Både Israel och församlingen har fått det tvåfaldiga uppdraget ”integration[1] och mission”.
I Gamla testamentet så gick integrationen ut på att Israel utifrån Mose lag skulle behandla främlingar som infödda inom sitt lands gränser. I Nya testamentet går integrationen ut på att den helige Ande sammanför infödd och främling, eller ”jude och grek”, som det kallas i Nya testamentet, till älskade syskon i Kristus. Vi ser också att Gamla testamentets tre utsatta grupper, främlingen, den faderlöse och änkan, i Nya testamentet motsvaras av greken, slaven och kvinnan.
På samma sätt som Gud ville använda Israel som ett heligt redskap i syfte att nå ut med Guds ord till de andra främmande folken utanför Israel ända till jordens yttersta gräns, så sänder Gud ut församlingen till alla folk för att vittna om Jesus ända till jordens yttersta gräns.
Det tvåfaldiga uppdraget som både Israel och församlingen har fått går alltså ut på att behandla främlingen inom oss som oss själva, dvs. integration, och att nå ut med evangelium till främlingen utanför oss, dvs. mission.
I det här kapitlet ska vi först titta på hur Gud vill att judar och hedningar inom församlingen integreras till någonting nytt med den helige Andes hjälp. I kapitel 31 ska vi sen titta på hur Gud döper lärjungarna i Ande vilket skapar en missionsiver att gå ut i hela världen och bjuda in alla folk till den himmelska festmåltiden.
När man blir frälst blir man inkluderad i Guds folk på lika villkor, oavsett om man är jude eller hedning (eller ”jude eller grek” som är ett synonymt begrepp). Gud har gjort båda folken till någonting nytt. Om Guds folk tidigare definierades av att man var född som jude, så definieras de nu av att man är född på nytt av Anden genom tron på Jesus, oavsett om man är jude eller grek.
Detta är en uppfyllelse av Guds löfte till Abraham om att bli till välsignelse för ”alla folk” som vi kan läsa om i kapitel 4.[2] Som ett enat och nytt folk, kan judar och greker tillsammans prisa Gud ”med en mun”.[3]
Som en konsekvens av att både judar och hedningar får bli frälsta på samma villkor, nämligen genom att tro på Jesus som Herren, så är den gamla ordningen borta. Skulle vi mot all förmodan ändå skilja på jude och grek i församlingen, så bygger vi återigen upp de murar som Jesus rev och befäster den gamla fiendskap som Jesus dog för att ta bort.
Men genom att i stället bjuda in nya människor, främlingar, till Guds rike, så deltar vi i Guds skaparglädje och river den där skiljemuren en tegelsten i taget.
I Gamla testamentet såg vi att Gud hade en särskild kärlek till de tre grupperna ”främlingen, änkan och den faderlöse”.[4] I Nya testamentet motsvarar ”hedningen, slaven och kvinnan” dessa utsatta grupper. Men i Nya testamentet handlar det inte längre bara om att ta hand om de svaga grupperna, utan om att sammanföras och integreras till någonting nytt:
“26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. 28Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal 3:26–29)
“11Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.” (Kol 3:11)
I församlingen är alla som tror på Jesus ”en ny skapelse”, oavsett om man är jude eller grek.[5] Men inte nog med det, lika lite som etnicitet eller hudfärg ska spela någon roll, så är det heller inte tänkt att social status eller kön ska göra det heller. I församlingen är vi inte längre jude eller grek, infödd eller främling, utan broder och syster i Guds familj.
