Israels förlorade stammar är en mytomspunnen del av Bibelns historia som har skapat mycket spekulationer. Idag tänkte jag predika om detta konstiga ämne och se om det finns några andliga lärdomar vi kan lära oss.
Den historiska bakgrunden
Bakgrunden är att Israel från början bestod av tolv stammar, vilka var ättlingar till Jakobs söner. Jakob var sonson till patriarken Abraham och fick det nya namnet ”Israel” när han brottades med Gud. Jakob fick tolv söner: Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Gad, Asher, Naftali, Josef och Benjamin (1Mos 49). Alla dessa söner blev stamfäder till varsin stam, men Levis stam fick inget landområde, medan Josefs två söner, Efraim och Manasse, fick varsitt område.
Efter kung Salomo så splittrades Israel i två riken; Nordriket Israel och Sydriket Juda (1Kung 12).
Till Nordriket, med huvudstad i Samaria, räknades de 10 nordliga stammarna: Ruben, Simeon, Isaskar, Sebulon, Dan, Naftali, Gad, Asher, Efraim och Manasse. Med några undantag så ser vi tyvärr att Nordriket ofta ägnade sig åt avgudadyrkan en hel del. Gud hade ju ingått förbund med Israel där han lovat att vara deras Gud och de lovat vara hans folk. I förbundet ingick att Gud å sin sida skulle välsigna och beskydda sitt folk och låta dem få bo i det land han gett dem, och Israel skulle i sin tur hålla sig till att endast tillbe Gud samt visa kärlek mot sina medmänniskor. Men dessvärre bröt Israel förbundet genom att dels ägna sig åt avgudadyrkan, men också genom att behandla utsatta människor, som exempelvis främlingar, faderlösa och änkor, illa. Gud varnade Israel genom sina profeter att om de inte slutade att bryta mot förbundet så skulle det leda till Israels olycka (Jer 7:5-7). Men eftersom Israel inte lyssnade på profeterna och vände om så tillät Gud Assyrien att erövra Nordriket år 722 f.Kr. och föra bort de 10 stammarna i exil (2Kung 17:6).
En stor anledning till att Nordriket fortsatte på sin felaktiga väg var att kungarna ofta omgav sig med profeter som inte talade sanning utan agerade som ”ja-sägare”. De gav legitimitet åt avgudadyrkan och orättfärdighet, i stället för att varna och kalla till omvändelse. Bibeln berättar om hur dessa falska profeter förkunnade att allt var väl när Guds sanna profeter i stället varnade för dom och manade till omvändelse (Jer 6:14; Jer 23:16–17). Ett tydligt exempel är när kung Ahab omringades av 400 profeter som lovade seger i krig, medan den ende sanna profeten, Mika, son till Jimla, vågade tala Herrens ord och förutsade nederlag (1Kung 22). Tyvärr valde kungen och folket ofta att lyssna på de bekväma lögnerna i stället för på den obekväma sanningen. Detta bidrog till att Nordriket aldrig vände om från sin avgudadyrkan och orättfärdighet, vilket i slutändan ledde till deras fall.
En viktig lärdom för oss idag är att inte bli som de profetiska ja-sägarna, som inte vågade tala sanning till kungen. Vi måste våga stå för den bibliska sanningen även om den är obekväm. Beter sig exempelvis Israel av idag orättfärdigt, då har vi en skyldighet att höja vår röst för de utsatta, även om vi är Israel-vänner. Kanske i synnerhet om vi är Israel-vänner. Vi ska inte vara som de falska profeterna på Nordrikets tid som talade bekväma lögner till de israelitiska kungarna, utan vi ska vara som de bibliska profeterna som kritiserade Israels kungar när de betedde sig uppenbart orättfärdigt. Vi älskar Israel och Guds folk och just därför behöver vi säga sanningen och inte heja på dem om de bryter mot Guds förbund. Annars gör vi dem en björntjänst.
Till Sydriket räknades de två sydliga stammarna Juda och Benjamin (tillsammans med delar av Levi), och de fanns kvar längre än Nordriket, men föll till slut år 586 f.Kr. då de erövrades av Babylon och fördes bort i den babyloniska fångenskapen.
Till skillnad mot Nordriket så fick Sydriket möjlighet att återvända efter 70 år i fångenskap, något som finns beskrivet exempelvis i böckerna Esra och Nehemja. Men de 10 stammarna i Nordriket har ännu inte på ett tydligt sätt kommit tillbaka, även om det finns en hel del spekulationer om vart de kan ha tagit vägen.
Vart tog de tio stammarna vägen?
