser vi ju att messianska församlingar i Israel växer, och Anden verkar även bland judar naturligtvis.
För en pentekostal teologi som betonar Andens verk i historien, kan det judiska folkets återvändande till sitt historiska hemland därför ses som en del av Guds pågående frälsningsplan – inte som ett slutmål, utan som ett steg mot en framtida väckelse där Anden på nytt verkar mäktigt bland Israels folk.
Dock är det viktigt att inte per automatik koppla ihop en uppskattning för att Gud har bevarat sitt folk och fört dem tillbaka till sitt historiska hemland med ett stöd för staten Israels politik. Viktigt att hålla isär de två frågorna.
Men sammantaget kan man alltså säga att Andens verk i det Nya förbundet börjar i Israel, sprids till alla folk, att Anden förenar judar och hedningar, att det kommer bli en framtida väckelse bland det judiska folket.
Utifrån ett pentekostalt perspektiv finns det därför all anledning att fortsätta visa tacksamhet till Israel. Vi är djupt förbundna med det judiska folket – vår tro har sina rötter hos dem, vår Frälsare föddes i deras folk, och Andens utgjutande började bland judar i Jerusalem. Vi väntar på en framtida väckelse i Israel, och vi tror att Gud inte har övergett sitt folk. Därför vill vi välsigna Israel – det folk Gud utvalt för att låta sin frälsning nå världen. Vi ber om fred för Jerusalem, vi tackar Gud för det judiska folkets gåvor till mänskligheten, och vi längtar efter att se Andens kraft verka ännu starkare i Israel. Som det står skrivet: ”Jag ska välsigna dem som välsignar dig” (1 Mos 12:3).