I ovan Bibelord går Paulus emot fientlig nationalism, orättvisa levnadsförhållanden och patriarkala maktstrukturer. Att vara stolt och glad över sin nationalitet, sitt arbete eller sitt kön är givetvis inget fel i sig självt, men när vi definierar oss utifrån detta på andras bekostnad bygger vi murar mot andra människor och skapar orättvisor och förtryck som oundvikligen blir en grogrund för konflikter. Vårt uppdrag som fredsskapare är att förkunna att de fientliga murar som finns mellan folk och folk, grupper och grupper, är i Kristus nedrivna.[6] Alla som tror på Jesus hör ihop och är en del av Guds familj, oavsett vilket folkslag vi kommer ifrån eller vilket arbete vi har. De förtryckande strukturerna som tidigare funnits bland oss behöver frivilligt bytas ut mot en kärleksfull gemenskap där vi ser på varandra som bröder och systrar.[7] Fiendskapen mellan oss är borta eftersom vi nu hör ihop. Visst kan vi gnabbas likt syskon, men vi får inte strida som fiender.
Eftersom de allra flesta krig startar pga. nationalism, klasskillnad, orättvisor eller fattigdom, är det alltså vår uppgift som fredsskapare att bland oss kristna sluta ha vår primära identitet i vår nationalitet, i vårt arbete, vår makt eller i vår rikedom, utan i stället ha vår identitet i Kristus.[8] Genom att sprida Guds rike till jordens yttersta gräns påverkar Guds kärlek individer vilket leder till att folk försonas med folk och kärleken mellan människor ökar. Genom att förkunna för världen att Gud älskar oss oavsett vår nationalitet eller vår rikedom, och genom att arbeta för att minska förtryck och orättvisor i världen, och därmed även grogrunden för krig, kan vi skapa fred och försoning på vår jord.
Himmelska medborgare
Judar och hedningar som tror på Jesus är alltså tillsammans Guds folk, församlingen. Troende greker, hedningar, svenskar och invandrare är därmed medlemmar i Guds familj:
“19Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” (Ef 2:19)
Det första ordet jag vill belysa i ovan vers är ”medborgare”. På Nya testamentets tid kunde man bli medborgare i nåde en stad eller ett rike. Exempelvis var Paulus medborgare i Rom[9] och i den grekiska staden Tarsus.[10]
Ett romerskt medborgarskap kunde man få antingen genom födseln, när man pensionerade sig från armén, om man som slav blev frigiven av sin herre eller genom att köpa det. Att vara medborgare innebar rättigheter, fördelar, privilegier, respass, rösträtt och möjligheter till inflytande. Exempelvis fick en romersk medborgare rätt till en rättvis rättegång och fick inte pryglas hur som helst[11] eller korsfästas utan uttryckligt tillstånd från kejsaren. En romersk medborgare hade också rätt att ”vädja till kejsaren” och på så sätt få sin sak prövad i Rom.[12]
I sitt brev till församlingen i Filippi skriver Paulus:
“20Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” (Fil 3:20)
Precis som en medborgare i staden Efesus samtidigt kunde vara medborgare i Rom, en stad han kanske inte ens hade besökt, så kan en svensk medborgare samtidigt vara medborgare i Guds rike. Vi lever här i Sverige och lyder landets lagar och deltar i samhället, men samtidigt vet vi att vårt primära medborgarskap är i himmelen, vår huvudstad är det himmelska Jerusalem,[13] vi lever här i världen som främlingar och gäster[14] och om Sveriges lagar krockar med Guds lagar så lyder vi Gud mer än människor.[15]
På samma sätt som en svensk medborgare som bor i Ryssland naturligtvis lyder och respekterar rysk lag, men samtidigt inte fullt ut identifierar sig som ryss eller deltar i den ryska krigsmakten, så är en kristen en gäst och främling i Sverige, lyder och respekterar landets lagar, men avstår från att exempelvis delta i den svenska krigsmakten.
På samma sätt som Jesus lämnade sin himmelska boning och kom till vår värld som en främling så blir också vi främlingar till världen i samband med att vi får vårt himmelska medborgarskap.