Genom historien har man spekulerat i var de tio stammarna tog vägen och i Bibeln hittar vi några ledtrådar. För det första så fördes en grupp bort av assyrierna som lät dem bo i ”Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer” (2Kung 17:6). Det kan ha varit små grupper som med tiden assimilerades bland de ”hedniska” folken i dessa regioner, som idag består av länderna Irak, Iran, Syrien och Turkiet.
För det andra så blev en del israeliter faktiskt kvar i Nordriket, framförallt från Efraims och Manasses stammar, och blandades med invandrare som assyrierna förde dit (2Kung 17:24). Detta resulterade i ett blandfolk som kallades ”samarier”, ett folk som än idag är välkänt med tanke på Jesus berättelse om den barmhärtige samariten.
För det tredje så fanns det israeliter som flydde söderut till Juda: “Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem.” (2Krön 30:11)
För det fjärde så har det genom historiens gång spekulerats om några israelitiska grupper lyckades fly utomlands och bevarat sin identitet ända in i nutid. Exempelvis finns en grupp i Etiopien som kallas ”Beta Israel”, en liten folkgrupp som ser sig som ättlingar till Dans stam. Enligt deras historia så flydde en grupp från Dans stam inbördeskriget mellan Nordriket och Sydriket, kom till Egypten och flyttade söderut ner till Etiopien där de till slut bosatte sig. Drygt 80 000 av dessa etiopiska judar har idag emigrerat till Israel. I Indien finns ”Bene Israel”, en grupp på mellan 60-80 000 som menar att deras förfäder flydde från Judeen under Antiokus Epifanes förföljelser cirka 160 f.Kr. Många av dessa har idag emigrerat till Israel. En annan folkgrupp som en del menar kan ha israelitiskt ursprung är pashtunerna i Afghanistan (som idag kanske är mest kända som talibaner).
Trots deras försvinnande så finns det löften i Bibeln om en återförening:
Efter Jesu uppståndelse frågade lärjungarna honom: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” (Apg 1:6). Jesu judiska lärjungar var väl införstådda med Guds löften i Gamla testamentet om att han skulle återupprätta både Juda och Israels hus och föra de förlorade stammarna tillbaka. Det är mycket troligt att denna förväntan, åtminstone delvis, låg bakom deras fråga. Att återupprätta riket åt Israel handlade alltså inte bara om politisk frihet från Rom, utan om hoppet om att Gud en dag skulle återsamla sitt folk från alla nationer dit de förskingrats. Detta hopp byggde bland annat på dessa profetiska ord:
I Jesaja 11:12 profeterar Jesaja att Gud ska ”samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn”.
I Hesekiel 37:15-22 kan vi läsa om bilden av ”två trästavar” som blir en. Juda och Efraim ska bli ett folk under Messias. ”Juda” blev ofta tilltalsnamnet för Sydriket, men även Benjamin och Levi räknas in. ”Efraim” blev ofta tilltalsnamnet för Nordriket, men även de andra stammarna räknas in. Hesekiel profeterar om att Gud ska hämta tillbaka Israels barn ”ut från de folk dit de kommit” och ”samla dem från alla håll och föra dem in i deras land” och ”de ska inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken”.
I Amos 9:9-15 läser vi om hur Gud lovar att ”resa upp Davids fallna hydda” och ”göra slut på mitt folk Israels fångenskap” och ”plantera dem i deras eget land”.
I Jeremia 31:31-34 så ser vi att Gud kommer att sluta ”ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus”. Det nya förbundet i Kristus är för alla folk, inklusive Israels förlorade stammar.
Jesus svarar varken direkt eller nekande på lärjungarnas fråga, utan vidgar perspektivet. Istället för att tala om ”riket åt Israel” i en snäv, nationell bemärkelse, pekar han på Guds rike som sprids genom evangeliets vittnesbörd till hela världen. Jesus pekar på Andens utgjutande och missionens väg: ”När den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Det är talande att han nämner just Samarien, där rester av Nordriket fortfarande fanns, och därefter jordens yttersta gräns, dit de assimilerade israeliterna hade spritts bland hednafolken. På så sätt blir evangelisationen inte bara en kallelse till hedningar, utan också ett medel för Gud att successivt återupprätta sitt folk. Åtminstone ett perspektiv på Israels återupprättelse sker alltså genom missionens väg: Guds rike byggs när evangeliet når både Juda, Samarien och alla folk – där även de förlorade stammarna fanns utspridda.
Så när Jesus uppmanar oss att gå ut i hela världen och vittna om honom för alla folk så blir det indirekt en uppfyllelse av Guds löfte till Jeremia om att sluta ett ”nytt förbund” med både Israels hus och Juda hus. I Kristus förenas judar och hedningar till ett nytt folk, och därigenom inkluderas också de assimilerade israeliterna. På så vis visar Gud sin trofasthet – även det som verkade förlorat får nytt liv i Kristus. Det nya förbundet fullbordas i Jesus Kristus, som förenar både Juda och Israel, judar och hedningar, i en enda kropp.
