I förra kapitlet gick vi igenom hur det var tänkt att Israel skulle behandla främlingar utanför Israels gränser, att Guds plan var att omvandla israeliterna till ”ett rike av präster och ett heligt folk”.[1] Gud vill sträcka ut sin frälsning till alla folk ”ända till jordens yttersta gräns” genom att använda Israel som missionärer som predikar Guds ord för de andra folken så att Israel därmed blir ”ett ljus för hednafolken”.[2] I det här kapitlet ska vi nu se hur detta kan visa sig i praktiken, om än något ofrivilligt:
“1Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: 2 ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.”” (Jona 1:1–2)
Namnet ”Jona” betyder ”duva” och hans namn stämmer väl överens med hans uppdrag. Gud sänder Jona som en ”fredsduva” till Israels fiender, de krigiska assyrierna i Nineve.
Assyrierna hade ägnat sig åt våld, plundring, prostitution, trolldom och kommersiellt utnyttjande. Gud hade fått nog och ämnar sända Jona att förkunna Guds dom över deras huvudstad Nineve.
Men, när Gud förkunnar en dom, så är det sällan domen verkställs direkt. Det ges i stort sett alltid tid och möjlighet till omvändelse.
För Jona var därför Guds kallelse att förkunna dom över Nineve väldigt provocerande. Jona visste nämligen att Gud är en barmhärtig och förlåtande Gud, och vill inte att assyrierna ska erbjudas möjligheten till omvändelse så att Gud förlåter dem. Assyrierna är Israels fiender och Jona vill att Gud ska straffa assyrierna, inte förlåta dem.
Jona försöker därför bege sig till Tarshish, så långt bort från Nineve som var möjligt på Jonas tid. Tarshish var den västligaste staden i det levantiska handelsområdet medan Nineve var den östligaste. Men efter en ödmjukande vistelse i en fisks mage kommer Jona så småningom fram till Nineve.
För israeliten Jona var det potentiellt sett minst lika livsfarligt att bege sig in i hjärtat av fiendefolket assyriernas tre dagar långa huvudstad Nineve, som det var att befinna sig tre dagar inuti magen på en fisk i havets djup.
Men Jona är frimodig och predikar (kanske lite skadeglatt) att Gud kommer att ödelägga Nineve om fyrtio dagar:
“4Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras.”” (Jon 3:4)
Jona hoppas att Gud nu kommer att krossa Israels fiender, men Gud, som ju till sin natur är ”sen till vrede och stor i nåd”,[3] vill att Jonas predikan ska leda till att assyrierna omvänder sig från sin ondska, något som också sker. Assyrierna i Nineve börjar tro på Gud när de får höra Jonas domspredikan:
“5Och folket i Nineve trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste av dem till den minste. 6När budskapet nådde kungen i Nineve reste han sig från sin tron, tog av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. 7Sedan utropade och förkunnade man i Nineve enligt kungens och hans stormäns befallning: ”Varken människor eller djur, kor eller får ska smaka något. De får inte beta eller dricka. 8Både människor och djur ska klä sig i säcktyg. Alla ska ropa till Gud med kraft och vända om från sin onda väg och de övergrepp han begår. 9Vem vet, då kanske Gud vänder om och ångrar sig och vänder sig från sin glödande vrede så att vi inte går under.”” (Jon 3:5–9)
Genom att försaka mat och klä sig i simpla och fattiga kläder visar folket i Nineve att de verkligen ångrar sin synd och ber Gud om förlåtelse. Äkta omvändelse är alltid helhjärtad och den som omvänder sig är redo att ge upp allt för att komma till rätta med Gud. Att bara säga att man omvänder sig utan att vara beredd att ändra radikalt på sitt liv är inte en äkta omvändelse.
Av assyrierna lär vi oss att en äkta omvändelse börjar med att man får höra Guds ord och att man gensvarar genom att tro på Gud, visar sin ånger, ropar till Gud av all sin kraft, slutar göra det onda, och hoppas på att Gud förlåter, något som Gud naturligtvis gör:
“10När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem och gjorde det inte.” (Jon 3:10)
När en mördare döms i domstol, så kommer han att få sitt straff även om han ångrar sig. När Gud såg hur Nineve ångrade sig så avstod han från det straff som de i rättvisans namn borde ha fått för de synder de gjort. Det är tur för oss människor att Gud ger oss nåd i stället för rättvisa när vi omvänder oss.
På grund av att Jona var tre dagar och tre nätter i havets djup för att sen predika omvändelse för hedningarna, så omvände de sig och fick ta emot Guds nåd och slapp Guds dom. På samma sätt var Jesus död i tre dagar och tre nätter för att alla som tror på Jesus och omvänder sig ska få sina synder förlåtna och räddas från domen. Dock uppskattar inte Jona Guds nåds över assyrierna:
“1 Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg. 2 Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. 3 Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.” 4 Men Herren sade: ”Har du rätt att vara arg?”” (Jona 4:1–4)
I samma sekund som Gud slutar vara arg på Nineve blir i stället Jona arg på Gud. Normalt sett brukar en predikant vilja att åhörarna lyssnar och predikanten brukar bli glad när hans budskap når fram, men Jona är precis tvärtom. Jona ville inte att assyrierna skulle lyssna på hans budskap och han blir arg när de gör det!
Jona visste nämligen att Gud är en barmhärtig och nådig Gud, men han ville inte att Israels fiender assyrierna skulle få veta det.
Jona hade själv upplevt Guds barmhärtighet när Jona inuti fiskens mage omvände sig och Gud räddade honom från en säker död. Men nu när assyrierna omvänder sig och räddas från en säker död så kan inte Jona unna dem Guds barmhärtighet och blir så arg att han hellre vill dö än leva.
Men Gud försöker visa för den främlingsfientliga Jona att han är hela världens Gud, inte bara Israels. Gud älskar även de främmande folken utanför Israels gränser, och vill använda Israel som ett ljus i deras hedniska mörker. Om Gud visar för Jona att han har makt över både djuren och växterna, så kan han väl visa sin kärleksfulla makt även över de främmande folken?
När Guds folk missionerar bland främmande folk stoppas fientligheten, folken omvänder sig och börjar tro på Gud och fred mellan länder uppstår. Att Gud valde just Jona till detta uppdrag visar oss att Gud bryr sig om även främlingsfientliga människor och vill öppna deras ögon för Guds kärlek till de främmande folken genom att tvinga Jona att möta sina fiender.
Lyckades Jona till slut förstå att Gud älskar även hans fiender? Vi får aldrig veta det eftersom Jonaboken egentligen inte primärt handlar om Jona, utan om oss som läser. Älskar du dina fiender? Är du beredd att visa kärlek mot människor från andra länder? Är du beredd att förlåta dem som behandlat dig illa? Är du beredd att i ord och handling predika evangeliet för främlingar och fiender?
Läs nästa kapitel i Främlingsvänlig: Adullams grotta
[1] 2Mos 19:5–6
[2] Jes 49:6
[3] 2Mos 34:6–7, Jona 4:2