Vi som förut inte hade något gemensamt är nu ett i Kristus. Vi som förut definierades utifrån det som skiljde oss åt, vi var olika folk, judar, greker, svenskar och invandrare, vi är nu ett nytt folk; Guds folk.[16] Vi är självklart fortfarande glada över vårt ursprung, vårt språk och vår kultur, men vår primära identitet är numera i Kristus, inte i vår nation.
Det andra ordet jag vill studera från ovan Bibelord Ef 2:19, är ordet ”familj”. Det grekiska ordet “oikeios” (οἰκεῖος), i Folkbibeln översatt till “familj”, kan också översättas till ”hushåll”. Ordet användes ofta för att beskriva ett större hushåll med herre, barn, slavar, föräldrar, mor- och farföräldrar, anställda, osv. I ett sådant hushåll arbetade man och åt mat tillsammans, men det fanns ändå tydliga skillnader, mellan exempelvis barnen och slavarna.
Paulus deklarerar att även hedningar, inte bara judar, nu är ”medborgare” i Guds familj. Hedningar ska inte längre betraktas som ”gäster” och ”främlingar” i församlingen. Om det i ett hushåll förut var skillnader mellan herrens barn och hans slavar, så är judar och hedningar nu ”bröder och systrar” i Guds familj och har samma rättigheter som Guds barn. I församlingen är inte judar ”A-laget” och hedningar ”B-laget”, utan båda grupper har exakt samma rättigheter och möjligheter.
Den nya skapelsen
Denna nya gemenskap, församlingen, är en ”ny skapelse” och en försmak av himlen. På sätt och vis kan man säga att himmelriket redan har kommit till den ”gamla skapelsen” i och med att Jesus kom till jorden:
“17Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.” (2Kor 5:17)
I himmelriket råder Guds vilja och där finns ingen sorg, ingen plåga och ingen död,[17] men världen är i den ondes våld[18] och här florerar därför synd, våld, sjukdom, ondska och död. Detta är inte Gud nöjd med utan kommer att på Herrens dag döma synden i världen och stoppa den ondska som pågår.[19]
Men vem av oss kan säga att vi aldrig har syndat? Vem av oss kommer att gå fri på domens dag? Alla har vi syndat och har del i världens skuld.
Som tur är vill Gud rädda oss undan domen och förlåta oss våra synder.[20] Just därför föddes Gud som människa i en värld full av synd och ondska och tog våra synder på sig och dog på Golgata kors så att vi som tror på Jesus och bekänner honom som vår Herre får våra synder förlåtna och föds på nytt in i Guds rike.[21] Tack vare Jesu död får vi evigt liv och har nu vårt medborgarskap i Himmelriket.[22]
I och med Jesus första ankomst till världen har Guds rike redan kommit till världen[23] och fram tills Jesus återkomst lever vi som främlingar[24] och gäster[25] i världens rike. Vi lever i världen men tillhör inte världen.[26] Samtidigt som vi ber vår Fader att hans rike ännu mer ska komma till världen, att hans vilja ska ske på jorden så som den sker i himlen,[27] så arbetar vi också aktivt med att sprida Guds rike i världen intill jordens yttersta gräns.[28] Detta uppdrag förverkligar vi genom att vittna om Jesus, älska våra medmänniskor och låta den helige Ande demonstrera Guds rike genom helanden, bönesvar, gudomlig frid och så vidare.
På sätt och vis kan man säga att den gamla skapelsen och den nya överlappar. Vi föds på nytt in i Guds rike men lever kvar i världen. Även om den gamla skapelsens egenskaper finns kvar, så har himmelrikets nya börjat komma till vår väld. Vi blir fortfarande sjuka och syndar, men samtidigt så kan vi bli helade och förlåtna. Vi vet att vi en dag kommer att dö, men samtidigt tror vi på uppståndelsen. Det är detta nya rike som vi förkunnar och försöker förverkliga så gott det går i församlingen. Genom att göra det blir församlingen ett ljus i samhällets mörker.