Även i övriga Nya testamentet märker vi att de 10 nordliga stammarna fortfarande inte är bortglömda. I Jakob 1:1 riktar församlingsledaren Jakob sitt brev till ”de tolv stammarna i förskingringen”. Paulus skriver i Rom 11:26 att ”hela Israel ska bli frälst”. I Uppenbarelseboken 7:4-8 listas alla Israels 12 stammar profetiskt när aposteln Johannes får se in i framtiden.
Bibeln som helhet pekar alltså på en dubbel återupprättelse. Dels de gammaltestamentliga löftena om Israels konkreta återupprättande, men också det vidare nytestamentliga perspektivet av inkludering i Guds rike.
Några andliga lärdomar från Israels förlorade stammar som kan vara bra att ha med sig:
Stå upp för Guds sanning även om den är obekväm.
Att stå upp för Guds sanning måste alltid göras i kärlek, även när sanningen är obekväm. Det är ofta mer bekvämt att höra: ”Allt är väl, allt är väl!” (Jer 6:14), än att höra: ”Vänd om, ni avfälliga barn!” (Jer 3:22). Men den verkliga kärleken säger sanningen, även när det svider (Ef 4:15).
I vår tid finns det frågor där det är särskilt viktigt att våga tala sanning på ett trovärdigt sätt: att stå upp för det bibliska äktenskapet (Ef 5:31), att behandla flyktingar och främlingar med generositet (3 Mos 19:34; Matt 25:35), och att hålla fast vid att Jesus är den enda vägen till frälsning (Joh 14:6) – även i det ekumeniska och interreligiösa samtalet.
Men att tala sanning får aldrig handla om att kritisera för kritiserandets skull, eller för att framhäva oss själva som bättre än andra. Om vi vill följa de sanna profeternas exempel och kritisera orättfärdighet, måste vi göra det i kärlek och med en beredskap att hjälpa människor att hitta rätt väg. Syftet med att tala sanning är inte att vinna en debatt, utan att vinna en människa.
Här har vi mycket att lära av Jesus. Han umgicks med syndare, visade stor kärlek mot marginaliserade och helade alla som kom till honom. Samtidigt var han inte rädd för att tala sanning, men han gjorde det på ett ödmjukt och nådefullt sätt som ledde till upprättelse i stället för fördömelse (Joh 8:10–11). På samma sätt är vi kallade att tala sanning i kärlek, så att människor får möta både Guds nåd och Guds sanning. Det är i detta möte som evangeliet får sin fulla kraft.
Samtidigt måste vi komma ihåg att det inte är våra ord som övertygar en annan människa, utan det är den helige Ande som överbevisar om synd och öppnar våra hjärtan. Vi måste också ständigt påminna oss själva om bjälken i vårt eget öga (Matt 7:3-5). Profetisk kritik blir trovärdig först när vi själva lever i omvändelse och ödmjukhet.
Guds trofasthet trots mänskliga brister. De tio stammarna gick under därför att de vände sig bort från Herren, dyrkade andra gudar och behandlade sina medmänniskor illa. Gud är helig och låter inte synd passera obemärkt. Men samtidigt finns det ett löfte om återupprättelse tack vare Guds nåd och barmhärtighet. Bibeln visar oss att Gud aldrig överger sitt förbundsfolk helt, även när de sviker. En andlig lärdom är att Guds nåd och löften står fast, även när vi själva faller. I Rom 11:1-2 ser vi att Gud inte har förkastat sitt folk. Lita på Guds trofasthet, även i tider av kris.
Gud vill återsamla sitt folk i Kristus. De tio stammarna är inte bortglömda och profeterna talar om en återförening; de två stavarna ska bli en. Exakt hur denna återförening ska ske vet inte jag. Kanske upptäcks de tio stammarna genetiskt och återförenas med det judiska folket i Israel. Eller så sker det en återförening i Kristus när judar och hedningar samlas i Guds rike. Eller så blir det både ock! Gud har koll.
Gud glömmer inte de bortglömda. De tio stammarna kan i en bemärkelse ses som bortglömda, utspridda och uträknade. Men Bibeln visar oss att Gud inte har glömt dem. Gud ser de bortglömda och marginaliserade. De som andra har räknat bort och avfärdat, de ger Gud löfte om återupprättelse. På samma sätt kan du och jag ibland uppleva oss som bortglömda och marginaliserade, men vi behöver fortsätta trofast lita på Gud så kommer han att uppfylla sina löften. Kanske tänker vi också på ett barn eller barnbarn som har kommit bort från Gud. Men vi fortsätter att be för dem och vet att Gud inte har glömt dem.