Påverka samhället
När vi blir frälsta blir vi alltså en ny skapelse och börjar leva efter Guds rikes principer inom vår gemenskap i församlingen. Men en viktig fråga att ställa sig är i vilken utsträckning som dessa nya ordningar bara gäller i församlingen eller även bör påverka samhället i stort?
Å ena sidan kan vi inte tvinga icke-kristna att leva som kristna. Men å andra sidan är också vi kristna en del av samhället och kan inte leva på ett sätt i församlingen och på ett annat i samhället. Dessutom är vår bön att Guds vilja ska ske såsom i himmelen så ock på jorden, och därför vill vi naturligtvis att hela världen börjar leva efter Guds vilja. Detta innebär att vi oundvikligen kommer att påverka det världsliga samhället, antingen indirekt genom att bygga församlingen eller direkt genom att vara med och bygga samhället.
Exempel på troende samhällsbyggare finner vi i Josef i kapitel 6 och Daniel i kapitel 19. Exempel på indirekt samhällsförvandling ser vi i församlingsbyggaren Paulus teologi.
Låt mig exemplifiera med slaveri. För även om Paulus i Galaterbrevet uttryckligen skriver att det i församlingen inte längre ska vara skillnad på ”slav eller fri”,[29] så skriver han i 1 Korintierbrevet att ”var och en ska bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad”, dvs. inte kämpa för att bli fri sitt slaveri.[30] Hur går det ihop? Jo, det ser vi i Paulus brev till sin vän slavägaren Filemon, vars slav Onesimus hade rymt till Paulus och blivit frälst.
Paulus är noga med att inte tvinga Filemon att frige Onesimus, även om han kunde,[31] utan vill att Filemon ska ”för kärlekens skull”[32] frige Onesimus eftersom han nu blivit ”en älskad broder”[33] till Filemon. Enligt traditionen frigavs Onesimus av Filemon och blev sedermera Timoteus efterträdare som ledare för församlingen i Efesus.
Paulus går alltså inte uttryckligen emot slaveri som samhällsinstitution, men gör slaveri i praktiken omöjligt, åtminstone i församlingen. För hur ska en kristen slavägare kunna äga en älskad broder som en slav? Genom att murarna rivs mellan slavar och fria inom församlingen, så rivs de också indirekt ute i samhället i takt med att allt fler blir en del av församlingen.
Hade Paulus predikat slaveriets omedelbara upphörande, såväl i församlingen som i samhället, då skulle ett sådant budskap i ett samhälle med så mycket kvinnoförtryck och slaveri som det fanns på Nya testamentets tid, riskera att skapa en samhällsrevolution utan dess like. Vi måste komma ihåg att uppemot 20% av Romarrikets befolkning bestod av slavar. Med en sådan förkunnelse råder en uppenbar risk att rika, icke-kristna män med makt gör allt de kan för att förhindra denna samhällsförändring genom att förbjuda sina fruar och slavar att bli kristna samt förföljer de som redan har blivit kristna.
Därför kan det många gånger vara nödvändigt att i kärlek till sina icke-kristna medmänniskor inte utnyttja sin egen kristna frihet man har i församlingen ute i samhället utan i stället där fortsätta leva i den samhällsklass man befann sig i när man blev kristen.[34] Då har man nämligen större möjligheter att fokusera på att sprida budskapet om frälsning och därmed indirekt skapa den samhällsförändring som evangeliet oundvikligen kommer att innebära förr eller senare.
Det är med andra ord viktigare att så många som möjligt får höra budskapet om Jesus än att varje individ personligen ska få utnyttja den frihet Jesus har gett i och med frälsningen. Med detta som bakgrund ger Paulus ibland ett antal instruktioner till olika samhällsgrupper, exempelvis slavar,[35] men inte i syfte att bevara slaveri och andra förtryckande maktstrukturer, utan för att göra det lättare att sprida evangeliet.
Det är alltså en skör balansgång mellan att å ena sidan nyttja den kristna friheten som alla frälsta innehar och å andra sidan risken för att den kristna friheten leder till en samhällsrevolution som innebär att man inte längre kan förkunna om frälsningen i Jesus.
Av församlingsbyggaren Paulus ser vi alltså att vi kan förändra samhället indirekt genom att sprida budskapet om Jesus och låta den helige ande förvandla syndare till helgon i församlingen. Ju fler som blir kristna, desto större påverkan på samhället i stort.
Vill vi att rasism och främlingsfientlighet ska minska i samhället måste vi aktivt arbeta med integration i våra församlingar och mission ute i världen. Detta i kombination med att även påverka samhället med bibliska värderingar så som Josef och Daniel gjorde, torde vara det kristna sättet att förändra vår värld till det bättre. Först och främst genom att bygga församlingen, men också genom att söka vårt samhälles bästa genom att engagera oss politiskt inom vissa gränser.
Jordens salt och världens ljus
Även Jesus har en del att lära oss om hur vi som kristna kan vara med och påverka samhället till det bättre:
“13Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna. 14Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. 15Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. 16På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.” (Matt 5:13–16)
För det första lär Jesus oss att vi är ”salt”. Salt används nu för tiden främst till smaksättning. Mat kan förvandlas från helt smaklöst till fantastiskt gott enbart med lite salt, men salt som mister sin sälta blir meningslöst och oanvändbart. Guds folk är jordens salt och borde ge smak åt en livlös värld genom att sprida evangeliet om Jesus.
Men salt har också en bevarande och konserverande effekt. Guds folk är jordens salt och bör se till så att världen inte ruttnar i synd genom att exempelvis arbeta för en rättvisare värld, engagera sig politiskt, stifta mer medmänskliga och främlingsvänliga lagar och genom att finnas på alla olika sorters arbetsplatser. Om en kristen finns på en viss plats finns en stor möjlighet att förbättra den miljön genom att sprida kärlek och därmed se till så att inte synden tar över för mycket. För det andra så är församlingen ett ”ljus” i ett mörkt samhälle. Genom att behandla varandra väl inom församlingen kommer samhället utanför se det och bli påverkade på ett positivt sätt i en mer medmänsklig och främlingsvänlig riktning. Genom att församlingen föregår med gott exempel vad gäller exempelvis integration så märks det ute i samhället och lyser som ett främlingsvänligt ljus i ett främlingsfientligt samhälle.
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Integration i den första församlingen
[1] Ordet ”integration” definieras som ett ”förenande eller sammanförande av skilda delar till en större helhet”.
[2] 1Mos 12:3
[3] Rom 15:6
[4] 5Mos 10:18, 5Mos 14:29, 5Mos 16:11–14, 5Mos 24:17–21,
5Mos 26:12–13, 5Mos 27:19, Ps 146:9, Jer 7:5–7, Jer 22:3, Sak 7:10
[5] Gal 6:15
[6] Ef 2:14–19
[7] Filem 8–16
[8] Gal 3:26–29
[9] Apg 22:25–29
[10] Apg 21:39
[11] Apg 16:37, Apg 22:25
[12] Apg 25:11
[13] Gal 4:26
[14] 1Pet 2:11
[15] Apg 5:29
[16] 1Pet 2:10
[17] Upp 21:3–5
[18] 1Joh 5:19
[19] 2Pet 3:7
[20] Joh 3:16
[21] Joh 3:3–7
[22] Fil 3:20
[23] Mark 1:15
[24] 1Pet 1:1
[25] 1Pet 2:11
[26] Joh 15:19
[27] Matt 6:10
[28] Apg 1:8
[29] Gal 3:28
[30] 1Kor 7:20–24
[31] Filem 8
[32] Filem 9
[33] Filem 16
[34] 1Kor 7:20–24
[35] Ef 6:5, Tit 2:9–10, 1Tim 6:1